Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stenpir’

Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).

Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.

I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.

Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle. 

Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.

Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.

I denna del av stranden är vallen byggd av mussel- och snäckskal. En bit ut i vattenbrynet ligger skal av ett stort antal musslor och snäckor, bl.a. knivmussla (Ensis leei), hjärtmussla, (Cerastoderma edule), östersjömussla, (Macoma baltica), nätsnäckor (Tritia reticulata) och pelikanfotsnäcka (Aporrhais pespelicani).

För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.

Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön.  Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.

Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.

Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina).  Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata).  Det gillar vi!

Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).  

Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.

Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in. 

Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas). 

Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.  

Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.

Hoppas du vill följa med! Lena

Read Full Post »

Årets första vykort kommer från västkusten, nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad. Det hade regnat en massa och på många ställen är det översvämningar. Stigen ner mot Ängklåvbukten, på Saltö var full med små pölar ock likande mer en bäck än en skogsstig.

Väl framme vid stranden var det nästan som ett litet vattenfall där det bildats en massa skum innan vattnet rann ut mellan blocken till havet. Tur för oss var det uppehåll i regnet men de regntunga molnen var inte långt borta.

Allt regnvatten för med sig en massa brunfärgat vatten full med humusämnen som läckt ut från löv och barr på land. Färgen syntes tydligt när jag gick ut på piren.

Det gjorde det svårt att se botten och knöltångsplantorna skymtade vid ytan vid piren på Svallhagen, en av mina andra favoritstränder som jag alltid besöker när jag kommer till Tjärnö. Det var t.o.m. svårt att hitta några japanska jätteostron till middagen i det grumliga vattnet. På sidan om stenpiren syntes några knöltångsplantor sticka upp vid ytan.

Besöket blev kort denna gång. Vi höll på att blåsa och regna bort! På vägen hem till Stockholm och Räfsnäs tog vi vägen söder om Vänern, via Trollhättan mot Örebro för att slippa hamna i något område med stora översvämningar.

Vi hittade en informativ och spännande  skylt på rastplatsen vid Borasjön där vi drack en kopp kaffe. Platsen finns markerad med en cirkel och ligger ca 78 meter över havsnivån. Den har sats upp av SMHI, Länsstyrelsen i Örebro län och Havs- och vattenmyndigheten och visar vattendelaren mellan Västerhavet och Östersjön.

Just här är det nästan lika långt för vattnet att ta sig antingen till Västerhavet för vattnet i Borasjön, som för vattnet i närmaste sjö på andra sidan krönet några hundra meter bort, att ta sig till Östersjön. En lite hissnande tanke att vattnet i Borasjön som nu ligger frusen kommer att kunna hamna i Göta älv och rinna ut på västkusten med tiden.

De stora översvämningarna som vi hör rapporter om i TV varje dag nu innebär att det kommer att läcka mycket humusämnen och näring från översvämmade marker. Som syns bakom reportern är vattnet som forskar förbi brunt. Det är Lagan som passerar Värnamo på sin väg ner till havet och Laholmsbukten.

Beroende på sitt avrinningsområde kommer vattnet att via mindre eller större vattendrag med tiden hamna någonstans utmed kusten. Effekten blir lokalt lägre salthalt och genom att vattnet innehåller både humus och näringsämnen kommer det att gynna tillväxten av växtplankton och alger under vårvintern när ljuset kommer tillbaka. Skall med spänning följa hur denna tidiga tillförsel av näring kan påverka bottenvegetation och algblomningar lokalt, både hemmavid på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje och på Tjärnö.

Read Full Post »

På utsidan av stenpiren i Strömstads hamn har varit en säker lokal för att hitta den främmande arten ishavstång, Fucus evanescens. Det var ganska många år sedan jag var nere vid piren och letade. Nu ville jag få tag på några exemplar för att göra en sammanställning över hur förökningstoppar hos flera av våra vanliga tångarter ser ut och om de håller på att anläggas nu och bara syns som små förtjockningar i topparna på grenarna eller om de är övermogna och håller på att falla av. 

Här får Tångbloggen hjälp med att spana efter ishavstång från flytbrygga vid Kosterbåtarna i Strömstad hamn.

Tyvärr hittade jag inga ishavsplantor trots att jag skickade ut en spanare för att kolla från flytbryggan vid Kosterbåtarna. Det fanns inte heller några nere ibland stenblocken vid kallbadhuset. Där fanns däremot gott om blåstång, Fucus vesiculosus och sågtång, Fucus serratus

Kallbadhuset i Strömstad. Stenblock fulla med blåstång och sågtång. Det syns också några skal av japanskt jätteostron.

En annan art som blivit vanlig på stenblocken var en annan främmande art, nämligen stora vita skal av det japanska jätteostronet Magallana gigas tidigare Crassostrea gigasDet finns det däremot gott om. Får testa att leta en gång till lite senare i vår runt mars-april då förökningstopparna hos ishavstång skall börja synas ordentligt. Kanske kan det komma med i Strömstads Tidningen med en riktig bild?

Bild på hur förökningstoppar hos ishavstång ser ut.

Blåstång och spiraltång har början till små anlag som syns i topparna på plantorna såhär dags på året. Av dessa två arter har blåstången kommit längst i utvecklingen. Där syns de nya små förökningstopparna bäst. 

Knöltång, Ascophyllum nodosum har tydliga förökningstoppar som sitter som på små skaft utmed skottet. De kommer vara mogna att föröka sig tidigt på våren och försommaren. 

Knöltång med förökningstoppar på små sidoskott. Detta är också den art som jag personligen tycker med om att göra en sallad på.

En art som förökar sig sent på hösten är sågtång. Då utvecklas platta förökningstoppar i spetsen på skotten och förökningen sker under senhöst och tidigt vinter. När de släppt sina ägg och spermier vissnar förökningstoppen och blir gulbrun som på bilden nedanför. 

Nu ligger massor med gamla förökningstoppar från sågtång i tångvallen utmed stranden.  Bilden är från Saltö men det ser ut på samma sätt i strandkanten där mycket nytt material spolats iland. Förökningen av sågtång är slut för säsongen. 

Read Full Post »