Två tångvallar. Den närmast vattnet ser färsk ut och har nog bara legat några dagar efter stormen Amy.
Årets första frostnatt slog till förra veckan. Dagarna blir kallare och träden tappar mer och mer av sina löv. I vattnet har temperaturen minskat till +10 0C. Ett annat hösttecken är den första stormen, som hette Amy och passerade i början av oktober. Resultatet är en massa lösryckt blåstång i ett bälte utmed stränderna på Riddersholm. Den ser helt fräsch ut där den ligger lite utanför den äldre, bruna tångvallen. Hur mycket som drivit iland varierar mellan olika stränder.
En ovanligt stor tångvall på denna strand på Riddersholm. Yttre delen ser färskare ut.
Vid badhytten hemma hos mig är vattnet klart och siktdjupet bra. Blåstången syns tydligt djupt ner under ytan. Det betyder att för att håva ihop tillräckligt med plankton är det nog lättare att gå bort till hamnen i Räfsnäs.
Tången syns långt ut på botten i det klara vattnet.Vid den långa pontonen behövs bara ett drag fram och tillbaka för att få tillräckligt med plankton.
Där finns en lång ponton för båtar från öarna att lägga till vid. Jag behöver bara dra håven fram och tillbaka en gång. På sommaren när vattnet är grumligt av cyanobakterier som blommar räcker det med ett par korta håvdrag vid vår egen brygga.
Det var en massa små djurplankton som hoppade runt i provet. Det var många större hoppkräftor, de känns lätt igen på sina långa antenner. Hoppkräftorna, tillsammans med larvstadierna som kallas nauplius larver, är en viktig och vanlig grupp av djurplankton som finns hela året om. I håvdraget fanns också många små rotatorier, t.ex. Synchaeta spp. och Asplanchna spp. men de är nästa genomskinliga och svåra att fotografera. Bland växtplanktonen var den centriska kiselalgen Coscinodiscus grandiivanligast, men det fanns också några kiselalger av typen som sitter ihop och bildar korta trådar, dessa var Melosira moniliformis. Som namnet anger har de skal av kisel vilket gör att algen blir tung. För att kunna hålla sig svävande i vattnet innehåller kiselalger fettdroppar. De kan även ha spröt som ger dem mer flytkraft.
Hela botten är full med djurplankton.Lite större förstoring – här syns kiselalgen Coscinodisus grandii.Två trådar av kiselalgen Melosira
Det fanns också några hinnkräftor, av släktena Evadne spp. och Podon spp. Släktet Evadne (som beskrevs av Sven Lovén 1836) känns igen på att den har en spetsig bakdel jämfört med Podon, som har en rundare bakdel. Deras öga skiljer sig från hoppkräftornas. Hoppkräftor har bara ett öga som sitter mitt på huvudet medan hinnkräftor antingen har ett enda stort öga (gäller för de flesta arterna) eller, som hos vissa marina Evadne arter, två stora mörka komplexögon, som delvis är sammansmälta.
Från vänster: En bubbla, en Coscinodiscus grands, två nauplius larver med litet svart öga och Evadne.
När jag försökte fotografera ett öga på Evadne, hade det hamnat en liten bubbla på ögat så den såg verkligen ut att stirra på mig! Blev både en lite märklig och konstnärlig bild. Den rödbruna färgen ovanför det stora svarta komplexa ögat beror på att jag fixerat planktonprovet med jodjodkalium för att få alla djurplankton att ligga still.
Två håvdrag kvar innan år 2025 är över. Precis som på land kommer aktiviteten att minska i vattnet när temperaturen fortsätter sjunka. Men alla dör inte, utan många djurplankton och växtplankton övervintrar nere på botten till nästa år.
Stränderna i Danmark gömmer sig ofta bakom en sanddyn. Gör att man blir extra nyfiken på hur det kan se ut på andra sidan. På dynen vid Fredrikshamn växte strandråg (Leymus arenarius) och havtorn (Hippophaë rhamnoides).
Det finns något som drar mig till stränder för att där strosa runt och leta efter vad som drivit iland. Strandfynd kan berätta en massa om vad som finns på bottnarna utanför. Ligger det en massa skal på stranden som är från musslor som lever nedgrävda i sedimentet, så finns det stora arealer av grunda sandiga bottnar utanför. Är det istället stora tångvallar med alger, blåmusslor och kanske några strandkrabbor, då finns det stenar och klippor i viken utanför. Vad man hittar utmed stranden kan också variera utmed en lång sandig strand. Det kanske samlas mer ålgräs i ena ändan och mer tång i den andra delen, beroende på hur olika material driver iland. Också årstiden påverkar vilka fynd som ligger och väntar på oss i början av hösten.
