Feeds:
Inlägg
Kommentarer

På resa en vecka på Korfu hann det bli många strandbesök och många algfynd. Tyvärr är det dåligt ställt med algkunskapen om Medelhavets alger och ingen flora fanns med i bagaget. Så det får bli mer lite bilder och berättelser om de allra vanligaste arterna och släktena. Vattnet är kristallklart runt kusten och det finns många små vikar med både sand och klippor att undersöka.

Kristallklart vatten

Det finns gott om snäckor av släktet Gibbula på stenarna nära vattenytan tillsammans med skålsnäckor, Patella. Människans knäskål heter också patella precis som snäckan. Snäckan är god att äta men svår att få loss från stenen där den suger sig fast. Skålsnäckor betar av den fina algfilmen på stenar och klippor precis som den lilla puckelsnurrsnäckan Gibbula. Med mycket snäckor så finns det inga storvuxna alger på stenarna.

 

Lite längre ner där betestrycket inte är lika högt kommer de första grönalgerna, som ofta sitter lite grundare i skrevorna och så tofsar av brun- och rödalger. Mest rödalger hittar man på skuggsidan av stenar och klippor.

 

Från drygt någon meters djup växer en tät äng av sjögräset Posedonia. De har långa gröna blad med många små grå – rosa fläckar av rödalger. Rotsystemet består av tjocka långlivade rotstockar som, när sjögräset dör eller om det rivs upp av en ankrande båt, kan driva iland och samlas i driftbanken. Där ligger de tillsammans med ilanddrivet skräp och plast. En sorglig syn.

Tillsammans med Posedonia låg en intressant boj med påväxt av en kalkinlagrad havsborstmask och på repet växte det en alg som heter Acetabularia. Den ser ut som ett litet parasoll och blir ca 3-4 cm hög. Det är den största encelliga organismen som bara har en cellkärna. Det finns några andra alger som blir mycket större och bara består av en cell ända tills att de skall föröka sig – men de innehåller en massa cellkärnor. En sådan art som finns i våra svenska vatten på västkusten är svamptång, Codium fragile, som är en relativt nyinvandrad art i våra vatten.

Acetabularia

Efter flera dagar på stranden måste det också bli ett litet potpurri av alla olika fynd. Det mesta är olika rödalger och bara två brunalger. Flera av rödalgerna är kalkkrusterade och svagt rosalila i färgen och ser ut att höra till släktena Jania och Corallina.Snäckorna till vänster är Gibbula och den större snäckan är ett skal av Patella.

8alg och snäckbukett

Klart spännande och givande resa! Nu bär det av hem igen och dags att kolla läget hos blåstångens förökning vid Östersjöns strand.

Massor med döda fiskar låg inne vid kajen i Kuressaare, nedanför biskopsborgen. De var intrasslade inne ibland trådalger, mest tarmalger som heter Ulva intestinalis, tidigare kallad Enteromorpha instestinalis en grönalg som gynnas av mycket närsalter i vattnet.

dödfisk vallgrav

Vad hade hänt? Jo dagen innan var det en stor internationell övning att träna inför eventuella översvämningar i samband med kommande klimatförändringar. Allt vatten i vallgraven runt Biskopsborgen pumpades ut i havet. De större fiskarna samlades in och släpptes ut igen men massor med småfisk dog.

När man lyfte blicken och såg ut över vattnet gick det fort att glömma hur det såg ut närmast stranden och hur det ser ut på botten. Har sällan sett ett så spegelblankt hav!

spegling

På sandstranden en bit bort låg lite blad av ålgräs, Zostera marina, som drivit inland och bildade vackra mönster tillsammans med gult pollen från tallar.

