Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Månadens vattenväxt’ Category

Detta inlägg på Tångbloggen får ses som en teaser. I nästa vecka kommer vi från Östersjöcentrum att göra en tur till Brunnsviken och berätta om hur den precis som Östersjön gått igenom olika stadier, från insjö till öppet hav under årtusendenas gång. Inför denna vandring utmed stränderna var det dags att göra ett eget besök till viken av Östersjön där jag genomförde mina doktorandstudier under 1970-talet. 

Fram till 1969 släpptes Solna stads avloppsvatten orenat ut i Brunnsviken. Min doktoranduppgift var att undersöka hur denna lilla vik av Östersjön återhämtade sig efter att detta hade upphört. Och visst blev det bättre. Till exempel ökade siktdjupet från ynka 2 decimeter till 2 meter. Men mer om detta efter att vi gjort vår tur den 20 augusti.

Visst har jag varit nere vid Brunnsviken ibland under årens gång efter att avhandlingen var klar för 46 år sedan. Men jag har inte direkt kollat på hur algblomningen sett ut, vilka cyanobakterier som ingått i blomningen eller om siktdjupet ökat och vattnet blivit klarare så att rotade vattenväxter kunnat etablerat sig utanför vassarna. Så nu var det hög tid att undersöka läget.

Solen gassade och jag var glad när jag kom fram till en brygga och kunde håva in en ganska kraftig blomning av cyanobakterien Dolichospermum lemmermanni, på svenska kallad rosettvattenblom. Den bildar små, små gröna kulor i vattnet som går att se för blotta ögat. Det är en sötvattensart som tål att växa till och föröka sig i Brunnsvikens bräckta vatten. Det fanns också enstaka raka buntar av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, i provet. Det är också en cyanobakterie som är vanlig i blomningarna i Stockholms skärgård.

Fotografiet visar klumparna av rosettvattenblom som delvis håller på att gå sönder i småbitar. Både rosettvattenblom och knippvattenblom går att se i ett vattenprov utan förstoring.

På botten skymtade långa plantor av ålnate, Potamogeton perfoliatus, axslinga, Myriophyllum spicatum och i kanten utanför vassen hittade jag både hornsärv, Ceratophyllum demersum och korsandmat, Lemna trisulca, alla arter som hör hemma i näringsrika vatten men som inte förekom i det riktigt grumliga vattnet när jag började mina studier för länge sedan. Dagens överraskning för min del var ett par skott av havsnajas, Najas marina som lossnat från botten och drivit in till stranden. Den växer i bräckt vatten på gyttjig botten skyddade strandvassar och laguner. Med var växer de nu? Någonstans inne i vassen som finns i ett smalt band utmed stora delar av stränderna? 

Efter rundvandringen den 20 augusti kommer vi att berätta mer om utvecklingen i Brunnsviken. Allt från öppnandet av Ålkistan 1863, stoppat utsläpp av orenat avloppsvatten och andra åtgärder som gjorts för att förbättra tillståndet i Brunnsviken.

Read Full Post »

Flytbladsväxter i vår damm. Närmast i bild blommar vit näckros med sina gröna blad och till vänster syns den röda näckrosens röda blad. Längre bort syns gäddnatens blad till vänster och vattenpilörtens blad (innanför den blå ringen).

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

Gäddnate, Potamogeton natans är en vanlig flytbladsväxt med stor utbredning i svenska vattenmiljöer. Med sina långsmala flytblad kan gäddnate bilda en tät matta på vattenytan i dammar, i stilla delar av åar, i sjöar och skyddade vikar av Östersjön. De långa, förgrenade stjälkarna kan bli flera meter långa. Flytbladens översida är mörkgrön, ofta med en rödaktig undersida. Bladen blir ca 5 -10 cm långa och känns lätt igen på sin parallellnerviga struktur på bladets ovansida. Nervstrukturen skiljer sig från vattenpilörtens blad (Persicaria amphibia) som istället har en tydlig mittnerv med sidonerver. Dessa båda arter kan man ofta hitta tillsammans, så det är en bra karaktär att känna till för att kunna skilja dem åt. Titta noga på fotot från dammen. Det mesta är blad från gäddnate men det finns några smalare, grönare blad till höger, det är blad från en vattenpilört. Jag markerade dem med en blå ring.