I början av oktober fick jag möjligheten att resa runt i Danmark under en vecka tillsammans med min dotter. Färdmedlen var färja, tåg, lokala bussar och apostlahästarna. Vi hade planerat resan men när stormen Amy drog in över Danmark natten mellan den 5 och 6 oktober fick planen ändras lite. Mer om detta senare.
Rundturen startade i Fredrikshamn, Kattegatt och fortsatte till Thyborön på Nordsjökusten och vidare ner till Vadehavet . Den första delen av reseberättelsen kommer att handla om några av dessa stränder och vad vi samlade in. Under den andra delen gick resan vidare till Sönderborg som ligger nära gränsen mot Tyskland och Kiel bukten, vidare med färja till Söby på ön Aerö och sen med ytterligare en färja och buss till Nyborg, vid Stora bält. Resan avslutades i Helsingör med ett besök på stranden vid Drottningmölle.
Den första stranden vi besökte var Palmestranden nära Fredrikshamn. Precis som många andra stränder i Danmark ligger den gömd bakom en sanddyn viket gör att man blir extra nyfiken på vad man kommer att hitta. Det som gett stranden sitt namn, palmer, fanns inte kvar eftersom sommarsäsongen var över och stranden var helt tom. Varken palmer, solstolar eller parasoller som stranden ser ut på de reklambilder jag sett på nätet. Men det gjorde inget alls. Istället var det inget som störde vyn av en imponerade hög, gulvit skalbank. Har inte sett något liknande tidigare. Det måste tagit många, många år att bygga upp denna skalgrusbank även om området utanför nog kan producera många musslor.
Palmstranden var tom men det syntes mycket spår av människor som promenerat utmed vattnet.
En stilig skalbank utmed stranden i Fredrikshamn.Ett stort antal musslor och snäckor hittades på stranden.
För att minska stranderosionen finns det med jämna mellanrum större eller mindre stenpirar utmed stranden. Detta ger förutsättningar för alger, mussel- och snäckarter, som blåmusslor och strandsnäckor, som behöver ett fast substrat att leva på. Däremot fanns det ingen större tångvall eller ansamlingar av stora brunalger på stranden. Vanliga arter vid piren var karragenalg, Chondus crispus, vårtig rödalg, Mastocarpus stellatus och havssallat, Ulva fenestrata.
i skuggan av piren sitter en tät matta med blåmusslorKarragenalg och blåmusslaHavssallat och vårtig rödalg
Dagen efter fortsatte resan till Struer, där vi övernattade. Dagen därpå reste vi ut till stränderna vid Thyborön. Där gick vågorna höga redan innan stormen slagit till.
Här ligger stränderna helt öppna mot Nordsjön, och vågorna som kom in var kraftiga och vattnet skvätte högt vid piren. Närmast vattnet låg ett brett bälte med mindre stenar. Det mesta var flinta i många olika färger, från gråa, svarta, bruna till nästan vita. Danmark blev känt för sina stora tillgångar på flinta redan under stenåldern. Eftersom flinta var sällsynt i Sverige och Norge blev det en viktig exportvara för att tillverka pilspetsar, skrapor och yxor. Från 1600-talet och framåt användas flinta för att tända krut i flintlåsgevär och pistoler. En liten geologi-historia utvikning.
Längst bort från den stora konstgjorda piren låg det stora torra buntar med ålgräs (Zostera marina). Det ska ha använts som isolering i hus förr i tiden. Lite närmare piren och en bit högre upp på stranden hade det istället samlats buntar med fingertare, (Laminaria digitata). Det gillar vi!
Stora buntar med torrt ålgräs hade blåst högt upp på strandenNärmare piren låg det istället buntar med fingertare. I vattenbrynet syns en bred bård med flinta.
Andra strandfynd var ganska många ryggskjöldar av strandkrabbor, mer fingertare och någon alg som var helt överväxt av taggig tångbark (Electra pilosa) och ganska många blekta plantor av karragenalg (Chondrus crispus).
Fingertare , karragenalg och krabbskalTaggig tångbark och karragenalg er som delvis tappat färgen.Min dotter Camilla hämtar blåstång.
