Det är dags för en första rapport om några resultat som kommit in från uppgift 1 – djurlivet i blåstången. Mycket av de riktigt runt växande blåstångsplantorna dog under den långa lågvattensperioden i Östersjön under våren. En effekt av om den yttersta spetesen på skottet skadas är att det kan bildas som häxkvastar i toppen när en massa nya små grenar växer ut. Det kan bero på uttorkning som hände i år i Östersjön eller genom att något djur t.ex. en tånggråsugga, Idotea gnager av tillväxtzonen, meristemet.
Häxkvastar på blåstång. Har du sett dem någon gång?
Vi på Tångbloggen spenderar just nu några veckor på västkusten och kollar såklart på blåstång och annat intressant som förekommer utmed stränderna här. Det finns så många skillnader i sammansättningen av arter som lever i och omkring tången om man jämför en planta från ostkusten med en planta från västkusten. Det är inte bara att artsammansättningen skiljer sig åt och att det finns sötvattensarter som båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis och Lymnea i tången från Östersjön och flera marina arter av strandsnäckor, Littorina på västkusten. En annan skillnad är att det för det mesta är ganska få arter som kryper runt eller håller sig fast i tången på västkusten jämfört med antalet individer per art i Östersjön. Vill Du läsa lite mer om skillnaderna titta gärna på denna länk. GE LÄNK TILL TÅNGBLOGGEN 201606.
Vi hoppas nu på att få in många, många rapporter från olika delar av Östersjöns långa och varierade kust under de kommande veckorna. De hjälper oss att få kunskap om vilka förändringar som sker mellan år i havet.
Det blir också intressant att se om den tidiga, varma våren gjort det möjligt för tångmärlor, Gammarus och tånggråsuggor, Idotea att hinna med att föröka sig två gånger. Här fick vi hjälp av många skolor som deltog i Tångskogsjakten, finansierat av Nobel Pris Museum förra året. Kanske kommer några av skolorna att fortsätta med liknande studier och vill skicka in in sina resultat till oss? Då skulle vi bli extra glada.
Eftersom vi nu fått in rapporter under flera år går det att börja jämföra resultat mellan år. För detta behövs att studier görs flera år i rad i samma område. På land ser och märks ju skillnaderna mellan år tydligt men det finns liknande ibland stora årstidskillnader i tångskogen. Till exempel kommer det att bli ett sudar, Chorda filumår igen som 2021? Hur länge kommer trådslick, Pylaiella littoralis att sitta kvar på plantorna innan den lossnar och driver iland? Finns det mycket tånggråsuggor som kan ge sig på att beta på blåstången? Mängden påväxt av havstulpaner och mossdjur kan också variera mycket både mellan år och mellan olika lokaler och avslöjar om vattnet är rikt på partiklar.
För att lära sig mer om arter i Östersjön kan det vara ett alternativ att skaffa ”Växter och djur i Östersjön” från Stockholms universitets Östersjöcentrum eller kolla på Livet i havet.nu. LÄGG IN LÄNKAR. På Östersjöcentrums hemsida hittar Du också en kort beskrivning av vilka data vi vill få in om platsen där tångplantan växer. Om det finns uppgifter om vattentemperatur skicka gärna med det också.
Soliga hälsningar från Lena, Ellen och Algforskarsommar
Det är jätteroligt att det inte bara är vi som tycker att det ska bli spännande att skicka upp blåstång i rymeden. Igår på långfredagen kunde lyssnare av humorprogrammet Lanzkampen i Sveriges Radio P1 höra hur vår stundande raketfärd kom till. Dessutom görs en mycket snygg koppling, som vi skrattat gott åt.
Klicka HÄR för att komma till programmet. Inspelet om blåstång kommer 25:33 minuter in i programmet.
När jag började som doktorand för Lena 2010 dröjde det inte länge förrän hon berättade att hon var sugen på att skicka ut blåstång i rymden. Hon hade tidigare varit med och upptäckt att blåstången i Östersjön förökade sig vid fullmåne. Men hur, det vet vi fortfarande inte.
