Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brackvatten’

Detta inlägg på Tångbloggen får ses som en teaser. I nästa vecka kommer vi från Östersjöcentrum att göra en tur till Brunnsviken och berätta om hur den precis som Östersjön gått igenom olika stadier, från insjö till öppet hav under årtusendenas gång. Inför denna vandring utmed stränderna var det dags att göra ett eget besök till viken av Östersjön där jag genomförde mina doktorandstudier under 1970-talet. 

Fram till 1969 släpptes Solna stads avloppsvatten orenat ut i Brunnsviken. Min doktoranduppgift var att undersöka hur denna lilla vik av Östersjön återhämtade sig efter att detta hade upphört. Och visst blev det bättre. Till exempel ökade siktdjupet från ynka 2 decimeter till 2 meter. Men mer om detta efter att vi gjort vår tur den 20 augusti.

Visst har jag varit nere vid Brunnsviken ibland under årens gång efter att avhandlingen var klar för 46 år sedan. Men jag har inte direkt kollat på hur algblomningen sett ut, vilka cyanobakterier som ingått i blomningen eller om siktdjupet ökat och vattnet blivit klarare så att rotade vattenväxter kunnat etablerat sig utanför vassarna. Så nu var det hög tid att undersöka läget.

Solen gassade och jag var glad när jag kom fram till en brygga och kunde håva in en ganska kraftig blomning av cyanobakterien Dolichospermum lemmermanni, på svenska kallad rosettvattenblom. Den bildar små, små gröna kulor i vattnet som går att se för blotta ögat. Det är en sötvattensart som tål att växa till och föröka sig i Brunnsvikens bräckta vatten. Det fanns också enstaka raka buntar av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, i provet. Det är också en cyanobakterie som är vanlig i blomningarna i Stockholms skärgård.

Fotografiet visar klumparna av rosettvattenblom som delvis håller på att gå sönder i småbitar. Både rosettvattenblom och knippvattenblom går att se i ett vattenprov utan förstoring.

På botten skymtade långa plantor av ålnate, Potamogeton perfoliatus, axslinga, Myriophyllum spicatum och i kanten utanför vassen hittade jag både hornsärv, Ceratophyllum demersum och korsandmat, Lemna trisulca, alla arter som hör hemma i näringsrika vatten men som inte förekom i det riktigt grumliga vattnet när jag började mina studier för länge sedan. Dagens överraskning för min del var ett par skott av havsnajas, Najas marina som lossnat från botten och drivit in till stranden. Den växer i bräckt vatten på gyttjig botten skyddade strandvassar och laguner. Med var växer de nu? Någonstans inne i vassen som finns i ett smalt band utmed stora delar av stränderna? 

Efter rundvandringen den 20 augusti kommer vi att berätta mer om utvecklingen i Brunnsviken. Allt från öppnandet av Ålkistan 1863, stoppat utsläpp av orenat avloppsvatten och andra åtgärder som gjorts för att förbättra tillståndet i Brunnsviken.

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Augusti månads vattenväxt är vitstjälksmöja, Ranunculus baudotii. Bara för att göra det knepigt för den som, precis som jag lärde sig namn på arter för många, många år sedan, så lär den numera vara en underart till sköldmöja, Ranunculus peltatus och skall därmed nu heta Ranunculus peltatus subsp. baudotii! Suck…. Men den är fin, så jag böjer mig för systematikens överhet.

Allmänt om möjor är att de är nära släkt med smörblommor (släktet Ranunculus är ju kanske mest känt för smörblommorna, för den som läser sin flora) och möjorna har anpassat sig till ett liv under vattenytan. De har vita blommor som sticker upp ovanför ytan och sitter fast med ett rotsystem nere i sedimentbotten. De flesta av arterna är fleråriga men vissnar ner under vintern. Men det går ofta att hitta en liten planta med några få, mörkt gröna blad som övervintrar. De kan variera mycket i utseendet beroende på växtplats, vilket kan göra dom knepiga att artbestämma. Då blir det lättare om man vet vilka arter som brukar växa i Östersjön där vattnet är bräckt.