Det fanns såklart ingen blåstång på den öppna stranden. Där var vågornas kraft alldeles för stor för att de skulle kunna hålla sig fast. Utan vi hittade den istället på en skyddad del bakom piren, där det växte fina ruskor på stenar nära ytan. Det blev lite klättring (av min hjälpsamma dotter) för att samla in några plantor att pressa. Får bli ett eget inlägg senare i år om hur olika blåstångsplantorna såg ut på stränderna som vi besökte under resan.
Vårt tredje stopp var Ribe, Danmarks äldsta stad som ligger vid en liten å som rinner ut i Vadehavet. Efter en fika i det gamla packhuset som nu är omgjort till ett populärt café tog vi bussen ut till Vadehavscentret och stranden. Vi var de enda två passagerarna. Turistsäsongen är helt klart över och att väderprognosen utlovade en storm till kvällen och högt vattenstånd, kanske upp till 2,5 -3 meter över medelvattenstånd, kan ju ha spelat in.
På väg till VadehavetPasserat över stranddynen.Framme vid Vadehavet.
Vattnet hade redan hunnit stiga och det blåste ordentligt när vi kom fram till stranden. Det gick inte att gå ut på botten, möjligen vada en liten bit ut i vattnet. I gräset uppe på land växte några lite rödaktiga glasörtsplantor (Salicornia europaea), tillsammans med ilandspolad, vissen havssallat, som delvis tappat sin gröna färg, lite blåstång med förökningstoppar och skal av strandkrabba (Carcinus maenas).
Glasört, havssallat och lite gammal blåstång.Blåstång med förökningstoppar, ett krabbskal och vitgul havssallat.
Tyvärr kunde vi inte göra någon längre tur ut på Vadehavet eller stanna och följa hur högt vattnet steg. På Vadehavscentret fanns information om de största stormfloderna, bland annat Julstormfloden 1717 och Backafloden 1872 som mätte 3.5 meter över normalt vattenstånd. Under stormen Babet i november 2023 steg vattenståndet över 2 meter och orsakade stor förödelse på många platser. För oss blev det att ta bussen tillbaka till Ribe, fortfarande som de enda passagerarna. Där vi åt en god middag på kvällen och sov gott, även om vi kunde höra regnet piska mot taket och fönstren när stormen Amy passerade under natten.
Vy över fälten och Ribe kyrktorn kvällen den 5 oktoberMorgonen 6 oktober efter regnet när ån svämmat över
Fortsättningen följer. I ”Resan till danska stränder Del 2” åker vi över till östra sidan av Danmark och besöker stränder vid Lilla och Stora Bält och Öresund.
Det är alltid spännande att gå en tur runt naturreservatet Riddersholm i Norrtälje. Vad som driver in från bottnarna utanför varierar både mellan olika vikar och årstiden. Såhär års lossnar mycket av de fintrådiga algerna som trådslick (Pylaiella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus) och den lite grövre smalskägg (Dictyosiphon foeniculaceus). Dessa fintrådiga alger samlas i några vikar och bildar kletiga massor som formas av vågorna så att de ligger som bruna vågor i strandzonen. Med tiden kommer mycket av dessa alger att blandas in i sanden som blir mycket näringsrik för strandväxter som olika mållor.
Första viken full med fintrådiga brunalger. Alla når inte stranden.
Nästa vik kan det se helt annorlunda ut trots att området utanför är det samma. Det som skiljer vikarna åt är en liten udde och en liten annorlunda vindriktning. I den viken ligger tångplantor uppspolade på den svagt sluttande sandstranden. Och vattnet utanför är klart och rent och utan fintrådiga alger. På tången i den lilla tångvallen ligger ganska många blåmusselskal som lossnat från plantorna.
Bilderna är från en promenad den 1 oktober 2023.
Det ligger en hel del blåmusslor och hjärtmusslor ibland tången.
Det är ju ingen hemlighet att vi på Tångbloggen gillar alger. Ju mer desto bättre, säger vi ofta. Men det kan bli för mycket av det goda, och även våra älskade alger kan ställa till med problem för både människan och andra arter. Hur kommer det sig, varför blir det så och vad kan vi göra åt det?
Sargassohavet är uppkallat efter ett släkte av frilevande, flytande tång av släktet Sargassum. Även om det finns många olika typer av alger som lever flytande eller frilevande i haven runt om i världen, är Sargassohavet unikt genom att det hyser arter av Sargassum som är holopelagiska. Detta betyder att algernas hela livscykel sker i flytande form, inte bara att vuxna individer flyter fritt, utan att de också reproducerar sig vegetativt på öppet hav.
