Deltagandet i medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar 2024 var lite lägre än förra året. Precis som tidigare år deltog flera Naturum och Naturskolor i Uppgift 3 som innebär att undersöka när blåstång blir mogen och färdig att föröka sig i olika delar i vattnet utmed olika delar av Östersjöns långa kust. Allt tyder på att mildare vintrar med mindre is och tidigare vårar gör att vattnet blir varmare tidigare vilket får tången att bli mogen tidigare jämfört med för 25 – 30 år sedan. De fantastiska supermånarna har bidragit till en extra vacker upplevelse att vara ute och kolla på hur mogen blåstången blivit.
Supermåne och små tångtoppar i vattenytan Foto: Lena KautskyMogen sommarförökande blåstång Foto: Lena Kautsky
I södra Östersjön, nere i Öreund kom rapporter in om att tången var mogen och klar att föröka sig redan vid nymånen den 8e april och vid fullmånen 24e april. I mellersta och norra Östersjön skedde de stora utsläppen runt den 8e och 22a maj. I Kollevik, Karlshamn rapporterade Jan-Erik Andersson att blåstången var mogen den 22a maj och att vattentemperaturen hunnit bli 14 0C. En fundering, kanske det skulle vara bättre att kalla blåstången för vårförökande istället för sommarförökande? Hur som helst blir starten för Algforskarsommar tidig också nästa år, 2025.
Totalt blev det sex rapporter om Algforskarsommar i år. De går att hitta både på Östersjöcentrums hemsida och på Tångbloggen. Speciellt värdefulla är rapporter från flera Naturum och naturskolor, tillsammans med många undersökningar som är gjorda vid olika tillfällen utmed våra långa och varierade kustmiljöer. Tillsammans hjälper alla era bidrag till att öka kunskapen om förekomsten av arter i tångskogen och förändringar mellan år och platser. Det verkar ha varit ett bra år för livet i havet, med lyckad förökning av tångmärlor och tånggråsuggor. Vi har fått in många rapporter med bilder på elegant tångräka, guldbrämade dykare och många andra arter. Här är några som jag passade på att fotografera:
Tånggråsuggor i grupp och en båtsnäckaDe tydligt blå-gula benen hos elegant tångräkaGulbrämad dykare och flera små tångmärlor.
Jan-Erik Andersson har också i år undersökt proportionen mellan höst- och sommarförökande blåstång i Kolleviken, utanför Karlshamn. Det finns ganska mycket höstförökande blåstång i området och Jan-Erik kom fram till att det 2023 var ungefär 60% och i år ca 50 %. Han har lovat att göra en uppföljning även nästa år. Blir spännande att följa om det sker en minskning eller om detta är den naturliga variationen i ett bestånd.
Höstförökande blåstångsplanta från Kollviken, Karlshamn. Foto: Jan-Erik AnderssonHöstförökande planta från Räfsnäs Rådmansö, Norrtälje. Foto: Lena Kautsky
Nästa år firar Algforskarsommar fem år och vår förhoppning är att Du som deltagit tidigare år kan tänka Dig att även delta ett år till. Att göra samma studie på samma lokal bidrar till att vi ökar kunskapen av vilka förändringar som sker mellan olika år utmed kusten. Vilken effekt har till exempel en ovanligt varm sommar, en kall vår eller en ovanligt lång period med lågvatten, där grunt växande blåstång riskerar att dö? Och så hoppas vi såklart på många nya deltagare i Algforskarsommar 2025.
Stort TACK för alla bidrag! Vi hörs till våren!
Bästa hälsningar från Algforskarsommars projektledning
I dammen blommar de sista näckrosorna och vid kanten finns stor näckmossa.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det en mossa.
Namnet Fontinalis antipyretica kommer från både latin och grekiska. Fons är latin och betyder ”källa” (av vatten) och anti betyder ”mot”. Pyr kommer från grekiska och betyder ”eld”. Tillsammans blir det ”vattenmossa som stoppar eld”. Sitt latinska namn har månadens vattenväxt, som är en mossa, fått för att den under medeltiden användes för att släcka bränder. Det svenska namnet, stor näckmossa, passar fint eftersom den ofta växer på stenar i forsar där enligt svensk mytologi näcken sitter och spelar. Stor näckmossa växer också i diken, bäckar, sjöar och utsötade vikar i Östersjön. Den har ett stort utbredningsområde och går att hitta i Europa, Asien, Afrika, Grönland och i Kanada och Nordamerika.
För november månads inlägg på Tångbloggen fick jag fiska upp lite stor näckmossa ur vår damm. Där växer den lite skuggigt utmed kanten mellan några stenar. Det är redan lite sent på året så många av de äldre delarna har vissnat. Men samtidigt finns det ganska många vackert gröna delar.