ålgräs med pollen

Såhär års är det lätt att förväxla pollen med algblomning. På färjan tillbaka från Saaremma körde den igenom breda stråk med drivande pollen som ansamlats av vind och vågor på samma sätt som cyanobakterieblomningen senare på året. Dessa blomningar som ofta börjar i början av juli samtidigt med Almedalen, politiker veckan i Visby. Men som kan hålla på under juli och början av augusti beroende på tillgång på fosfor i öppna Östersjön.

pollen färjan

Om det blir stora rubriker i Sverige beror på väder och vindförhållanden och om blomningen driver in till Stockholms skärgård eller Öland och Gotlands badstränder. Driver den till Polska kusten hörs inte så mycket i svenska medier.Det är bara och vänta och se hur det blir i sommar!

Fisk i människans händer – ett Östersjöseminarium. På Östersjöseminariet förra veckan gavs två intressanta presentationer. EN handlade om kopplingen mellan täckningen på bentisk (bottenlevande) vegetation och fiskens rekrytering och produktion. Det andra tog upp den starka påverkan från stora fiskeföretag. Först ut var Johan Eklöf från institutionen för ekologi, miljö & botanik vid Stockholms universitet. Johan presenterade hur kaskadeffekter påverkar och de täta kopplingarna som finns mellan vegetation (rotade akvatiska växter och makroalger) och rekryteringen hos fiskar som exempelvis gädda och abborre i grunda Östersjövikar. Detta har visats i allt fler vetenskapliga studier och experiment.1Large fish -plant benefits

I första figuren ser vi den positiva effekten som stora fiskar har på filamentösa alger (de betar ner dem, så inte så positivt för algen, men för problemet med dem) och hur rotad akvatisk vegetation gynnar rekryteringen hos fisk (här abborre) i de grunda delarna av skärgården.

2PLants juvenlie pike

Fig. 2 visar att det verkar vara en tröskel på ca 20 % täckningsgrad av vegetation som är optimal för rekrytering. Detta följdes av en presentation av Henrik Österblom, från Stockholm resilience centre om den stora påverkan som stora fiskeföretag har på hur man sköter fiskbestånden, både på global skala och inom Östersjön.

3fishmarket

Seminariet avslutades med en paneldiskussion gällande frågan om fiskbestånden är i människans händer och om vi någonsin kommer hitta hållbara sätt att utnyttja och sköta världens fiskbestånd.

4panel Balticseminar

Kan kunskapen om de starka kopplingarna mellan vegetation och fiskrekrytering hjälpa till att ta fram bättre skötselplaner av grunda vikar och kustområden? Sofia Wikström och Gustaf Almqvist från Östersjöcentrum på Stockholms universitet breddade diskussionen med behovet av att vidare utveckla och förbättra vår förståelse för dessa komplexa ekosystem för en långsiktigt hållbar hantering av fiskar som gädda och abborre.

 

 