Mattorna som bildas av flytande Sargassum-tång bildar ett eget ekosystem med en fantastisk variation av marina arter. Sköldpaddor använder sargassummattor som dagis, där ungarna har både mat och skydd. Sargassum tillhandahåller också viktiga livsmiljöer för räkor, krabbor, fiskar och andra marina arter som har anpassat sig specifikt till just denna flytande alg. Sargassohavet är dessutom en lekplats för den utrotningshotade ålen, såväl som vit svärdfisk, olika hajar och delfiner. Knölvalar vandrar årligen genom Sargassohavet. Kommersiella fiskar, främst tonfisk, och många olika fåglar passerar också genom Sargassohavet och är beroende av det för föda.
Medan alla andra hav i världen åtminstone delvis definieras av landgränser, definieras Sargassohavet endast av havsströmmar. Det är alltså det enda havet på planeten som helt saknar kust. Vill man åka hit (ja det vill man!) får man ta båt. Havet ligger inom den nordatlantiska subtropiska virveln. Golfströmmen utgör Sargassohavets västra gräns, medan havet ytterligare avgränsas i norr av den nordatlantiska strömmen, i öster av den kanariska strömmen och i söder av den nordatlantiska ekvatorialströmmen. Eftersom området helt definieras av gränsströmmar är gränserna dynamiska och korrelerar ungefär med Azorernas högtryckscenter för en viss säsong. havet kan alltså flytta på sig lite beroende på vädret.
I Sverige kom arten Sargassum muticum, sargassosnärja, på 1980-talet. Den kan också driva långt, men hör inte till de arter inom Sargassum-släktet som bildar de stora, gyllene mattorna av alger i Sargassohavet.
Sedan 2011 utförs en övervakning över Sargassumbältet, Sargassohavets flytande algskogar. Forskarna har därför kunnat se att algerna har ökat kraftigt de senaste åren. I juni 2022 uppskattades storleken på Sargassumbältet till 24,2 miljoner ton! Det är ungefär fyra gånger vikten av den stora pyramiden i Giza. Detta har gett oss löpsedlar om ”Det krypande hotet från Atlantens Sargassumbälte” och många uppgivna hotellägare och andra inom turismbranchen som ser stränderna täckas av tonvis med uppspolade alger. Det blir inte bättre av att dessa mattor, som kan bli flera meter höga tångvallar på stränderna, ofta driver in under stilla, soliga dagar mitt under turistsäsongen. Doften av ruttnande tång är inte något som lockar turister, och ingen vill bada i den stinkande bruna sörjan som bildas i vattnet.
Självklart påverkas också växt- och djurlivet på grunda bottnar när så stora mängder alger kommer in. Sköldpaddornas barn, som gynnades av algerna när de flöt ute i havet, får istället problem när algerna ligger på stranden. De tjocka mattorna hindrar nyckläckta sköldpaddor från att nå vattnet. Andra djur får också problem när de täcks av tjocka mattor av alger som tar allt syre när de börjar ruttna. Så visst är de ett problem, inte bara för oss människor.
Hur blev dessa alger plötsligt ett problem? Sargassumens förökning och tillväxt fluktuerar med årstiderna. Den växer mest på sommaren när havet är lugnt och stilla, innan höstens stormar bryter upp algmattorna och sprider dem utanför Sargassohavet. Men det går tydligt att se från övervakningsdata att algerna växer snabbare och mattorna har ökat markant i storlek de senaste åren. Detta är kopplat till klimatkrisen. Ökade havstemperaturer har påverkat bland annat uppvällning av djuphavsvatten och förändringar av havsströmmar. Det har gjort att barriären som hållt Sargassumbältet på plats i Sargassohavet bitvis försvagats och nu släpper ut fler alger än tidigare. När algerna väl kommit ut från Sargassohavet har de drivit in mot kusterna på bägge sidor Atlanten. Detta är i sig inget onaturligt. Men när den ökande mängden alger driver in mot kusten har de har träffat på vattenmassor med höga halter av näringsämnen. De onaturligt höga halterna av dessa ämnen, främst kväve och fosfor, har orsakats av mänsklig aktivitet såsom avloppsvatten och odling på land. Och dessa utsläpp har också ökat de senaste åren, i takt med att mer skog skövlas för odling. När regn faller på land utan stora träd som bromsar upp vattnet, sköljer det ut jord och åkerns gödsel ner i vattendragen. Dessa mynnar till slut ut i de stora floderna som rinner ut på Atlantkusterna i Nord- och Sydamerika och Afrika. Det blir stora plymer med näringsrikt vatten som flyter ut ovanpå havsvattnet, precis där Sargassumen ligger och flyter.
