Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Europa’

Vår resa fortsatte vidare från de översvämmade markerna utanför staden Ribe, som grundades omkring år 705 – 710 e.Kr och är både Danmarks äldsta stad och faktiskt en av Nordens äldsta städer. Här finns en historia som sträcker sig över 1300 år tillbaka i tiden. Vår väg tog oss till Sönderborg, som ligger vid Flensburgfjorden på ostkusten av Danmark. Staden Sönderborg växte fram runt slottet som låg på plasen under 1100-talet. På stranden nedanför husen och slottet i Sönderborg fanns det stora mängder ålgräs på delar av stranden, men även blåstång och blåmusslor på andra delar.  Som ofta är fallet ligger det stenpirar som avdelar stranden och antagligen påverkar vad som växer och såklart driver iland. På den del av den långa stranden där blåstång; Fucus vesiculosus och blåmusslor, Mytilus edulis, dominerade på botten vid lågvatten var botten mer stenig. 

En tydlig skillnad mellan materialet på stränderna som vi besökte på Nordsjökusten och denna strand var att stora delar av ålgräset var fräscht och grönt och antagligen ryckts upp i samband med att stormen Amy nyss passerat. Mycket av ålgräset hade fortfarande färska vita rötter och bruna rotstockar där de låg på stranden. Tidpunkten för maximalt lågvatten inträffade på morgonen och sen kväll, så när vi kom ner till stranden var tidvattnet på väg in, men blåstång och blåmusslor låg fortfarande torrlagda. Det fanns många små döda strandkrabbor och lite kräkel, Furcellaria lumbricalis, tillsammans med en massa små flintstenar. Hittade också flera valnötsskal på stranden som kanske har kommit från något valnötsträd i närheten, för valnöt skall klara sig i skyddade lägen i Danmark. 

Resan gick vidare med buss och färja till en strand vid Söby, som ligger på en liten ö mellan Augustenborg och Faaborg i Lilla bält.  På stranden i Söby låg en tjock gammal tångvall med mycket tång, medan nere i vattenlinjen fanns en rad med stora sågtångsplantor, Fucus serratus, där många tagit med sig stenen de satt på när de spolats upp. Ett tydligt tecken på stormen Amy’s framfart, även här på den andra sidan av Danmark långt inne i Flensburgsfjorden.

Efter en timme åkte vi vidare med färjan Ellen till Faaborg för att sluta dagen i Nyborg. Från tågstationen på väg till hotellet passerade vi förbi ”Borgmestarens skov”. Träden var helt inklädda i murgröna Hedera felix. Jag har aldrig sett både trädstammar och marken täckta av så praktfullt blommande murgröna. Hemma i Räfsnäs blommar den sällan, för den trivs bäst i lite varmare klimat. Är det tillräckligt varmt bildas små svarta frukter som vanligtvis innehåller ett eller ett par frön. På väg över bron var träden utmed bilvägen och en lyktstolpe helt täckta av överblommad skogsklematis, Clematis vitalba. Tjusigt!

Det måste se fantastiskt ut när träden är klädda av massor med små vita blommor på sommaren. Nu syntes istället de stora klungorna med mogna frön färdiga att spridas långa vägar med vinden. 

Både murgröna och skogsklematis kan klättar högt upp i träd och genom sin täta vegetation skugga och skada tillväxten. Båda säljs som krukväxter och gynnas av ett varmare klimat. Så hur ser vi på dessa två arter med liknande påverkan på träden och växter på marken som de kan täcka över?  Murgröna, som har sitt ursprung i Europa, Asien och Nordafrika, är Gotlands landskapsblomma och fredad enligt allemansrätten! Men när den spritt sig till andra länder som t.ex. USA ses den som en invasiv art eftersom den där kan konkurrera ut inhemska arter. 

Skogsklematis har ett liknade ursprungligt utbredningsområde som murgröna. Den finns inte på EU:s officiella lista över invasiva främmande arter men har klassificerats som en invasiv art i Danmark med motivering att den kan kväva skogsträd där den etablerat sig. Den har också klassats som en invasiv art av lokala myndigheter som t.ex. Malmö stad. En viktig skillnad mellan arterna är mängden av frön som produceras och hur lätt de sprids. Detta är en av orsakerna till att skogsklematis sprids snabbare och kan bli invasiv jämfört med murgröna som lättast förökas med vegetativa skott ännu så länge. När klimatet i Sydsverige blir lite varmare i framtiden kommer vi kanske också att se annorlunda på både skogsklematis och murgröna. 