Vitstjälksmöja känns igen på att stjälken är ljust benvit, kan bli flera meter lång och har många finflikiga undervattensblad. Allt är en anpassning till ett liv under ytan. De kan ta upp ämnen direkt över ytan på bladet, vilket gör dem mindre beroende av rötterna för näringsupptag och så saknar de klyvöppningar för gasutbyte, som smörblommorna har. Men när bladen är under vattnet så behövs inte dessa. Vitstjälksmöja är den vanligaste arten i Östersjöns bräckta vatten. Således en bra gissning på vad det kan vara för art om du befinner dig där. Den har vita blommor som sitter på ett rakt, styvt skaft och sticker upp ovanför ytan. Annars har vitstjälksmöja en böjlig stjälk utan mycket ledningsvävnad, vilket är en anpassning så att den inte bryts sönder i vågorna. Blommorna pollineras av insekter. När de blivit befruktade böjs skaftet neråt så att fröna, eller korrekt nötterna, kan ramla av, sjunka till botten och gro till nya plantor. En anpassning som leder till att fler frön blir kvar i närheten av moderplantan och bör kunna gynna etablering och överlevnad.

Sköldmöja, som vitstjälksmöja är en underart till, förekommer i klara strömmande eller lugna sötvatten, t.ex. sjöar, tjärnar och älvar. Den har både flikiga undervattensblad och många flikiga flytblad och stjälken har en grönaktig färg. Undrar om också sköldmöja gör detta med att böja skaftet ner mot botten? Efter en snabb titt i ”Den nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg, (2003) syns det tydligt i illustrationerna av vitstjälksmöja och grodmöja, Ranunculus aquatilis var. diffusus men inte i illustrationen av sköldmöja. Kanske en tillfällighet, för det finns antytt hos vattenmöja, Ranunculus aquatilis var. aquatilis som grodmöjan är en underart till? Berätta gärna för oss nästa gång Du tittare närmare på sköldmöja på en strömmande lokal. Hur gör de med fröställningen?

De andra två arterna som också finns i brackvatten är mindre vanliga. Den ena är hjulmöja, Ranunculus circinatus. Den förekommer på leriga och dyiga bottnar, stjälken är mörkt grön med finförgrenade cirkelrunda, platta undervattensblad som gett arten sitt svenska namn.  Den andra arten, den minsta av möjorna och som ibland förekommer i brackvatten är hårmöja, Ranunculus confervoides. Den har en tunn stjälk, ca 0,3 -1 mm tjock som kryper utmed botten där den också slår rot på många ställen. Den saknar helt flytblad och undervattensbladen har bara några få flikar.

Arterna skiljer sig också lite åt i tid när de blommar. Sköldmöja blommar t.ex. lite tidigare på året mellan maj-augusti medan vår månadsart vitstjälksmöja startar lite senare i juli men fortsätter blomma in i september. Hårmöja blommar mellan juli-augusti och hjulmöja blommar lite oregelbundet. Utöver spridning med kan de sprida sig genom att lösa delar driver iväg och rotar sig på nytt.

Vi hoppas att Du har möjlighet att ge dig ut och se denna vackra vattenväxt i sin fulla blomsterprakt!

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det ett släkte som flyter fritt på vattenytan. Du vet säkert vilka det är.

Juli månads vattenväxt är släktet andmat, Lemna. Den art som ganska vanlig och förekommer i grunda, näringsrika och lugna utsötade brackvattensvikar är korsandmat, Lemna trisulca. Korsandmat hör till gruppen flytväxter, så bästa platsen för att leta efter korsandmat är inne ibland vassen eller där det är riktigt lugnt vatten och gärna rinner ut lite sötvatten.

Släktet Lemna är världens minsta fröväxt. Frukterna är nötter men den blommar mycket sällan och nötterna är ingen viktig spridningsväg. Förökningen sker nämligen i första hand vegetativt genom delning. Andra arter som förekommer i näringsrika sjöar, dammar och diken mm är kupandmat, Lemna gibba och andmat, Lemna minor och såklart också korsandmat, Lemna trisulca. 

Kupandmat, Lemna gibba.

