Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ettårig’

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

Mars månads vattenväxt är havsnajas, Najas marina. Det lättaste sättet att hitta havsnajas är att leta rätt på en riktigt grund och gärna lite avsnörd vik omgiven av vass. Sen kan det bli lite spännande för den växer i lös gyttja. Det bästa sättet att ta sig dit är i en roddbåt eller på en SUP-bräda. Så titta på en karta efter avsnörda laguner och större vassar utmed kusten. Den förekommer också i sötvatten med där är den sällsynt. Något att ge sig ut på jakt efter längs större delen av Östersjökusten. Den finns också i Danmark och Norge men där är den mindre vanlig. Kanske för att kusterna ser lite annorlunda ut med färre avsnörda vikar än vad som förekommer utmed Östersjöns kuster. Dessa vikars avsnörpning hänger ihop med landhöjningen. Grunda vikar eller flador genomgår med tiden ett antal stadier, från juvenil flada till flada, gloflada och glo. Till slut blir det en liten sjö. Under de olika stadierna dominerar olika vattenväxter och djursamhället förändras också. De vanligaste arterna av undervattensvegetation i glofladan är havsnajas och kransalger.

Havsnajas är en ettårig växt. Plantan blir mellan 10-60 cm hög, med små taggar vid internoden och längs de smala bladens kanter. Det gör att den är lätt att känna igen. Havsnajas blommar under sommaren från juli till september. Det finns få studier på hur växter som lever under ytan pollineras, speciellt där hon-och hanblommor sitter på olika plantor som hos havsnajas. Hos havsnajas lossnar ståndarknapparna från plantan och sprids med vattenrörelserna under 5-10 minuter. Pollenets livslängd förlängs ytterligare av att de innehåller många stärkelsekorn som ger dem energi för tillväxt. Resultatet visar att det är en lyckad strategi, för havsnajas har ofta en stor produktion av frön.

Gräsänder betar gärna på de grunt växande havsnajas-plantorna. Studier visar att frön som passerat genom ändernas tarmsystem gror bättre och genom att gräsänder flyger långa sträckor bidrar de till spridningen av havsnajas. Det är antagligen spridning med fåglar som gjort att den förekommer cirkumpolärt i både tempererade och tropiska vatten. Havsnajas förekommer inom ett brett temperaturintervall från 0-28 0C och används också som akvarieväxt. Varför inte testa och skaffa dig några havsnajas i en välsorterad akvarieaffär? Med sitt lite taggiga utseende kan den bidra till en ökad variation i akvariet och dessutom är den ju trevlig att titta på.

Read Full Post »

.

Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]

Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa.  Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång.  Men bara en art som hör till släktet Eualaria.

Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.

Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.

Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.

Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.

Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.

Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

3 Asperococus i tångvall20190630

Mars månads alg är fingertuta, (Asperococcus bullosus) en ljust brun, ihålig alg. Det svenska namnet fingertuta är mycket passande då det går att stoppa in ett helt stort finger i den uppblåsta algen som kan bli cirka 5-30 lång och 2-3 cm bred. Bullosus är latin och betyder uppblåst. Bilden är ifrån juni 2019 på en strand vid Tjärnö.

På ytan syns mörka prickar av sori, dvs samlingar av runda unilokulära sporangier och hår som ligger spridda över bålen. Fingertutan står upp i vattnet med sin uppblåsta tarmliknande bål och är fäst med en kort smal stjälk på botten. Flera plantor växer i små grupper tillsammans.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är en ettårig sommaralg som är vanlig på skyddade lokaler. Fingertutan växer som påväxt eller på stenar och skal. Den hittas ofta ilandspolad på skyddade stränder. På vintern överlever sporer från algen som sedan växer ut under sommaren. Algen är en marin art och hittas ofta i tångvallen utmed västkusten. Enstaka fynd har gjorts ända ner till Kullen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sommaren 2019 var ett bra år för fingertuta. Här ses den växa ymnigt tillsammans med sudare på 4-5 meters djup vid Släggö i Lysekil.

Read Full Post »