Detta blev en lång utläggning om de två lianerna som klättrar i ”Borgmestarens skov” – men nu är det dags att berätta om stranden i Nyborg som ligger med utsikt mot Stora bältbron.

Närmast Stora bältbron dominerades stranden av blåstång, blåmusslor och några plantor av fingertare, Laminaria digitata. På flera av bladen syns mörkare fläckar, sorus, som innehåller sporer, en fas i fingertarens livscykel. Tittar du noga ligger en lösryckt basdel med förgrenade rhizoider på sanden mellan fingertarebladen. Den ser lite ut som en stubbe.

Vår resa närmar sig sitt slut. En lång tappa leder ner till stranden nära det lilla samhället Drottningmölle som liggen en kort resa från Helsingör. När vi kom fram duggregnande det och som på de flesta platserna var vi ensamma på den långs stranden. Där låg en stor gammal tångvall med mycket blåstång och en del ålräs. 

Andra fynd var en gren av ektång, Halidrys siliculosus, lite blåstång och sågtång och en massa av kräkel, Furcellaria lumbricalis som skiftade i allt från rött, svart till blekta delar i grönt och vitt. Inne ibland tången låg det också havsris, Anhfletia plicata, ribbeblad, Delesseria sanguinea och lite tarmalg, Ulva intestinalis. Den artrika rödalgsfloran tyder på att det måste finnas gott om lite djupare hårda bottnar i närheten utanför stranden.

Det märkligast fyndet hittade jag högst upp på stranden. Inblandat med lite tång och ålgräs låg nämligen två sötvattensarter, vattenpest, Elodea canadensis, som är en främmande art i Sverige som lätt kan bli invasiv, och andmat, Lemna minor.  Hur hade de hamnat i den översta tångvallen längst bort från vattnet? 

Andmat, Lemna minor, syns som massor med små gröna prickar på stranden.

Den enda möjliga förklaringen skulle kunna vara att med de kraftiga regnen att den lilla sjön i närheten eller något annat näringsrikt vattendrag svämmat över, växterna spolats ut i havet och drivit iland vid högvattnet. När vattnet drog sig tillbaka blev de liggande kvar. Igen, spår av ovädret som följt oss under resan. Tackolov utan att påverka oss speciellt mycket. 

Innan hemresan hann vi med ett besök på Öresundsakvariet i Helsingör som hör till Köpenhamns universitet. Öresundsakvariet visar mycket av det rika fisklivet i Öresund och att Öresundsbron skyddar livet under ytan från trålning. 

På onsdag den 8 oktober tog vi färjan till Helsingborg och fick höra om hur de kraftiga sydliga vindarna i samband med stormen Amy på lördagen den 4 oktober fick vattnet att sjunka med 92 cm i Öresund och i hamnen i Helsingborg. I Malmö sjönk det med 78 cm från normalvattenståndet. Resultatet var dramatiska scener, där mindre båtar hängde i sina tampar vid bryggan när vattnet försvann. Men nu var det som vanligt igen, solen sken och färjan Hamlet körde oss över sundet på 30 minuter. För den som vill hinna handla taxfree gäller det att passa på under 10 minuter när man befinner sig på internationellt vatten. 

Hoppas på fler resor till spännande stränder nästa sommar.  Lena

Read Full Post »

I dammen blommar de sista näckrosorna och vid kanten finns stor näckmossa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det en mossa.

Namnet Fontinalis antipyretica kommer från både latin och grekiska. Fons är latin och betyder ”källa” (av vatten) och anti betyder ”mot”. Pyr kommer från grekiska och betyder ”eld”. Tillsammans blir det ”vattenmossa som stoppar eld”. Sitt latinska namn har månadens vattenväxt, som är en mossa, fått för att den under medeltiden användes för att släcka bränder. Det svenska namnet, stor näckmossa, passar fint eftersom den ofta växer på stenar i forsar där enligt svensk mytologi näcken sitter och spelar. Stor näckmossa växer också i diken, bäckar, sjöar och utsötade vikar i Östersjön. Den har ett stort utbredningsområde och går att hitta i Europa, Asien, Afrika, Grönland och i Kanada och Nordamerika.

För november månads inlägg på Tångbloggen fick jag fiska upp lite stor näckmossa ur vår damm. Där växer den lite skuggigt utmed kanten mellan några stenar. Det är redan lite sent på året så många av de äldre delarna har vissnat. Men samtidigt finns det ganska många vackert gröna delar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 Stor näckmossa känns igen på sina långa grenar som får ett lite trekantigt utseende genom att bladen sitter ordnade i tre överlappande rader. Grenarna kan bli mycket långa, upp till ca 60 cm. Bladen blir 4-9 mm långa, styva och ägg- eller lansettformade med en vass spets och tydlig köl.

