Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vykort från västkusten’

Bänkar och grillplats vid Danmarksbukten, på Saltö. Väl värd ett besök.

Första halvan av november har varit grå, regnig och ovanligt varm. Men när vi åkte från ostkusten till västkusten i mitten av månaden hade kylan vällt ner från norr. Vintern hade kommit i Dalsland. På morgonen efter att vi kommit fram var det dags att gå och besöka stränderna runt Saltö, nära Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation, strax utanför Strömstad.

Under natten var det riktigt kallt och på morgonen vid nio-tiden var det maximalt lågvatten. Det är ju inte så stort tidvatten vid svenska kusten, men lite skillnad gör dett allt. Mycket av den grunt växande blåstången var klädd av rimfrost. Det ger vackra, vita konturer och skadar inte tången. Blåstång på västkusten klarar att utsättas för frost under några timmar tills vattnet kommer tillbaka. Det gör däremot inte blåstång som normalt lever under ytan i Östersjön. Så blir det en längre lågvattenperiod och tången ligger torrlagd kommer en att dö. Den har tappat egenskapen av att tåla frost efter att i många generationer leva under ytan. Sjöstjärnor klarar däremot inte av att frysas. Vi fann flera stycken som hade frusit fast inne ibland grenarna på tångplantorna eller uppe på stenarna i strandkanten. Havstulpanerna klarar i alla fall att hålla sig stängda och överlever även om det är minusgrader i luften.

Strax under den spegelblanka ytan låg många fintrådiga rödalger lösa på botten. Där klarar de att leva även om vattnet är kallt. Det de inte tål är att hamna uppe på land och täckas av frostkristaller. Då sprängs cellerna. Men tänk så vackra mönster en frostig rödalg bildar tillsammans med tången på stranden.

Det blev ett kort besök i huset på Tjärnö denna gång. Men vi hann med att plocka stillahavsostron, Magallana gigas till middagen och beundra sjöröken som låg i sundet på Svallhagen. Träffade en forskare från Mexiko som studerar genetiken hos kallvattenskorallen ögonkorall, Lophelia pertusa på Tjärnö laboratoriet, ute på piren där vi badar på sommaren.  Ögonkorall lever på flera hundra meters djup där den bildar stora rev. Det är en spännande art!

Middagsbordet dukat för två med gratinerade stillahavsostron och vitlöksbröd.

Han undrade vad vi plockade i det grunda vattnet och när han förstod att det var ostron berättade han att han bara ätit råa ostron någon gång men inte provat att äta gratinerade ostron ännu. Definitivt värt att prova, tycker vi. Håll utkik i bokhandeln i mars nästa år för goda recept på just stillahavsostron.

Vi lämnade Tjärnö när sjöröken smög upp över Svallhagen och kom hem till ett vintrigt landskap på Räfsnäs, norr om Stockholm. Även här steg sjöröken över havet nere vid badhytten under soluppgången. Så vackert. Roligt att få dela med oss av de första vintriga tecknen. Hur ser dina stränder ut nu i slutet av året? Hälsningar från oss på Tångbloggen.

.  

Read Full Post »

På väg genom skogen ner till stranden på Saltö, nära Tjärnö marina laboratorium. Sedan förra gången jag var här har det varit två stormar, Jakob den 1 november och Florian den 7 januari. Båda kan ha spolat iland några spännande strandfynd. Kanske det ligger någon fin back med mycket spännande påväxt!

Det första som syns är en ganska stor hög med trävirke som drivit iland och som några flitiga strandstädare har samlat ihop. Ingen plast? Jodå, den låg på andra sidan, ut mot havet. 

Ganska stor hög av virke och plastbackar på stranden av Ängklåvbukten.

Det första som drog till sig min uppmärksamhet var ett par skyddshjälmar. Den vita måste ha tillhört någon person som kallades för Jess och jobbade med svetsning åt företaget CRC Evans. Kanske i Norge, där det närmaste CRC Evans företaget ligger? Eller i England där det finns flera företag?

Påväxten på i första hand insidan av hjälmen liknade lite ett blont hår och bestod av hydroider. Den andra hjälmen var jättetrasig. Hoppas det inte skedde när någon hade den på huvudet. Där var påväxten lite mer variabel, med havstulpaner, trekantmask, (Spirobranchus triqueter) och kolonier av mossdjur, som ser ut som ett rutnät med sina tomma små hus. Det roligaste fyndet är skalet av ett sadelostron (Anomia simplex) som är ungefär lika stort som de två havstulpanerna det sitter bredvid.