Skogsskövling och ett varmare klimat har även lett till att öknarna breder ut sig i Afrika. När sand från Sahara blåser ut över havet för den med sig järn och andra viktiga mineraler som hjälper algerna att växa till i rask takt. Ute i oceanerna tas dessa spårämnen upp, så tillgången på bland annat järn begränsar tillväxten hos alger. I vissa länder där man odlar mycket alger har man behövt gödsla vattnet med järn för att algerna ska växa, så mycket har man odlat. Men när Sargassumen nu får massor med kväve och fosfor, och dessutom det annars begränsande järnet, så blir det en nästan explosionsartad tillväxt. Och konsekvenser av denna.
Hur ska detta problem lösas? Det finns flera förslag, med allt från tillverkning av tångbaserade tegelstenar till biobränsle till kompost. Ett förslag är att sänka stora delar av biomassan ner i djuphavet, för att på så sätt ”låsa” in kolet som algerna binder och lagra det, som ett sätt att minska koldioxiden i atmosfären. Som biolog är jag mycket tveksam till denna lösning av följande anledningar:
Djuphaven är sämre utforskade än planeten Mars. Men vi vet att där finns liv och vi vet att det är en miljö som är stabil och som har utvecklats under årtusenden. Att plötsligt dumpa flera tusen ton alger ner i djuphavet utan att veta vad vi påverkar, eller ens hur, är minst sagt idiotiskt. Har människan verkligen rätt att förstöra hela miljöer för andra livsformer på jorden för att slippa ta konsekvenserna avett problem de själva orsakat?
Hur skulle tången brytas ner i djuphavet? Nedbrytning behöver syre, annars bildas svavelväte. Det vet vi väl från Östersjöns döda djupbottnar, där allt djurliv sedan länge lämnat den svarta, stinkande sörjan som tar allt syre för att bryta ner dött material. Även om det är kalla temperaturer så betyder det bara att det tar längre tid att bryta ner. Men kommer syret att räcka?
Jordens hav hänger ihop. Vattnet syresätts vid polerna, där det piskas in syre och kyls ned. Det syrerika, kalla vattnet blir tungt och sjunker till botten. Längs havens bottnar går strömmar av detta syrerika vatten, och vid vissa kontinenter pressas det upp, som vid Chilenska kusten. Då blir det gynnsamt för många djur och skapar ett rikt fiskevatten. Men om vattnet som väller upp från djupet istället är syrefattigt, för att syret gick åt till att bryta ner alger? Vad händer då med det viktiga kustfisket?
Nej, jag tror inte på att sänka algerna i djuphavet för att städa undan symptomen på ett av människan orsakat problem. Lägg hellre pengarna på att lösa orsaken till problemet. Kan vi arbeta mer med att hindra jordbruket från att läcka ut näring till vattendragen och se till att avskogade områden återplanteras med träd som ger mat över generationer istället för att fällas till virke efter tio år, så får flytande algmattor inte extra näring och växer inte till enorma proportioner. Och livet i djuphavet slipper drabbas ytterligare av något som vi på land har orsakat.
Det blir allt fler som gör som Jonathan Lind på hösten och tar sin skottkärra till stranden för att samla in ilandspolad tång och ålgräs från tångvallen.
En tångvall från norra Stockholms skärgård
Materialet är en blandning av det som växer utanför i havet och kan bestå av mest blåstång, Fucus vesiculosus, som på många stränder i Stockholms skärgård eller en blandning av ålgräs och blåstång som på sandiga stränder på Öland.
På bilden nedan ser vi en stor och artrik tångvall där den mörkare blåstången har en tydlig, klargrön inblandning av ålgräs. Det påminner lite om grön spaghetti. Den här fina vallen ligger på Öland.
Tångvall på Öland Foto: Robert Kautsky
Utmed vissa stränder på Öland kan materialet i tångvallen domineras av en blandning av tång och rödalger. Det kan du ofta känna lite på doften…
Ölands ostkust har en vall dominerad av rödalger.
På bilden syns att det fortfarande ligger mycket lösa rödalger och flyter i vattnet som inte drivit iland ännu.
