Deltagandet i medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar 2024 var lite lägre än förra året. Precis som tidigare år deltog flera Naturum och Naturskolor i Uppgift 3 som innebär att undersöka när blåstång blir mogen och färdig att föröka sig i olika delar i vattnet utmed olika delar av Östersjöns långa kust. Allt tyder på att mildare vintrar med mindre is och tidigare vårar gör att vattnet blir varmare tidigare vilket får tången att bli mogen tidigare jämfört med för 25 – 30 år sedan. De fantastiska supermånarna har bidragit till en extra vacker upplevelse att vara ute och kolla på hur mogen blåstången blivit.
Supermåne och små tångtoppar i vattenytan Foto: Lena KautskyMogen sommarförökande blåstång Foto: Lena Kautsky
I södra Östersjön, nere i Öreund kom rapporter in om att tången var mogen och klar att föröka sig redan vid nymånen den 8e april och vid fullmånen 24e april. I mellersta och norra Östersjön skedde de stora utsläppen runt den 8e och 22a maj. I Kollevik, Karlshamn rapporterade Jan-Erik Andersson att blåstången var mogen den 22a maj och att vattentemperaturen hunnit bli 14 0C. En fundering, kanske det skulle vara bättre att kalla blåstången för vårförökande istället för sommarförökande? Hur som helst blir starten för Algforskarsommar tidig också nästa år, 2025.
Totalt blev det sex rapporter om Algforskarsommar i år. De går att hitta både på Östersjöcentrums hemsida och på Tångbloggen. Speciellt värdefulla är rapporter från flera Naturum och naturskolor, tillsammans med många undersökningar som är gjorda vid olika tillfällen utmed våra långa och varierade kustmiljöer. Tillsammans hjälper alla era bidrag till att öka kunskapen om förekomsten av arter i tångskogen och förändringar mellan år och platser. Det verkar ha varit ett bra år för livet i havet, med lyckad förökning av tångmärlor och tånggråsuggor. Vi har fått in många rapporter med bilder på elegant tångräka, guldbrämade dykare och många andra arter. Här är några som jag passade på att fotografera:
Tånggråsuggor i grupp och en båtsnäckaDe tydligt blå-gula benen hos elegant tångräkaGulbrämad dykare och flera små tångmärlor.
Jan-Erik Andersson har också i år undersökt proportionen mellan höst- och sommarförökande blåstång i Kolleviken, utanför Karlshamn. Det finns ganska mycket höstförökande blåstång i området och Jan-Erik kom fram till att det 2023 var ungefär 60% och i år ca 50 %. Han har lovat att göra en uppföljning även nästa år. Blir spännande att följa om det sker en minskning eller om detta är den naturliga variationen i ett bestånd.
Höstförökande blåstångsplanta från Kollviken, Karlshamn. Foto: Jan-Erik AnderssonHöstförökande planta från Räfsnäs Rådmansö, Norrtälje. Foto: Lena Kautsky
Nästa år firar Algforskarsommar fem år och vår förhoppning är att Du som deltagit tidigare år kan tänka Dig att även delta ett år till. Att göra samma studie på samma lokal bidrar till att vi ökar kunskapen av vilka förändringar som sker mellan olika år utmed kusten. Vilken effekt har till exempel en ovanligt varm sommar, en kall vår eller en ovanligt lång period med lågvatten, där grunt växande blåstång riskerar att dö? Och så hoppas vi såklart på många nya deltagare i Algforskarsommar 2025.
Stort TACK för alla bidrag! Vi hörs till våren!
Bästa hälsningar från Algforskarsommars projektledning
I dammen blommar de sista näckrosorna och vid kanten finns stor näckmossa.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det en mossa.