Stor näckmossa känns igen på sina långa grenar som får ett lite trekantigt utseende genom att bladen sitter ordnade i tre överlappande rader. Grenarna kan bli mycket långa, upp till ca 60 cm. Bladen blir 4-9 mm långa, styva och ägg- eller lansettformade med en vass spets och tydlig köl.
Stor näckmossa förökar sig i första hand vegetativt genom stoloner eller genom att fragment som lossnat kan fästa sig igen. Sexuell fortplantning är relativt ovanlig och små sporkapslar med sporer är något som man sällan hittar. Den kan växa i stora klumpar och mattor. Inne ibland grenarna kan många ryggradslösa djur hitta skydd, samtidigt som kiselalger kan växa som epifyter på bladen. I vår damm gömmer sig trollsändelarver och sötvattensgråsuggor inne ibland grenarna. Behöver du en art i sötvattensakvariet funkar stor näckmossa fint.
I Östersjön förekommer den i utsötade vikar och kommer man längre norrut i Bottenhavet och Bottenviken där vattnet har lägre salthalt blir den allt vanligare.
Nu är ju sjögurkor förvisso inte alger utan tagghudingar, namnet till trots. Men ämnet för inlägget idag är marin restaurering. I veckan satte jag nämligen ut samtliga av de röda signalsjögurkor som jag har hållit i akvarier på Kristinebergs Marina Forskningsstation under två år. Du kan även läsa om det på Göteborgs Universitets hemsida, såklart.
Röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, har fram till slutet av 1990-talet varit en relativ vanlig art i Gullmarsfjorden. Anekdotiska berättelser från lokala fiskare visar att de ofta fått upp denna sjögurka i hummertinor eller kräftburar förr om åren.
Men i slutet av 1990-talet försämrades bottenmiljön kraftigt. En kombination av övergödning och lågt vattenutbyte av djupvattnet i fjorden ledde till en kraftig syrebrist i fjordens djupare delar. Vid inventeringar av bottnarna med undervattensdrönare (ROV) som gjordes i början på 2000- talet hittade man endast EN ynka sjögurka.
För att sjögurkorna ska trivas behöver de ha gott om syre och dessutom behöver de vara flera stycken om de ska kunna föröka sig. Sjögurkor är skildkönade, hanar och honor. Men de samlas i flock under sommaren, släpper ut sina ägg och spermier rätt ut i vattnet och låter befruktningen ske där. Endast någon tusendel av äggen överlever till vuxen ålder. Så ju fler i flocken, desto större chans till bebis-gurkor.
Hur stor behöver då en flock vara för att det ska bli bebisar? Det är en av de många frågorna som vi inte vet svaret på. Men det hoppas vi få svar på genom att följa upp de 48 gurkorna som nu strövar fritt i Gullmarn. Djuren delades upp i två grupper, baserade på hur länge de varit på lab. Den ena gruppen bestod av 25 djur och har satts ut strax utanför forskningsstationen på en mjukbotten på 32 meters djup. Där finns sjöpennor (Pennatula phosphorea) och hanskräftor (Nephrops norvegicus). I närheten finns en experimentstation för ostron, så det lär finnas mycket gott som sjögurkorna kan vilja äta där. Den här gruppen kommer övervakas av en crawler-robot. Det ser ut som en liten stridsvagn och den används för att ta reda på hur havskräftor rör sig på bottnarna. Nu kommer den även få lära sig känna igen sjögurkor och samla in data om deras beteende. Jättekul!
Den andra gruppen på 23 djur (12 hanar och 11 honor) satte jag ut vid Skår, som är en populär dykplats för många sportdykare. Djuren släppts ut på 35,5 meter, mitt i en äng av större piprensare (Funiculina quadrangularis), sjöpennor och cylinderrosor (Pachycerianthus multiplicatus), där klippväggen övergår i mjukbotten. Det fanns även en del stenar med bägarkorall (Caryophyllia smithii) som sjögurkorna nog kommer uppskatta att krypa omkring på.
Så vad vill jag ta reda på med detta? Först och främst vill jag se om miljön i fjorden har återhämtat sig såpass att gurkorna klarar av att leva här igen. Sen är jag nyfiken på att se hur mycket de rör på sig. Kommer de stanna inom området de släpptes på, eller kryper de till någon annan plats? Tyvärr är det omöjligt att märka sjögurkor, så jag kan ju inte vara säker på att de är de jag släppte ut.
Vi vet inte heller om de tycker om att hänga i grupp eller ifall de endast samlas när det är dags för fortplantning. Och kommer de växa till sig när de inte håll i akvarier längre? Allra mest spännande är ju om vi kommer att få se tillökning i form av små sjögurkor om något år. Det vore ju underbart om vi kan få tillbaks en art som en gång beskrevs som en karaktärsart för fjorden.
