Äntligen kan man få se lite av vår vackra kust under ytan!
Som en del i Naturkartan, ett projekt i Östergötland som främjar naturintresset, har man även lagt ut små filmer som visar naturen i Östergötland under ytan. Kika in på Undervatenskartan och njut av sommar, sol och härligt vatten.
Underbart att kunna ta ett virtuellt dopp och njuta av grönskan så här i februari. Vi hoppas att fler kustkommuner hänger på trenden och väljer att visa upp sin blå sida.
Temat för årets sammakomst var havet, något som gladde oss på Tångbloggen mycket. Professor Lena Kautsky är ordförande för C. F. Lundströms stiftelse, och hade därmed fått en inbjudan med sällskap.
Det formella mötet hölls i Blå Hallen, där priser och stipendier delades ut av H. M Kung Carl XVI Gustaf. En av kvällens pristagare var EU-parlamentarikern Isabella Lövin som tilldelades Georg och Greta Borgström-priset för hennes banbrytande arbete med att synliggöra dagens misshushållning med våra fiskeresurser och ett framsynt förhandlingsarbete inom EU för en hållbar fiskeförvaltning i världen. Isabella höll även ett mycket upskattat tal med titeln Att rädda havet- en global utmaning.
Mellan programpunkterna spelades havsinspirerad musik av A Piacere- kvartetten. Hovsångare Karl-Magnus Fredriksson framförde fyra havs-sånger innan den efterföljande banketten som ägde rum i Gyllene Salen.
Menyn var självklart Havet, tolkat ur en gastronomisk synvinkel.
Som aptitretare serverades Vågskvalp i örtlöv, vilket bestod av burfångad stekt havskräfta och Nobissås, omfamnad av ostronörtblad. Till denna läckerhet serverades Castillo Perelada Brut Emporadà från Spanien.
Förrätten var en svensk klassiker; tre sorters sill (senapssill från Klädesholmen, inlagd sill från Skillinge och örtströmming från Söderhamn) med Leksand knäckebröd, brynt vispat smör och Allerums grynpipsost som lagrats 18 månader. Att knäckebrödet serverades på torkad blåstång gjorde att vi nog tyckte bäst om denna rätt. Till förrätten fick vi Nils Oscar God Lager som passade som handen i handsken till sillen samt Roslagssnaps Rönnbär, en len och fin snaps med god smak.
Blåstång passar fint i Gyllene Salen
Varmrätten bestod av skaldjursfärserad hälleflundra (odlad i Norge) med citronmarinerade grönsaker(sockerärtor och fänkål och lite finhackad chili). Skaldjursfärsen var av MSC-certifierad Hjälmaregös, hummer, pilgrimsmusslor och räkor.Till detta serverades en Alsace-vitvinssås och kokt körsbärspotatis respektive Annikapotatis, samt 2012 Pascal Jolivet Sancerre från Loire, Frankrike.
Till dessert, inburen med sprakande isfacklor enligt konstens alla regler, var det chokladmousse med havtornsgräddpudding, chokladcrème och havtornssorbet (som borde bli sommarens hit, tipsa din lokala glasstillverkare). Till detta serverdes det gyllengula 2010 d’Arenberg The Noble Prankster från Adelaide Hill, Australien.
Med detta avslutades så banketten och sällskapet drog sig tillbaka ner till blå Hallen för kaffe och chokladtryffel med hallon och trevligt mingel.
För att se vilka som var med på sammankomsten finns det mingelbilder. Kan du hitta Tångbloggen?
Jag fick en burk granulerad kelp av min moster som tack för att jag vattnat hennes krukväxter under amerikasemestern. Goda på gränsen till beroendeframkallande, är nog bästa beskrivningen. Det var en tung dag när burken var tom.
Men idag när jag loggade in på bloggen, vem har börjat följa vår engelska version BalticSeaWeed om inte företaget som producerar dessa läskande godsaker! De har även en egen blogg, som heter Kelp: one of the worlds healthiest foods.
Om du ännu inte har provat alger, men gillar salta snacks, tror jag att detta är något du kommer att gilla.
Mina personliga favoriter är Wakame (Alaria esculenta) och Dulse (Palmara palmata). På svenska heter de havskål och söl. Torkade alger är perfekt att smaska på när man sitter vid sitt skrivbord på kontoret, eller att ha med ut på en vandringstur.