Jag satte mig med papper och färger för att illustrera gröna och rödaktiga blad av gäddnate med parallellnervig bladstruktur. Gäddnate har också undervattensblad, men de är reducerade och kvar finns bara bladskaftet. Och vid bladskaftet finns en tunn hinnartad 1-5 cm lång snärpslida som vissnar fort. Gäddnate blommar i juni-juli med ett cm-långt grönt ax, med små rosa blommor som sticker upp ovanför vattenytan.

Gäddnate förekommer ofta i näringsfattiga miljöer och tål inte konkurrens från annan vegetation särskilt bra. Den trivs däremot bra utmed stränder där betande djur håller borta vass och säv. Bladen hos gäddnate är populär mat för många vattenlevande insekter. Det syns tydligt på att bladen blir mer och mer ihåliga och trasiga efter sommaren.

Är miljön gynnsam kan de växa till under sommaren och bilda en så tät matta med sina flytblad att de stänger ute solljuset. Blir täcket för tätt finns det en risk att de kan minska syreproduktionen i vattnet och i längden innebära att det kan bli syrebrist under flytbladsmattan. Så vill du plantera lite gäddnate i dammen är det bäst att plantera i lite lerig jord i en kruka. Då kommer den inte att ta över hela ytan.

Som många andra vattenväxter kan rotdelarna hos gäddnate ätas. Antingen råa eller kokta. Ingen av oss har provat men enligt litteraturen skall de ha en lite nötaktig smak. Däremot har jag provat att smaka på borstnatens övervintringsknölar. De smakade gott. Men de går inte upp emot alla goda nötter som många av oss äter under julen.

Read Full Post »

I dammen blommar de sista näckrosorna och vid kanten finns stor näckmossa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det en mossa.

Namnet Fontinalis antipyretica kommer från både latin och grekiska. Fons är latin och betyder ”källa” (av vatten) och anti betyder ”mot”. Pyr kommer från grekiska och betyder ”eld”. Tillsammans blir det ”vattenmossa som stoppar eld”. Sitt latinska namn har månadens vattenväxt, som är en mossa, fått för att den under medeltiden användes för att släcka bränder. Det svenska namnet, stor näckmossa, passar fint eftersom den ofta växer på stenar i forsar där enligt svensk mytologi näcken sitter och spelar. Stor näckmossa växer också i diken, bäckar, sjöar och utsötade vikar i Östersjön. Den har ett stort utbredningsområde och går att hitta i Europa, Asien, Afrika, Grönland och i Kanada och Nordamerika.

För november månads inlägg på Tångbloggen fick jag fiska upp lite stor näckmossa ur vår damm. Där växer den lite skuggigt utmed kanten mellan några stenar. Det är redan lite sent på året så många av de äldre delarna har vissnat. Men samtidigt finns det ganska många vackert gröna delar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 Stor näckmossa känns igen på sina långa grenar som får ett lite trekantigt utseende genom att bladen sitter ordnade i tre överlappande rader. Grenarna kan bli mycket långa, upp till ca 60 cm. Bladen blir 4-9 mm långa, styva och ägg- eller lansettformade med en vass spets och tydlig köl.

Stor näckmossa förökar sig i första hand vegetativt genom stoloner eller genom att fragment som lossnat kan fästa sig igen. Sexuell fortplantning är relativt ovanlig och små sporkapslar med sporer är något som man sällan hittar. Den kan växa i stora klumpar och mattor. Inne ibland grenarna kan många ryggradslösa djur hitta skydd, samtidigt som kiselalger kan växa som epifyter på bladen. I vår damm gömmer sig trollsändelarver och sötvattensgråsuggor inne ibland grenarna. Behöver du en art i sötvattensakvariet funkar stor näckmossa fint.

I Östersjön förekommer den i utsötade vikar och kommer man längre norrut i Bottenhavet och Bottenviken där vattnet har lägre salthalt blir den allt vanligare.