Den röda signalsjögurkan är lätt att känna igen. Färgen kan variera från ljust orange till mörkt röd. Den gillar att mumsa på sediment men uppskattar inte att man tar på den.
Får du upp en sjögurka när du fiskar, så blir jag jätteglad om du släpper tillbaks den igen. Du får gärna höra av dig till Kristinebergs Marina Forskningsstation och berätta vart du var.
Erik Salmonson, kommunikatör på Institutionen för biologi och miljövetenskap, fick mönstra på och assistera vid gurksläppet. Med tanke på vädret var det nog helt okej.
Cyanobakterieblomning driver in till stranden i början av september.
Vi har haft en lång och varm sommar. För fem dagar sedan var vattnet varmt närmare 20 0C och nästan spegelblankt. Det låg ett täcke av cyanobakterier som flutit upp till ytan i viken mellan bryggorna . På färgen tycker jag att det ser ut som katthårsalg, Nodularia spumigena, kanske med lite inslag av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae. Men jag tog inte upp något och kollade i luppen utan gick istället längst ut på bryggan där det bara var lite grumligt och tog mig en simtur. Undrade lite hur länge bakteriemattan skulle ligga kvar.
Så kom väderomslaget. Nordliga vindar och sen sydliga vindar och cyanobakterierna försvann spårlöst. Det blev också riktigt lågt vatten efter blåsten igår på onsdagen den 11 september. Vattentemperaturen blev snabbt lägre, bara 14,4 0C. Burr! När jag tittade i min kalender var det fortfarande ca 17 0C. Och vattnet är klart så tången och vattenväxterna syns fint på botten.
Termometern visar 14,4 grader. Ghhh…. Men det blir ändå ett bad senare idag.
Efter blåsten ligger det nu en första tångvall, full med borstnate och bitar av blåstång. Tittar man noga går det också att hitta skott av några andra vattenväxter, som axslinga, vitstjälksmöja och faktiskt också några skott av ålgräs. Kul, för det betyder att det finns en ålgräsäng utanför i viken. Det brukar inte vara så vanligt vid vår strand i Räfsnäs, på Rådmansö.
Fin tångvall och mycket drivande plantor i vattnet utanför.
Matta med hårsärv som växer på runt två decimenters djup.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
Först en artbeskrivning. I svenska vatten finns en art av hårsärvväxter, hårsärv, Zannichellia palustris som ofta delas in i tre varianter; skaftsärv, storsärv och småsärv. Den vanligaste arten i Östersjön är hårsäv som förekommer både i bräckt vatten och i sötvatten i Europa, USA, Asien, Australien och Sydmerika. Hårsärv har långa, trådlika blad. Rötterna är smala med många tunna rottrådar som växer ut ifrån en krypande jordstam. På engelska kallas den för ”horned pondweed”, eftersom formen hos fröet ser lite ut som ett horn. Artepitetet palustris är latin och betyder ungefär från kärret och berättar att detta är en växt som vill ha det blött.
Hårsärv vid badstranden på Rådmansö i augusti 2024. Notera hur svart det är på botten där jag grävde upp lite av hårsärven jämfört med första bilden.
För att skriva om och hitta material till månadens art denna månad, åkte jag iväg till en badplats i närheten där det fanns en långgrund sandstrand som även var skyddad från vågor. Jag behövde inte gå långt från stranden innan jag klev in i en mjuk matta av hårsärv. När jag skulle gräva upp lite plantor för att undersöka dom närmare blev det alldeles svart under plantorna och det steg upp stora bubblor av svavelväte. Luktade inte gott, men vad gör man inte för att få med sig material hem till ett inlägg på Tångbloggen!
Väl hemma så plockade jag fram det gamla mikroskopet och fotade med mobilen. Här gäller det att vara stadig på handen. Det är extra roligt när resultatet är att upptäcka något som jag inte sett tidigare och inte visste. På det första översiktsfotot syns de hornformiga fröna som sitter utmed stjälken med jämna mellanrum. När jag tittade närmare fick jag syn på något såg ut som ett litet hjärta på ett smalt skaft. Vad var detta?
Skott med frön och ett hjärtformigt litet blad. Vad kan det vara?
Efter lite detektivarbete på nätet och kollat ordentligt i Mossberg och Stenberg ”Den nya nordiska floran” från 2003 så förstod jag att det var en hanblomma med ståndare som jag lyckats få syn på. Efter en koll i mikroskopet hittade jag en blomställning av hårsärv med sin speciella struktur och form. Blommorna är helt under ytan och pollinering sker genom at pollen sprids i vattnet.
Ståndare i närbild under mikroskopet.Blomställningen består av en hanblomma med en ståndare och en honblomma med fyra pistiller.
