Jag fick en burk granulerad kelp av min moster som tack för att jag vattnat hennes krukväxter under amerikasemestern. Goda på gränsen till beroendeframkallande, är nog bästa beskrivningen. Det var en tung dag när burken var tom.
Men idag när jag loggade in på bloggen, vem har börjat följa vår engelska version BalticSeaWeed om inte företaget som producerar dessa läskande godsaker! De har även en egen blogg, som heter Kelp: one of the worlds healthiest foods.
Om du ännu inte har provat alger, men gillar salta snacks, tror jag att detta är något du kommer att gilla.
Mina personliga favoriter är Wakame (Alaria esculenta) och Dulse (Palmara palmata). På svenska heter de havskål och söl. Torkade alger är perfekt att smaska på när man sitter vid sitt skrivbord på kontoret, eller att ha med ut på en vandringstur.
Du hittar länken till deras nätbutik till höger, under våra Kul länkar.
I de sista inläggen har jag skrivit om alla spännande fynd som du kan hitta på stranden efter en storm. Däremot har det inte varit så mycket om just tång av olika arter som också spolas i land under kraftiga vindar. Så här kommer en liten exposé över vad jag hittade efter stormen Sven. I vissa vikar på västkusten vid Tjärnö samlas mycket tång och alger i stora strandvallar medan i andra vikar hittar man bara lite alger av det som vuxit närmast utanför. Tång och alger kan också komma intrasslade i rep och linor långt bort ifrån.
Ett foto en från en vik som är helt fylld med tång i tjocka mattor. Senare på året fram i sommar kommer de att brytas ner och bilda en strandvall full med kraftigt gröna växter. Tång och alger är utmärkt gödslingsmedel och samlades in och användes förr för att göda t.ex. potatisåkern. Hittar du en vik med mycket tång så kan du prova med att göda ditt land.
På andra stränder som på denna bild har det bara samlats lite tång och en rödalg som heter gaffeltång (Furcellaria lumbricalis) i ett band i vattenbrynet. Detta är den populära badstranden på Saltö. Högre upp på stranden en bit därifrån hittade jag en hög med rep och intrasslade alger. Det visade sig när jag kollade närmare att det var alger och tång som kommit drivande långt bort ifrån, kanske ända från England.
Hur kan du känna igen att de kommer långt bortifrån och inte från den närmaste svenska kusten? Jo om du titta noga på fotot här under så kan du se några långa bruna, lite knottriga band, det är förökningsorganen (receptaklerna) hos Himentalia elongata, som inte hittats fastsittande i svenska vatten. Närmaste lokalerna finns i Norge. I högen syns också stora flytblåsor av knöltång och en form av blåstång med många flytblåsor som också är vanligare i områden med högre salthalt än vad vi har utmed den svenska kusten. Den som tittar noga på fotot kommer att se en rödalg nere till höger, som fint förgrenade buskar som sitter på knöltången. Detta är en av flera Polysiphonia arter och just denna art växter vanligtvis på just knöltång och heter Polysiphonia lanosa.
Det som fanns allra mest i tångvallen som spolats iland var tång, både blåstång och sågtång. De mindre plantorna satt fortfarande fast på blåmusslor och det var de som inte suttit fast så hårt på stenar och klippor utan lossnat.
Olika stora tångplantor som spolats upp på stranden med tillbehör
Lite större plantor hade spolats upp på stranden fastsittande på små stenar. En större planta sitter mycket hårt fast på stenytan och det går att lyfta stenen genom att hålla i grenarna på tångplantan. Det är först riktigt stora sågtångsplantor där dragkraften av vågorna rycker loss dem från stenen eller klippan där de sitter fast. Men tittar man noga på hur det ser ut under själva fästskivan ser det ut som något vitt kalkhaltigt skikt. De som lossnat satte sig fast som små groddplantor på en kalkalg eller en havstulpan och det är kalkalgen eller havstulpanen som lossnar från klippytan.
Bilden visar basen på en sågtångsplantas fästskiva med tydliga vita delar av en kalkalg.
Till sist – en lite försenad nyårsskål och önskan om en god fortsättning på 2014 från tångbloggen.
Under sommaren har vi på Tångbloggen hunnit med en hel del arbete ute i fält, både på ostkustens Askö och västkustens Tjärnö.
Bland annat har vi inventerat algbeståndet längs två transekter (utlagda måttband) utanför Tjärnö på den salta västkusten.
En dykare simmar ut från stranden med ett måttband som fästs vid vattenlinjen, ner till att det inte växer mer alger. Beroende på hur klart vattnet är kan det variera mellan någon enstaka meter ner till dryga 20 meters djup.