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Denna gång blir månadens vattenväxt lite av en utmaning. Det gäller skilja mellan nating, Ruppia spp. och nate, Stuckenia spp. som förut hörde till släktet Potamogeton.

I Östersjön går det att hitta två arter av nating, skruvnating, Ruppia cirrhosa och hårnating, Ruppia maritima. De är fleråriga arter med tunna, smala brungröna sågtandade blad. Bäst att ta fram en lupp och undersöka bladspetsen på det du hittat. Bladet hos skruvnating är sågtandat och har en trubbig bladspets medan hårnating också är sågtandad men bladet slutar med en spets. Blommorna skiljer sig också åt mellan de två natingarna. Hårnating har ett kortare blomskaft bara några centimeter långt, jämfört med skruvnating som har ett decimeterlångt spiralvridet, skruvat blomskaft. Vilket också gett den dess svenska namn. Blommorna sitter två och två i små knippen på blomskaftet i de övre bladens slidor och blommar under sensommaren.

Natingar skiljer sig från de smalbladiga natearterna, borstnate, Stuckenia pectinata och trådnate, Stuckenia filiformis, genom att bladen hos Stuckenia inte har de sågtandade spetsarna och att bladen har snärp. De går också lätt att skilja åt när de blommar, eftersom Stuckenias blommor sitter samlade som ett litet ax på ett långt skaft.

Förökningen hos skruvnating (Ruppia cirrhosa) är fascinerande. Pollen lossnar från ståndaren och fastnar på ytan av små syrebubblor som växten producerar. Bubblorna glider sakta uppåt utmed växters huvudstam och kan med vattenrörelsernas hjälp nå andra blommors pistiller. När pollen når vattenytan bildas större, flytande ansamlingar som kan fastna på blommorna när de når upp till ytan med sin långa stjälk. Genom denna raffinerade transport av pollen minskar självpollineringen hos skruvnating. Också hårnating (Ruppia maritima) använder små bubblor för att sprida pollen, men eftersom de inte har så långa stjälkar blir fler av deras blommor självpollinerade.

Både skruvnating och hårnating har smala jordstammar från vilka de skickar upp många små upprätta skott. De kan bilda täta mattor på botten. Det har visat sig att de är känsliga för småbåtstrafik och kan skadas av uppgrumling och lätt slits loss av båtens propeller. Lösa vegetativa fragment kan spridas och transporteras med vattnet och om den hamnar i en lugn miljö kan det etablera sig igen genom stamfragment. De producerar många små frön som, när de äts sjöfåglar, kan spridas långa vägar till andra områden. Båda arterna är ganska vanliga och förekommer både i Östersjön och på västkusten.

För den som gillar att fiska så är en tät nating-äng en bra plats att stå vid på kvällen. När mörkret kommer är det många små fiskar som kommer ut ur vegetationens skydd för att jaga och då passar gärna en och annan gädda på att hänga utanför.

 

Read Full Post »

Matta med hårsärv som växer på runt två decimenters djup.

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

Först en artbeskrivning. I svenska vatten finns en art av hårsärvväxter, hårsärv, Zannichellia palustris som ofta delas in i tre varianter; skaftsärv, storsärv och småsärv. Den vanligaste arten i Östersjön är hårsäv som förekommer både i bräckt vatten och i sötvatten i Europa, USA, Asien, Australien och Sydmerika. Hårsärv har långa, trådlika blad. Rötterna är smala med många tunna rottrådar som växer ut ifrån en krypande jordstam. På engelska kallas den för ”horned pondweed”, eftersom formen hos fröet ser lite ut som ett horn. Artepitetet palustris är latin och betyder ungefär från kärret och berättar att detta är en växt som vill ha det blött.

Hårsärv vid badstranden på Rådmansö i augusti 2024. Notera hur svart det är på botten där jag grävde upp lite av hårsärven jämfört med första bilden.

För att skriva om och hitta material till månadens art denna månad, åkte jag iväg till en badplats i närheten där det fanns en långgrund sandstrand som även var skyddad från vågor. Jag behövde inte gå långt från stranden innan jag klev in i en mjuk matta av hårsärv. När jag skulle gräva upp lite plantor för att undersöka dom närmare blev det alldeles svart under plantorna och det steg upp stora bubblor av svavelväte. Luktade inte gott, men vad gör man inte för att få med sig material hem till ett inlägg på Tångbloggen!