Var bättre att befinna sig på konferens denna soliga majvecka än Fiskebäckskil på vackra västkusten?
Tångbloggen är denna vecka på den andra europeiska vetenskapsdykarkonferensen (2nd ECSD) som i år ordnas av Kristineberg, en av Göteborg Universitets fältstationer precis på tröskeln in till Gullmarsfjorden.
Det är en härlig bredd på ämnena i presentationer och posters. Dagen inleddes av en längre presentation av mikrobiologen Miriam Weber (Hydra Institute for Marine Sciences, Elba) som visade delar av hennes forskning med mikrosensorer ibland annat Döda Havet (36 kilo bly behövdes för att dyka där!!) och ett stort europeiskt projekt med biologiskt nedbrytbata plaster, något som verkligen hamnat högt upp på agendan i EU, tydligen. Bra, det är otroligt mycket skräp i haven och det gör ingen nytta.
Efteråt följde kortare presentationer av bland annat kalkinlagrande rödalger, maerl, på 50 meters djup i Grekland och hur man med akustiska sensorer kunnat visa att fisk man tidigare trott varit väldigt stationär i själva verket rör sig över stora områden längs den spanska och franska kusten i Medelhavet. Vi fick även se hur man använder fotografi för att kunna kartlägga underbara korallskogar utan att skada dem och vilka nya, läskiga gifter som orsakat massdöds-händelser och hur de fungerar på molekylär nivå.
Efter kaffe och ljuvligt krämig chokladkaka på bryggan i solskenet drog vi oss något motvilligt in igen för att lyssna på ett föredrag om hur tetrapoder på Helgoland, där Tångbloggen var på konferens i höstas (se flera inlägg därifrån), inte bara fungerar som vågbrytare utan även bildar hus och hem till fiskar som stensnultra, sandgoby och en av mina favoritfiskar, den vackra sjökocken Calionymus lyra. Tetrapoderna uppskattas även av krabbtaska och trollhumrar (Galathea arter). Intressanta data som visar att konstgjorda strukturer kan gynna det marina livet.
Nästan alla presentationer innehåller filmklipp, något som enligt mig höjer upplevelsen och gör det mindre stelt. Mottot ”Visa, berätta inte.” verkar äntligen ha nått det vetenskapliga samhället. Detta har verkligen plockats upp av oss som dyker, eftersom vi har så tacksamt material att visa. Vem gillar inte att se undervattensfilm? Eduardo Infantes hade en större del av sin presentation om restaurering av ålgräsängar som en mycket välgjord film. Kul! Mer sånt!! Eduardo arbetar på Kristineberg och visade hur de har försökt återskapa sjögräsängar utanför Kungälv, vilka problem det medför om sjögräset försvinner och hur det påverkar djur som krabbor och fisk som är beroende av sjögräsängarna. Det som påverkat sjögräset negativt är framförallt en kombination av överfiske och övergödning. Samma gamla bovar ännu en gång.
Dr Angel Luque från Universidad de Las Palmas de Gran Canaria visade att de har problem med främmande arter på Karnarieöarna som introducerats via oljeriggarna som transporteras mellan Sydamerika och västra Afrika över Atlanten. När riggarna förflyttas kan mobil fauna hänga med, eftersom så stora konstruktioner inte rör sig särskilt fort. Dessutom finns det ju massor med fastsittande djur och alger som liftar med. Detta får vi se på några välfilmade videoklipp. Man kan se hur vissa arters utbredning tydligt sammanfaller med rutterna för rigg-transport. Kanarieöarna ligger isolerat och därmed är de känsligare för nya arter, som helt kan förstöra de unika ekosystemen som etablerats där under årtusenden. Projektet heter OilFish.
Martin Gullström från Stockholms Universitet fortsatte på sjögräs-temat och hur viktiga sjögräsängar är för grunda marina ekosystem, framförallt som kolsänkor. En kolsänka (engeska: carbon sink) är något som binder in kol, vilket hindrar att växthusgasen koldioxid bildas. Om dessa kolsänkor förstörs, kommer kolet frigöras och mer koldioxid släpps ut i atmosfären. Kan vi istället bevara och till och med återskapa kolsänkor, kommer halten koldioxid i atmosfären istället att sjunka. Martin presenterade upplägget för ett projekt med flera av Sveriges sjögräs-forskare som ska kartlägga produktiviteten och kolbudgetar för sjögräsängarnas ekosystem på den svenska västkusten. Spännande!