Du hittar länken till deras nätbutik till höger, under våra Kul länkar.
Då var det dags. Efter att ha lämnat experimentet med fragment (se tidigare inlägg) i källaren på Roskilde Universitet över jul och nyår, var det så äntligen dags att åka tillbaka och se om några av de små bitarna av smaltången (Fucus radicans) har behagat göra som vi hoppas och vill.
En snabb repetition av experimentets bakgrund och syfte:
Den i Bottenhavet förekommande arten smaltång (Fucus radicans) har visat sig vara upp emot 80 % klonal, något som är unikt bland tång inom Fucus – familjen. Det är dock inte ovanligt att alger har en mer klonal livscykel i bräckta miljöer (salthalt mellan 15-2 promille) eftersom deras sexuella befruktning behöver natriumjonerna i salt (NaCl – natriumklorid) för att fungera (se faktainlägg). När det upptäcktes att smaltången var klonal kunde man också beskriva den som en egen art. Man hade tidigare trott att det var en dvärgform av den i Östersjön dominerande blåstången (Fucus vesiculosus).
För att kunna föröka sig klonalt måste fragment av en tångplanta trilla av från moderplantan och sedan fästa mot botten på nytt. Men under vilka omständigheter sker detta? Ska det vara under varma sommardagar eller kalla vinternätter? När vi vet detta kan vi förstå mer om när tången är som känsligast för störningar i form av kemiska utsläpp, övergödning och konstruktionsarbeten som påverkar vattenmiljön. Vi hoppas att vårt experiment kan hjälpa till att ge bättre underlag till beslut som rör Östersjöns unika och känsliga miljö.
Så, hur gick det nu till när vi satte upp vårt experiment?
Vi samlade in fragment från ett antal olika tångplantor som växt på olika lokaler. Eftersom vi inte har råd eller tid att köra genetiska analyser på dem för att se så att det inte är samma individ alltihop, vilket ju kan hända när man jobbar med en art som bildar kloner, såg vi till att ta både hanar och honor. För en längre berättelse om uppstarten, läs HÄR.
Men nu var det alltså dags för mig och min kollega Tiina Salo att läsa av experimentet.
Forskning handlar till stor del om att våga misslyckas, om och om igen. Högen med förkastade hypoteser om hur man trodde att det var växer sig allt större. Gissa om vi blev förvånade när vårt experiment inte bara hade klarat av att köra hela tidsperioden utan att kortsluta sig helt (förutom lite strul i starten som Tiina löste). Dessutom hade vi fått resultat!
Två häpna doktorander trodde inte sina ögon.
Så efter att ha läst av alla 96 replikat med fyra små fragment i varje burk var det bara att ta fram påsen med smaltång som jag tagit med och sortera fram 384 nya fragment för en omgång till.
På kvällen såg jag fragment när jag blundade.
Nu rullar andra omgången på och det blir en tur ner i början på februari för att avsluta den och förhoppningsvis få samma resultat som vår första omgång. Man vet ju aldrig när det gäller tång, så håll tummarna.
Tångbloggen fick över 7200 besök från 41 länder under det gångna året, och de sista 6 månaderna hade vi minst 300 besök per månad!
Jättekul tycker vi, och blir såklart inspirerade att fortsätta förse våra läsare med fakta och nyheter om tång.
Flaggor från besökande länder och antal besök per land under 2013
Karta över besökande länder under 2013
Vi har även slagit stort internationellt. Vår engelska version av Tångbloggen, BalticSeaWeed har haft nästan 3000 besökare från världens alla hörn sedan vi släppte den för snart ett år sedan. Fantastiskt!
Vi hoppas att ni som besökt oss tidigare fortsätter att titta in, och att ni rekommenderar oss till bekanta som ännu inte upptäckt oss.
Med förhoppning om ett tångfyllt 2014.
//Tångbloggen
Inför julhelgens alla sociala tillställningar, vad passar bättre än lite intressanta frågeställningar till sill och nubbe?
För att få till den lyckade konversationen kan du få lite inspiration och fakta från filmerna i projektet Flaskpost till forskare, där forskare vid Stockholms Universitet svarar på frågor om vatten och havet.
Här finns kunskap du kan imponera med på släkt, vänner och kollegor i väntan på att få doppa i grytan.