Namnet Fontinalis antipyretica kommer från både latin och grekiska. Fons är latin och betyder ”källa” (av vatten) och anti betyder ”mot”. Pyr kommer från grekiska och betyder ”eld”. Tillsammans blir det ”vattenmossa som stoppar eld”. Sitt latinska namn har månadens vattenväxt, som är en mossa, fått för att den under medeltiden användes för att släcka bränder. Det svenska namnet, stor näckmossa, passar fint eftersom den ofta växer på stenar i forsar där enligt svensk mytologi näcken sitter och spelar. Stor näckmossa växer också i diken, bäckar, sjöar och utsötade vikar i Östersjön. Den har ett stort utbredningsområde och går att hitta i Europa, Asien, Afrika, Grönland och i Kanada och Nordamerika.
För november månads inlägg på Tångbloggen fick jag fiska upp lite stor näckmossa ur vår damm. Där växer den lite skuggigt utmed kanten mellan några stenar. Det är redan lite sent på året så många av de äldre delarna har vissnat. Men samtidigt finns det ganska många vackert gröna delar.
Stor näckmossa känns igen på sina långa grenar som får ett lite trekantigt utseende genom att bladen sitter ordnade i tre överlappande rader. Grenarna kan bli mycket långa, upp till ca 60 cm. Bladen blir 4-9 mm långa, styva och ägg- eller lansettformade med en vass spets och tydlig köl.
Stor näckmossa förökar sig i första hand vegetativt genom stoloner eller genom att fragment som lossnat kan fästa sig igen. Sexuell fortplantning är relativt ovanlig och små sporkapslar med sporer är något som man sällan hittar. Den kan växa i stora klumpar och mattor. Inne ibland grenarna kan många ryggradslösa djur hitta skydd, samtidigt som kiselalger kan växa som epifyter på bladen. I vår damm gömmer sig trollsändelarver och sötvattensgråsuggor inne ibland grenarna. Behöver du en art i sötvattensakvariet funkar stor näckmossa fint.
I Östersjön förekommer den i utsötade vikar och kommer man längre norrut i Bottenhavet och Bottenviken där vattnet har lägre salthalt blir den allt vanligare.
Nu är ju sjögurkor förvisso inte alger utan tagghudingar, namnet till trots. Men ämnet för inlägget idag är marin restaurering. I veckan satte jag nämligen ut samtliga av de röda signalsjögurkor som jag har hållit i akvarier på Kristinebergs Marina Forskningsstation under två år. Du kan även läsa om det på Göteborgs Universitets hemsida, såklart.
Röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, har fram till slutet av 1990-talet varit en relativ vanlig art i Gullmarsfjorden. Anekdotiska berättelser från lokala fiskare visar att de ofta fått upp denna sjögurka i hummertinor eller kräftburar förr om åren.
Men i slutet av 1990-talet försämrades bottenmiljön kraftigt. En kombination av övergödning och lågt vattenutbyte av djupvattnet i fjorden ledde till en kraftig syrebrist i fjordens djupare delar. Vid inventeringar av bottnarna med undervattensdrönare (ROV) som gjordes i början på 2000- talet hittade man endast EN ynka sjögurka.
För att sjögurkorna ska trivas behöver de ha gott om syre och dessutom behöver de vara flera stycken om de ska kunna föröka sig. Sjögurkor är skildkönade, hanar och honor. Men de samlas i flock under sommaren, släpper ut sina ägg och spermier rätt ut i vattnet och låter befruktningen ske där. Endast någon tusendel av äggen överlever till vuxen ålder. Så ju fler i flocken, desto större chans till bebis-gurkor.
Hur stor behöver då en flock vara för att det ska bli bebisar? Det är en av de många frågorna som vi inte vet svaret på. Men det hoppas vi få svar på genom att följa upp de 48 gurkorna som nu strövar fritt i Gullmarn. Djuren delades upp i två grupper, baserade på hur länge de varit på lab. Den ena gruppen bestod av 25 djur och har satts ut strax utanför forskningsstationen på en mjukbotten på 32 meters djup. Där finns sjöpennor (Pennatula phosphorea) och hanskräftor (Nephrops norvegicus). I närheten finns en experimentstation för ostron, så det lär finnas mycket gott som sjögurkorna kan vilja äta där. Den här gruppen kommer övervakas av en crawler-robot. Det ser ut som en liten stridsvagn och den används för att ta reda på hur havskräftor rör sig på bottnarna. Nu kommer den även få lära sig känna igen sjögurkor och samla in data om deras beteende. Jättekul!
