Vårblomningen kan komma tidigt, redan i slutet av mars med en eller två toppar. Om den startar senare hinner den kanske med bara en topp. Innebär det någon skillnad? Ja, det kan det göra. Är det en topp brukar det finnas både kiselalger och dinoflagellater samtidigt i blomningen. Annars kan kiselalgerna komma lite före och så blir det en egen topp med dinoflagellater lite senare.
Eftersom det händer så mycket på våren och tiden för blomningen kan variera har provtagningen i det nationella miljöövervakningsprogrammet anpassats så att provtagningarna görs oftare under vårmånaderna för att sedan glesas ut under resten av året. På så vis får man en bättre koll på de ibland snabba svängningarna under våren.
Planen på Tångbloggen var att göra ett håvdrag per månad. Men nu under vårblomningen kommer rapporterna att bli tätare, precis som i miljöövervakningen, för att ni ska kunna följa förändringarna i planktonsamhället.
Sedan förra provtagningen har vattentemperaturen hunnit stiga till 4.8 0C vid min brygga på Rådmansö i norra delen av Stockholms skärgård. När jag kom ner till bryggan tyckte jag att det nästan gick att se på vattenfärgen att vårblomningen startat! Vattnet skiftade svagt i gulbrunt och det visade sig att kiselalgerna blommade för fullt. I provet fanns gott om stora, runda, lite guldbruna kiselalger av släktet Coscinodisus. De har sjunkit till botten i petriskålen. En snabb uppskattning gav ca 40 stycken innanför varje 5 x 5 mm stor ruta.
Vårblomning under lupp. Det är praktiskt med rutor om man vill räkna antal. Då tappar man inte bort sig lika lätt.
Det finns också flera trådformiga kiselalger som är vanliga på våren. t.ex. Paulina taeniata som bildar en tråd med många celler tätt packade och tunnare trådar av kiselalgen Chaetoceros wighamii med långa spröt. De är två släkten som är vanliga i blomningen på våren.
Paulina taeniataChaetoceros wighamii
Jag fortsätter att hålla koll på utvecklingen av vårblomningen och hoppas på en massa dinoflagellater om 1-2 veckor. Fick också en stund att leta runt bland alger och stenar och hittade några små 2-3 mm stora skalbaggar. Lyckades fotografera en i luppen och skicka till jourhavande biologen, Didrik Vanhoenacker, på Naturhistoriska Riksmuseet. Han i sin tur skickade vidare till sin kollega, som snabbt svarade: ”Det är en art i familjen vattenbrynbaggar (Hydraenidae) som liknar palpbaggar och räknades länge dit, tills det visade sig att de är närmare släkt med fjädervingar, kortvingar och dylikt. Den hör till släktet Ochthebius och förekommer i näringsrika pölar både sött och bräckt vatten”.
En tjusig liten rackare, minsann.
Tack för snabbt svar! Tycker att det är helt fantastiskt att få hjälp med vad småkryp som man aldrig sett innan heter och var de lever. Oavsett vad den heter så är den tjusig, tycker jag.
Det är riktigt lågt vattenstånd i viken och tångvallen ligger långt uppe på land.
Vattentemperaturen har stigit till 3 0C. I förra inlägget om vårens ankomst berättade jag om strutsallat, Monostroma grevillei en typisk tidig vårart. Nu är det högtryck och lågt vattenstånd. Det låg intorkade blad av strutsallat uppe på stranden som var lätta att känna igen men jag hittade en art till som hör till vårtecknen i havet.
Den ser ut som en liten vackert grön tofs och kan bli uppemot 5 cm hög och kallas mycket lämpligt för liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. Det gäller att vara uppmärksam för om ett par veckor kommer det inte att finnas några spår varken av strutsallat eller liten grönkudde. Det som finns kvar är de encelliga sporofyterna som ligger och väntar till vintern för att gro och växa till det makroskopiska stadiet. Det var spännande att samla vårens andra håvdrag vid min brygga på Räfsnäs, nära Kapellskär. Nu måste blomningen ha kommit igång med kiselalger och dinoflagellater. Efter ett par drag utmed bryggan tömde jag innehållet i en plastflaska. Höll upp den mot ljuset. Det såg ut som en massa små svagt gulaktiga kulor, vattnet var lite grynigt. Vad kunde det vara? In till mikroskopet?