Väl hemma så plockade jag fram det gamla mikroskopet och fotade med mobilen. Här gäller det att vara stadig på handen. Det är extra roligt när resultatet är att upptäcka något som jag inte sett tidigare och inte visste.  På det första översiktsfotot syns de hornformiga fröna som sitter utmed stjälken med jämna mellanrum. När jag tittade närmare fick jag syn på något såg ut som ett litet hjärta på ett smalt skaft. Vad var detta?

Skott med frön och ett hjärtformigt litet blad. Vad kan det vara?

Efter lite detektivarbete på nätet och kollat ordentligt i Mossberg och Stenberg ”Den nya nordiska floran” från 2003 så förstod jag att det var en hanblomma med ståndare som jag lyckats få syn på. Efter en koll i mikroskopet hittade jag en blomställning av hårsärv med sin speciella struktur och form. Blommorna är helt under ytan och pollinering sker genom at pollen sprids i vattnet.

Hårsärv är flerårig men de producerar ändå en massa frön. Fotade också en jordstam med rötter och några frön som sitter på ett skaft precis ovanför sedimentytan. De som sitter nära botten kommer antagligen att gro där omkring. Men skulle bitar av plantan slitas loss av vågorna kan hårsärv spridas med vatten och vågor till nya platser. Det är antagligen en av anledning till att den är en så vanlig art utmed hela Östersjöns kust och även är välspridd runt många havskuster.

En bit jordstam med frön och rötter.

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Augusti månads vattenväxt är vitstjälksmöja, Ranunculus baudotii. Bara för att göra det knepigt för den som, precis som jag lärde sig namn på arter för många, många år sedan, så lär den numera vara en underart till sköldmöja, Ranunculus peltatus och skall därmed nu heta Ranunculus peltatus subsp. baudotii! Suck…. Men den är fin, så jag böjer mig för systematikens överhet.

Allmänt om möjor är att de är nära släkt med smörblommor (släktet Ranunculus är ju kanske mest känt för smörblommorna, för den som läser sin flora) och möjorna har anpassat sig till ett liv under vattenytan. De har vita blommor som sticker upp ovanför ytan och sitter fast med ett rotsystem nere i sedimentbotten. De flesta av arterna är fleråriga men vissnar ner under vintern. Men det går ofta att hitta en liten planta med några få, mörkt gröna blad som övervintrar. De kan variera mycket i utseendet beroende på växtplats, vilket kan göra dom knepiga att artbestämma. Då blir det lättare om man vet vilka arter som brukar växa i Östersjön där vattnet är bräckt.

Vitstjälksmöja känns igen på att stjälken är ljust benvit, kan bli flera meter lång och har många finflikiga undervattensblad. Allt är en anpassning till ett liv under ytan. De kan ta upp ämnen direkt över ytan på bladet, vilket gör dem mindre beroende av rötterna för näringsupptag och så saknar de klyvöppningar för gasutbyte, som smörblommorna har. Men när bladen är under vattnet så behövs inte dessa. Vitstjälksmöja är den vanligaste arten i Östersjöns bräckta vatten. Således en bra gissning på vad det kan vara för art om du befinner dig där. Den har vita blommor som sitter på ett rakt, styvt skaft och sticker upp ovanför ytan. Annars har vitstjälksmöja en böjlig stjälk utan mycket ledningsvävnad, vilket är en anpassning så att den inte bryts sönder i vågorna. Blommorna pollineras av insekter. När de blivit befruktade böjs skaftet neråt så att fröna, eller korrekt nötterna, kan ramla av, sjunka till botten och gro till nya plantor. En anpassning som leder till att fler frön blir kvar i närheten av moderplantan och bör kunna gynna etablering och överlevnad.