Den andra gruppen på 23 djur (12 hanar och 11 honor) satte jag ut vid Skår, som är en populär dykplats för många sportdykare. Djuren släppts ut på 35,5 meter, mitt i en äng av större piprensare (Funiculina quadrangularis), sjöpennor och cylinderrosor (Pachycerianthus multiplicatus), där klippväggen övergår i mjukbotten. Det fanns även en del stenar med bägarkorall (Caryophyllia smithii) som sjögurkorna nog kommer uppskatta att krypa omkring på.
Så vad vill jag ta reda på med detta? Först och främst vill jag se om miljön i fjorden har återhämtat sig såpass att gurkorna klarar av att leva här igen. Sen är jag nyfiken på att se hur mycket de rör på sig. Kommer de stanna inom området de släpptes på, eller kryper de till någon annan plats? Tyvärr är det omöjligt att märka sjögurkor, så jag kan ju inte vara säker på att de är de jag släppte ut.
Vi vet inte heller om de tycker om att hänga i grupp eller ifall de endast samlas när det är dags för fortplantning. Och kommer de växa till sig när de inte håll i akvarier längre? Allra mest spännande är ju om vi kommer att få se tillökning i form av små sjögurkor om något år. Det vore ju underbart om vi kan få tillbaks en art som en gång beskrevs som en karaktärsart för fjorden.
Den röda signalsjögurkan är lätt att känna igen. Färgen kan variera från ljust orange till mörkt röd. Den gillar att mumsa på sediment men uppskattar inte att man tar på den.
Får du upp en sjögurka när du fiskar, så blir jag jätteglad om du släpper tillbaks den igen. Du får gärna höra av dig till Kristinebergs Marina Forskningsstation och berätta vart du var.
Erik Salmonson, kommunikatör på Institutionen för biologi och miljövetenskap, fick mönstra på och assistera vid gurksläppet. Med tanke på vädret var det nog helt okej.
I avsnitt 3 pratar vi om en liten kiselalg som många studenter nog har stött på. Phaeodactylum tricornutum dyker gärna upp i dina algkulturer och kan vara värre att bli av med än parkslide.
Otroligt nog kan den förekomma i tre helt olika former! Ibland, på lab, även i en fjärde.
Men såklart finns det massor med spännande fakta om arten. Som att den var en viktig del i den stora algblomningen 2015 (se bilden med ”snökaos” från SMHI här). Och att denna art har en lipidsammansättning som uppfyller internationell biodiesel-standard, så det är bara att odla på!
Lyssna på avsnittet för att lära dig mer om den bananformade lilla rackaren.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Denna gång blir månadens vattenväxt lite av en utmaning. Det gäller skilja mellan nating, Ruppia spp. och nate, Stuckenia spp. som förut hörde till släktet Potamogeton.
I Östersjön går det att hitta två arter av nating, skruvnating, Ruppia cirrhosa och hårnating, Ruppia maritima. De är fleråriga arter med tunna, smala brungröna sågtandade blad. Bäst att ta fram en lupp och undersöka bladspetsen på det du hittat. Bladet hos skruvnating är sågtandat och har en trubbig bladspets medan hårnating också är sågtandad men bladet slutar med en spets. Blommorna skiljer sig också åt mellan de två natingarna. Hårnating har ett kortare blomskaft bara några centimeter långt, jämfört med skruvnating som har ett decimeterlångt spiralvridet, skruvat blomskaft. Vilket också gett den dess svenska namn. Blommorna sitter två och två i små knippen på blomskaftet i de övre bladens slidor och blommar under sensommaren.
Natingar skiljer sig från de smalbladiga natearterna, borstnate, Stuckenia pectinata och trådnate, Stuckenia filiformis, genom att bladen hos Stuckenia inte har de sågtandade spetsarna och att bladen har snärp. De går också lätt att skilja åt när de blommar, eftersom Stuckenias blommor sitter samlade som ett litet ax på ett långt skaft.