När jag tittade ner i mikroskopet var det full med kiselalger, av släktet Thalassiosira , de små guldgula platta prickarna, många nauplius-larver med sina spretiga ben och hjuldjur Synchaeta. Kul det händer saker fort i sammansättningen av planktonsamhället när det blir varmare i vattnet.
Synchaeta arter är en typiska på våren och är en viktig föda för små fiskyngel. Själva lever Synchaeta på att fånga in och äta bakterier och små encelliga plankton. Att följa utvecklingen i planktonsamhället är jättespännande och det enda som behövs är en planktonhåv och helst ett mikroskop men man kommer ganska långt med en bra lupp också. Eftersom det händer så mycket nu när vattnet blir varmare snabbt får det nog bli ett håvdrag till under april månad.
Har du vägarna förbi Halland under året så håll koll på konsthallarna! Under 2025 samarbetar halländska konst- och kulturinstitutioner kring det gemensamma utställningstemat vatten på en massa olika, spännande sätt. Utställningarna är spridda över hela året och binds samman av en gemensam programserie, som du hittar här.
Det ska bli jättekul att samtala om något vi bägge är intresserade av, men som vi ibland tar oss an från väldigt olika perspektiv. Har du vägarna förbi Varbergs Konsthall 13:00-14:30 imorgon lördag så finns vi där. Eventet är gratis men föranmälan krävs via varbergskonsthall.se.
Tång kan vara konstverk helt utan människans hjälp
Det är alltid lika roligt att stanna till ute på udden i Riddersholms naturreservat under en promenad. Vad kan det finnas att upptäcka idag? På långt håll syns det gröna stenar som sticker upp ur vattnet. Solen skiner och det är lågvatten. Stannar till och tittar ner mellan stenarna. Vad är det för vita, runda små kulor och är det skal från östersjömusslor också? Ja, visst ligger det många frigolitkulor mellan stenarna och ett musselskal.
Tänk så mycket det går att hitta på en liten yta bara du står still och tittar en stund. Som det gjorde innan jag fick syn på de torrlagda bladen av strutsallat, Monostroma grevillei. Ett tydligt vårtecken!
Flera blad av strutsallat och lite trådsklick som sitter på ett grässtrå.
Strutsallat är en riktigt tidig vårart. Den startar när det är mörkt och kallt i vattnet i december och januari. Den växer på små stenar eller som påväxt på gamla strån som sticker upp ur botten. Den har två olika stadier, sporofyten är encellig medan gametofyten går lätt att hitta med sitt tunna ljusgröna blad. Det finns inget annat såhär tidigt på våren att förväxla den med. På stråna sitter det också någon liten fintrådig brunalg som visade sig vara svår att artbestämma.
Det är antingen trådskick, Pylaiella littoralis, på fotot. De sitter som små bruna tofsar, klara för att starta tillväxten lite senare nu på våren. Nu är de helt överväxta med kiselalger som gör att de ser taggiga ut i förstoringen i mikroskopet.
Det kommer att hända mycket nu när solljuset är tillbaka och dagarna blir allt längre. Vattnet värms upp och tillväxten startar för fullt. Ett tecken att det redan är full fart var att mycket av strutsallaten redan lossnat och låg och drev inne ibland stenarna. Om ett par veckor kommer den att vara försvunnen och överleva sommaren med sitt encelliga stadium till nästa år.
Fortsätt häng med oss på Tångbloggen under spännande vårveckor. Vi kommer att berätta både vad som händer med vårblomningen i öppet hav och strandfynd.
Under åren som gått har vi på Tångbloggen presenterat Månadens alg och Månadens vattenväxt. I år tänkte vi ta en titt på vad som lever i vattnet under olika säsonger. Hur förändras sammansättningen av växt- och djurplankton? När blommar kiselalger, dinoflagellater och cyanobakterier?