Sköldmöja, som vitstjälksmöja är en underart till, förekommer i klara strömmande eller lugna sötvatten, t.ex. sjöar, tjärnar och älvar. Den har både flikiga undervattensblad och många flikiga flytblad och stjälken har en grönaktig färg. Undrar om också sköldmöja gör detta med att böja skaftet ner mot botten? Efter en snabb titt i ”Den nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg, (2003) syns det tydligt i illustrationerna av vitstjälksmöja och grodmöja, Ranunculus aquatilis var. diffusus men inte i illustrationen av sköldmöja. Kanske en tillfällighet, för det finns antytt hos vattenmöja, Ranunculus aquatilis var. aquatilis som grodmöjan är en underart till? Berätta gärna för oss nästa gång Du tittare närmare på sköldmöja på en strömmande lokal. Hur gör de med fröställningen?

De andra två arterna som också finns i brackvatten är mindre vanliga. Den ena är hjulmöja, Ranunculus circinatus. Den förekommer på leriga och dyiga bottnar, stjälken är mörkt grön med finförgrenade cirkelrunda, platta undervattensblad som gett arten sitt svenska namn.  Den andra arten, den minsta av möjorna och som ibland förekommer i brackvatten är hårmöja, Ranunculus confervoides. Den har en tunn stjälk, ca 0,3 -1 mm tjock som kryper utmed botten där den också slår rot på många ställen. Den saknar helt flytblad och undervattensbladen har bara några få flikar.

Arterna skiljer sig också lite åt i tid när de blommar. Sköldmöja blommar t.ex. lite tidigare på året mellan maj-augusti medan vår månadsart vitstjälksmöja startar lite senare i juli men fortsätter blomma in i september. Hårmöja blommar mellan juli-augusti och hjulmöja blommar lite oregelbundet. Utöver spridning med kan de sprida sig genom att lösa delar driver iväg och rotar sig på nytt.

Vi hoppas att Du har möjlighet att ge dig ut och se denna vackra vattenväxt i sin fulla blomsterprakt!

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det ett släkte som flyter fritt på vattenytan. Du vet säkert vilka det är.

Juli månads vattenväxt är släktet andmat, Lemna. Den art som ganska vanlig och förekommer i grunda, näringsrika och lugna utsötade brackvattensvikar är korsandmat, Lemna trisulca. Korsandmat hör till gruppen flytväxter, så bästa platsen för att leta efter korsandmat är inne ibland vassen eller där det är riktigt lugnt vatten och gärna rinner ut lite sötvatten.

Släktet Lemna är världens minsta fröväxt. Frukterna är nötter men den blommar mycket sällan och nötterna är ingen viktig spridningsväg. Förökningen sker nämligen i första hand vegetativt genom delning. Andra arter som förekommer i näringsrika sjöar, dammar och diken mm är kupandmat, Lemna gibba och andmat, Lemna minor och såklart också korsandmat, Lemna trisulca. 

Kupandmat, Lemna gibba.

Kupandmat, Lemna gibba är ganska vanlig i mycket näringsrika välgödslade som till exempel gårdsdammar, diken och vatten där kor går runt och trampar.  Kupandmat förekommer ofta tillsammans med andmat. Det som kännetecknar kupandmat är att den undertill är välvd så att den flyter lite ovanpå vattenytan. Bladen är ca 2-5 mm stora.

Andmat, Lemna minor.

Andmat, Lemna minor har små ovala blad, ca 2-5mm stora, med små luftutrymmen som gör att de flyter bättre och med 1-2 cm långa rötter. Alla tre arter fastnar lätt i fjädrar eller fötter hos fåglar och kan spridas till nya miljöer. De tillväxer snabbt om förhållandena är lämpliga. På hösten när temperaturen sjunker under 6-7 0C bildar t.ex. andmat små övervintringsorgan fyllda med stärkelse, turioner som sjunker till botten. Där ligger de till nästa vår när ljuset och värmen kommer tillbaka då de börjar tillväxa och flyter upp till ytan igen.

Korsandmat, Lemna triscula.

Korsandmat, Lemna trisulca är den största arten och blir ca 5-15 mm. Bladen är gulgröna tunna, bitvis nästan genomskinliga skiva med tre nerver och ett skaft. Tittar man noga i lupp kan syns det att ovansidan på bladet har korta hår. Blommor sitter i kanten på skivan. Korsandmat sitter ihop i stora sammanhängande sjok av 3- 50 individer eller ännu fler.