Från dykparadiset Norge kom Camilla With Fagerli, som jobbar med sjöborrarnas inverkan på de norska kelpskogarna tillsammans med Kjell Magnus Norderhaug, Hartvig Christie, Stein Fredriksen och Morten Foldager Pedersen, välkända namn och dykare. Att kelpen minskat på global skala beror till stor del på betning av sjöborrar. När en kelpskog väl har försvunnit, tar det otroligt lång tid innan ”öknen” kan återforma en kelpskog. I Norge ökade antalet sjöborrar dramatiskt för ett antal år sedan och stora ytor av kelpskog försvann. Men Camilla visar att kelpskogarna i norska vatten verkar var på bättringsvägen och nu har börjat bre ut sig igen. Hurra, säger Tångbloggen, som anser att norska kelpskogar är det häftigaste som finns att dyka i. Det kan vara så att varmare vårar har lett till att den gröna sjöborren, boven i dramat här, inte haft bra förökning eftersom den är en kallvattenart och inte vill ha varmare än 10 grader när den är larv. De har även, genom filmade fältexperiment, kunnat visa att det bara är krabbtaska (Cancer pagurus) och strandkrabba (Carcinus maenas) som äter sjöborre. Dessa krabbor gynnas av varmare temperaturer, och har således ökat under de senare åren. En kombination av minskad rekrytering av sjöborrar och ökat betestryck kan vara det som räddat kelpen.
Riktigt häftigt var Julius Pätzolds presentation från Lake Sawa, söder om Eufrat i södra Irak, där han jobbar som hydrogeolog. Inte en plats elelr ett jobb man ofta förknippar med dykning, men Julius tycker att fler borde pröva. Sjön är grund, endast 0,5 till 1,5 m djup, men i mitten finns en 20 m djuphåla på 30 x 50 m som bildats när en underjordisk grotta kollapsat. Sjön har endast underjordiska till- och frånflöden. En del av projektet är att ta reda på hur mycket de fyra olika akvifererna som är kopplade till sjön bidrar med. Detta gör man nu genom att kartlägga var i sjön de olika akvifererna mynnar och så kan man ta sina vattenprover på just dessa platser. Detta kan man endast göra genom dykning, och eftersom en dykare kan se mer än en maskin (än så länge) upptäckte man även att det fanns ett extensivt karst-system (sprickor i kalksten) i sjön samt en fisk man inte tidigare visste fanns i området.
För att ge en god aptit avslutades första passet med mer dykning i Döda havet. Nog för att jag gillar saltvatten, men där är det så pass salt (33%, jämför detta med västkustens 28 ‰) att det är giftigt om man sväljer mer än någon droppe. Ca 50 personer per år dör i Döda Havet för att de har försökt simma och råkat svälja vatten. Det kräver lite extra planering i dykorganisationen, minsann. Helmask är en suverän uppfinning i sådana här omständigheter. Broder Merkel, även han en hydrogeolog, som arbetar med vattenflödet till Döda Havet. Döda Havet saknar utlopp. All förlust av vatten sker i form av vattenånga, vilket leder till att det med åren blivit allt saltare. Det huvudsakliga tillflödet är Jordan floden som rinner ner från Genesarets sjö. Dessutom sker ett tillflöde via grundvatten, något som Broder Merkel fokuserar på. Kombinationen av vatten och geologi och hur vatten rör sig i olika lager av jordskorpan kallas hydrogeologi och är väldigt spännande. Uppvällning av grundvatten i Döda Havet sker längs sprickor i berggrunden. I vissa fall är flödet så stort att man kan se det på ytan. Bästa tiden för att dyka i Döda havet är juni-september, då sikten är som bäst för att det inte är någon vind. Det medför dock att det är ohemult varmt, vilket gör att man får se till att ha med sig mycket färskvatten både för dricka och skölja dykare med. Vi får se några coola bilder från undervattenslandskapet, bland annat ett saltvattensutsläpp. Vattnet är ännu saltare än havets 33% och kommer från berglager på över 200 meters djup. När det vattnet strömmar ut ur en spricka bildas en liten saltstod. Helt otroligt!
Efter maten gled vi över på marin arkeologi och vad man som marinarkeolog behöver för utbildning för att kunna arbeta under vattnet. Idag har man problem bland annat i Danmark eftersom man inte kan lägga till kortare kurser i relevant metodik, exempelvis att dyka med landbaserad luft. Detta är såklart besvärande och man gör på lite olika sätt i olika länder vilket inte heller underlättar, men man tycker att det borde gå att lösa.
Ronny Weigelt från Universität Rostock frågar hur många arter av skeppsmask som finns i Östersjön och hur de klarar den låga saliniteten. Skeppsmask är ett samlingsnamn för ca 60 olika arter och är inte alls en mask, utan en mussla som gräver gångar i trä vilket inte var populärt innan båtar byggdes av metall eller plast. Dock bygger man fortfarande många konstruktioner i trä, som vågbrytare, vilket ansätts hårt av skeppsmask där den finns. I Östersjön längs den Tyska kusten fram till Rygen, hittar man endast en art, Teredo navalis, men den verkar inte kunna ta sig längre in i Östersjön. Tur för alla som gillar att dyka på vrak.
Till kvällen blir det poster-session på intilliggande Kristineberg forskningsstation, en av världens 3 äldsta marina fältstationer, och skaldjursbuffé. Mums!

