Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kärlväxter’

Röda, gröna, bruna….alla är de lika vackra.

Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt. 

På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalis färga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.

Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.

Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!

Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fast med en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.

En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.  

Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.

Motiveringen till World Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.

På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.

Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?

För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!

Lena och Ellen

Read Full Post »

Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år. 

Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.

Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse,  publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats. 

”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand

Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar. 

När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.

Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.

Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade.
Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.

Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.

Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten. 

Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.

Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.

Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist. 

En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken. 

Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.

Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.

Read Full Post »

För några veckor sedan gavs presentationer under huvudrubriken ”Människan och havet 2.0″ arrangerade av Havsmiljöinstitutet och Miljövårdsberedning.

Det finns ofta en konflikt mellan att skydda bottenvegetationen i grunda vikar och flader i skärgården och att nyttja dessa skyddade miljöer för att lägga till med båtar och bygga bryggor. Detta var ett av ämnena som togs upp under webbinariet på onsdagen

Bryggor hamnar ofta i grunda miljöer med känslig vegetation.

Ett exempel kommer från Nåttarö, och togs upp av Peter Karlsson, Svenska Båtunionen under mötet. På land finns det massor med information om vad som finns att se och göra på Nåttarö, som i huvudsak förvaltas av Skärgårdsstiftelsen. Här beskrivs var sandstränderna ligger med utmärkta badplatser och var bryggor och ankringsplatser finns samt mycket, mycket, mer men inget om hur det ser ut under ytan. 

En av de finaste grunda vikarna på Nåttarö är Östermarsfladen, som ligger i nordändan av ön. Det är också en populär hamn för fritidsbåtar. Tittar man på sjökortet får man veta att det är grunt och att viken är riktigt skyddad för blåst. Den information som saknas är hur det ser ut under ytan och vad som växer på botten. 

Ett förslag som framfördes av Svenska Båtunionen under webbinariet var att göra informativa kartor över hur det ser ut under ytan genom att lägga ihop informationen om bottenvegetation av ålgräs, Zostera marina och andra vattenväxter (betecknade i kartan med ljust blått och prickar = fanerogamer eller kärlväxter) med det vanliga sjökortet.   

Marin naturinventering av Nåttarö visar vilka artsamhällen som finns under ytan.

Just för Nåttarö finns inventering av bottenvegetation runt hela ön som genomförts i Länsstyrelsens regi. Genom att koppla samman denna information med hur stränderna ser ut kommer besökarna att få en annan upplevelse om hur land hänger ihop med havet och det som finns på botten. 

Östra och västra sidan på Nåttarö skiljer sig tydligt under ytan.

Det syns tydliga skillnader mellan de olika sidorna av ön. På den västra delen av ön finns det tät vegetation av olika samhällen av vattenväxter (markerat i blått, ju mörkare färg dessto tätare bestånd), tillsammans med Fucus vesiculosus, blåstång (i mörkbrunt) där det är mer klippbottnar. På lite blandade bottnar med stenar och mjukt sediment är ängar av Chorda filum , sudare vanliga markerat i gulbrunt. 

På öns östra sida är kusten brantare med fler klippstränder där det växer Fucus/blåstång och ännu djupare olika rödalger. Här kan det löna sig att snorkla och se hur rikt djurlivet är på en klippbotten i Östersjön. I den nordöstra delen av ön dominerar blandade bottnar med stenar och en rik vegetation av sudare /Chorda

Allt eftersom tiden går och tekniken utvecklas kommer det att finnas mer och mer information om hur undervattensmiljöerna ser ut. En sådan ny teknik är att fotografera med drönare. Även om det är svårt att avgöra vilka alger och vattenväxter som förekommer på lite större djup. Andra metoder är att använda drop- video. Med denna kunskap blir det lättare att genomföra olika skyddsåtgärder som t.ex. sker just nu i Östermarsfladen där ett större antal bojstenar placerades ut i våras för att minska ankringsskador på ålgräsängen. Samtidigt testades att så blåstång på bojstenarna. Tångbloggen återkommer snart med den första rapporten om det blivit någon lyckad sådd av blåstångsgroddplantor. 

Read Full Post »

Här kommer några blogginlägg om hur olika vattenväxter förbereder sig för vintern. Vi börjar med hornsärv, (Ceratophyllum demersum) som är en flerårig vattenväxt.  Stjälkarna har få grenar, med kransställda gaffelgreniga blad. Bladen är styva, gaffelgrenade och i bladkanten sitter grova vårtlika tänder. Beroende på tillgång på ljus kan den variera i färg från klart grön till röd. Såhär års på hösten har bladen börjat vissna och slingorna lossnar och driver iväg.

vattenväxter vid stranden20191013

Många skott kan driva iland som här i en grund vik på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm. Samtidigt sjunker många till botten och kommer att rota sig där.

Hornsärv förökar sig främst vegetativt, dels genom att en bit kan fästa sig igen med de tunna nya rötter som växer ut från stjälken och dels genom de mörkgröna turionerna som bildas när det blir kallt i vattnet. En turion är ett litet kort kompakt skott som övervintrar och växer ut till våren när temperaturen ökar i vattnet. Hornsärven förekommer både i näringsrika sjöar och grunda vikar i Östersjön. Den klarar att leva i grumligt vatten efter muddring och med kraftig båttrafik.

Hornsärv Riddersholm20191013

Hornsärv blommar i juli – augusti med små obetydliga enkönade blommor. Han- och honblommor växer på samma planta. Hanblommorna släpper ifrån sig pollen som först flyter på ytan för att sedan sjunka ner och befrukta honblommorna. För en lyckad befruktning är en förutsättning av täta bestånd. Hornsärv är också en vanlig akvarieväxt och finns att köpa i akvarieaffärer. Det positiva med att använda hornsärv i sitt akvarium är att den minskar tillväxten av alger.  Rötterna är däremot små och det gör att hornsärv lätt lossnar från botten.

turion o rötter

Vackert mörkgröna turioner, många små tunna rottrådar och blad som börjat bli röda på hösten när ljustillgången minskar.

Read Full Post »