Väl vid algernas slut, tar dykaren fram sin skrivtavla (varje marinbiologs måste-pryl) och börjar med att notera vilket djup dykdatorn visar och hur mycket av måttbandet som rullats ut. Därefter skriver man upp vilka algarter man ser och uppskattar hur mycket av dem som finns, på en 7-gradig skala (1, 5, 10, 25, 50, 75 och 100%). Eftersom alger växer i flera skikt, precis som gräs, buskar och träd på land, kan det snabbt bli mer än 100 %
När dykaren har noterat allt detta om startpunkten simmar hon sakta längs transekten (måttbandet) och fortsätter att notera djup, längd och arter när det blir en synbar skillnad i vilka arter som dominerar, så att man får fram en indelning i olika ”algbälten”.
Varje ”bälte” provtas även med hjälp av ramar och påsar. Man använder en bestämd storlek på ramen, som kan vara lös eller sitta fast på en påse, ofta 20×20 eller 50×50 cm beroende på hur många arter och hur mycket det är.
Dykaren lägger ramen på botten, plockar in de största algerna för hand i påsen och använder sedan en skrapa för att få loss alla alger som växer inom ramen och fösa in dem i påsen. Det är svårare än det ser ut att arbeta under vatten när allting flyter omkring.
För att ni ska få en uppfattning om hur det går till har Joakim Hansen, som ställde upp som pardykare i somras, delat med sig av det han filmade till Tångbloggen. Såhär ser det alltså ut när man skrapar en ruta.
Varför har vi då gjort detta, förutom att det är trevligt att dyka?
På dessa två lokaler har dessa inventeringar genomförts under flera år. Inom ekologi är det viktigt att ha mätningar som sträcker sig över lång tid för att kunna se ifall det sker faktiska förändringar i miljön, eller om det bara är normala variationer mellan åren.
Så under de kalla, mörka månaderna ska vi plocka fram våra påsar med frusna alger ur frysen (det blev drygt 30 stycken), tina dem, sortera upp dem i högar efter art, torka och väga och föra in i protokoll för att på så sätt få ut hur många gram torrvikt av varje art som växte i varje ruta. Genom att jämföra med tidigare protokoll kan vi så se om det har blivit mer eller mindre av någon art, samt om några arter har tillkommit eller försvunnit över åren.
När frosten ligger vit på tak och bilrutor och kinderna nyps röda av kylan, värmer det gott med lite undervattensfilmer från vår vackra Östersjö.
Det har under sommaren och hösten kommit upp flera tångfilmer på YouTube, en trend som vi hoppas håller i sig.
Här länkar vi till några trevliga som vi har hittat.
Nyköpings kommun, strax söder om Stockholm, har förstått hur man visar upp sin bästa sida! Här ser du Långskär och Västra Kovik. Det dova gurglande ljudet som hörs är när snorkeln vattenfylls.
Från Skälderviken nere i Skåne kan vi se hur både blåstång och sågtång har återhämtat sig, samt att 2013 var ett otrolig bra år för sudare (Chorda filum) längs hela svenska kusten. Klippet är filmat av Virtuerack. Virtue är en resurs för skolan skapad av naturvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet och Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg. De har även fler klipp där de bland annat visar hur cd-skivor som hängts ut i havet vid en brygga blir till bostad för många alger och djur.
Tisdag eftermiddag beslutade vi oss för att ta en promenad längs Galways kust ner till en pir som leder ut till en liten ö, där stadens sophantering är placerad. Vi hade hört att det fanns tång där. Vi fick även tips om att traska in till byggnaden bredvid konferensen där Galway Macroalgae research group sitter. Vi blev helt till oss när vi kom in i entrén och ser att det är ju här som AlgaeBase finns i fysisk form. Efter lite vimsande hittade vi hissen och tog oss upp. Tre förvånade forskare tittade upp från lunchen. ”Ni söker Mike” konstaterade de. ”Ääähh näää…” svarade vi och insåg att de redan var på väg att knacka på Mike Guiry’s dörr (stor, grå dörr i metall). Tackolov var han inte inne (vad skulle vi ha sagt till honom?) så de visade oss på en karta var man bäst kan komma åt havet och hitta alger i området. Schysst!
Efter denna nära-kändis upplevelse (lite jag-mötte-Lassie över att ha sett dörren till kontoret, på en nörd-nivå) traskade vi ner till hotellet, bytte om till mer fältanpassade kläder och gav oss av.
Det är något speciellt med havsluft. Den är liksom fetare på något sätt. Som om den är tjock med salt och hav. Vi kom ner till piren och såg genast att det fanns mycket tång! Och björnbär! Efter ett litet mellanmål klättrade vi ner på stenarna och började plocka tång och snäckskal. Numera är ju skålsnäckan Patella vulgata klassad som utdöd i Sverige. Den brukade spolas in till svenska västkusten som larv och sedan växa upp där, men den fortplantade sig faktiskt aldrig i Sverige. Nu har strömmarna ändrats lite så att larverna inte längre fylls på och de som en gång fanns har dött ut, så det var länge sedan jag hittade några stora skålsnäckor. Här fanns flera! Det fanns även stora fina gula skal av strandsnäckan Littorina obtusata(eller fabalis…) som slank ner i fickan de också.