Hårsärv är flerårig men de producerar ändå en massa frön. Fotade också en jordstam med rötter och några frön som sitter på ett skaft precis ovanför sedimentytan. De som sitter nära botten kommer antagligen att gro där omkring. Men skulle bitar av plantan slitas loss av vågorna kan hårsärv spridas med vatten och vågor till nya platser. Det är antagligen en av anledning till att den är en så vanlig art utmed hela Östersjöns kust och även är välspridd runt många havskuster.
Alldeles vid den stora hamnen i Kapellskär finns en campingplats med badplats och härliga klippor där blåstången frodas. Ett första tecken på att vi närmar oss hösten syns nu. Det är att grönslicksbältet börjar någon decimeter under ytan. Det beror på att vattenståndet har stigit sedan grönslickens sporer satte sig fast strax under vattenlinjen i juni när det var högtryck. Nu när höstens lågtryck kommer in, stiger vattnet och grönslicksbältet hamnar djupare.
Dags för en första rapport om lite av resultaten som kommit in av Uppgift 1 om djurlivet i blåstången. Det har inte kommit in så många rapporter ännu om hur det ser ut i tångplantorna utmed kusten. Så vi väntar med årets sammanställning och hoppas på att få in fler rapporter. Det är fortfarande varmt i vattnet och vi hoppas på många fina helger där det är läge att ta en tur till någon strand och kolla på djurlivet i vattnet och tången. Vid bryggan syns en hel del småfisk, både löja och små abborrar. Jag tycker att jag inte ser lika mycket spigg i år som förra året. Men jag kan ju ha fel. Tänk så fantastiskt det skulle vara om abborre och gädda kom tillbaka igen. Skulle vara roligt att skaffa mig en sänkhåv så att det går att hålla lite bättre koll på vad för fiskar som håller till vid bryggan.
Blåstång med påväxt på bryggan.
I vattnet vid min brygga i Räfsnäs, Rådmansö är blåstången överväxt av brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den är en ettårig art som kommer att vissna och ramla av under hösten.
Jag lägger upp den planta som jag just höll på att undersöka djurlivet i på bryggkanten för att mäta storleken. Den var ca 40 cm lång. Det var mest små tångmärlor, båtsnäckor och ovala dammsnäckor i provet denna gång.
Det tunna skalet hos oval dammsnäcka med ljusa och mörkare fläckar är riktigt snyggt. Fungerar nog fint som kamouflage inne i tången.
Visst har oval dammsnäcka också fina små ögon? Men vad ser den när den kryper runt på botten eller en tångplanta? Måste ju vara det som är rakt ovanför, eller kan den se framåt och åt sidorna också? Andra arter som t.ex. båtsnäckor har sina ögon bokstavligt talat ”på skaft”. Enligt litteraturen sitter det välutvecklade ögon i spetsen på en kort tentakel bredvid den långa tentakeln. Det lär ge snäckorna en visuell känsla av var de rör sig. Något att undersöka närmare nästa gång Du hittar någon snäcka. Var sitter ögonen och hur rör de sina tentakler när de kryper fram över botten? Det kan vara svårt att få syn på båtsnäckornas ögon. Mycket lättare att kolla på en stor strandsnäcka, Littorina littorea eller en landsnäcka, t.ex. vinbergssnäcka eller trädgårdssnäcka.
En vacker båtsnäcka med randigt skal, två långa tentakler och med lite god vilja syns ögonen som små mörka prickar. För tydlighetens skull är de markerade med pilar.
Det har varit varmt i vattnet under hela sommaren, ofta över 20 0C. Förra året efter stormen Hans sjönk temperaturen snabbt och den 25 augusti 2023 var det bara ca 14 0C. Nu är det fortfarande varmt och skönt i vattnet runt 19 0C och knappt några cyanobakterier kvar.
Balja med brunalger och en mystisk tråd? Närbild på algen och tråden.
I går gjorde jag ett lite ovanligt fynd i baljan där jag skakade ur småkrypen. Hittade en lite mörkare brunalg, som inte riktigt liknade smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus som ramlat loss från tången. Tror att det är krulltrassel, Stictyosiphon tortilis, men vad var det för grov tråd som låg inne i algtofsen? Oj, den rör ju på sig!
Det visade sig vara en tagelmask, Gordius aquaticus som kan bli 12-35 cm lång. Tagelmaskar är skildkönade och lever fritt i vattnet som den som jag hittade. Som vuxna äter de inget och har varken mun eller analöppning. Den jag hittade var antagligen en hona för hanar känner man igen på att svansändan är kluven i två delar. Tagelmasken har en mycket underlig livscykel. En kortversion är att ur ägget kläcks en liten larv som först simmar runt i vattnet, hittar en vatteninsekt, helst en dykarskalbagge av släktet, Dysticus som blir dess värddjur. När den utvecklats till en nästan könsmogen tagelmask borrar den sig ut genom huden på skalbaggen. Vill du veta mer om den komplicerade livscykeln eller tagelmaskar i allmänhet så har Naturhistoriska Riksmuseet bra information här.