Beroende på innehåll blir tångvallen bättre eller sämre som gödningsmedel i trädgården. Blåstång och rödalger ger den bästa gödningen medan ålgräs, Zostera marina innehåller mindre mängder fosfor och kväve.
I många kommuner städas stränderna årligen från tångvallar inför badsäsongen. Här borde det finnas möjligheter att få till ett lokalt nyttjande genom att personer som Jonathan Lind samlar upp och transporterar bort tången, samtidigt som han slipper köpa gödsel till sina odlingar. I länken ovan får du följa med Jonathan på tånginsamling och se hur han nyttjar den i sin trädgård.
Men vad gäller egentligen? Är det tillåtet att hämta tångmaterial på stranden? Är det ok om jag bara hämtar några kassar, några skottkärror eller samlar och rensar en hel strandremsa?
Förr i världen var detta en viktig resurs, som så mycket annat tillhörde markägaren. Men tiderna ändrades. Tångvallens värde försvann ur minnet och det var det ingen som brydde sig om denna resurs fram till nyligen, när intresset för att minska tillförsel av näring till Östersjön blivit högaktuell samtidigt som kostanden för konstgödsel blivit allt dyrare.
Men enligt Naturvårdsverket är det inte tillåtet att ta hur mycket tång som helst från stränderna. För det som fortfarande gäller är en 131 år gammal dom som fastställer hur tång från stranden får användas. I en dom i Högsta domstolen 1891, fick en person böta 10 kr för att han olovligt samlat tång från någon annans mark till sina odlingar. Samma sak gäller fortfarande – vill man hämta lassvis med tång är det bäst att tala med markägaren först. Det som förr i tiden hade stor ekonomisk betydelse för jordbruket, och som sedan bara vara till besvär under nästan100 år, håller nu på att få tillbaka sitt värde och ses som en resurs igen.
Det finns ytterligare en viktig aspekt och det är att tångvallen är ett skyddat habitat och viktigt för både växt- och djurliv. Framöver kan det behövas en planering för hur denna resurs kan användas och hur mycket av tångvallar som bör skyddas utmed kusten. Samtidigt som många stränder fortsatt kommer att behöva städas inför badsäsongen. Och det som samlas in från badstränder kan antingen komposteras och användas som gödning eller kanske göras om till biobränsle.
Tång alltmer populärt som odlad gröda
Utöver att använda det som ligger i tångvallar på stränderna ökar även intresset mer och mer för att odla grönalger och tarearter i svenska vatten för konsumtion.
Idag finns några mindre odlingar av tare på svenska västkusten. Arten som främst odlas heter skräppetare, Saccharina latissima, men kallas i folkmun för sockertare för det låter lite godare. Det finns många användningsområden av alger, som t.ex. till djurfoder och mat. Idag klassas bl.a. tare och tång som livsmedel berättar Barbro Kollander, kemist på Livsmedelsverket i ett inslag från nyheterna, men det finns inga gränsvärden för hur mycket man kan äta. Både skräppetare och blåstång kan innehålla höga halter av jod och tungmetaller beroende på var de har växt. Personer med jodbrist, barn och gravida hör till de som kan vara extra utsatt för risker om de äter tång enligt Livsmedelsverket. Vi läser med glädje att Barbro ingår i ett internationellt forskningsprojekt som fokuserar på alger och tång som mänsklig föda. Det var på tiden!
Nu har det varit gråväder och ganska trist i många veckor och det ser ut att fortsätta fram till jul om prognosen i väder-appen stämmer. Som marinekolog är vad som händer i vattenmassan minst lika intressant som hur miljön närmast stranden förändras och påverkas av stormar, blåst, vågor och förändringar i vattenståndet. På SMHI:s väderinformation finns den information du behöver för att få veta när det blir lågvatten. Då är det tid att gå till en fin strand och se vad du kan hitta. Det finns många stationer där vattenståndet noteras så välj den som ligger närmast där du bor. För min del är det bästa idag att titta både på prognosen för Forsmark och Landsort.
Det har varit lågvattensperioder under ett antal dagar (13 – 14 december), men just nu på morgonen den 16:e december är det lite högre vattenstånd igen.
En liten hamn som ligger tom i väntan på att sommarboende kommer tillbaka.
Slipade klippor blir extra vackra av lite regn. Diabasens gångar i den gråa graniten ser extra svarta ut. Vattenytan är spegelblank och vattnet helt klart. Nere vid strandkanten ligger småstenar torrlagda och spåren av övervintrande alger går lätt att hitta.