Kupandmat, Lemna gibba är ganska vanlig i mycket näringsrika välgödslade som till exempel gårdsdammar, diken och vatten där kor går runt och trampar.  Kupandmat förekommer ofta tillsammans med andmat. Det som kännetecknar kupandmat är att den undertill är välvd så att den flyter lite ovanpå vattenytan. Bladen är ca 2-5 mm stora.

Andmat, Lemna minor.

Andmat, Lemna minor har små ovala blad, ca 2-5mm stora, med små luftutrymmen som gör att de flyter bättre och med 1-2 cm långa rötter. Alla tre arter fastnar lätt i fjädrar eller fötter hos fåglar och kan spridas till nya miljöer. De tillväxer snabbt om förhållandena är lämpliga. På hösten när temperaturen sjunker under 6-7 0C bildar t.ex. andmat små övervintringsorgan fyllda med stärkelse, turioner som sjunker till botten. Där ligger de till nästa vår när ljuset och värmen kommer tillbaka då de börjar tillväxa och flyter upp till ytan igen.

Korsandmat, Lemna triscula.

Korsandmat, Lemna trisulca är den största arten och blir ca 5-15 mm. Bladen är gulgröna tunna, bitvis nästan genomskinliga skiva med tre nerver och ett skaft. Tittar man noga i lupp kan syns det att ovansidan på bladet har korta hår. Blommor sitter i kanten på skivan. Korsandmat sitter ihop i stora sammanhängande sjok av 3- 50 individer eller ännu fler.

Studier har visat att andmat kan ersätta sojabönor i kosten för ankor och som kosttillskott för kycklingar och hönor istället för fiskmjöl. Genom att den är snabbväxande och tar upp stora mängder kväve och fosfor från gödsel har den just odlats i Asien av denna anledning för att sedan användas som foder till ankor.

Det finns andra som använder andmat också. Hittade ett jättefint hus som en nattslända byggt av bland annat korsandmat. Vet inte vad det var för art trots att den visade upp sig när jag la huset i lite vatten. Men för en korrekt bestämning behöver jag få hjälp av en expert. Nu släppte jag istället ut den i vår damm.

 

 

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast månadens vattenväxt kan även växa och frodas fritt i vattenmassan. Åtminstonde i mitt akvarium hemma.

Hornsärv är en art i familjen särvväxter. Den växer i söt- och brackvatten och kan, om miljöförhållandena är gynnsamma, bilda stora täta bestånd. Hornsärven är en flerårig art med kosmopolitisk spridning och förekommer på alla kontinenter utom i Alaska. En orsak till den stora spridningen av hornsärv är att den är en populär akvarieväxt.

1. Honblomma med ung frukt, 2. Hanblomma, 3. Honblomma med många blombladsliknande högblad, 4 och 5. Frukten växer till med sina tre utskott.
Bildkälla: Prof. Dr. Otto Wilhelm Thomé Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz 1885, Gera, Germany Permission granted to use under GFDL by Kurt Stueber.

Hornsärv blommar i juni –september. De oansenliga han- och honblommorna förekommer omväxlande i bladvecken. Hornsärv har vattenspridda pollen genom att ståndarna lossnar och flyter upp till ytan där pollenet sprids och fastnar på en honblomma. Honblommorna har 9-12 blombladsliknande högblad. Frukterna hos hornsärv kallas för aken eller achene. Det är en typ av en enkel, torr, äggformad frukt som innehåller ett frö och med tre hornliknande utskott. Det är dessa utskott som gett hornsärven sitt namn. Frukterna sprids både med vattenströmmar och av fåglar. Själv har jag sällan sett hornsärv blomma eller bilda frukter, utan det vanligaste sättet som arten sprids på är genom att vegetativa bitar av skott bryts loss och transporteras med vatten till nya platser.

Hornsärv saknar rötter, men har tunna rotliknaden trådar, rhizoider, som den förankrar sig med i bottensedimentet. Den är snabbväxande och kan bli upp till tre meter lång. Bladen sitter i kransar utmed stjälken och saknar både nerver och klyvöppningar. Bladen blir mellan 1,6 – 4 cm långa med två till fyra förgreningar och är styva med små tänder längs ena kanten. De kan du se tydligt med en vanlig handlupp.