Tagelmasken slingrar ihop sig i en märklig knut när den inte har någon alg att trassla in sig i. Den har fått släktnamnet Gordius efter den gordiska knuten i den grekiska mytologin. Där sägs det att den som löser knuten kommer att bli härskare över Asien.
Vi hoppas på att få in många fler rapporter under de kommande veckorna. Både om vad som gömmer sig i blåstången hos Dig och om det förekommer höstförökande blåstång utmed stranden. Beskrivning av uppgifterna hittar Du här.
Soliga hälsningar från Algforskarsommar-projektet – Lena och Ellen
Ibland vaknar man tidigt och känner att det är läge för ett litet mini-äventyr. Denna lördag fick jag feeling, bredde smörgåsar, fyllde vattenflaskan och slängde in snorkelutrustningen i bilen. Jag har fått höra från flera håll att Tjurpannan, strax söder om Havsstenssund i Bohuslän ska vara ett riktigt trevligt ställe att snorkla på. Dags att ta reda på det.
Slät granit, blå himmel och lockande hav i behaglig temperatur.
Lite vind var det allt, men jag valde att gå i vattnet i en vik där det inte var så värst mycket vågor. Eftersom jag har både simfenor och tunn våtdräkt på så känner jag mig trygg med att kunna ta mig fram i vattnet även om det är lite guppigt eller strömt på sina ställen. Men inne i den här viken var det inga problem all flyta omkring och beskåda makroalgerna. Den rikliga förekomsten av Ascophyllum nodosum, knöltång, i strandkanten skvallrade om att det var en vågskyddad plats.
Gracilaria gracilis på skalgrus-sandbotten 3-5 m djupAscophyllum nodosum hade både rödalger och hydroider som påväxt.
När jag dök ner under ytan var det en mjuk botten bestående av skalgrus, sand och sten. Här fanns rikligt med brunalgen Chorda filum, kolansöret eller sudare, som också gillar vågskyddade miljöer, och rödalgen Gracilaria gracilis, späd agaralg, som gärna vill ha lite ström men inte så mycket vågor.
Jag simmade vidare över viken ut mot andra sidan. Här var det bättre fart på vattnet. Härligt! Det gick även att se direkt på vilka arter som växte här. Laminaria digitata, fingertare och Halidrys siliquosa, ektång, gillar när det är lite action. Och när vågorna spolar de stora algerna fram och tillbaka så kommer solljuset åt att lysa under dem. Så här hittar vi en rik flora av undervegetationsarter. Främst är det olika rödalger, somChondrus crispus , karragenalg och Phyllophora/ Coccotylus, rödblads-gruppen. Men även grönalgen Cladophora rupestris, bergborsting, med sin karakteristiskt mörkt gröna färg och granliknande uttryck hittar vi här. Jag njöt av täta, gröna mattor av C. rupestris som kom fram när vattnet for åt ena hållet, för att sedan döljas när det gick åt andra. Och det fanns gott om allsköns olika sporangium bland rödalgerna.
Stora brunalger gillar när det rör på sigEn grön matta av Cladophora rupestrisTetrasporer i topparna på Chondrus crispus
Nu blev jag sugen på att glida ut runt udden där vågorna bröt, för att få lite äventyr! Det var ju inte särskilt stora vågor, men eftersom det fanns gott om grund så såg det härligt dramatiskt och skummande ut. Men så fort jag dök ner någon meter under ytan så var det lugnt och skönt igen. Det var mycket fiskar kring algerna. Främst var det läppfisk som skärsnultra, stensnultra och berggylta. Och såklart stim av sjustrålig smörbult.
Det är kul att simma i rörligt vatten!
Jag gled omkring och njöt av att åka med vågorna, simma mot dem och att glida omkring nere under ytan där tät tång täckte precis all yta i minst tre lager. Bottenskiktet består ju här på västkusten nästan alltid av röda skorpformiga kalkalger,Lithothamnion sp. och Pymatholiton sp. Det är de som gör att allt ser rosa ut på botten.
De rosa kalkalgerna täcker det mesta, men Ahnfeldtia plicata, havsris, har lyckats hittat en fläck att fästa på, intill en gul Halichondria panicea, brödsvamp.
Efter 40 minuters plaskande började jag känna mig lite sval, så jag simmade över till läsidan och in i en riktigt stilla vik. Här var det fullt med tång hela vägen upp till och över ytan. Både blåstång och knöltång stack upp skottspetsarna i luften. När det är såhär tät tångskog blir vattnet varmt, både av solen och av fotosyntesen. Riktigt skönt att krypa in under tångtäcket och värma upp sig lite.