Studier har visat att andmat kan ersätta sojabönor i kosten för ankor och som kosttillskott för kycklingar och hönor istället för fiskmjöl. Genom att den är snabbväxande och tar upp stora mängder kväve och fosfor från gödsel har den just odlats i Asien av denna anledning för att sedan användas som foder till ankor.

Det finns andra som använder andmat också. Hittade ett jättefint hus som en nattslända byggt av bland annat korsandmat. Vet inte vad det var för art trots att den visade upp sig när jag la huset i lite vatten. Men för en korrekt bestämning behöver jag få hjälp av en expert. Nu släppte jag istället ut den i vår damm.

 

 

Read Full Post »

Myriophyllum spicatum, axslinga i vackra höstfärger

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

I juni kommer arterna av slingeväxter, Myriophyllum att dyka upp i vattnet på de mjuka bottnarna. I Sverige finns fyra arter av Myriophyllum, slingeväxter. Slingeväxter är fleråriga undervattensväxter med en blomställning där de små blommorna oftast sitter i en krans ovanför vattenytan. Blommorna ser inte mycket ut för världen, de är små med fyra kronblad. Överst sitter hanblommorna som har 8 ståndare och de nedre blommorna närmast vattenytan är honblommor med 4 märken. Blommorna är vindpollinerade och frukten är en 4-delad klyvfrukt.

Svenskt namn                     Latinskt namn                               Viktig karaktär

Kransslinga                         Myriophyllum verticillatum      Stjälken är grönaktig,

Klubbformiga övervintringsskott

Axslinga                              Myriophyllum spicatum              Stjälken vanligen rödaktig

Saknar speciella övervintringsskott

Knoppslinga                        Myriophyllum sibiricum            Vid basen sitter styva, fjällika blad

Kottelika, hårda övervintringsskott

Hårslinga                            Myriophyllum alterniflorum      Stjälken är gulbrun-rödaktig och vek

Saknar speciella övervintringsskott

Utöver färgen på stjälken och om de bildar övervintringsskott är bladens form och längd i förhållande till avståndet mellan kransarna en viktig karaktär.

 

Arterna skiljer sig också genom antalet motsatta blad, där kransslinga och axslinga har 12 stycken, knoppslinga 7stycken och hårslinga 9 stycken. Bladens storlek minskar i samma ordning, där kransslingans blad blir ca 3-4,5 cm långa och hårslingans blad bara 1-2 cm långa.

Kranslinga och axslinga är ganska vanligt förekommande arter i grunda näringsrika vikar i Östersjön. Knoppslinga är ganska sällsynt i grunda skyddade näringsrika havsvikar utmed kusten och förekommer också i sjöar, älvar och strandpölar. Hårslinga förekommer sällan i brackvatten men är den vanligaste arten av slingeväxter i svenska vatten. Den finner vi i alltifrån näringsfattiga till näringsrika sjöar, gölar, dammar, åar, bäckar och diken.

Precis som för många andra arter av vattenväxter har slingeväxter goda möjligheter att sprida sig vegetativt med sina övervintrande turioner, kortskott som bildas i grenspetsarna under sensommaren.

 

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

April månads vattenväxt borstnate, Stuckenia pectinata har jag fått lära om namnet på, precis som för många andra arter. Förut hette den Potamogeton pectinatus (L.). På engelska har borstnate flera beskrivande namn, som sago pondweed,, fennel pondweed och ribbon weed. Översatt till svenska skulle den kunna kallas för sagodammgräs, fänkålsdammgräs och banddammgräs. Jag tycker inte att fröet hos borstnate ser ut som sagogryn men bladen är lite lika fänkålsblad; smala, ca 2 mm breda och bandformiga. I den ”Nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg från 2003 ges följande beskrivning som jag kortat något: P. pectinatus 50-200 cm, juni-augusti. Vanlig på sand, lera eller dy i näringsrika vatten, helts i brackvatten. Stjälk trind, rikt grenig, något sicksackböjd. Ax 1,5-4,5 cm med ca 5 kransar, på 2-9 cm långt, smalt skaft. Frukt 3,3,-4,7 mm, blekbrun, med kort spröt.