Hornsärv kan bilda mycket stora flytande massor som kan blockera vattendrag och konkurrera ut andra vattenväxter. Samtidigt ger den täta vegetationen av hornsärv skydd åt små fiskar, insektslarver och många andra ryggradslösa djur.

Med sina finflikiga blad och långa skott kan den ta upp stora mängder näringsämnen men också tungmetaller som t.ex. bly och kadmium och därför kan den användas för övervakning av tungmetallföroreningar.

Hornsärv är populär i akvarier. Men tänk på att inte slänga ut den i vattendrag i naturen. Den passar bättre på komposten.

Gräskarp, Ctenopharyngodon idella, är en främmande fiskart med ett ursprung i Kina. Den har använts för att bekämpa hornsärv och andra vattenväxter eftersom den är växtätare. Den första utplanteringen av gräskarp skedde 1969 just för att minska vattenvegetationen i Ösbysjö, i Danderys kommun norr om Stockholm. När jag arbetade på Danderys kommun i början av 1980 som naturvårdsassistent hade gräskarpen i Ösbysjön ätit upp det mesta av vattenväxterna och många av karparna hade dött. Istället bildades blomningar av gubbslem, Gonyostomum semens, ett växtplankton släpper ifrån sig slem, vilket innebar att det inte gick att bada i sjön.  Näringen som inte togs upp av vattenväxterna blev istället tillgängliga för växtplankton som då bildade algblomningar. Så det är ändå bra med vattenväxter, även om de kan trassla in sig i propellern. Men det är ju trevligt att ro också.

Måste avsluta med lite kuriosa om Ceratophyllum demersum. Den har varit med och flugit upp till en rymdfärja. I experimentet ingick hornsärv både som mat och för syreproduktionen i ett slutet akvatiskt mini-ekosystem tillsammans med fiskyngel och snäckor. De spenderade flera veckor rymden i januari 1998 ombord på rymdfärjan Endeavour. Hornsäven tillväxte som förväntat samtidigt som fisk och snäckor hade tillgång till mat, fiskyngel överlevde och snäckorna bildade äggsamlingar. Häftigt att ett helt slutet vattenekosystem gick att få att fungera utan att behöva göras rent eller hamna ur balans under så lång tid i viktlöshet. Landväxter och landlevande djur har mycket svårare att klara av en längre tid i viktlöshet eftersom de är mer beroende av gravitationen.

Read Full Post »

Vy över viken vid Askölaboratoriet.

Det pratas mycket om våren hela tiden och när kommer den. Finns det några vårtecken i vattnet? På land har många av vårblommorna har redan dykt upp. Samtidigt kommer det lite snö då och då. Det är ju fortfarande bara april månad. Gjorde ett besök på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation förra veckan och kollade såklart på hur långt blåstångens förökningstoppar kommit.

På klippan syns en svag skiftning närmast ytan av grönslicksbältet som börjat växa till.

Hittade några drivande plantor med ganska stora förökningstoppar som jag plockade upp och snittade för att kolla hur mogna de var. Temperaturen i vattnet var knappt 3 grader. I luppen gick det att se att det fanns oogon, äggsamlingar, men de var fortfarande helt bleka och inte mörkt olivgröna som de kommer att bli när de är mogna.

Samtidigt som jag samlade in blåstångsplantorna följde också några små spiggar och tånggråsuggor med. En av storspiggarna, Gasterosteus aculeatus, hade flera stora cystor av fiskparasiten Glugea anomala som förkommer både i söt-och brackvatten. Cystorna syns för blotta ögat och innehåller en stor mängd mikrosporidier som är jättesmå, mindre än 10 µm långa. Spiggen får antingen in parasiten genom att det finns sporer i vattnet som den råkar svälja eller genom att äta smådjur som är infekterade. Väl inne i fisken sprider den sig i vävnaden och tillväxer snabbt. Infekterade spiggar simmar sämre, magrar och dör till slut av de 4-8 mm stora cystorna. När en cysta spricker sprids parasiten ut i vattnet och andra värddjur infekteras.

En angripen storspigg full med stora gränsande cystor av Glugea anomala.