Tätt, tätt med härlig Ascophyllum nodosum, knöltång.
Här hittade jag även gott om de två rödalger som många ibland har svårt att skilja åt: Furcellaria lumbricalis, kräkel, och Polyides rotunda, klyving. När man ser dem så här i fält tycker jag inte alls att de går att blanda ihop, även om man bara ser dem var för sig. Furcellaria har mycket mörkare, nästan brun ton och längre, spetsigare toppar. Polyides röda färg är otroligt lätt att känna igen. Men om de ligger uppspolade och lite torkade på stranden så är det Furcellaria som har rotliknande rhizoider. Polyides fäster med en liten rund platta, men den kommer aldrig med när den rycks loss. Mitt knep är att kolla på grenvinklarna, som är bredare på Polyides, och topparna. Vad har du för krep för att skilja dessa åt?
Furcellaria lumbricalis med påväxt till vänster och klarröd Polyides rotunda till höger
Apropå att det finns arter som är svåra att skilja åt, så har jag för stunden helt gett upp att försöka artbestämma grönalger inom släktet Ulva. Jag inväntar systematikernas genetiska kartläggning och hoppas att det inte ska behövas DNA-prov varje gång man vill kunna ta någon till art. Men det fanns gott om bladformad, vad jag tidigare skulle kallatUlva fenestrata (f.d lactuca), havssallat, och små söta buketter med en rörformad sort som jag nog skrivit Ulva linza eller Ulva intestinalis på förr. Nu njöt jag bara av deras färg och form och hur de rörde sig i vågorna. Ibland får även en forskare ha en ledig förmiddag i tångskogen.
En vacker, skir grönska lyser upp bland de fintrådiga röda algerna.
Men till slut var det dags att simma in till klippkanten, ta av sig fenorna och gå upp. Det hade hunnit komma en hel del folk till området medan jag låg ute i vattnet. Tur att ingen trodde att mina skor och min klädpåse var ett strandfynd eller nedskräpning. När jag med stela fingrar fått på mig skjorta och byxor satt det fint med en rågsmörgås och en klunk vatten ur flaskan. för det viktigaste när man är på äventyr är ju, som alla vet, att man har med sig matsäck.
Jag hoppas att alla våra läsare har fått badat ordentligt under sommaren, och kanske sett lite kul alger eller vattenväxter. Kanske har det till och med påbörjats ett eller annat herbarium? För det är ju väldigt roligt att ta reda på vad det är för något fint man har sett. Vi på Tångbloggen uppmuntrar alla våra läsare att rapportera in algfynd i Artportalen. För just makroalger vill vi jättegärna att ni även skickar med en bild på den bål/planta som ni artbestämt, så kan vi enkelt verifiera att det är rätt. Om det är en art där det är en speciell struktur som avgör eller som kräver lupp eller mikroskop, vill vi att ni även skickar en bild på den/de specifika karaktärer som ni baserat bestämningen på. Tack för att ni vill hjälpa oss att kartlägga våra algers utbredning!
Sommar, sol och sågtång. Vad kan väl vara härligare?
Vattnet ser grönt och grumligt ut. Vad kan det vara för blomning?
Det ser grumligt ut vid min brygga i Räfsnäs på Rådmansö i norra Stockholms skärgård. Vattentemperaturen inbjuder till bad, där är över 22 grader i vattnet och strålande solsken. Det gynnar cyanobakterierna som flyter upp till ytan när det är stilla och lugnt i vattenmassan. Tror nog att jag väntar någon dag med att bada. Istället gick jag och hämtade planktonhåven.
Det behövdes inte mer än ett kort drag med planktonhåven utmed bryggan för att samla in en massa cyanobakterier. Det är fortfarande en blandning av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae och katthårsalg, Nodularia spumigena. Tog med provet in och hällde upp det i ett smalt glasrör. Efter en stund flöt cyanobakterierna upp till ytan.
Bakterierna ser forfarande gröna ut. Det är pigmentet klorofyll, som inte är vattenlösligt.
Röret fick stå till nästa dag. Då var vattnet vackert blågrönt av det vattenlösliga pigmentet fykocyanin som cyanobakterier innehåller. Det är det som gett dom namnet blågröna alger som fortfarande används ibland istället för det korrekta namnet cyanobakterier. Men visst är det en härlig blågrön färg.
Fast jag hoppas ändå på att de försvinner snart så att det känns trevligt att bada igen.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Augusti månads vattenväxt är vitstjälksmöja, Ranunculus baudotii. Bara för att göra det knepigt för den som, precis som jag lärde sig namn på arter för många, många år sedan, så lär den numera vara en underart till sköldmöja, Ranunculus peltatus och skall därmed nu heta Ranunculus peltatus subsp. baudotii! Suck…. Men den är fin, så jag böjer mig för systematikens överhet.