Det finns mycket spännande som lever ute i vattnet och som går att hitta om man drar en planktonhåv utmed bryggan fram och tillbaka i ytvattnet några gånger. För att kunna se de små arterna är det bra att ha tillgång till en lupp eller mikroskop. Men det går att få syn på ganska mycket som simmar runt i vattnet med blotta ögat.
På väg ner till stranden blommar redan vintergäck och tussilago och på stenarna i strandkanten växer fintrådiga grönalger. Ett tydligt vårtecken. De är arter som klarar av att växa under vintern i ett iskallt vatten, kanske bara +1 0C. Väl framme vid bryggan visar termometern + 2,1 0C och det ligger inte kvar någon is i viken längre.
Så här kommer mars månads planktonprov från min brygga vid Räfsnäs, på Rådmansö. Det är alltid spännande att se vad som rör sig i den lilla flaskan där vattenprovet tömts ut. Det som gick att se direkt var enstaka knippvattenblom, (Aphanizomenonflos-aquae). Det är den cyanobakterie som går att hitta året runt och som kan bilda blomningar även sent på hösten och vintern.
Inte den skarpaste bilden men jag fångade en hoppkräfta (Copepod) med sitt röda öga och till höger en liten naupliuslarv till slut.
När jag tittar i min lupp ser jag några få större hoppkräftor, copepoder. De är lätta att känna igen med sina långa antenner och sitt klarröda öga. Att fotografera en hoppkräfta är knepigt, just som man lyckats ställa in skärpan ”hoppar” den ur bild. Hoppkräftor är en viktig och vanlig grupp av djurplankton som finns hela året om. De blir några mm långa och olika grupper ingår i näringskedjan eller rättare sagt näringsväven, som de växtplanktonätande calanoida hoppkräftorna och djurplanktonätande cyklopoida hoppkräftorna. Hoppkräftor är i sin tur viktig mat åt många fiskar. Det är just deras ryckiga ”hoppande” som triggar födosäksbeteendet hos bland annat torskens larver.
Det som överraskade mig var myllret av som nykläckta naupliuslarver! Det måste ha hänt helt nyligen. Under hösten och vintern bär många hoppkräftor på två stora äggsäckar. Nu hittade jag inte någon individ som hade kvar sina äggsäckar. Alla äggen hade kläckts till naupliuslarver.
I kommande avsnittet av Algpodden berättar Angela om vilka arter som finns i vårblomningen på västkusten. Hur ser det ut hemma vid din strand?
På frukostseminariet Baltic Breakfast för ett par veckor sedan berättade Ivana Macek från Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet om ett nytillskott på västkusten, ett ostron. Så nu har vi två istället för en art av ostron. Ivana deltar i ett forskningsprojekt kallat BIOrdinary, ”Biodiversity dilemmas in ordinary places” finansierat av Formas. Inom projektet studera hon olika aspekter på var lokalbefolkning, badturister eller de som vill plocka eller odla tycker om den nya arten- stillahavsostron, Magallana gigas, förut Crassostrea gigas.
Första gången det upptäcktes i svenska vatten 2007, kallades den mest för japanskt jätteostron men nu blir det ofta stillahavsostron. Båda namnen visar var den kommer ifrån. I somras berättade Ivana om en skylt där det gick att få antingen det inhemska platta ostronet eller det ”kupade” ostronet, dvs stillahavsostron serverat under festivalen i Havstenssund. De kostade lika mycket. En bra illustration på vad de är speciellt uppskattade för – en delikatess.
Men det kupade ostronet är en främmande, invasiv art enligt definitionen: ”som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda”. Det stämmer att stillahavsostronet flyttades med avsikt från Japan till Frankrike för odling och det är därifrån som vi köper dom i affären för en bra slant. Det som hände sen är att de spridit sig hit till vår kust med strömmar. Nu är arten vanlig på många ställen utmed kusten. Den ställer till med problem för badande genom att skalet är lätt att skära sig på – men det går att skaffa sig badtofflor.