Blåstångsplantor ligger i vattenbrynet. På klippan syns en bård av fintrådiga grönalger.
För att vara säker på vad som sitter på den lilla klippan skrapar jag av några tussar, tar med hem och lägger i vatten. Det visar sig vara grönslick (Cladophora glomerata), små mörkgröna plantor som har lite brunt ludd på sig. Det bruna är olika mikroskopiska kiselalger. Grönslick väntar på att det skall bli vår och solen kommer tillbaka, så att den kan börja växa igen. Kommer att försöka hålla koll på just denna lilla klippa och se om de överlever eller om de fryser bort när isen kommer.
Stenarna är fulla av kulformiga cyanobakterier, kanske av släktet Rivularia?
Cyanobakterier är tåliga och kan överleva både is och att ligga torrlagda under en period. Vi har skrivit om denna grupp tidigare på Tångbloggen, och påpekat hur kluriga de kan vara att skilja åt, så jag vågar mig inte på att bestämma vad det kan vara för art.
Det blåste rejält för en vecka sedan och det innebar att blåstång spolades upp högt på stranden vid sjöängen. Hur högt upp på stranden vattenstånd och vågor kan skölja tångvallen syns genom att tången ligger i band utmed stranden. Den översta vallen innehåller mer ålgräs och den nedre lite mer blåstång.
Två tydliga vallar av alger och ålgräs som spolats iland när vattenståndet var högre och det blåste mer.
Något som flyter riktigt bra är fett. Högst uppe på land hittade vi en del av en säl som måste legat i sjön länge.
En bit av en säl med lite pälsrester ligger högt uppe på stranden.
Nu ser jag fram emot en lång lågvattensperiod tidigt i vår när högtrycket har placerat sig över Östersjön, solen skiner och det går att vada ut en bit och vända på stenar och göra nya fynd. Det finns alltid något nytt att upptäcka!
Mars månads alg är fingertuta, (Asperococcus bullosus) en ljust brun, ihålig alg. Det svenska namnet fingertuta är mycket passande då det går att stoppa in ett helt stort finger i den uppblåsta algen som kan bli cirka 5-30 lång och 2-3 cm bred. Bullosus är latin och betyder uppblåst. Bilden är ifrån juni 2019 på en strand vid Tjärnö.
På ytan syns mörka prickar av sori, dvs samlingar av runda unilokulära sporangier och hår som ligger spridda över bålen. Fingertutan står upp i vattnet med sin uppblåsta tarmliknande bål och är fäst med en kort smal stjälk på botten. Flera plantor växer i små grupper tillsammans.
Det är en ettårig sommaralg som är vanlig på skyddade lokaler. Fingertutan växer som påväxt eller på stenar och skal. Den hittas ofta ilandspolad på skyddade stränder. På vintern överlever sporer från algen som sedan växer ut under sommaren. Algen är en marin art och hittas ofta i tångvallen utmed västkusten. Enstaka fynd har gjorts ända ner till Kullen.
Sommaren 2019 var ett bra år för fingertuta. Här ses den växa ymnigt tillsammans med sudare på 4-5 meters djup vid Släggö i Lysekil.
Tångbloggen har fått in dessa fina foton med en fråga från Malin om det är något konstigt onaturligt eller vad som hänt med tången i viken när den blir alldeles rosa närmast stranden.
Detta händer när mycket alger och tång samlas i en vik och blir liggande där och börjar brytas ner och ruttnar. För att bryta ner organiskt material går det åt syre.
Det första som tar slut är det lösta syret i vattnet som både småkryp och fiskar behöver för sin andning, men också alger, tång och små växtplankton behöver syre för sin andning. Så i en tjock matta av drivande levande tång kan tillgången på syre bli låg på natten när algerna inte producerar nytt syre. När det inte finns något syre kvar i vattnet kan bakterier ta syre från olika föreningar som innehåller syre, t.ex. från sulfat, nitrat och fosfat som finns bundet i organiskt material och samtidigt bryta ner tången.
Purpurbakterier tar sitt syre från sulfat och kvar blir svavelväte. Provar du att lukta på ruttnande tång så kommer det att lukta svavelväte t.ex. som från ruttna ägg. Men purpurbakterier behöver också ljus för att kunna växa. Det är det som gör att ytan tången färgas rosa av ett tunt lager av purpurbakterier.