Blomställningar hos struvnating och hårnating. Bild från ”Den nordiska floran” av Mossberg och Stenberg.Blomställning hos trådnate. Bild från ”Den nordiska floran” av Mossberg och Stenberg.
Förökningen hos skruvnating (Ruppia cirrhosa) är fascinerande. Pollen lossnar från ståndaren och fastnar på ytan av små syrebubblor som växten producerar. Bubblorna glider sakta uppåt utmed växters huvudstam och kan med vattenrörelsernas hjälp nå andra blommors pistiller. När pollen når vattenytan bildas större, flytande ansamlingar som kan fastna på blommorna när de når upp till ytan med sin långa stjälk. Genom denna raffinerade transport av pollen minskar självpollineringen hos skruvnating. Också hårnating (Ruppia maritima) använder små bubblor för att sprida pollen, men eftersom de inte har så långa stjälkar blir fler av deras blommor självpollinerade.
Både skruvnating och hårnating har smala jordstammar från vilka de skickar upp många små upprätta skott. De kan bilda täta mattor på botten. Det har visat sig att de är känsliga för småbåtstrafik och kan skadas av uppgrumling och lätt slits loss av båtens propeller. Lösa vegetativa fragment kan spridas och transporteras med vattnet och om den hamnar i en lugn miljö kan det etablera sig igen genom stamfragment. De producerar många små frön som, när de äts sjöfåglar, kan spridas långa vägar till andra områden. Båda arterna är ganska vanliga och förekommer både i Östersjön och på västkusten.
För den som gillar att fiska så är en tät nating-äng en bra plats att stå vid på kvällen. När mörkret kommer är det många små fiskar som kommer ut ur vegetationens skydd för att jaga och då passar gärna en och annan gädda på att hänga utanför.
Redan i säsongens andra avsnitt dyker vi orädda ner i det genetiska träsket. Orsaken är en spännande artikel om rödalger inom ordningen Bangiales, mer specifikt släktena Porphyra och Pyropia, som den hugade kan läsa här.
Forskarna har gjort en insamling av dessa två släkten längs den holländska och belgiska kusten i södra Nordsjön. För att få med alla arter som, precis som landväxter, ibland endast finns vid olika årstider, så har de samlat kontinuerligt under ett år. För att verkligen vara säkra på vilken art de har, har de så använt sig av genetiska metoder. Och vad upptäckte de?
Det får du lyssna på avsnittet (eller läsa artikeln) för att få reda på.
Efter en sommar full av arbete och bad, en kombination som vi hoppas inte alla har haft, är vi nu tillbaks med säsong 4 av Algpodden. Tänk vad tiden går!
Vi startar säsongen med ett avsnitt om den fotografiska pionjären Anna Atkins och hennes banbrytande arbete med alger. Helt hänförda över cyanotypens detaljrikedom och denna kvinnas skickliga hantverk.
Atkins skapade, för hand, boken “Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions”, som faktiskt är den första fotoboken. Hur många har hört talas om den?
Fram med betablockerarna. Andas djupt. Denna gång är det glöggproducenten Blossa som snubblat i sjögräsfällan.
Rödalgen Palmaria palmata, dulse, har en god och salt smak som passar utmärkt till whiskytoner. Men den är inte något sjögräs.
Lanseringen av årets glöggsmak Blossa 24 innehåller följande text: Med rökig smak och toner av sjögräs. Blossa 24 är en vit starkvinsglögg där den klassiska kryddblandningen förgylls med rökig, skotsk whisky och avrundas med algen dulse, som tillför sälta och umami. Whiskysmaken förhöjer karaktären i glöggens ursprungliga sötma och rökigheten gifter sig särskilt väl med kryddnejlikan. Sjögrässmaken från algen är en blinkning till legenden om sjöodjuret som gömmer sig på den snåriga botten av Loch Ness djup.