Den sitter lite grundare än vårt inhemska platta ostron, Ostrea edulis och än så länge finns det inga tecken på att de konkurrerar ut varandra. Istället för att importera kupade ostron finns intresse för att odla den även i Sverige, men det är ju en främmande art som man bör förhindra spridningen av. Ett sätt att minska beståndet kan vara att plocka och konsumera dom men tyvärr är det fortfarande efter 17 år oklart om det är tillåtet eller inte. Det platta ostonet tillhör markägaren enligt Allemansrätten, men hur är det med det kupade ostonet? Det finns väl etablerat utmed stora delar av västkusten, det kommer inte att gå att utrota och det skulle kunna bli en viktig resurs. Det kupade ostronet är minst lika gott som det platta ostronet och skalen går säkert att hitta ett användningsområde för genom att mala sönder dom. De består ju av kalk.
Vi har en stor hög med skal, där de äldsta är från starten när det kupade ostronet dök upp vid Svallhagen och överst ligger några från gårdagens middag. Högen är stor som en studsmatta och syns på Google maps. Vill du veta mer om det kupade ostronet eller svartmunnad smörbult finns en sammanställning från Baltic Breakfast och en inspelning av frukostmötet.
Kartan visar var Trälhavet ligger och den viktiga lokalen Lerviks udde är markerad med en röd prick i del C.
Vi har tidigare berättat om försök att plantera in blåstång både i områden där den försvunnit och för att snabba på etableringen av tång på konstgjorda stenrev. Nu vill vi passa på att berätta om vår studie i Trälhavet i Stockholms skärgård. Där har förbättrad avloppsrening resulterat i klarare och renare vatten, större siktdjup och möjligheter för blåstång att vandra in naturligt. Det har tagit lite tid, både för blåstången att komma tillbaka och för oss att kunna få artikeln publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Studien baseras på två äldre insamlingar av herbariematerial av blåstångsplantor med sin naturliga påväxt och ett antal nya insamlingar från samma lokaler. Lite av ett detektivarbete som nu är publicerat. De äldsta insamlingarna förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala och övrigt material förvaras av mig på institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.
Genom undersökningar av herbarierna kunde vi visa att övergödningen från Stockholm, där orenat avloppsvatten spridits ut i skärgården under lång tid, resulterade i att den innersta gränsen för blåstång flyttade längre och längre ut. Under 1970- och 80-talet gjordes stora insatser för att rena vattnet och vid återbesök 2020 är nu tången tillbaka långt in i Trälhavet. Våra resultat visar att när vi gör åtgärder som minskar tillförseln av näring i ett skärgårdsområde kan blåstången komma tillbaka av sig själv.
En nyckellokal för studien av herbariematerialet är Lerviks udde (markerad med en röd prick på kartan) där vi hittat pressade tångplantor från 1885, 1968, 1990, 2001 och 2020. Varje herbarieark kan berätta mycket om hur miljön var både vid insamlingsdatumet och hur tillståndet i miljön har varit flera år bakåt i tiden. En intressant observation av plantorna från 2020 är att de är klart mycket större och äldre än de mindre plantorna som fanns på samma plats 1968 och 1990. Det betyder att förhållandena nu är mer gynnsamma för tångens tillväxt och överlevnad än under 1970 – 1990-talet.
Den förbättrade vattenkvalitén med minskande näringshalt och ökat siktdjup avspeglar sig i att mängden påväxt minskar, men också i att artsammansättningen förändras beroende på miljöförhållanden. Vi ser även introduktioner av nya arter.
Efter att ha undersökt täckningsgraden på detta stora material från gamla och nyare herbarier inser jag att det finns så mycket spännande att hitta i våra museer. Och att det är jätteviktigt att göra nya insamlingar på samma platser. Även om detta sker med större mellanrum kommer de att kunna användas i framtiden som arkiv över miljögifter som vi inte kände till med metoder som inte var utvecklade idag. Visst är det en fascinerande tanke!