Vill du forska på blåstång (Fucus vesiculosus), smaltång(Fucus radicans) och tånggråsugga (Idotea baltica) i Finland för den välkända Östersjöforskaren professor Veijo Jormalainen?
Klicka HÄR för att läsa mer om projektet och få information om hur du ansöker.
Sista ansökningsdagen är 15e januari 2014 så snabba på!
Namnen på stormar brukar vara i bokstavsordning från de område där de startar. St. Jude döptes i England men döptes om av SMHI till Simone efter namnet på den dag enligt kalendern som den kom fram till den svenska västkusten. Det blev inte riktigt så svårt uppe vid Tjärnö som väntat men det måste blåst bra och varit riktigt högt vattenstånd vad jag kunde se av de spår som fanns kvar en månad senare när vi gick runt på Saltö.
De tydligaste spåren på hur högt vattnet når, under perioder med blåst och olika högt vattenstånd kan spåras i t.ex. hur stor tångvallen är och hur högt upp på stranden den ligger.
På denna bild syns tre små tydliga rader där vallar av alger och ålgräs samlats, genom vatten och vågrörelser.
Under stormen Simon spolades massor med alger upp högt på stranden. Materialet i tångvallen visar att de ihoptrasslade algerna och en del musselskal ryckts loss från större djup. Bland de arter av musslor som låg i tångvallen hittade jag hästmusslor, som liknar blåmusslan men blir både större och förekommer på större djup.
Hur känner jag igen en hästmussla? Om du tittar noga på fotot så kan du se att den spetsiga delen inte sitter på samma plats som hos blåmusslan utan en liten bit upp på skalet. Hästmusslans skal är också brunare än blåmusslans.
Andra spår på stranden visar att delar av det som ligger i tångvallen kommer från Norge eller till och med ända från England, och har transporterats lång väg innan det hamnade här på stranden på Saltö. I tångvallen hittade jag knöltång, som också finns naturligt på klipporna runt omkring, men de här har jättestora flytblåsor tillsammans med förökningsdelarna av Himenthalia elongata, som inte har något svenskt namn, men som är lätt att känna igen genom de meterlånga banden med antingen hon- eller han förökningsdelar.
Andra spännande fynd var många och ovanligt stora bläckfiskskelett som såg ut som de drivit länge i vattnet eftersom det växte mycket grönalger på dem. De används som mat till kanariefåglar.
Sen finns det även spår av sommarens lek. Den tappade hinken för att fånga strandkrabbor med och en trasig boll. Eller lite spöklika handskar av gummi i en hink med fruset vatten som såg ut som en installation.
Det var en kall och solig dag i november som vi gjorde alla dessa fynd på Saltö, som är en del i Kosterhavets nationalpark och nära Tjärnö laboratoriet. Det blir spännande att komma ner till nyår och se vad nya stormar har kastat upp på stranden och om bollen, hinken med handskar och bollen går att hitta igen. Och det kanske finns någon ny alg art som kommit långväga ifrån sittande på en stock, en balja eller en sko.
Under sommaren har vi på Tångbloggen hunnit med en hel del arbete ute i fält, både på ostkustens Askö och västkustens Tjärnö.
Bland annat har vi inventerat algbeståndet längs två transekter (utlagda måttband) utanför Tjärnö på den salta västkusten.
En dykare simmar ut från stranden med ett måttband som fästs vid vattenlinjen, ner till att det inte växer mer alger. Beroende på hur klart vattnet är kan det variera mellan någon enstaka meter ner till dryga 20 meters djup.
Väl vid algernas slut, tar dykaren fram sin skrivtavla (varje marinbiologs måste-pryl) och börjar med att notera vilket djup dykdatorn visar och hur mycket av måttbandet som rullats ut. Därefter skriver man upp vilka algarter man ser och uppskattar hur mycket av dem som finns, på en 7-gradig skala (1, 5, 10, 25, 50, 75 och 100%). Eftersom alger växer i flera skikt, precis som gräs, buskar och träd på land, kan det snabbt bli mer än 100 %
När dykaren har noterat allt detta om startpunkten simmar hon sakta längs transekten (måttbandet) och fortsätter att notera djup, längd och arter när det blir en synbar skillnad i vilka arter som dominerar, så att man får fram en indelning i olika ”algbälten”.