Det finns också många blåstångsplantor som är helt ludna så här års. Det är brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis som övervintrat på de äldre delarna av blåstången. nNu när ljuset kommer tillbaka växer den snabbt till. På hemresan när jag tittade ner i vattnet vid kajen i Uttervik satt just en massa luddiga plantor nära ytan.

Överväxta blåstångsplantor vid kajen i Uttervik, nära Trosa.

Trådslicken kommer att vissna och lossna under våren och försommaren och tången kommer att se ren ut igen. Redan under maj månad kommer de nya tånggrenarna och förökningstopparna att växa till utan en massa fintrådiga brunalger. De har ett skyddande slem som hindrar bakterier, små kiselalger, fintrådiga alger och olika påväxtdjur som havstulpaner och mossdjur att sätta sig fast. Så även om tången kanske just nu ser lite luddig och överväxt ut är det inte något som kommer att hindra att den växer och lever vidare.

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

April månads vattenväxt borstnate, Stuckenia pectinata har jag fått lära om namnet på, precis som för många andra arter. Förut hette den Potamogeton pectinatus (L.). På engelska har borstnate flera beskrivande namn, som sago pondweed,, fennel pondweed och ribbon weed. Översatt till svenska skulle den kunna kallas för sagodammgräs, fänkålsdammgräs och banddammgräs. Jag tycker inte att fröet hos borstnate ser ut som sagogryn men bladen är lite lika fänkålsblad; smala, ca 2 mm breda och bandformiga. I den ”Nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg från 2003 ges följande beskrivning som jag kortat något: P. pectinatus 50-200 cm, juni-augusti. Vanlig på sand, lera eller dy i näringsrika vatten, helts i brackvatten. Stjälk trind, rikt grenig, något sicksackböjd. Ax 1,5-4,5 cm med ca 5 kransar, på 2-9 cm långt, smalt skaft. Frukt 3,3,-4,7 mm, blekbrun, med kort spröt.

Skottet har en sick-sack form som är karakteristiskt för borstnate.

Borstnate är en är en kosmopolitisk art som förekommer på alla kontinenter utom på Antarktis. Den lever helt under ytan och har inga flytande blad. De samkönade blommorna sitter på en liten blomställning som sticker upp ovanför ytan. Blommorna har 4 ståndare och ett stift. De är vindpollinerade, som ofta är fallet för vattenlevande växter. Frukterna kan genom att de flyter bidra till spridningen. Dessa egenskaper bidrar till den stora spridningen av arten.

I april tittar borstnaten upp ur sedimentet. Något för kallbadaren att spana efter?

Den övervintrar både med knölar (tubers), som innehåller mycket stärkelse, och rhizom men även en del vegetativa skott. På sommaren kan en planta växa ut från en övervintringsknöl och täcka stora områden. En gång försökte jag att sålla fram en hel planta  ur en grund mjukbotten. Det var jättejobbigt och delar gick av men det som jag fick upp och som satt ihop täckte uppskattningsvis ca 1 m2.

Många nya övervintringskölar i slutet på rhizomen bildas under senhösten.

Borstnate är populär mat hos många fåglar t.ex. änder och svanar. Efter att en flock änder varit och grävt runt i mjukbotten efter övervintringsknölar kan vattnet i viken bli ordentligt grumligt.

Bild på änder som äter borstnate skott. Review av Harold Kantrud, 1990.

Read Full Post »

I Räfsnäs hamn ligger det kvar några tjocka isflak, annars har isen nästa försvunnit. Snösmältningen har gjort vattnet brunt av humusämnen och några bruna blad flyter runt i vattnet. Nu när nästan all is försvunnit blev jag lite nyfiken på om det fanns några tångmärlor eller annat som gömmer sig i tångruskan som hänger vid bryggan.

Det går fortfarande inte att gå ner för trappan till badhytten och det går inte heller att få loss havstulpansplattan som hänger i ett rep till höger om dörren. Det syns på bilden om du kollar noga. Det lär nog dröja ett tag till innan det går att kolla om något har överlevt på plattan.