Saltö badstrand var renspolad nästan ända upp till tallskogen.
Under hösten och vintern har det blåst ordentligt utmed kusten. Minst två kraftiga stormar, Jakob och Floriane har dragit in över västkusten och stökat om på sandstränderna. I samband med lågtryck, högt vattenstånd, kraftig blåst och höga vågor kan stränderna lagras om och tångvallen hamna högt uppe på land.
Grästorven har spolats bort och kvar blir de stora stenarna. Mellan stenarna syns vita skal av stillahavsostron.
Vågorna gräver ur sanden runt större stenblock, som blir kvar på stranden. Och där strandvegetationen bildat ett kraftigt rotsystem kan hela stora bitar slitas loss. Under många år nu har japanskt jätteostron eller stillahavsostron (Magallana gigas) blivit allt vanligare på stränderna runt Saltö och Tjärnö, utanför Strömstad. Till exempel ställer de till problem för badande genom att det är lätt att skära sig på de vassa skalen. Det gäller att se upp var du sätter fötterna eller ha badskorna på!
Stor klump med båda ostronarterna. Två stillahavsostron och en ostronpest.
Ett tydligt resultat av stormarna kändes direkt när jag kom ner till stranden, trots att det var -30C. Det var en svag doft av ruttna ostron som låg i mängder högt uppe på stranden. Det mesta visade sig vara klumpar bestående av flera stillahavsostron. I en av klumparna satt det också ett skal av ostronpest, Crepidula fornicata, en av många främmande arter som kommit hit från Nordamerikas östkust. Ostronpesten kom först till Storbritannien i samband med odlingar av den amerikanska musslan Mercenaria mercenaria, kallad Hard Clam på engelska och ostronet Crassostrea virginica, Eastern Oyster. Den har sedan förts vidare med havsströmmar och barlastvatten till våra kuster.
Platt ostron, Ostrea edulis, som nyligen dött. Några väl avslipade skal av stillahavsostron.
Många levde fortfarande men en del hade dött och låg halvöppna. Det var dom som spred lukten under promenaden utmed stranden. Hittade också några av vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis) som öppnat sig och hade hela sitt köttinnehåll kvar. Det kan bli mums för en fågel. När jag kom lite närmare hittade vi många stillahavsostron som inte alls hade några vassa skal. De var helt avslipade med ett mjukt och blankt skal. Många ostron levde fortfarande. De måste legat lösa på botten och rullats fram och tillbaka under lång tid för att få det utseendet. Att många av ostronen inte satt fast ordentligt kan vara orsaken att de lättare spolats upp på stranden av vågorna.
Stillahavsostron bland skal av olika snäckor. Hur många olika ser du?
Väl hemma kollade jag upp vad som står om algtoxiner och E. coli-bakterier och om det tas några prover av Livsmedelsverket. Men Livsmedelsverket tar bara prover på ostron, musslor och hjärtmusslor om det sker skörd i produktionsområdet. För det är producenterna som skickar in för provtagning. Och eftersom varje prov kostar att analysera så vill ju ingen betala om de inte ska skörda just då. Och det är få ställen där det sker någon skörd just nu. I det närmaste området vid Koster har det t.ex. inte gått att skörda några ostron på grund av för mycket blåst. Så området var tillfälligt stängt. Motiveringen på Livsmedelverkets hemsida: ” Området är stängt för upptag av samtliga arter då det inte sker något upptag och därmed ingen provtagning av arten” gjorde mig inte mycket klokare. Jag antar att det syftar på att det blåst för mycket. Men jag ville ju veta om det var ok att äta nyplockade ostron! Däremot hade en provtagning gjorts i Edsviken i Tanums kommun, lite längre söderut. Där hade man skördat stillahavsostron och testat att de var ok. Så eftersom jag har ganska goda kunskaper i vilka giftiga alger som finns och när de förökar sig, gjorde jag bedömningen för min egen del att det nog var ok att äta ostron nu.