I helgen gjorde vi en tur ut till Vattuholmarna rakt ut i ytterskärgården från Räfsnäs. Tången är mycket överväxt med trådslick, Pilayella littoralis även här ute i ytterskärgården. Många av förökningstopparna som finns uppe vid ytan är fyllda med syrgas och helt uppblåsta. Vattnet är ännu för kallt för att ägg och spermier skall ha hunnit bli mogna men håller värmen i sig kan det bli en tidig förökning i år – kanske redan om två veckor runt den 21 maj vid nästa full måne? Platsen ligger i ett smalt sund – och skyddat från vågor och kommer att kunna värmas upp fort i det varma vädret.

tång i vass

Det mest spännande fyndet var en grönalg, Östersjösallat, Monostroma balticum som kan bilda upp till 25 cm långa tunna blad ett cellskikt tjocka. De har en osäker systematisk status där det behövs genetiska studier. Ett samarbete är på gång med kollegor från Tvärminne Zoologiska station och Helsingfors universitet.

PIlayella o Monostroma

För att fira Konung Carl XVI Gustaf 70-års dag gavs en unik föreställning ” En afton om Östersjön – hoppfullhet och hot” till hans ära på Kungliga Dramatens scen på måndagen den 25 april. På scenen deltog över 10-talet forskare tillsammans med ledande personer från olika myndigheter och politiker som berättade livfullt om vad som händer i Östersjön. Allt ifrån de långa geologiska förändringar som skett till utveckling av nya arter till det säkerhetspolitiska läget idag.
1Dramaten

Ett mycket dramatiskt ögonblick var när professor emeritus Ragnar Elmgren från Stockholms Universitet pratade om vilka arter som hittas i Östersjön idag. Plötsligt dimper det ner en stor knöltångsplanta från taket och landar på scenen bakom honom!
Ragnar konstaterar att denna art inte klarat att invandra till Östersjön för att den inte tål den låga salthalten här. Den vanliga tångarten som många känner till, blåstången, är däremot en viktig art för livet i Östersjön, eftersom många arter finner skydd eller hittar små kräftdjur att äta i tången.
Det är nu som den för Östersjön unika arten smaltång gör sin entré på Dramatens stora scen, när Ragnar plockar fram den ur sin ficka. Smaltången har bildats ur blåstången för bara några tusentals år sedan och är Östersjöns enda kända endemiska art, vilket betyder att den enbart finns här och ingen annan stans i världshaven.

Tång luktar hav och den går också bra att äta. En som smakat på smaltångssnittar (se tidigare inlägg) är Kungen, vid ett besök på Askölaboratoriet.

Att skilja de två arterna smaltång och blåstång åt när de växer på samma plats är relativt lätt. Smaltången gör skäl för sitt svenska namn. Bålen, eller grenarna är mycket smalare än blåstången och den har aldrig de flytblåsor som gett blåstången sitt namn.
4Smal o blåstång

Mellan presentationerna på scenen underhölls vi i publiken med vacker musik från blåsorkestern och sång. Bland annat en tolkning av Evert Taubes ”Rönnerdal han dansar över Sjösala äng”, där det i bakgrunden svajade gröna blad från en vacker sjögräsäng.

5sjögräsäng

Föreställningen avslutades med alla medverkande på scenen där Kungen framförde sitt tack för en givande kväll och uttryckte sitt stora intresse för miljöfrågor och speciellt Östersjön.

6Kungen tackar

Grattis på födelsedagen, Kungen! önskar vi på Tångbloggen.

