Matta med hårsärv som växer på runt två decimenters djup.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
Först en artbeskrivning. I svenska vatten finns en art av hårsärvväxter, hårsärv, Zannichellia palustris som ofta delas in i tre varianter; skaftsärv, storsärv och småsärv. Den vanligaste arten i Östersjön är hårsäv som förekommer både i bräckt vatten och i sötvatten i Europa, USA, Asien, Australien och Sydmerika. Hårsärv har långa, trådlika blad. Rötterna är smala med många tunna rottrådar som växer ut ifrån en krypande jordstam. På engelska kallas den för ”horned pondweed”, eftersom formen hos fröet ser lite ut som ett horn. Artepitetet palustris är latin och betyder ungefär från kärret och berättar att detta är en växt som vill ha det blött.
Hårsärv vid badstranden på Rådmansö i augusti 2024. Notera hur svart det är på botten där jag grävde upp lite av hårsärven jämfört med första bilden.
För att skriva om och hitta material till månadens art denna månad, åkte jag iväg till en badplats i närheten där det fanns en långgrund sandstrand som även var skyddad från vågor. Jag behövde inte gå långt från stranden innan jag klev in i en mjuk matta av hårsärv. När jag skulle gräva upp lite plantor för att undersöka dom närmare blev det alldeles svart under plantorna och det steg upp stora bubblor av svavelväte. Luktade inte gott, men vad gör man inte för att få med sig material hem till ett inlägg på Tångbloggen!
Väl hemma så plockade jag fram det gamla mikroskopet och fotade med mobilen. Här gäller det att vara stadig på handen. Det är extra roligt när resultatet är att upptäcka något som jag inte sett tidigare och inte visste. På det första översiktsfotot syns de hornformiga fröna som sitter utmed stjälken med jämna mellanrum. När jag tittade närmare fick jag syn på något såg ut som ett litet hjärta på ett smalt skaft. Vad var detta?
Skott med frön och ett hjärtformigt litet blad. Vad kan det vara?
Efter lite detektivarbete på nätet och kollat ordentligt i Mossberg och Stenberg ”Den nya nordiska floran” från 2003 så förstod jag att det var en hanblomma med ståndare som jag lyckats få syn på. Efter en koll i mikroskopet hittade jag en blomställning av hårsärv med sin speciella struktur och form. Blommorna är helt under ytan och pollinering sker genom at pollen sprids i vattnet.
Ståndare i närbild under mikroskopet.Blomställningen består av en hanblomma med en ståndare och en honblomma med fyra pistiller.
Hårsärv är flerårig men de producerar ändå en massa frön. Fotade också en jordstam med rötter och några frön som sitter på ett skaft precis ovanför sedimentytan. De som sitter nära botten kommer antagligen att gro där omkring. Men skulle bitar av plantan slitas loss av vågorna kan hårsärv spridas med vatten och vågor till nya platser. Det är antagligen en av anledning till att den är en så vanlig art utmed hela Östersjöns kust och även är välspridd runt många havskuster.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
Havssallat, Ulva fenestrata (tidigare kallad Ulva lactuca, dvs. ”sallad”) är en tunn, platt bladformig grönalg som är två celler tjock och sitter fast på underlaget med ett litet skivformat fäste. Kanten är ofta lite söndersliten. Namnet fenestrata (fönster) har den fått för att det kan bildas hål i bladet, som små ”fönster”. Havsallatsbladen blir ca 10-30 cmstora. Havssallat växer på stenar eller ibland som epifyt på andra alger. Det är en av våra vanligaste grönalger. Färgen är klart grön till mörkgrön. Det finns andra Ulva-arter som liknar havssallat och de kan vara svåra att skilja från varandra. Arten strutsallat till exempel, är sladdrigare eftersom de består endast av ett cellskikt. I jämförelse med den är havssallat fastare, eftersom den är uppbyggd av två sammanvuxna cellskikt.
Den klart gröna havssalladen lyser upp tångbältet. Här sitter den på sten tillsammans med rosa skorplav.
Havssallat förekommer över hela världen: Europa, Nordamerika (väst- och östkusten), Centralamerika, Karibiska öarna, Sydamerika, Afrika, Indiska oceanöarna, Sydvästra Asien, Kina, Stillahavsöarna, Australien och Nya Zeeland.
Ulva fenestrata är mycket vanligt att finna på stenar och på andra alger runt de brittiska öarna, Frankrikes kust och Nederländerna. Utmed franska kusten i Bretagne, där vattnet har höga halter av nitrat från jordbruket. Det har lett till ”makroalgsblomningar”, dvs kraftig tillväxt av havssallat som när de spolas iland och bryts ner producerar metan, svavelväte och andra gaser. Det är en marin alg och det finns rapporter om lösliggande bestånd på grunda bottnar i södra Östersjön. Längre in i Östersjön är det den liknande arten Monostroma baltica Östersjösallat, som vi oftast hittar.
En isomorf livscykel betyder att sporofyten ser likadan ut som gametofyterna.
Livscykeln är typisk för många grönalger. Sporofyter och gametofyter ser morfologiskt likadana ut. Bladet eller bålen blir gulaktig och går lätt sönder i kanten när svärmsporerna släpps. Den diploida vuxna algen producerar haploida zoosporer via meios. Dessa zoosporer faller ner till botten och fäster sig på stenar, skal eller andra alger. Från dessa växer det ut haploida manliga eller kvinnliga individer som utseendemässigt helt liknar de diploida plantorna. När de haploida vuxit till sig släpper de ut könsceller som möts i vattnet, befruktas och bildar en zygot. Den gror sedan ut och producerar det diploida bladet hos havssallat.
Havssallat är rik på järn och kalcium och används lokalt i Skottland i soppor och till sallader. Nu testas den och andra arter av släktet Ulva i olika rätter av kända kockar, t.ex. är det gott att torka eller fritera rörhinna, Ulva intestinalis.
Ibland kan den nästan se ut som om havssallat är en knallgrön plastpåse som fastnat bland tången.
Tångbloggen 