Grunden till felet ligger här, i dokumentet LIVSFS 2014:23, som är en uppdatering av SLVSFS 2001:37. Nere på sidan 17 står det Sjögräs och andra alger som rubrik. Därefter listas i handeln förekommande makroalger och en kärlväxt (!), glasört Salicornia eurapaea. Deras vetenskapliga namn på latin och deras vedertagna svenska namn. Inte ett enda sjögräs står på listan. Och det är ju inte så konstigt, eftersom vi människor (och nu tar jag i från tårna) inte äter sjögräs.
Jag var med och tog fram den här förteckningen år 2013 och föreslog redan då att de verkligen borde ändra till en korrekt titel för att undvika missuppfattningar. Jag spårade felet till ett EU-dokument (1379/2013) som på engelska har överskriften ”Seaweeds and other algae” (sidan 16). Detta har alltså översatts till svenska som ”Sjögräs och andra alger”. Det är lätt hänt att detta misstag görs, då översättningstjänster som Google translate har just detta fel och jurister inte kan förväntas vara varken marint eller botaniskt bevandrade. Men ändå. Kan det kanske vara bra att be någon sakkunnig kontrollera en text innan den blir juridiskt gällande? Seaweed ska översättas med alger eftersom sjögräs heter seagrass. Punkt. I vissa fall kanske det spelar mindre roll. Men detta gäller ju mat!
När en butik tar in färdigförpackade livsmedel så gäller reglerna i broschyren Märkning av färdigförpackade livsmedel. Den hänvisar till EU-förordningen 1397/2013 som på svenska har texten: ”I förordningen anges att reglerna nu även ska gälla för sjögräs och andra alger under tullkapitelnummer KN 1212 20 00. Detta nummer har upphört och ersatts med KN 1212 21 00 (Sjögräs och andra alger, färska, kylda, frysta eller torkade, även malda, lämpliga som livsmedel) och KN 1212 29 00 (Sjögräs och andra alger, färska, kylda, frysta eller torkade, även malda (exklusive lämpliga som livsmedel)).”
Ni förstår varför jag rekommenderade betablockerande från början.
Således är det inte konstigt att butiker, ofta med asiatiska livsmedel där olika algarter är vanliga, kontinuerligt märker sina algprodukter med ”sjögräs”. För det är ju så det ska vara enligt gällande förordning.
”Information och märkning på och runt mat och dryck är ett av de största och viktigaste områdena när det gäller de regler du som företagare behöver följa om livsmedel. I grunden handlar det om att skydda människors hälsa och intresse. Den som köper en bit kött, ett bröd, en kartong ägg eller något annat ska kunna göra ett medvetet val om vad hen stoppar i munnen. Ingen ska heller bli lurad om vad ett livsmedel innehåller.
Fel information kan leda till att människor får i sig något som är inte är bra för dem. Om en vara du tillverkar, säljer eller serverar till exempel innehåller ett ämne eller en ingrediens – utan att det framgår av livmedelsinformationen – och någon är allergisk mot det, skulle det kunna leda till att personen blir sjuk eller kan i värsta fall vara livshotande.
Rätt märkning och information bidrar också till rättvis och sund konkurrens mellan företag längs hela livsmedelskedjan, från jord till bord.”
Är det för mycket begärt att myndigheten tar och läser igenom sina egna rekommendationer och rättar till detta fel som har påpekats för dem för över tio år sedan? För seriösa livsmedelsproducenter vill nog helst slippa sådana här pinsamheter.
Det må (ibland) vara grönt, men det betyder inte att det är gräs. Alger är inte kärlväxter, de är alger.
Cyanobakterieblomning driver in till stranden i början av september.
Vi har haft en lång och varm sommar. För fem dagar sedan var vattnet varmt närmare 20 0C och nästan spegelblankt. Det låg ett täcke av cyanobakterier som flutit upp till ytan i viken mellan bryggorna . På färgen tycker jag att det ser ut som katthårsalg, Nodularia spumigena, kanske med lite inslag av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae. Men jag tog inte upp något och kollade i luppen utan gick istället längst ut på bryggan där det bara var lite grumligt och tog mig en simtur. Undrade lite hur länge bakteriemattan skulle ligga kvar.