Varje ”bälte” provtas även med hjälp av ramar och påsar. Man använder en bestämd storlek på ramen, som kan vara lös eller sitta fast på en påse, ofta 20×20 eller 50×50 cm beroende på hur många arter och hur mycket det är.
Dykaren lägger ramen på botten, plockar in de största algerna för hand i påsen och använder sedan en skrapa för att få loss alla alger som växer inom ramen och fösa in dem i påsen. Det är svårare än det ser ut att arbeta under vatten när allting flyter omkring.
För att ni ska få en uppfattning om hur det går till har Joakim Hansen, som ställde upp som pardykare i somras, delat med sig av det han filmade till Tångbloggen. Såhär ser det alltså ut när man skrapar en ruta.
Varför har vi då gjort detta, förutom att det är trevligt att dyka?
På dessa två lokaler har dessa inventeringar genomförts under flera år. Inom ekologi är det viktigt att ha mätningar som sträcker sig över lång tid för att kunna se ifall det sker faktiska förändringar i miljön, eller om det bara är normala variationer mellan åren.
Så under de kalla, mörka månaderna ska vi plocka fram våra påsar med frusna alger ur frysen (det blev drygt 30 stycken), tina dem, sortera upp dem i högar efter art, torka och väga och föra in i protokoll för att på så sätt få ut hur många gram torrvikt av varje art som växte i varje ruta. Genom att jämföra med tidigare protokoll kan vi så se om det har blivit mer eller mindre av någon art, samt om några arter har tillkommit eller försvunnit över åren.
I slutet av november spenderade Tångbloggen en vecka i Danmark, på Roskilde Universitet.
På inbjudan av danska kollegan professor Morten Foldager Pedersen, var jag nere för att starta upp ett försök med smaltång tillsammans med hans doktorand Tiina Salo.
Smaltång heter Fucus radicans på latin, där radicans betyder rotbildande.
Den fick namnet för att den har förmågan att föröka sig icke-sexuellt genom att fragment trillar loss och bildar nya rhizoider (Alger har ju inte rötter, men de fäster mot underlaget med rotliknande trådar, som heter rhizoider).
Ett fragment smaltång har bildat nya rhizoider och fäst mot botten i en petriskål.
Detta sätt att sprida sig är ganska ovanligt hos alger i Fucus-familjen, och vi vet inte vilka faktorer som styr detta, till skillnad från den sexuella förökningen där vi vet att salthalten spelar stor roll, men även temperatur och ljus.
Så, för att ta reda på hur smaltång vill ha det för att ha riktigt bra icke-sex har vi designat vårt experiment i Roskilde.
De parametrar som vi bestämt oss för att testa är ljus, temperatur och vattenrörelse.
Tillsammans med Tiina spenderade jag veckan nere i källaren på biologihuset, i ett kylrum med mycket tång, sjöborrar, en hårt arbetande masterstudent och den alltid vinnande kombinationen av elektricitet och vatten.
Ljusrampen är på plats över ett av fyra vita kar.
För att kunna säkerställa ifall det är någon av dessa parametrar, enskilt eller tillsammans med en annan, som bidrar till bildandet av rhizoider så måste man planera uppställningen så att man kan pröva det statistiskt. Det betyder att man måste tänka till ordentligt innan man börjar experimentet, så att man faktiskt kan svara på frågan man ställer. Jag har tur, Tiina är en riktig fena på statistik och det är alltid bättre att vara två som tänker.
Till höger skymtar värmaren som en fyrkantig låda och kylaren som en spiral.
Jag hade med mig smaltång från några olika platser till Roskilde. Vi plockade av små fragment, inte större än 1 cm och lade dem på kakelplattor. Tiina hade köpt plattorna på Bauhaus bredvid campus och upplevt samma sak som jag har gjort vid sådana tillfällen. Att det ska vara så konstigt att man är mer intresserad av baksidan på plattan…
Fyra små fragment på en kakelplatta
Till slut var allting på plats, och vi kunde slå på strömmen igen. Nu ska det få stå och puttra i ungefär sju veckor, sen åker jag ner och läser av resultatet. Vi håller tummarna för att tången ska vara samarbetsvillig och bilda rhizoider. Uppdatering kommer.
Tångbloggen 