Under åren har vi många gånger pratat om att vi skulle vilja ta reda på detta genom att skicka upp blåstång i rymden. Ibland även i intervjuer. Så helt plötsligt kom det ett mail. ”Hej. Vi hörde på radion att ni vill skicka upp tång i rymden och vi har lite plats över i vår raket. Vill ni åka med?”
Det är många forskare som arbetar med rymdforskning på ett eller annat sätt. Svenska rymdbolaget (SSC) bygger raketer som åker 250 km upp i atmosfären innan de vänder och kommer ner mot jordens yta igen. De skulle skicka upp en raket efter påsk och här fanns det lite utrymme kvar längst ner i botten på raketen. Ville vi ha det?
Klart vi ville!
Eftersom vi inte hade en enda krona i finansiering till detta, fick vi trolla med knäna för att få ihop en låda som kunde hålla våra prover. Det var mycket som skulle stämma både för att tången ska klara resan och för att inget ska kunna gå sönder eller skaka loss och påverka raketen eller dess innehåll under färd. Vi fick många nya kunskaper och är mycket tacksamma för att det duktiga teamet på SSC kunnat hjälpa oss såpass mycket. Tillslut fick vi till en låda i plexiglas där vi kan stoppa in provrör med ett litet tångfragment i varje.
Små provrör med blåstång i havsvatten åker upp i rymden i en genomskinlig låda av plexiglas.Mängden ljus provas ut för att ge tången rätt mängd under tiden den sitter i raketen och väntar på uppskjutning.
Blåstång får sin näring genom fotosyntes. Då bildar den även syre. Finns det inget ljus respirerar den endast, vilket innebär att den förbrukar syre, och om det är mörkt för länge tar syret slut och tången dör. Eftersom lådan med tångproverna monteras på plats i raketen en hel vecka innan uppskjutningen, behövde vi se till att tången får tillräckligt med ljus för att må bra. Köksbordet hemma förvandlades till raketlaboratorium när jag fick hjälp av sambon med att mäta hur många dioder som behövdes för att ge lagom mängd ljus, samt att fräsa ur spår och löda ihop dem så att de kan tändas och släckas med en timer utanför raketen.
Längst ner i botten på raketen sitter vår lilla låda med tång monterad. Bakom ser ni den spetsiga noskonen. Foto: G. Florin SSCEtt litet tångfragment per provrör åker upp i rymden.
Space mission BalticFucusinSpace åker upp med en raket som skjuts upp från Esrange och kommer vara i ”viktlöshet” under 8 minuter. Enligt liknande försök som gjorts på en av botanikens vanligaste försöksorganismer, Arabidopsis, räcker detta för att kunna mäta förändringar i mRNA. Detta ger en uppfattning om hur organismen reagerar på avsaknaden (nästan) av gravitation. Hos Arabidopsis ser man hur rötterna växer åt alla möjliga håll när de inte dras ner mot jordens mitt. Men hur kommer blåstång reagera?
För att mäta hur viktlösheten påverkar tången kommer vi kika på dess mRNA. mRNA är en enkelsträngad ribonukleinsyra som transporterar information i cellen för hur olika protein ska byggas. På mRNA kan man se om olika gener upp- eller nedregleras (bygga mer eller mindre av olika protein) till följd av den stress som organismen utsätts för.
När vi vet hur blåstång fungerar som rymdresenä, kan vi börja skriva på den stora ansökan om att få skicka upp blåstång till forskningsstationen ISS. Där uppe i omlopp påverkas inte tången lika mycket av månens dragningskraft, och vi kan då testa om det är just den kraften som driver den biologiska klockan som hjälper blåstången att synkronisera sin fortplantning i Östersjön.
Mission patch!
Varje rymduppdrag, eller space mission, har en mission patch som visar flaggor och logotyper från alla som är ombord. Här är vår fina mission patch! Självklart kommer vi låta göra broderade märken av den att sätta på jackan och väskan. Det är ju inte varje dag som man skickar ut tång i rymden, så vi tycker att vi får stoltsera lite extra med det.