Smycke i silverlera

För flera veckor sedan var vi några stycken som gick en kurs i att göra smycken i silverlera! Det var jätteroligt att få utlopp för att skapa ett smycke i silver, utan att hamra eller gjuta, bara sitta helt lugnt och knåda en liten ljusgrå klump av silverpulver uppblött med lite, lite vatten. Det finns böcker om hur man gör en avgjutning och en modell och mycket mer.

Silverlera 1

Resultatet blev en hel liten uppsättning av olika smycken.

För att göra mitt mönster använde jag en liten sjöborre, Psamechinus miliaris, kallad tångborre på svenska, som jag hittat för flera år sedan på Tjärnö, nära Strömstad. Som namnet anger hittar man dem ofta inne ibland tångruskor. Genom att rulla den fram och tillbaka blev det en intressant yta.

Psammechinus - mönster

När mönstret var klart torkades smycket med en hårtork så att allt vatten försvann. Sen in i en brännugn en kort stund i 750 grader. Ett tips. Den sista putsningen kan antingen göras med en dyr kniv med agatspets eller baksidan på en kaffesked.Och vips – efter att ha polerat smycket blev det silvergränsande!

nytt smycke

 

Var i Öregrund på Kustlaboratoriet (http://www.slu.se/kustlaboratoriet), på besök och hittade flera tavlor som prydde väggen i korridoren. Tavlorna visade kvantitativa botten prover från lokaler i området runt Gräsö insamlade genom dykning av professor Mats Waern på 40- 50 talet.

OM Waern

Tavlor om Waern

Tavlorna där han pressat alger som fanns inom en ruta på botten ser ut som de vackraste tavlor. De berättar också hur sammansättningen och proportionen av olika arter såg ut på just den platsen vid provtagningsstället.

Cladophora rupestris ca 6 m

En provruta från 6 meters djup med Cladophora och rödalger.

Metodiken används i det nationella miljöövervakningsprogrammet fortfarande. Allt materialet från rutor på 20×20 cm samlas in genom att skrapa det som finns inom rutan, och sedan tas materialet till laboratoriet och sortera upp de olika arterna och väga biomassan av varje art och räkna antalet musslor och små tångmärlor mm.

Mats Waerns metodik att pressa allt material han hittade i en ruta är idag ett spännande bildarkiv och ger oss tydliga bilder på hur det såg ut för länge sedan. Genom noga noteringar går det att hitta tillbaka till samma lokaler och följa upp förändringar som skett under åren både i hur djupt t.ex. blåstången växer och förändrad sammansättning av arter

. Tångbältet Waern

Ett pressark med tång och tjusig orange färgad trådslick, Pilayella, Cladophora och en rödalg från 4 meters djup i Gräsöområdet, ett område som Mats Waern ägnade många av sina dykstudier.

 

Strandpromenaden på Annandag påsk gav flera positiva vårtecken. Ett var de vackra ljusgröna  tunna bladen av strutsallat, (Monostroma grevillei)som växer på stenar och större sandkorn eller på olika vattenväxter. Detta är en typisk vårart och kan bli ca 1-1,5 dm stor,  och går att hitta i strandzonen antingen fastsittande eller så småningom lossnar de strutformade bladen och driver in i skyddade vikar. Den likarna lite havssallat (Ulva lactuca) och östersjösallat (Monostroma balticum), men såhär års finns det ingen risk för förväxling för de andra två arterna är arter som förekommer på sommaren. De har också tjockare blad eller båldelar.

strutsallat i viken

Titta noga på fotot på spetsen av det stora bladet åt vänster, så ser du små bubblor. Det är det syre som algen producerar när den tillväxer och som bidrar till att öka syrehalten i havet.

En annan art som tål lite kallare vatten än grönslick är tarmalg (Ulva intestinalis, tidigare kallad Enteromorpha intestinalis). Den börjar dyka upp på stenar och klippor i strandkanten redan nu. Dessa uppblåsta trådar är ännu så länge korta och ligger som lite krulliga gröna trådar på stenen. Också går det att se syrebubblor i tråden.