Stor näckmossa förökar sig i första hand vegetativt genom stoloner eller genom att fragment som lossnat kan fästa sig igen. Sexuell fortplantning är relativt ovanlig och små sporkapslar med sporer är något som man sällan hittar. Den kan växa i stora klumpar och mattor. Inne ibland grenarna kan många ryggradslösa djur hitta skydd, samtidigt som kiselalger kan växa som epifyter på bladen. I vår damm gömmer sig trollsändelarver och sötvattensgråsuggor inne ibland grenarna. Behöver du en art i sötvattensakvariet funkar stor näckmossa fint.

I Östersjön förekommer den i utsötade vikar och kommer man längre norrut i Bottenhavet och Bottenviken där vattnet har lägre salthalt blir den allt vanligare.

Read Full Post »

Matta med hårsärv som växer på runt två decimenters djup.

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

Först en artbeskrivning. I svenska vatten finns en art av hårsärvväxter, hårsärv, Zannichellia palustris som ofta delas in i tre varianter; skaftsärv, storsärv och småsärv. Den vanligaste arten i Östersjön är hårsäv som förekommer både i bräckt vatten och i sötvatten i Europa, USA, Asien, Australien och Sydmerika. Hårsärv har långa, trådlika blad. Rötterna är smala med många tunna rottrådar som växer ut ifrån en krypande jordstam. På engelska kallas den för ”horned pondweed”, eftersom formen hos fröet ser lite ut som ett horn. Artepitetet palustris är latin och betyder ungefär från kärret och berättar att detta är en växt som vill ha det blött.

Hårsärv vid badstranden på Rådmansö i augusti 2024. Notera hur svart det är på botten där jag grävde upp lite av hårsärven jämfört med första bilden.

För att skriva om och hitta material till månadens art denna månad, åkte jag iväg till en badplats i närheten där det fanns en långgrund sandstrand som även var skyddad från vågor. Jag behövde inte gå långt från stranden innan jag klev in i en mjuk matta av hårsärv. När jag skulle gräva upp lite plantor för att undersöka dom närmare blev det alldeles svart under plantorna och det steg upp stora bubblor av svavelväte. Luktade inte gott, men vad gör man inte för att få med sig material hem till ett inlägg på Tångbloggen!

Väl hemma så plockade jag fram det gamla mikroskopet och fotade med mobilen. Här gäller det att vara stadig på handen. Det är extra roligt när resultatet är att upptäcka något som jag inte sett tidigare och inte visste.  På det första översiktsfotot syns de hornformiga fröna som sitter utmed stjälken med jämna mellanrum. När jag tittade närmare fick jag syn på något såg ut som ett litet hjärta på ett smalt skaft. Vad var detta?

Skott med frön och ett hjärtformigt litet blad. Vad kan det vara?

Efter lite detektivarbete på nätet och kollat ordentligt i Mossberg och Stenberg ”Den nya nordiska floran” från 2003 så förstod jag att det var en hanblomma med ståndare som jag lyckats få syn på. Efter en koll i mikroskopet hittade jag en blomställning av hårsärv med sin speciella struktur och form. Blommorna är helt under ytan och pollinering sker genom at pollen sprids i vattnet.

Hårsärv är flerårig men de producerar ändå en massa frön. Fotade också en jordstam med rötter och några frön som sitter på ett skaft precis ovanför sedimentytan. De som sitter nära botten kommer antagligen att gro där omkring. Men skulle bitar av plantan slitas loss av vågorna kan hårsärv spridas med vatten och vågor till nya platser. Det är antagligen en av anledning till att den är en så vanlig art utmed hela Östersjöns kust och även är välspridd runt många havskuster.

En bit jordstam med frön och rötter.

Read Full Post »

Havssallat, Ulva fenestrata (tidigare kallad Ulva lactuca, dvs. ”sallad”) är en tunn, platt bladformig grönalg som är två celler tjock och sitter fast på underlaget med ett litet skivformat fäste. Kanten är ofta lite söndersliten. Namnet fenestrata (fönster) har den fått för att det kan bildas hål i bladet, som små ”fönster”.  Havsallatsbladen blir ca 10-30 cmstora. Havssallat växer på stenar eller ibland som epifyt på andra alger. Det är en av våra vanligaste grönalger. Färgen är klart grön till mörkgrön. Det finns andra Ulva-arter som liknar havssallat och de kan vara svåra att skilja från varandra. Arten strutsallat till exempel, är sladdrigare eftersom de består endast av ett cellskikt. I jämförelse med den är havssallat fastare, eftersom den är uppbyggd av två sammanvuxna cellskikt.