Allmänt om möjor är att de är nära släkt med smörblommor (släktet Ranunculus är ju kanske mest känt för smörblommorna, för den som läser sin flora) och möjorna har anpassat sig till ett liv under vattenytan. De har vita blommor som sticker upp ovanför ytan och sitter fast med ett rotsystem nere i sedimentbotten. De flesta av arterna är fleråriga men vissnar ner under vintern. Men det går ofta att hitta en liten planta med några få, mörkt gröna blad som övervintrar. De kan variera mycket i utseendet beroende på växtplats, vilket kan göra dom knepiga att artbestämma. Då blir det lättare om man vet vilka arter som brukar växa i Östersjön där vattnet är bräckt.
Vitstjälksmöja känns igen på att stjälken är ljust benvit, kan bli flera meter lång och har många finflikiga undervattensblad. Allt är en anpassning till ett liv under ytan. De kan ta upp ämnen direkt över ytan på bladet, vilket gör dem mindre beroende av rötterna för näringsupptag och så saknar de klyvöppningar för gasutbyte, som smörblommorna har. Men när bladen är under vattnet så behövs inte dessa. Vitstjälksmöja är den vanligaste arten i Östersjöns bräckta vatten. Således en bra gissning på vad det kan vara för art om du befinner dig där. Den har vita blommor som sitter på ett rakt, styvt skaft och sticker upp ovanför ytan. Annars har vitstjälksmöja en böjlig stjälk utan mycket ledningsvävnad, vilket är en anpassning så att den inte bryts sönder i vågorna. Blommorna pollineras av insekter. När de blivit befruktade böjs skaftet neråt så att fröna, eller korrekt nötterna, kan ramla av, sjunka till botten och gro till nya plantor. En anpassning som leder till att fler frön blir kvar i närheten av moderplantan och bör kunna gynna etablering och överlevnad.
Sköldmöja, som vitstjälksmöja är en underart till, förekommer i klara strömmande eller lugna sötvatten, t.ex. sjöar, tjärnar och älvar. Den har både flikiga undervattensblad och många flikiga flytblad och stjälken har en grönaktig färg. Undrar om också sköldmöja gör detta med att böja skaftet ner mot botten? Efter en snabb titt i ”Den nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg, (2003) syns det tydligt i illustrationerna av vitstjälksmöja och grodmöja, Ranunculus aquatilis var. diffusus men inte i illustrationen av sköldmöja. Kanske en tillfällighet, för det finns antytt hos vattenmöja, Ranunculus aquatilis var. aquatilis som grodmöjan är en underart till? Berätta gärna för oss nästa gång Du tittare närmare på sköldmöja på en strömmande lokal. Hur gör de med fröställningen?
De andra två arterna som också finns i brackvatten är mindre vanliga. Den ena är hjulmöja, Ranunculus circinatus. Den förekommer på leriga och dyiga bottnar, stjälken är mörkt grön med finförgrenade cirkelrunda, platta undervattensblad som gett arten sitt svenska namn. Den andra arten, den minsta av möjorna och som ibland förekommer i brackvatten är hårmöja, Ranunculus confervoides. Den har en tunn stjälk, ca 0,3 -1 mm tjock som kryper utmed botten där den också slår rot på många ställen. Den saknar helt flytblad och undervattensbladen har bara några få flikar.
Arterna skiljer sig också lite åt i tid när de blommar. Sköldmöja blommar t.ex. lite tidigare på året mellan maj-augusti medan vår månadsart vitstjälksmöja startar lite senare i juli men fortsätter blomma in i september. Hårmöja blommar mellan juli-augusti och hjulmöja blommar lite oregelbundet. Utöver spridning med kan de sprida sig genom att lösa delar driver iväg och rotar sig på nytt.
Vi hoppas att Du har möjlighet att ge dig ut och se denna vackra vattenväxt i sin fulla blomsterprakt!
När det är mycket mareld kan vattnet bli rosa-orange av alla små dinoflagellater.
I veckan kom vi tillbaka från västkusten. Där var det ovanligt tidiga stora blomningar av mareld som samlades vid stränderna tillsammans med blå brännmaneter. Mareld, Noctiluca scintillans är en dinoflagellat och genom att den lyser och gnistrar i vattnet på natten är det nog den mest spektakulära blomningen i havet.