Men rutinerad som jag är har jag såklart ett par tångplantor hängande längre ut på bryggan, så jag slipper gå ut i vattnet och frysa. Bara att håva upp. Tanken är att jag enkelt ska kunna följa våren i havet och se när arter som snäckor, märlor och tånggråsuggor kommer tillbaka för att äta och lägga sina äggsamlingar i tången.  Frågan nu var om tångplantan var helt tom eller inte? Tyckte jag såg något som såg ut som en kantnål nära tångplantan.

Det enda som hamnade på bryggplankorna när jag skakade tångruskan var en bit tång, några små isbitar och en stelfrusen stackars kantnål. Släppte ner den fort i vattnet igen. Hoppas den klarar sig bra. Med bara +1,3 0C i vattnet lär det dröja ett tag tills livet är tillbaka och tångruskan kryllar av småkryp.

Read Full Post »

Som vi nämnt tidigare kommer Tångbloggen under året att skriva om månadens vattenväxt istället för månadens alg. Det kommer att bli vanliga arter och släkten av vattenväxter som förekommer i sjöar, vattendrag och även i Östersjöns bräckta vatten. Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.

Inför februari månads vattenväxt blev vi extra glada när vi såg att Eva Larsén kommer att presentera sin doktorsavhandling på Institutionen för ekologi, miljö och botanik , Stockholms universitet, med titeln ”Phylogeny and macroevolution in Isoetes (Isoetales)” den 2 februari. I avhandlingen fokuserar hon på släktet Isoetes evolutionära historia, bland annat hur ytstrukturer hos makrosporer och kloroplasternas genom kan användas för att försöka förklara släktets biogeografiska utbredningsmönster. Eva beskriver en ny syster art, Isoetes womraldii, och hur övriga arter av Isoetes kan delas in i fem stora klader (grupper). Den nya arten I. womraldii har en mycket begränsad utbredning i Cap området i Sydafrika där den idag lever i små dammar och långsamt rinnande vattendrag. Arten bedöms som starkt hotad, beroende på var den lever.

Därför känns det extra passande att berätta mer om släktet Isoetes, braxengräsväxter som februari månads vattenväxt. Braxengräs är enkla ormbunkar som i första hand i sötvatten. Ett bättre namn på släktet skulle vara ”braxenormbunkar” och inte braxengräs, även om de har långsmala lite gräsliknande blad som sitter i knippen från en kort knölig jordstam. Släktet innehåller 192 arter där flera arter har en kosmopolitisk utbredning samtidigt som många av arter är ovanliga och bara förekommer lokalt, som I.womraldii.

Det finns många fina bilder för artbestämning av braxengräs på den finska motsvarigheten till Artportalen, Laji.fi

Vattenväxter delas in i olika grupper beroende på form, t.ex. flytbladsväxter och rosettväxter. Vi kommer tillbaka med mer om denna funktionella indelning i kommande avsnitt. Isoetes är en typisk rosettväxt med ett knippe smala, sylvassa bladen med fyra luftkamrar. Beroende på art och var de växer kan bladen antingen vara vintergröna eller så vissnar de och faller av på vintern eller under torkperioden.

Livscykel hos braxengräs

Livscykeln hos Isoetes har vissa likheter med makroalger genom att de har två generationer och växlar mellan en sporofyt- och gametofytgeneration. Sporofytgenerationen är diploid och den sexuellt förökande gametofytgenration är haploid. Makrosporangierna sitter vid basen på de yttre bladen i rosetten och mikrosporangierna i de inre bladen. Sporofyten är den stora plantan och spridningen sker med två olika typer av sporer, makro-och mikrosporer. De gror och delar sig till respektive hon- och hangametofyter. Hongametofyten innehåller archegon, som producerar äggceller medan hangametofyteren innehåller anteridier, som i producerar spermier. Befruktning sker när en av det rörliga spermierna lokaliserar arkegonet hos en hongametofyten och simmar in och befrukta ägget. Genom att gametofyterna växer inuti sporerna är de väl skyddade av det yttre lagret, som bara öppnar sig precis tillräckligt för att släppa ut och in spermierna.

