Under hösten och vintern har det planerats experiment, minsann.
Stiftelsen BalticSea 2020 vill veta varför det numera inte finns någon blåstång kvar i Björnöfjärden ute på Ingarö i Stockholms skärgård. Förr fanns här ett frodigt blåstångsbeståd, men idag finns endast ett fåtal plantor kvar (se tidigare inlägg).
Med förra årets resultat i bagaget tog vi oss an uppgiften på nytt. Vad vi ville ta reda på är om den blåstång som fortfarande finns kvar inne i Björnöfjärden fortfarande är fertil och således skulle kunna fortplanta sig om den fick bättre förutsättningar, eller om den är såpass gammal och stressad att den inte längre producerar tillräckligt mycket ägg och spermier för att möjliggöra en återetablering av bestånden.
Kort och gott: Är det tången eller vattnet som är problemet?
Insamling av tångdamer för fertilitetsstudier.
I mitten av maj (den första riktigt varma vindstilla dagen, ibland har man tur) åkte vi ut på Björnöfjärden för att samla in material för våra experiment. Vi behövde fertila toppar från blåstångs-honor inne i Björnöfjärden för att mäta deras fertilitet, men även från bevisat fertila honor från de frodiga tångbestånden i Ekenäsviken utanför för att kunna jämföra mellan Björnöfjärdens vatten (dåligt?) och Ekenäsviken (funkar fint).
De svullna, knottriga topparna hos blåstången kallas receptakler och innehåller antingen ägg eller spermier.
Blåstången är från början en marin (saltvattenslevande) art som växer i tidvattenzonen på norra halvklotet, där den regelbundet hamnar ovanför ytan vid lågvatten. När Östersjön hade sitt senaste stora inflöde av saltvatten (riktigt stora, alltså) för ungeför 8000 år sedan, följde många marina arter med in i Östersjön. Allteftersom har Östersjön spätts ut och idag är det världens största brackvattenhav. Brackvatten är vatten med mellan 1-15 psu (samma som promille) saltinnehåll. En del marina arter har klarat av att anpassa sig till de låga salthalterna, blåstången är en av dem.
Det som skiljer blåstången i Östersjön från den på västkusten är vad som får dem att sätta igång med fortplantningen. På tidvattenkusten är det störst skillnad mellan hög och lågvatten under fullmåne. När blåstången legat uppe i luften och torkat ut under en lång period av lågvatten och sedan blötläggs igen reagerar den och släpper ägg och spermier. Det är viktigt att släppet sker synkroniserat för att fortplantningen ska lyckas. Både ägg och spermier är nämligen kortlivade och klarar sig inte särskilt länge.
Vill man som forskare göra ett fortplantningsförsök, behöver man således bara låta mogna receptakler ligga i luften några timmar och sedan lägga dem i vatten igen för att de ska släppa sina ägg och spermier.
Äggen ligger förpackade 8 stycken i en påse, som kallas oogon. Spermierna är mycket mindre och ligger 64 stycken per påse, som kallas anteridier. När de kommer ut i vattnet löser påsen upp sig och spermierna kan påbörja sin simmning mot äggen. Äggen är tunga och sjunker mot botten. Spermierna har en liten ögonfläck med vilken de kan skilja på ljus och mörker. Botten är alltid mörkast och när spermierna kommer tillräckligt nära äggen känner de doften av de feromoner som äggen sänder ut för att locka till sig spermierna. En god parfym funkar visst alltid, oavsett om man är tång eller människa.
Runda små blåstångsägg och lite större oogon (8 ägg i en påse) ses här under stereolupp.
Även i mikroskop är spermierna små. I mitten syns en påse (anteridium) med spermier som just håler på att öppna sig.
Men i Östersjön finns inget tidvatten. Tången kan förvisso hamna över ytan om det blir långvariga högtryck, men det är inget som sker regelbundet och inte heller alltid under fortplantningssäsongen mellan maj och juli.
Sylvia Andersson, då doktorand för Tångbloggens Lena Kautsky, upptäckte 1994 att Östersjöns blåstång fortplantar sig vid fullmåne, även om de för tillfället befinner sig inne i ett kylrum på laboratoriet. Vi vet ännu inte HUR det går till, men månen verkar på något sätt fungera som en synkroniserande faktor för blåstången att släppa ägg och spermier samtidigt. Detta innebär dock att den glada forskaren inte kan ta genvägen med uttorkning, utan snällt måste vänta på fullmåne och kvällstid, eftersom tången påbörjar sitt stora släpp först kl 19:30 ungefär och håller på till lite efter 22. Kaffe är tångforskarens livlina i detta fall.
Vår experimentuppställning för att kontrollera fertiliteten hos Björnöfjärdens tånghonor bestod av ett hon-receptakel (könsorgan) upphängt i sytråd i ett provrör. Receptaklet kom antingen från en Bjönöfjärdshona eller från våra kontroll-honor från Ekenäsviken som vi sett kan fortplanta sig. Vattnet som receptaklen hände i kom antingen från Björnöfjärden eller från Ekenäsviken. Detta resulterade i fyra olika behandlingar; Björnötång + Björnövatten, Björnötång + Ekenäsvatten, Ekenästång + Björnövatten samt Ekenästång + Ekenäsvatten (vilken fungerar som vår kontroll).
Men vi vet även att salthalten i vattnet är avgörande för hur tången lyckas med sin fortplantning. Kan det vara så enkelt att det bara är det som är problemet inne i Björnöfjärden? Det är nästan en hel promille saltare i Ekenäsviken utanför där tången frodas ordentligt. Detta måste vi givetvis undersöka! Så vi gjorde samma uppställning som ovan fast vi saltade upp både Björnövattnet och Ekenäsvattnet till 6 psu/promille, en salthalt där blåstången ska ha god befruktning enligt tidigare studier. Det blev många provrör…
Upphängda receptakel i provrör. Äggen kommer samlas på botten när de har släppts.
Eftersom det var honornas fertilitet vi ville undersöka denna gång, tog vi och samlade in hanar från Askö-området där vi vet att det är i god fertil form.
Att klippa av tillräckligt många receptakel för ett experiment tar tid.
Receptaklerna torkas av (guggeduttas) för att minimera onödigt skräp
Hanarna lades i glasbägare och ställdes svalt, sen var det bara att vänta på kvällen och se ifall något skulle hända denna natt.
Missa inte nästa avsnitt i vår följe-tång för att få reda på om det blev någon fortplantning.
Tångbloggen 