I en vit back fylld med sand och täckt av barr låg några tofflor av olika modeller. En sliten skinntoffla, en typisk plasttoffla och en lila foppatoffla, gjord av Cryoslite. Det är ett patenterat material som också gett namnet Crock på denna typ av toffla. Det fanns inte någon speciellt kul påväxt utan bara lite iskristaller precis som på flaskorna med olika sorters iste. Inget jag längtade efter, även om det var en solig och vacker dag och bara några grader minus. Andra spår från sommaren var en liten grön kratta och en liten men tom necessär. Handsken har säkert någon tappat från båten när hen var ute och fiskade.

Annars var det mest mycket gröna och grå tampar och snören i högen. Dags att gå hem och värma sig inför att undersöka några andra stränder och hur de påverkats av hösten och vinterns stora stormar.

Read Full Post »

Tjocka tångvallar på stranden på Saltö i april 2024.

En av stränderna som jag alltid besöker när vi är på Tjärnö, nära Strömstad är en vik på Saltö där det driver in en massa alger, lite musselskal och annat spännande att kolla på. På långt håll går tångvallen i svarta, bruna, gråa och gulvita toner. Det gulvita är rödalger som tappat sina röda pigment och sitt gröna klorofyll. Tittar man noga går det att känna igen flera arter, som karragenalg, (Chondrus crispus), strax ovanför det vackert blå blåmusselskalet, sen ligger en (Furcellaria lumbricalis), helt överväxt av mossdjuret taggig tångbark (Electra pilosa), så den ser gråluden ut och så ligger det ett ostronskal av Ostrea edulis. Fortsätter du att kolla noga går det att känna igen bruna bitar av sågtång (Fucus serratus) och blekgulvita, släta delar av brunalgen fingertare (Laminaria digitata). De ser lite ut som ogenomskinliga, smutsiga plastbitar.

Blekta rödalger tillsammans med skal av blåmussla och ostron.

Första stället att undersöka närmare är längst bort i hörnet av viken, där det kan ligga kvar alger ute i vattnet. Där går det att göra fina fynd av alger till herbariet, även om det inte går att säga från vilket djup de växt. Det mest intressanta fyndet denna gång var rödalgen ribbeblad, Delesseria sanguinea, där sanguis är det latinska ordet för blod. Ribbeblad är en flerårig art och utseendet varierar jättemycket under året. Såhär års har de nya vackert rosaröda bladen börjat växa ut från de gamla tjocka nerverna.

Ett pressat exemplar av ribbeblad där nya blad växer ut från de gamla nerverna.

I en annan vik, som bara ligger 100 m bort, finns det nästan inga alger alls, utan sanden är helt ren. Hittade ett exemplar av brunalgen ostrontjuv, (Colpomenia pelegrina) som var nästan lika stor som ett skal av det europeiska ostronet, (Ostrea edulis). Under de senaste åren har skal av vårt vanliga ostron blivit allt vanligare och det verkar som om de haft några bra somrar och lyckad förökning. Kul att se!

Passande fynd på sandstranden: en ostontjuv tillsammans med ett ostron. Ostrontjuven ser ut lite som en brun badmössa.

Det ligger också lite grenar av knöltång (Ascophyllum nodulosum) med sina stora flytblåsor och många platta, lite knottriga receptakler. De ser ut att vara färdiga att föröka sig ganska snart. Knöltången är den första av våra stora tångarter som förökar sig på våren. Sen kommer den grunt växande spiraltången (Fucus spiralis) och så blåstången. Men de har ett tag kvar tills de vuxit till sig och temperaturen hunnit bli lite högre.

Knöltångsplanta med många förökningstoppar som har drivit iland .

På stranden med de stora tångvallarna hittade jag också denna gång en plastblomma som satt nära ett nytt ljusgrönt blad av baldersbrå och en groddplanta. Tecken på att våren är gång, även om det kommer att dröja ett tag till och säkert kommer både mer snö och frostnätter.

Plastblomma med baldersbråblad i tångvallen. Nu är det vår!

Read Full Post »

Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.

Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.

Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…

Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.

Pepparalg, Osmundea oederi

Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederi växande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.

Bangia fuscopurpurea på sten

Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.

Dumontia contorta och Monostroma sp.

Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.

Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.

Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.

Read Full Post »

Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?

När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.

På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.

Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna. 

De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.

Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?

Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.

Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.

Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.

Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.

Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.

Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.

Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?

Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?

En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.

Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.

En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.

Read Full Post »