Den klart gröna havssalladen lyser upp tångbältet. Här sitter den på sten tillsammans med rosa skorplav.

Havssallat förekommer över hela världen: Europa, Nordamerika (väst- och östkusten), Centralamerika, Karibiska öarna, Sydamerika, Afrika, Indiska oceanöarna, Sydvästra Asien, Kina, Stillahavsöarna, Australien och Nya Zeeland.

Ulva fenestrata är mycket vanligt att finna på stenar och på andra alger runt de brittiska öarna, Frankrikes kust och Nederländerna. Utmed franska kusten i Bretagne, där vattnet har höga halter av nitrat från jordbruket. Det har lett till ”makroalgsblomningar”, dvs kraftig tillväxt av havssallat som när de spolas iland och bryts ner producerar metan, svavelväte och andra gaser. Det är en marin alg och det finns rapporter om lösliggande bestånd på grunda bottnar i södra Östersjön. Längre in i Östersjön är det den liknande arten Monostroma baltica Östersjösallat, som vi oftast hittar.

 
En isomorf livscykel betyder att sporofyten ser likadan ut som gametofyterna.

Livscykeln är typisk för många grönalger. Sporofyter och gametofyter ser morfologiskt likadana ut. Bladet eller bålen blir gulaktig och går lätt sönder i kanten när svärmsporerna släpps. Den diploida vuxna algen producerar haploida zoosporer via meios. Dessa zoosporer faller ner till botten och fäster sig på stenar, skal eller andra alger. Från dessa växer det ut haploida manliga eller kvinnliga individer som utseendemässigt helt liknar de diploida plantorna. När de haploida vuxit till sig släpper de ut könsceller som möts i vattnet, befruktas och bildar en zygot. Den gror sedan ut och producerar det diploida bladet hos havssallat.

Havssallat är rik på järn och kalcium och används lokalt i Skottland i soppor och till sallader. Nu testas den och andra arter av släktet Ulva i olika rätter av kända kockar, t.ex. är det gott att torka eller fritera rörhinna, Ulva intestinalis. 

Ibland kan den nästan se ut som om havssallat är en knallgrön plastpåse som fastnat bland tången.

Read Full Post »

I år kommer vi att presentera en ny alg varje månad. Allt ifrån de stora brunalgerna där ju blåstång, (Fucus vesiculosus) och smaltång, (Fucus radicans) varit tema inom forskningen under många år och fortsatt kommer att dyka upp under årets studier till små mikroskopiska alger som kanske inte är så kända. Vi vill visa hur spännande alger är och vilken nytta de gör genom att producera syre och vilka produkter vi får från olika arter och vad de kan användas till.
Januari: blodregnsalg, Haematococcus pluvialis

Blogregnsalg.png

I små vattensamlingar, hällkar, i skärgården hittar man ofta en encellig mikroskopisk grönalg. Algen kallas blodregnsalg, Haematococcus pluvialis och finns spridd över hela Europa, Afrika och Nordamerika. Namnet kommer från grekiskans haema och coccus vilket betyder blod respektive frö. Pluvialis kommer av latinet och betyder regn.
De hör till gruppen gröna alger och simmar runt med hjälp av två tunna flageller i framändan på cellen. I dessa små vattensamlingar varierar miljöförhållanden och blodregnsalgen kan anpassa sig och överleva, kraftigt solljus och intorkning och infrysning på vintern, genom att bilda speciella orörliga vilsporer med tjock cellvägg. Vilsporerna är fyllda av stärkelse, fett, och astaxanthin, ett rött pigment. Sporerna samlas i en klibbig massa till en röd tunn hinna som fastnar på stenytan. När livsbetingelserna blir bättre, t.ex. efter ett regn, kan sporerna återgå till rörliga gröna alger.

vilsporer.png

Astaxanthin är ett ämne som skyddar cellen från att brytas ner av fria syreradikaler som angriper cellen vid olika typer av stress, t.ex. av när cellen utsätts för stark UV- strålning. Blodregnalgen odlas på grund av sitt höga innehåll av astaxantin, som kan skydda kroppens celler mot fria syreradikaler och stärka immunförsvaret. Idag finns astaxanthin i ett flertal produkter ute på marknaden bland annat i foder inom laxodlingen. Ämnet är t.ex. livsnödvändigt för laxens könsmognad och lek och skyddar mot olika sjukdomar. Vilda laxar får i sig astaxanthin genom sin naturliga föda, små kräftdjur som ätit alger.

Read Full Post »