Lite längre ner i den drivande ruttnande är det mörkt och där kommer andra bakterier att vara aktiva med att bryta ner tången och algerna – arter av bakterier som inte behöver ljus för sin tillväxt. Längre ut ligger fortfarande levande blåstång och flyter i ytan. Här finns tillräckligt med syre i vattenmassan.
Den största mängden näringsämnen finns i blåstången innan den har börjat brytas ner. Då finns mer fosfor och kväve kvar i tången och kommer att brytas ner. Blir den liggande kvar i vattnet kommer det långsamt att brytas ner och näringen läcker ut i vattnet igen. Utanför vassen och när det börjar blåsa kommer delar av blåstången att lossa och driva in till stranden. Att det finns mycket tång betyder att det är bra förhållanden för blåstångens tillväxt på bottnarna utanför.
När tång och alger ansamlas utmed stranden eller i den grunda viken innehåller de fortfarande mycket näringsämnen.
Bilden ovan visar hur frodig och vackert grön strandvegetationen blir där det ligger ilandspolad tång. Denna bild är från Rådmansö, i Norrtälje. Fotografierna på rosafärgad tång och drivande tång utanför vassbältet har Malin skickat till oss på Tångbloggen och är fotograferade vid Orrön, utanför Nämndö. Stort tack!
Ullsläke, Ceramium tenuicorne, passar fint som alg för november, där den färgar klippor vackert röda. Ullsläke är en brackvattensart. Den dyker upp på klipporna tidigt på hösten där den kan bilda en bred bård som sitter kvar till våren om inte isen skapar loss den.
Det är en av rödalgsarterna som växer djupt, ner till ca 10 meter. I skuggan under tång eller djupt ner i vattnet blir de vackert mörkt röda. Linné beskriver sommarplantor av ullsläke på Gotland som ”fin och fördelt som ull… blek med förlängda mellanrum mellan två knutar”. Det är det ulliga utseendet som gett ullsläken sitt namn.
Hur känner du igen ullsläke? Den bildar ca 12 cm höga tofsar av randiga grenar, med klolika ihopböjda toppar. Huvudaxeln består av stora bleka centralceller som delvis är klädda med små röda barkceller. Detta gör att grenarna ser randiga ut. Det finns en släke-art till i Östersjön, rödsläke, Ceramium virgatum, men den har barkceller utmed hela grenarna så den blir jämt röd i färgen.
De olika stadierna i Ceramium tenuicorne’s livscykel ser likadana ut, men är olika stora. Tetrasporofyten är störst, honplantorna lite mindre och hanplantorna minst. Men att se skillnad på stadierna är överkurs.
Många ullsläkeplantor sitter också på blåstång, Fucus vesiculosus. Efter den senaste stormen som drog in utmed kusten i Uppland, kastade stormbyar upp massor med blåstång och ullsläke utmed stränderna. Ullsläke kan vara mycket vanlig i tångvallen, upp till ¼ av materialet.
Runt Gotland och Öland har mängden blåstång minskat, och istället dominerar ullsläke och andra rödalger på bottnarna och i materialet som spolas iland. Orsaker till blåstångens minskning runt Gotland och Öland kan bero på förändringar i siktdjup och ökade algblomningar eller på hårt bete av havsgråsuggor. Tyvärr finns inga äldre data av mängder av de olika arterna att jämföra med. Att det nu mest är ”sleke” som det kallas lokalt och inte tång ställer till problem genom att förstöra sandstränder, där de gräver ner sig. När ullsläke vissnar och ruttnar läcker den rött pigment.
Bilden ovanför visar några små tofsar av ullsläke som legat i sötvatten över natten och börjat läcka röd färg. Tyvärr håller inte färgen utan bleknar med tiden – annars skulle det vara kul att färga med. Ser ganska häftigt ut! Blir det mycket material av ullsläke som ligger i strandkanten kan bli syrefritt och lukta ganska läskigt. Det går lätt att föreställa sig när man ser på bilden.
Med tiden blir stranden mer och mer gyttjig om inte algerna samlas in och transporteras bort. Men om algerna samlas in och tas bort kommer också näringsämnen som fosfor och kväve att föras bort ur havet och tillbaka till land. I samband med projektet ”Vatten på Gotland” samlas alger in vid ett antal stränder, bl. a. Bunge, Nisseviken och Slite. Vill du veta mer om vad som gäller för insamling av iland spolat material läs broschyren Algskörd och släktäckt, den ger grundläggande information att tänka på.
Tångbloggen 