Skottet har en sick-sack form som är karakteristiskt för borstnate.

Borstnate är en är en kosmopolitisk art som förekommer på alla kontinenter utom på Antarktis. Den lever helt under ytan och har inga flytande blad. De samkönade blommorna sitter på en liten blomställning som sticker upp ovanför ytan. Blommorna har 4 ståndare och ett stift. De är vindpollinerade, som ofta är fallet för vattenlevande växter. Frukterna kan genom att de flyter bidra till spridningen. Dessa egenskaper bidrar till den stora spridningen av arten.

I april tittar borstnaten upp ur sedimentet. Något för kallbadaren att spana efter?

Den övervintrar både med knölar (tubers), som innehåller mycket stärkelse, och rhizom men även en del vegetativa skott. På sommaren kan en planta växa ut från en övervintringsknöl och täcka stora områden. En gång försökte jag att sålla fram en hel planta  ur en grund mjukbotten. Det var jättejobbigt och delar gick av men det som jag fick upp och som satt ihop täckte uppskattningsvis ca 1 m2.

Många nya övervintringskölar i slutet på rhizomen bildas under senhösten.

Borstnate är populär mat hos många fåglar t.ex. änder och svanar. Efter att en flock änder varit och grävt runt i mjukbotten efter övervintringsknölar kan vattnet i viken bli ordentligt grumligt.

Bild på änder som äter borstnate skott. Review av Harold Kantrud, 1990.

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

Mars månads vattenväxt är havsnajas, Najas marina. Det lättaste sättet att hitta havsnajas är att leta rätt på en riktigt grund och gärna lite avsnörd vik omgiven av vass. Sen kan det bli lite spännande för den växer i lös gyttja. Det bästa sättet att ta sig dit är i en roddbåt eller på en SUP-bräda. Så titta på en karta efter avsnörda laguner och större vassar utmed kusten. Den förekommer också i sötvatten med där är den sällsynt. Något att ge sig ut på jakt efter längs större delen av Östersjökusten. Den finns också i Danmark och Norge men där är den mindre vanlig. Kanske för att kusterna ser lite annorlunda ut med färre avsnörda vikar än vad som förekommer utmed Östersjöns kuster. Dessa vikars avsnörpning hänger ihop med landhöjningen. Grunda vikar eller flador genomgår med tiden ett antal stadier, från juvenil flada till flada, gloflada och glo. Till slut blir det en liten sjö. Under de olika stadierna dominerar olika vattenväxter och djursamhället förändras också. De vanligaste arterna av undervattensvegetation i glofladan är havsnajas och kransalger.

Havsnajas är en ettårig växt. Plantan blir mellan 10-60 cm hög, med små taggar vid internoden och längs de smala bladens kanter. Det gör att den är lätt att känna igen. Havsnajas blommar under sommaren från juli till september. Det finns få studier på hur växter som lever under ytan pollineras, speciellt där hon-och hanblommor sitter på olika plantor som hos havsnajas. Hos havsnajas lossnar ståndarknapparna från plantan och sprids med vattenrörelserna under 5-10 minuter. Pollenets livslängd förlängs ytterligare av att de innehåller många stärkelsekorn som ger dem energi för tillväxt. Resultatet visar att det är en lyckad strategi, för havsnajas har ofta en stor produktion av frön.

Gräsänder betar gärna på de grunt växande havsnajas-plantorna. Studier visar att frön som passerat genom ändernas tarmsystem gror bättre och genom att gräsänder flyger långa sträckor bidrar de till spridningen av havsnajas. Det är antagligen spridning med fåglar som gjort att den förekommer cirkumpolärt i både tempererade och tropiska vatten. Havsnajas förekommer inom ett brett temperaturintervall från 0-28 0C och används också som akvarieväxt. Varför inte testa och skaffa dig några havsnajas i en välsorterad akvarieaffär? Med sitt lite taggiga utseende kan den bidra till en ökad variation i akvariet och dessutom är den ju trevlig att titta på.

Read Full Post »

Older Posts »