Stillahavsostron tillsammans med några blåmusslor gratinerade med vitlökssmör, persilja och mandelflarn blev en perfekt middag innan det var dags att åka hem till Östersjön igen.
Men visst hade det varit fint om det fanns en tjänst som Fröken Mussla, som regelbundet tog prover längs med kusten, oavsett om det skördades eller inte, så att vi som vill plocka lite till husbehov kunde få reda på om det var okej att äta dem eller inte.
På väg genom skogen ner till stranden på Saltö, nära Tjärnö marina laboratorium. Sedan förra gången jag var här har det varit två stormar, Jakob den 1 november och Florian den 7 januari. Båda kan ha spolat iland några spännande strandfynd. Kanske det ligger någon fin back med mycket spännande påväxt!
Det första som syns är en ganska stor hög med trävirke som drivit iland och som några flitiga strandstädare har samlat ihop. Ingen plast? Jodå, den låg på andra sidan, ut mot havet.
Ganska stor hög av virke och plastbackar på stranden av Ängklåvbukten.
Det första som drog till sig min uppmärksamhet var ett par skyddshjälmar. Den vita måste ha tillhört någon person som kallades för Jess och jobbade med svetsning åt företaget CRC Evans. Kanske i Norge, där det närmaste CRC Evans företaget ligger? Eller i England där det finns flera företag?
Påväxten på i första hand insidan av hjälmen liknade lite ett blont hår och bestod av hydroider. Den andra hjälmen var jättetrasig. Hoppas det inte skedde när någon hade den på huvudet. Där var påväxten lite mer variabel, med havstulpaner, trekantmask, (Spirobranchus triqueter) och kolonier av mossdjur, som ser ut som ett rutnät med sina tomma små hus. Det roligaste fyndet är skalet av ett sadelostron (Anomia simplex) som är ungefär lika stort som de två havstulpanerna det sitter bredvid.
I en vit back fylld med sand och täckt av barr låg några tofflor av olika modeller. En sliten skinntoffla, en typisk plasttoffla och en lila foppatoffla, gjord av Cryoslite. Det är ett patenterat material som också gett namnet Crock på denna typ av toffla. Det fanns inte någon speciellt kul påväxt utan bara lite iskristaller precis som på flaskorna med olika sorters iste. Inget jag längtade efter, även om det var en solig och vacker dag och bara några grader minus. Andra spår från sommaren var en liten grön kratta och en liten men tom necessär. Handsken har säkert någon tappat från båten när hen var ute och fiskade.
Annars var det mest mycket gröna och grå tampar och snören i högen. Dags att gå hem och värma sig inför att undersöka några andra stränder och hur de påverkats av hösten och vinterns stora stormar.
Lite bakgrund till uppgiften Går vi ner till en Östersjöstrand och tittar ner i vattnet på sommaren syns många olika arter av vattenväxter. Deras närmaste släktingar finns kvar uppe på land. Hur skiljer de sig åt? För att kunna växa på land behöver växter kunna transportera vatten från rotsystemet nere i marken upp till blad och blommor. Det kräver ett välutvecklat transportsystem i styva stjälkar eller strån. För växter på land finns risken att utsättas för vattenbrist. På vintern kan vattnet i marken frysa så att det inte går att ta upp av växten. På sommaren kan det bli för torrt om det inte regnar. För vattenväxter är det däremot sällan eller aldrig brist på vatten. Många av de egenskaper som utvecklats hos växter för att klara av att leva på land blir istället ett problem för ett liv under ytan. I vatten behövs ingen styv stjälk som håller upp plantan. Stjälken behöver istället vara mjuk och böjlig så att den inte bryts av i vågorna. Landväxter kan ha tjocka, håriga blad och klyvöppningar som går att stänga för att minska avdunstning. Sådant funkar inte i vattenmiljön. Där gäller det att ha tunna, flikiga blad som kan ta upp näring och koldioxid direkt ur vattnet. Mitt favoritexempel på två närbesläktade arter är smörblomma, som lever på land och dess nära släkting vitstjälksmöja, som lever i vatten och där bara de vita blommorna sticker upp över ytan.