Planen var att raketen skulle skjutas upp i början av april. Men på grund av tekniska problem så har det fått flyttas framåt i tiden. Vi vill ju inte att raketen ska explodera eller landa i Norge, för då blir det pappersarbete. Nästa lämpliga fönster för tångens första rymdresa blir istället i slutet av oktober eller november i år. Så missa inte hur det går för tången i rymden. Klicka på ”följ” så att du vet när det är dags. Vi kommer lägga ut en länk till live-streamen från Esrange, så att ni kan se uppskjutningen live hemifrån. Det ni! Det ser vi fram emot. Hoppas ni gör detsamma.
Så, när ni under sena kvällar nu blickar upp mot himlen kan ni tänka på att snart kommer blåstången kunna titulera sig rymdresenär. Inte illa. Och allt för att rätt person lyssnade på radion en morgon.
Vem kunde tro det? Vi går nu in på vårt 12e år! Vi är extra glada över att under de senaste tre åren haft runt 31 000 besökare årligen och att många av er har frågor och funderingar om det vi skriver om. Det gör att vi känner att det vi skriver om kommer till användning. I år har vi som alltid även fått många frågor från elever och studenter under temaveckor i skolan eller specialarbeten om alger, tång eller andra frågor om våra hav och havsmiljön. Vi uppskattar verkligen att elever och pedagoger hör av sig till oss. Det är väldigt roliga frågor att svara på.
Frågor kring användning av alger och tång som mat, växtgödning och hur man kan odla dem har ökat under de senaste åren. Det avspeglar väl de frågot kring alger som tas upp av media.
Vår serie Månadens alg, där vi presenterar en makroalg-art lite närmre, har rullat sedan 2016. Vi har nu beskrivit nästan 100 arter! Deras livscykler, miljön där de växer och om de t.ex. odlas eller har någon speciell egenskap, som att producera polybromerande ämnen eller tar upp mycket tungmetaller. Hur många av våra vanligaste arter känner du till? Nästa år kommer vi att ändra det lite, och istället ha temat Månadens vattenväxt, där vi belyser akvatiska kärlväxter. Detta är ett önskemål från våra läsare på kommuner och länsstyrelser.
Om allt går som vi hoppas, kommer vi också att ha ett nytt, spännande blåstångsprojekt på gång. Det är garanterat något utanför det vanliga. Mer om detta i början på 2024.
Det blir också mer om tidiga insamlingar i Östersjön av professor Mats Waern och herbariesamlingar. Beroende på hur det går med planerade projekt, så kan det även bli lite restaurerings-berättelser och uppföljningar på tidigare insatser. Kanske kommer det några nya arter in till kusten?
Vi får ju inte heller glömma att Svenska Algsällskapet ska dra igång 2024, där alla som är intresserade av alger kan samlas och lära sig mer, nybörjare som luttrad proffessor. Har du inte satt upp dig på mail-listan ännu, skicka ett mail med namn och epost till ellen@biologik.se så får du första utskicket när det kommer ut.
Så, kära läsare, se till att klicka på ”följ” knappen så ni inte missar något, för 2024 kommer bli ett spännande tång-år!
GOTT NYTT ÅR alla Tångbloggsläsare önskar Lena och Ellen
Ett vackert ishjärta till alla våra läsare!Rödalgen Dasya baillouviana på skal av blåmussla.
Under lång tid så fanns det inget annat sätt att samla alger och djur från bottnarna i haven än att släppa ner en skrapa, dra den utmed botten och sedan med spänning vänta på vad som kom upp till ytan. Det var först när det blev möjligt att dyka med luftapparat som studier av hur algsamhällen faktiskt ser ut blev möjliga. Var växter olika makroalgsarter? Vilka arter växer tillsammans och hur ser det ut utmed en klippa från ytan ner till där algsamhället tar slut?
Vårt fjärde Alg-Adventure börjar med berättelsen om en avlägsen släkting till mig, som kanske är den första kvinnliga apparatdykaren, och avslutas med Mats Waern som var den förste forskaren som använde dykning i sina studier av algsamhällen i Östersjön.