Men så till tången. Jag plockade raskt av mig strumpor och skor, kavlade upp byxorna och vadade ut någon meter för att lycklig plocka upp en sten med Pelvetia caniculata, som jag inte sett live innan. Artkryss!!
Pelvetia caniculata – nytt artkryss
Vi fann även mängder av knöltång Ascophyllum nodosum som var mycket större än hemma. Där ser man vad riktigt atlantvatten gör för tillväxten! Här är salthalten 35 psu, på svenska västkusten är den runt 28 psu.
Blåstången låg i vackra, blåsrika drivor. Hur kan man välja bara några få bitar, när man vill ta med sig hela väskan full? Här har blåstången inte ett par blåsor per år och förgrening, utan den gör verkligen skäl för namnet med upprepade blåspar längs grenarna. Fantastiskt!
Blåsrik blåstång
Men, varför står mina skor nästan i vattnet? Jag ställde dem ju högt upp på….oj oj oj tidvattnet kommer in med hög hastighet! På med strumpor och skor fort och upp på piren igen!
Tidvattnet kommer in!
Puh, man är ju inte van vid sådana fluktuationer när man jobbar i Östersjön. Vi traskade hem till hotellet igen för att lägga tången i press och tvätta saltet från skalen innan vi återvänder till konferensen.
Tänk att få ägna fyra veckor åt att vada i havet och undersöka tång!
Som biologilärare och verksam inne i djupaste Bergslagen är den ständiga drömmen att få mer tid för marinbiologi. Och detta har jag fått denna sommar!
Jag gör mitt examensarbete på Tjärnö där jag undersöker vilken tångart som trubbiga strandsnäckor helst lägger sina ägg på. Tillsammans med Lena Kautsky och Ellen Schagerström har vi samlat in 100-tals Littorina fabalis och Littorina obtusata. Dessa små bulliga strandsnäckor har blivit mina bästa vänner. Man kan inte låta bli att älska dem; dessa små gula, lysande solstänk i vattnet (L. fabalis) och deras släktingar som är vackert mörka olivgröna, svåra att först upptäcka i tången (L. obtusata).
De trubbiga strandsnäckorna fick välja att lägga sina ägg på blåstång (Fucus vesiculosus) eller knöltång (Ascophyllum nodosum) under fyra veckor. Jag håller nu på att göra statistik och räkna ut vad jag kan läsa ut av försöket. De la ägg mestadels på blåstången, men valde sällan knöltången. Vad detta beror på kommer att undersökas vidare!
Fältarbete är det absolut mest underbara som finns! Medan man väntar på sina försök kan man sitta på bryggan och läsa in material.
Jag har fått delta i spännande delar av det större projektet som utförs både på Askö och Tjärnö. Vi sydde t.ex. fast trådar i skott av betade tångplantor för att identifiera dem senare. Visste ni att grön, grå och blå tråd ser exakt lika ut när de är våta? Så även gul, vit och rosa tråd. Små saker att tänka på när man gör fältstudier…
Tillbaka i skogarna i Norberg drömmer jag mig tillbaka till Tjärnö och har på Tångbloggens inrådan gjort en minnesplakett över mina snäckor och min tång!
Tack Tångbloggens ansvariga för en otrolig upplevelse!
Marit Hichens-Bergström
Tångbloggen är på kurs i Danmark under hela midsommarveckan (och helgen) för att lära sig mer om makroalger.
Med ett schema som är så fullt att det knappt ryms på pappret, är förhoppningen att bli en riktig guru på tång när kursen är klar.
Det är 11 doktorander på kursen, och alla är från olika länder!
Kursen anordnas av Århus Universitet, som har skrivit om oss i sitt nyhetsbrev
Första dagen på kursen var vi ute i fält och samlade in alger. Vi började på piren vid Aebeltoft färjeläge, där solen sken och det var vindstilla på insidan. Jag passade på att ta årets första dopp utan torrdräkt i nordiska vatten. Det var uppfriskande 16 grader och jag låg nog i vattnet omkring tio minuter och samlade material. Här växte fyra arter Fucus; spiraltång (Fucus spiralis), blåstång (Fucus vesiculosus), ishavstång (Fucus evanescens) och sågtång (Fucus serratus). Jackpot!
Massor med tång!