I Sverige förekommer två arter, styvt braxengräs (Isoetes lacustris) och vekt braxengräs (Isoetes echinospora). Vekt braxengräs växer på grunda mjukbottnar nära strandkanten, ofta i utsötade miljöer. Den påträffas ned till cirka 1 meters djup och förekommer bara i Bottenviken, där salthalten är tillräckligt låg. Styvt braxengräs är däremot en sötvattensart med desto större utbredning. Den har sitt ursprung i Sydostasien. Den är vanlig i näringsfattiga sjöar med lite surt vatten. På Öland och Gotland är den sällsynt därför att vattnet är för kalkrikt. Styvt braxengräs odlas och används ofta som akvarieväxt.

Read Full Post »

Hösten är en spännande tid. Löven singlar ner från träden och driver med vattnet i det överfulla diket ut i den närmaste viken. Efter de senaste dagarnas stora regnmängder är markerna sprängfulla med vatten. Då finns det ingen annan väg för vattnet att ta vägen än ut till kusten. Varje dag när jag tömmer regnmätaren finns det minst 15 mm eller ännu mer. Som mest var det 32 mm en morgon.

Regnmätare en dimmig morgon

Vattnet i bäckar och diken är brunt och vattnet vid bryggan är utsötat och brunfärgat det med. I de innersta delarna av viken har salthalten sjunkit från 6,5 promille till 4 promille. Eftersom det inte blåser mycket just nu kommer det ta en stund att blanda om vattnet så salthalten höjs igen.

Kan vi se några effekter på alger och djur efter ett par dagar med låg salthalt? Hur ser t.ex. rödalgen ullsläke ut? Är havstulpanerna aktiva och filtrerar som vanligt? Hur ser det ut på din strand?

Read Full Post »

Ämnet för denna rapport handlar om blåstångens förökning utmed våra kuster i Östersjön. På tisdagen den 14 juni kom Vetenskapsradion ut till Askölaboratoriet för att följa med hur utsläppet av blåstångens ägg och spermier skulle bli under fullmåne kvällen mellan den 14 och 15 juni.  Det blev en lugn och stilla kväll och vi undersökte läget – dvs hur mogen blåstången verkade vara på laboratoriet under sen kväll. 

Det såg riktigt lovande ut med både honplantor fulla med äggsamlingar (8 ägg/paket – de kallas för oogon) och massor med spermiesamlingar (64 spermier/paket – eller vetenskapligt kallade antheridier). Förökningstopparna fick ligga till nästa morgon och sen togs hela ”labbet” ut till stranden inför direktsändningen kl. 12.30

Sändningen startade med att Camilla Widebeck och jag sitter vid stranden och plaskade med fötterna i det svala vattnet. Temperaturen var ca 13.5 0C, vilket bör fungera bra för att få tången att bli mogen. Vi tar upp en tångplanta och kollar närmare på förökningstoppar och flytblåsor. Flytblåsorna brukade jag ofta poppa eller smälla när jag var liten – idag kallar vi det för naturens egen ”bubbelplast”.

Camilla plockar upp en tångruska för att skaka ur djuren och se vilka arter som gömmer sig i en tångruska. Det myllrar verkligen av små kräftdjur, tångräkor, tånggråsuggor och tångmärlor. Och en massa snäckor, både stor dammsnäcka och båtsnäckor. Tången gör skäl för namnet att vara Östersjöns skog, med ett rikt och myllrande djurliv som ger skydd och mat åt många fiskar. Att undersöka livet i en tångruska är en av Algforskarsommars uppgifter. En beskrivning på vilka uppgifter vi vill få in hittar du på Algforskarsommars hemsida här.

Stor dammsnäcka med en tofts av trådslick. Tittar man noga så har flera av båtsnäckorna också fått lite alger som växer på skalet.

Snäckorna, både stor dammsnäcka, Lymnea stagnalis och båstsnäcka, Theodoxus fluviatilis, är sötvattensarter som klarar att leva i Östersjöns bräckta vatten. De betar alger på klippor, stenar och på tången. Men som syns på bilden finns det en säker plats för algerna att sitta på och inte bli uppätna – det är på snäckans skal! Blir algtofsen riktigt stor, som på skalet av den stora dammsnäckan, kan den få snäckan att lyfta från botten och driva iväg ut till havs! Ett klart problem för snäckan!

Read Full Post »

Older Posts »