Min mycket avlägsna släkting hette Marjeta Kuscer och hon levde i Jugoslavien (nuvarande Slovenien) med sina två söner Ivan och Dusan. De ägnade sig åt att dyka med en hemgjord utrustning redan på 1030-talet. Luft pumpades ner till dykaren via en ombyggd cykelpump genom en slang, som dykaren antingen helt enkelt fick hålla i munnen eller så var den direkt kopplad till en hemgjord dykhjälm.
Marjeta står på stranden, redo för att dyka . Foto från boken Sprehodi pod morjem (Walks under the sea) 1963.Lite tveksamt säkra lösningar på utrustningen kan tyckas. Foto från boken Sprehodi pod morjem (Walks under the sea) 1963.
Min man, Nisse, lärde sig dyka med slang när de besökte familjen på 1960-talet. Det var såklart jättespännande att se hur livet utmed den jugoslaviska kusten såg ut under ytan. Det enda jobbiga brukade vara om det inte fanns någon luft i slangen när man behövde ett nytt andetag, för att den som stod på land och pumpade hade tröttnat! Då var det bara att gå upp till ytan. På foton från en bok om de två bröderna och deras mamma Marjeta finns en uppfinning till – det tidiga viktbältet! Marjeta har helt enkelt fyllt kjolen med stenar. Praktiskt och enkelt.
Marjeta med sin stenfyllda kjol, hemmagjord dykmask och luftslang. Foto från boken Sprehodi pod morjem (Walks under the sea) 1963.
Detta med dykningar och insamlingar av alger blir ännu mer intressant när vi på Tångbloggen fick möjligheten att ta hand om delar av Mats Waerns samlingar som en av hans medarbetare under många år, Anna Tolstoy, sparat för att jämföra med en dykundersökning från 1993 där hon deltog.
Alger från Mats Waerns insamling 1931 på lokalen Trutbådan.
Metodiken har varit den samma hela tiden. Allt material samlas in genom att skrapa av det som växer inom en 20 x 20 cm ram och pressa det på ett stort ark. Det blir inte bara en vacker tavla utan fångar ett ögonblick i Östersjöns historia för framtiden. Nu har det hunnit gå 92 år sedan Mats gjorde sina första studier i området kring Gräsö i Öregrund och 30 år sedan Anna undersökte Trutbådan igen.
Anna Tolstoys noteringar kring Waerns material från 1931Anna Tolstoys insamlade alger på samma lokal 1993
Visst skulle det vara jättespännande att följa upp vilka förändringar som skett sen 1993? Kanske är det dags för en Expedition Alg 2024 eller så väntar några andra ställen på ett besök? Följ gärna med oss på nya äventyr under 2024 här på Tångbloggen.
Tångbloggens gästskribent Maria Eggertsen rapporterar från den dunkla mesofotiska zonen, där nya algarter upptäcks hela tiden.
Er algskribent i det här gästavsnittet befinner sig mitt ute i Stilla Havet, på ett forskarutbyte som post doc i Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid Universitetet på Hawai’i. Jag tänkte därför berätta lite kort om vad ”min” forskargrupp arbetar med, och fokus är, som ni redan förstår såklart, alger! Och inte vilka alger som helst, utan djuphavsalger från havets skymningszon. Vissa är helt nya för vetenskapen! Det är främst rödalger det handlar om nere i djupen. Rödalger har en fantastisk förmåga att använda de svagaste solstrålar och tillgodogöra sig energin med hjälp av sina olika superpigment. De kan därför kolonisera även de avlägsnaste platser i havet och trivas på stora djup, där konkurrensen från andra alger är mindre.
Långt ute till havs, där vattnet är oceaniskt klart och sikten inte skyms av en massa partiklar och sediment från land kan man hitta dessa alger på över hundra meters djup. I den mesofotiska zonen (ca 30 – 150 m), dit endast en så pass liten del av solljuset når att där råder evig skymning, finns faktiskt en stor artrikedom. Eftersom det tekniskt sett är ganska oåtkomligt och svårarbetat finns också ett stort antal spännande arter som är helt nya för vetenskapen och bara väntar på att upptäckas!
The Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid University of Hawai’i, lett av professor Alison Sherwood, fokuserar på att kartlägga och beskriva alger från skymningszonen kring de Hawaiianska öarna i Stilla Havet. Här ingår både området kring huvudöarna och den långsträckta nordvästra hawaiiskärgården som ligger i nationalparken Papahānaumokuakea och sträcker sig ca 170 mil väster om huvudöarna. Med hjälp av avancerad teknisk dykning och undervattensrobotar har ett stort antal alger samlats in; mest rödalger, men även en del bruna och gröna har samlats – över 40 procent av skymningslandets alger har hittills visat sig vara antingen nya arter för Hawai’i eller helt nya arter. Tillsammans med sitt team (som i skrivande stund består av doktoranderna Feresa Cabrera och James Fumo och masterstudenterna Kazumi Allsopp och Sophie Paradis) har Alison beskrivit ca 25 nya arter.
Psaromenia laulamaula Halymenia spPsaromenia laulamaula (vänstra bilden) och Halymenia sp (högra bilden), två nyligen beskrivna mesofotiska arter från Hawai’i-öarna (Cabrera et al 2022), båda från 84 m djup. Foton från Sherwood Algal Biodiversity Laboratory, UH.
I den mesofotiska zonen kring hawaiiöarna är vattnet relativt svalt på grund av vattenströmmar från kallare breddgrader, vilket gör att miljön nere på djupet är mer likt det man kan hitta i våra tempererade vatten än i de grundare, solbelysta vattnen kring Hawai’is stränder. Där nere finns flimsiga rödalger, brunalger med små maskrosfrölika strukturer, rosaröda krustalger och ängar av kalkinlagrande grönalger som bildar habitat för många andra djur, som har hittats så långt ner som till 200 m. Helt otroligt och galet spännande! Arbetet med att kartlägga nya arter fortsätter hela tiden, och man vet aldrig vad dykare och expeditioner kan komma hem med för nya skatter.
Algerna som kommer in till labbet artbestäms med hjälp av molekylära analysmetoder (ofta tittar man på DNA och om det finns skillnader i specifika gener) och morfologiska karaktärer som är unika för just den nya arten. Det är lite svindlande att tänka att vår labbgrupp kan vara de enda på jorden som har tillgång till just den här specifika algen som nu ska artbestämmas!
Leiomenia sp Croisettea kalaukapuaeLeiomenia sp och Croisettea kalaukapuae, två mesofotiska algarter som Sherwood lab arbetar med att beskriva, båda från 84 m. Foto: Sherwood Algal Biodiversity Laboratory, UH.
När det är fastslaget att det är en ny art som ”upptäckts” samarbetar Sherwoods team med till exempel Papahānaumokuakea Native Hawaiian Cultural Working Group för att ge algerna nya, formella vetenskapliga namn med en anknytning i den hawaiianska kulturen och språket. Ett sådant namn är tex Halopeltis nuahilihilia, där nu’a beskriver algens växtform (både en ganska grov förgrening och en spretig, lite trasslig silhuett), hilihili betyder att fläta, och hili står för mörkröd, vilket beskriver den nya artens färg. Vem vet vad som finns mer där ute i djupen, det kan bara tiden utvisa!
För mer information och uppdateringar kring arbetet kikar du såklart in på laboratoriets hemsida.
I söndags var det då dags för Tångskogsjaktens postervinnare, Innovitaskolan i Nyköpings elever Ellen och Tuva, att tillsammans med sin lärare Tayana gå på Nobelprisutdelningen. Med var även Nobel Prize Museums Anna Ålander och Paulina Wittung Åman, som är de fantastiska krafterna bakom Forskarhjälpen. Och Tångbloggen, såklart.
Det var något extra att uppleva prisutdelningen på plats. Foto : Tayana Bengzon ÅkerblomPaulina, Tuva, Ellen och Anna vid prisutdelningen på Tångskogsjakten i fredags. Foto : Tayana Bengzon Åkerblom
Nu ser vi fram emot att arbeta vidare med allt insamlat data och att få höra vad nästa års Forskarhjälpen kommer att handla om. Men det blir först till våren.