Tarmalg på G

Den sista arten som finns hela året runt men växer till på våren är trådslick (Pylaiella littoralis). Hittade en liten tångplanta som var helt överväxt av trådslick. Trådslicken kommer att öka nu under de kommande månaderna och täcka mycket av tången.Det vita som täcker den torrlagda delen av stenen är intorkade kiselalger. Det är de som gör så att det ser ut som om någon målat alla klippor och stenar i skärgården vita på våren när det blir lågt vattenstånd och kiselalgerna som tidigare var gulbruna i färgen torkar in och förlorar sitt pigment.

Pilayella påväxtÄnnu så länge är det inte mycket djurliv i den grunt sittande blåstången. Hittade en och annan snäcka under stenarna i strandkanten. Inte så konstigt, vattentemperaturen är ännu bara några grader plus. Har satt ut ett par små temperatur- och ljusmätare för att följa förändringarna under de kommande månaderna. En sitter nära bryggan och en inne i ett tångbälte. Att ljusmängden skiljer sig är säkert men hur är det med temperaturen? Var blir det varmast fortast? HOBOS

Mätinstrumentet är den lilla vitaktiga saken fastknuten med tandtråd på en sten. Tandtråd är ett utmärkt material för oss forskare som vill fästa saker på olika föremål i vattnet, vattenfast och lite seg men sliter inte sönder material.

 

I Östersjön är tidvattnet försumbart, bara ca 2 cm. Vågsvallet från de många stora färjorna som kör genom Stockholms skärgård skapar stora svallvågor som skapar ett algbälte, som liknar det som finns på en tidvattenskust. Den regelbundna översköljningen av klippor och stenar utmed färjeleden gör att det bildas ett tydligt bälte av gröna alger ovanför vattenlinjen.

algzonering ovan ytan

Under våren består detta bälte av t.ex. Spirogyra arter och på sommaren av grönslick (Cladophora glomerata) och olika arter av tarmalger (Enteromorpha spp.). Precis nedanför grön algsbältet bildas en zon av blåstång, Fucus vesiculosus. Vågorna som skapas av färjetrafiken är tillräckliga för att hålla algerna fuktiga så att de inte torkar ut innan nästa färja passerar.

Svallvågor

Det dagliga svallet från färjorna påverkar också samhällena i de små vattensamlingarna kallade hällkar. Om du vill veta mer om dessa förändringar ta en titt på artikeln av Östman och Rönnberg ” https://www.researchgate.net/publication/290921186_Effects_of_ships’_waves_on_rock-pools_in_the_aland_archipelago_Northern_Baltic_Sea” Fotografierna är från förra veckan när jag var på väg hem från Mariehamn till Stockholm. De mindre positiva effekter från färjetrafiken är den kraftiga erosionen av de mer sandiga kuststräckorna där träd ramlar när rötterna inte har kvar något fäste och stränder successivt håller på att försvinna. Längst ner ansamlas stenar och block längs stranden, som är så grova att de inte spolas bort. Med tiden kan de också bli beväxta med grönalger och kanske t.o.m. blåstång om det är tillräckligt stora stenar och block som ligger still och inte rullar runt.

erosionsstrand

Det är inte alltid som orsaken till att grönalgsbältet syns ovanför vattenlinjen.Det kan också vara ett tecken på att det blivit lågvatten i Östersjön och det är vanligt såhär års. På våren i mars blir det ofta lågt vattenstånd i Östersjön i samband med högtryck. Här nedanför är dels en bild från Räfsnäs nära Kapellskär på svenska kusten och en bild från den sandiga långgrunda kusten i Estland runt Saaremaa.

Räfsnäs lågvatten och tångvall

Varvet lågvattenJust denna strand som nu ligger torrlagd finns vid varvet i Nasva, där Askölaboratoriets nya forskningsfartyg byggs. Lågvatten ett av många härliga vårtecken!