Efter fältlunch på medhavda smörgåsar åkte vi norrut, till Grenaa. Där väntade marina hemvärnet med sin båt för att ta oss ut på Kattegat! Vilken lyx! Det är ett nytt samarbete mellan hemvärnet och Aarhus universitet, så dansk tv var med ut och filmade. Klicka här och spola fram till 1:19 in i klippet så ser ni oss.
Kvällen och tisdagen ägnade vi åt att gå igenom vårt insamlade material för att artbestämma och titta på olika strukturer.
Under onsdagen försökte vi oss på att föröka sockertare (Saccharina latissima) genom att få dem att släppa sporer. Det gick sådär, så vi tog till gamla hederliga beprövade blåstången och fick den att släppa ägg och spermier istället.
På torsdagen var vi på Algcenter i Grenå och kikade runt. Bilder från vårt besök kan ni se på Algcenters hemsida
Anette Bruhn visar oss hur de odlar sockertång på Algcenter
Vi fick även besöka Kattegatcenter tvärs över gården, ett av Danmarks många fina akvarier som länge legat på min önskelista. Det var lika bra, om inte bättre, som jag väntat mig. Där fanns till och med en utställning om alger och deras betydelse. Det är helt klart värt att åka hit!
Fredagen och lördagen ägnades åt att sammanställa och analysera allt vårt insamlade data och sedan presentera det i fyra grupper efter olika tema (Taxonomi, Monitoring, Ljus och Odling).
Den som är intresserad av Östersjön har kanske hört talas om Baltic Sea 2020.
Baltic Sea 2020 är en stiftelse som grundades av Björn Carlson genom en donation om 500 miljoner kronor. Stiftelsens tillgångar ska finansiera projekt som är åtgärdsorienterade, innovativa och som bidrar till att förbättra kunskapen om Östersjön kontinuerligt till år 2020. Stiftelsen påbörjade sitt arbete 2006 och fram till idag har drygt 70 projekt initierats varav 25 pågår.
Ett av dessa handlar om att försöka återetablera blåstång inne i Björnöfjärden, som ligger utanför Stockholm. Björnöfjärden är kraftigt övergödd och vattnet är mycket grumligt av partiklar som hindrar ljuset från att tränga ner. Det blir snabbt mörkt under ytan vilket medför att endast ett fåtal tångruskor överlever här. Observanta lokalbor har dock informerat oss om att det fanns gott om tång i viken förr i tiden.
Så, tångentusiaster till undsättning!!
Susanne Qvarfordt står redo att sätta ut tång.
Susanne Qvarfordt på Sveriges Vattenekologer har initierat ett projekt för att undersöka vad det är som hindrar tången från att återetablera sig i Björnöfjärden.
Dessutom har hon bjudit med Tångbloggen för att hjälpa till med vår expertis!
Så, under de första dagarna i juni samlade vi in fertila toppar av blåstång. Dessa könsbestämdes, så att vi skulle få med både hanar och honor till varje plats.
Könsbestämning av tång med lupp och skalpell.
Tången knöts till vackra små fertila buketter som fästes på galler. Dessa ska placeras ute i vattnet, flytandes över ett antal stenplattor, och förhoppningsvis bilda nya små tångbebisar som kan fästa sig på plattorna.
Här ska det bli baby-boom!
Vi har satt ut tre galler i Björnöfjärden och tre i närliggande Fjällsviksviken, för att kunna se om de övriga åtgärderna som utförs i Björnöfjärden påverkar tångens möjligheter till fortplantning. Nu håller vi tummarna för att ingen råkar fastna med ankaret eller fiskedraget i våra vackra galler och att det blir stilla väder vid midsommarens fullmåne så att det blir många småttingar.
På fredag den 17:e maj är det inte bara Norges nationaldag som ska firas, utan även Daniel Johanssons disputation.
Daniel har har forskat vid Sven Lovén Center för marina vetenskaper Tjärnö (mer känt som TMBL) som hör till Göteborgs Universitet.
Daniels avhandling har titeln ”Evolution of the brown algae Fucus radicans and Fucus vesiculosus in the Baltic Sea” och innehåller framförallt arbete från en genetisk vinkel. Det har lagts ner mycket tid på att få fram den genetiska identiteten för att dels kunns skilja blåstång från smaltång, men även för att kunna skilja ut olika kloner hos smaltång, som i Bottenhavet förökar sig mest genom att små grenar trillar av från moderplantan och sedan fäster sig på nytt underlag.
Små fragment av smaltång har bildat rhizoider (klibbiga trådar) och fäst sig på botten av en skål.
Daniel har även jämfört just förmågan att föröka sig med små grenar hos olika kloner av smaltången för att se ifall den stora klonen, honan som återfunnits längs hela 550 km längs den svenska Bottenhavskusten, var bättre än andra kloner.
Disputationen börjar klockan 14:00 i Hörsalen på Tjärnö, vi kommer givetvis att vara där och lyssna!
Tångbloggen 