Smörblomma är en typisk landväxtVitstjälksmöjan är väl anpassad till ett liv i vatten
Mer information om vattenväxterhär på Tångbloggen Under 2024 har vi på Tångbloggen haft vattenväxter i Östersjön som Månadens Art eller släkte. I de elva inläggen presenteras arter som är lätta att hitta i Östersjöns bräckta vatten och arter som kanske är lite vanligare i närheten av utflödet från en å eller bäck där salthalten är ännu lägre. Det går såklart också bra att samla vattenväxter från en sjö eller damm i närheten. Flera av arterna som växter i våra sjöar och Östersjön är också vanliga akvarieväxter som går utmärkt att använda i studien.
Vattenväxter är en mycket heterogen grupp. Det enda gemensamma för gruppen är att de växer i olika vattenmiljöer som sjöar, brackvatten och havet. Så det bästa sättet är att beskriva arterna i denna grupp utifrån deras livsformer och ekologi. Vad som gör det lite extra komplicerat är att en art kan variera både under året och beroende på växtplats. Tillexempel kan samma art både förekomma flytande på vattenytan och ibland sitta fast med sitt rotsystem i botten eller ha både flytblad och undervattensblad beroende på var den växer. Genom att de kan variera så mycket i utseende kan det vara svårt att bestämma vilken art det är genom att bara använda en bestämningsnyckel i en flora.
Indelning av vattenväxter utifrån var de växer
Närmast stranden växer övervattensväxter. De liknar landväxter men tål att stå med rotsystemet dränkt i vatten. Hur djupt vattenväxter kan växa beror på tillgången på ljus för deras fotosyntes. Bristen på ljus sätter gränsen för bottenvegetationen. Övervattensväxter kan inte växa speciellt djupt. De förekommer från 0 till 2 meters djup. Exempel på arter är iris, vass, säv och fräken.
Flytbladsväxter växer från 0 – 4 meters djup på skyddade platser, där det är lite påverkan av vågor. Deras blad behöver komma upp till ytan och flyta på den, som namnet säger. Så de kan inte växa djupare än att deras stjälkar når upp till ytan. Eller så sitter de inte fast alls i botten utan flyter helt fritt. Exempel på arter är andmat, gul näckros, gäddnate.
Undervattensväxter delas in i tre grupper; långskottsväxter som ofta har sina blommor ovanför ytan, kortskottsväxter som lever helt under ytan och rosettväxter som har bladen i en liten rosett. De växer från strax under ytan ner till mellan 2 – 10 meters djup. De trivs bäst på skyddade platser utan för mycket vågor.
Långskottsväxter – Exempel på arter: ålnate, vitstjälksmöja, axslinga.
Kortskottsväxter – Exempel på arter: hårsärv, natingar, stor näckmossa.
Rosettväxter – Exempel på arter: notblomster och vekt braxengräs, som är en ormbunksväxt.
I 2025 års januarinummer av Bi-Lagan, som ges ut av Nationellt resurscentrum för biologi i Uppsala, finns en artikel där vi ger lite bakgrund till och förslag på hur en jämförande undersökning mellan land- och vattenväxter kan planeras och genomföras. Bi-lagan kommer ut två gånger per år och riktar sig till alla som arbetar med biologiundervisning. I Bi-lagan kan du även hitta många andra intressanta artiklar, både i detta och tidigare nummer. Genom vår artikel ”Landväxters anpassningar till ett liv i vatten” hoppas vi inspirera dig till att ta med klassen ut till en Östersjöstrand, å eller sjö och undersöka olika typer av vattenväxter, från övervattensväxterna i strandkanten till olika typer av undervattensväxter.
Här nedanför har vi skrivit ihop en liten handledning för dig som är lärare, eller bara intresserad av botanik. För att göra det lite lättare att komma igång har vi också gjort en liten sammanställning av några av de anpassningar du kan jämföra. Ladda ner pdf-en, planera din exkursion och längta till våren!
Tångbloggen 