Så kom väderomslaget. Nordliga vindar och sen sydliga vindar och cyanobakterierna försvann spårlöst. Det blev också riktigt lågt vatten efter blåsten igår på onsdagen den 11 september. Vattentemperaturen blev snabbt lägre, bara 14,4 0C. Burr! När jag tittade i min kalender var det fortfarande ca 17 0C. Och vattnet är klart så tången och vattenväxterna syns fint på botten.
Termometern visar 14,4 grader. Ghhh…. Men det blir ändå ett bad senare idag.
Efter blåsten ligger det nu en första tångvall, full med borstnate och bitar av blåstång. Tittar man noga går det också att hitta skott av några andra vattenväxter, som axslinga, vitstjälksmöja och faktiskt också några skott av ålgräs. Kul, för det betyder att det finns en ålgräsäng utanför i viken. Det brukar inte vara så vanligt vid vår strand i Räfsnäs, på Rådmansö.
Fin tångvall och mycket drivande plantor i vattnet utanför.
Matta med hårsärv som växer på runt två decimenters djup.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
Först en artbeskrivning. I svenska vatten finns en art av hårsärvväxter, hårsärv, Zannichellia palustris som ofta delas in i tre varianter; skaftsärv, storsärv och småsärv. Den vanligaste arten i Östersjön är hårsäv som förekommer både i bräckt vatten och i sötvatten i Europa, USA, Asien, Australien och Sydmerika. Hårsärv har långa, trådlika blad. Rötterna är smala med många tunna rottrådar som växer ut ifrån en krypande jordstam. På engelska kallas den för ”horned pondweed”, eftersom formen hos fröet ser lite ut som ett horn. Artepitetet palustris är latin och betyder ungefär från kärret och berättar att detta är en växt som vill ha det blött.
Hårsärv vid badstranden på Rådmansö i augusti 2024. Notera hur svart det är på botten där jag grävde upp lite av hårsärven jämfört med första bilden.
För att skriva om och hitta material till månadens art denna månad, åkte jag iväg till en badplats i närheten där det fanns en långgrund sandstrand som även var skyddad från vågor. Jag behövde inte gå långt från stranden innan jag klev in i en mjuk matta av hårsärv. När jag skulle gräva upp lite plantor för att undersöka dom närmare blev det alldeles svart under plantorna och det steg upp stora bubblor av svavelväte. Luktade inte gott, men vad gör man inte för att få med sig material hem till ett inlägg på Tångbloggen!
Väl hemma så plockade jag fram det gamla mikroskopet och fotade med mobilen. Här gäller det att vara stadig på handen. Det är extra roligt när resultatet är att upptäcka något som jag inte sett tidigare och inte visste. På det första översiktsfotot syns de hornformiga fröna som sitter utmed stjälken med jämna mellanrum. När jag tittade närmare fick jag syn på något såg ut som ett litet hjärta på ett smalt skaft. Vad var detta?
Skott med frön och ett hjärtformigt litet blad. Vad kan det vara?
Efter lite detektivarbete på nätet och kollat ordentligt i Mossberg och Stenberg ”Den nya nordiska floran” från 2003 så förstod jag att det var en hanblomma med ståndare som jag lyckats få syn på. Efter en koll i mikroskopet hittade jag en blomställning av hårsärv med sin speciella struktur och form. Blommorna är helt under ytan och pollinering sker genom at pollen sprids i vattnet.
Ståndare i närbild under mikroskopet.Blomställningen består av en hanblomma med en ståndare och en honblomma med fyra pistiller.
Hårsärv är flerårig men de producerar ändå en massa frön. Fotade också en jordstam med rötter och några frön som sitter på ett skaft precis ovanför sedimentytan. De som sitter nära botten kommer antagligen att gro där omkring. Men skulle bitar av plantan slitas loss av vågorna kan hårsärv spridas med vatten och vågor till nya platser. Det är antagligen en av anledning till att den är en så vanlig art utmed hela Östersjöns kust och även är välspridd runt många havskuster.
Tångbloggen 