I Östersjön på sommaren bildar ofta cyanobakterien katthårsalg, Nodularia spumigena, stora blomningar. De första larmrapporterna brukar komma i slutet av juni, samtidigt med politikerveckan i Almedalen. Men blomningar av cyanobakterier är inget nytt i Östersjön utan har förekommit i minst 7000 år, långt innan den stora tillförseln av näringsämnen från orenat avloppsvatten kom igång efter andra världskriget. Den stora förökningen av cyanobakterier startar ute i öppna havet runt Gotland och driver sedan in till kusten med vindarna.
Väl hemkommen från västkusten var det första jag hörde på nyheterna att Informationscentralen på Stockholms Länsstyrelse gått ut med en önskan om att få in bilder på algblomningar, eller mer korrekt blomningar av cyanobakterier, då speciellt från badplatser. Bäst att gå ner till stranden och kolla läget. Det var lätt att se att det fanns ganska mycket cyanobakterier i vattnet.
Det ser grynigt ut i vattnet. Tittar man noga syns små barrlika streck i vattnet. Det är knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae som är en av de vanligaste arterna i blomningar av cyanobakterier under året.
Men hur är det med dessa blomningar? Är de bara ett problem för oss badande eller ingår de som en viktig länk Östersjöns näringsväv? Hur är det, bildar alla cyanobakterier giftiga ämnen eller är det bara vissa släkten? Och hur artrik kan en blomning av cyanobakterier vara?
I en artikel i den vetenskapliga tidskriften AMBIO 2015 visade Agnes Karlsson, vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik på Stockholms universitet, tillsammans med flera andra forskare att magarna hos djurplankton i Östersjön är fulla med cyanobakterier! Det är framförallt små arter av cyanobakterier som djurplankton klarar av att äta. De stora kolonibildande släktena Nodularia, Aphanizomenon och Dolichospermum kan däremot vara svåra för små djurplankton både att fånga och äta.
Forskarna visade också att cyanobakterier tar upp kvävgas som finns löst i vattnet, en unik egenskap som andra växtplankton, t.ex. kiselalger inte kan. Det innebär att när vårblomningen av kiselalger och dinoflagellater tar slut finns det en brist på vad vi kan kalla för växt- och algtillgängligt kväve i vattnet. Men det finns löst kvävgas, otillgänglig för både alger och växter, som cyanobakterierna kan ta upp. De börjar därför växa till och föröka sig samtidigt som vattnet blir varmare. Då ökar också mängden djurplankton som behöver mat. Lämpligt nog funkar det fint med små cyanobakterier till både lunch och middag för ett djurplankton. Djurplanktonen äts i sin tur av små fiskar och fiskyngel. Så cyanobakterierna blir en viktig del i näringsväven under sommaren. En intressant observation visar att djurplankton tillväxer bättre om de äter en varierad kost och inte bara cyanobakterier. En orsak till detta skulle kunna bero på de gifter som vissa cyanobakterier producerar. Men vi vet ju alla att en varierad kost är bäst.
Larmrapporter på sommaren kring ”giftiga alger” beror på risken att hundar och kor som druckit mycket vatten med cyanobakterier kan få i sig giftet nodularin, som produceras av Nodularia och Dolichospermum. Men det finns flera arter av cyanobakterier som kan vara vanliga i en blomning, t.ex. Aphanizomenon som inte producerar nodularin och som kan vara en stor del av blomningen.
Vilka arter som dominerar i en blomning varierar jättemycket under sommaren. Nu i slutet av juli vid min brygga på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje var det ovanligt artrikt. Andra gånger när jag tagit ett prov på sommaren har katthårsalgen dominerat medan prover sent på hösten och vintern domineras av knippvattenblom.
Ett artrikt prov från cyanobakterieblomningen vid Räfsnäs brygga, slutet juli 2024 med knippvattenblom Apanizomenon flos-aquae, katthårsalg Nodularia spumigena, Dolichospermumspp., Planktothrix agardhii och Lyngbya spp.
I provet nu fanns det både arter som lätt går att känna igen, som knippvattenblom och katthårsalg och de smala raka trådarna av Planktothrix och Lyngbya. Men också små cyanobakterier som jag inte klarar av att bestämma.
Vattnet förflyttas hela tiden och igår när det blåste nordliga vindar försvann det mesta av blomningen. Men idag var vattnet grumligt igen och fullt med de små buntarna av knippvattenblom! Lätta att känna igen när man badar. Om det blir riktigt stilla och lugnt kanske det kommer att bildas lite ansamlingar vid stranden eller så blåser de bort och blandas om i vattnet och sjunker.
För att studera och följa förändringar i växtplankton, djurplankton och blomningar av cyanobakerier i Östersjön behövs det därför mätningar både på många platser och ofta. Och när det gäller den egna badplatsen kan det också ändras snabbt. Speciellt om det blåser ett par dagar kan cyanobakterieblomningen helt ha försvunnit till nästa gång Du kommer ner till stranden för att ta ett dopp.
Tångbloggen 