Det är inte alltid en lärare ser såhär glad ut över att behöva jobba på helgen. Men en bra lärare ställer upp för sina elever i alla väder. Tack för din insats i projektet, Tayana!
Det andra Alg-Adventuret blev lite av en detektiv-story där det gällde att leta rätt på vilken av våra många kunniga och tidiga algologer som samlat in algherbariet från västkusten.
För några veckor sedan fick jag möjligheten att komma till Anna Tolstoys garage där hon samlat herbariematerial från Mats Waern och flera andra algologer i Sverige under många år. Det kändes som rena rama julafton många veckor i förväg och gåvan kommer att räcka under lång tid framöver. Det fanns en massa fyllda skåp med algherbarier både från Mats Waern, professor vid Växtbiologiska institutionen på Uppsala universitet och många andra större och mindre samlingar från andra svenska algologer.
Ett skåp fullt av herbariematerial! Oj oj oj vilken skattkista. Även alger som växer på musselskal.
Den första lappen var helt tydlig: ”Att ge det till Mats Waern”, som på nästa lilla handskrivna lapp var Dr. Men sen blev det lite mera knepigt för det finns många i familjen Fries och alla, eller nästan alla, har varit aktiva forskare inom fältet botanik, med fokus på lavar, svampar och alger. Och många heter Carl, Magnus, Elias och Robert i olika kombinationer. Lappen är undertecknad av Magnus Fries, som funderat på att slänga materialet som samlats in av hans far för 124 år sedan. Enda ledtråden var att det på de olika herbariearken från lokaler kring Kristineberg, Lysekil och Bondhålet anges att den som samlat materialet var Magnus Fries far, med initialerna R.F.
Snygg handstil! Handskrivna lappar är kul ledtrådar.
Dags att kolla på Google, dagens utmärkta sökmotor. Det gick enkelt. R.F. visade sig vara Clas Robert Elias Fries också han verksam som botaniker och far till Carl Magnus Elias Fries. Som ett litet sidospår kan nämnas att Robert Fries gifte sig med Nanna Curman, dotter till Carl och Calla Curman, som är väl kända i Lysekil.
Magnus Fries var, som många andra i släkten, botanist och verksam vid växtbiologi i Uppsala samtidigt som Mats Waern och därmed sluts cirkeln. Det är klart att han skickar detta algmaterial till Mats Waern som han kände från en verksamhet vid samma institution. Men som lappen avslöjar var det flera gånger risk för att materialet kunde ha hamnat i papperskorgen, vilket det tursamt nog inte gjorde. Nu finns det åter i tryggt förvar, ett litet herbarium insamlat för 124 år sedan med välbevarade pressade rödalger som ser ut som om de samlats in alldeles nyss.
Fina små ark med pressade rödalger i mycket gott skick.Det kan bli lite grävande i nomenklaturen när det finns gamla kollekt. Vissa arter heter samma medan andra kan ha bytt namn både en eller flera gånger under åren. Dilsea carnosa hette ett tag Dilsea edulis, men här är den insamlad som Sarcophyllis edulis.Rödalg från Bondhålet utanför Lysekil.
De öppnar också för frågor hur artsammansättningen ser ut nu och om det går att hitta Sarcophyllis edulis som nu kallas för Dilsea carnosavid Kristineberg. Troligen har dessa exemplar skrapats upp, för dykning med tuber förekom inte då och jag tror inte heller att herrarna i fråga ägnade sig åt att själva hoppa i vattnet och fridyka. Men i insamlingen ingår också t.ex. grunt växande rödalger och Enteromorpha från Bondhålet som samlats in på sommaren i juni i vattenlinjen 1899. Där kan ju ett litet dopp eller två ha förekommit, om det var varmt i vattnet.
Skulle vara jätteroligt och intressant att göra återbesök på lokalerna till sommaren för att jämföra dåtid med nutid och se hur algsamhället har förändrats över 125 år. I familjen Fries fotspår.
Rödalgen Cystoclonium purpureum, som enkelt känns igen på sina ”grisknorrar” till klängen.
Under året som gått har vi på Tångbloggen haft ett otroligt roligt och givande samarbete med Nobel Prize Museum i projektet Forskarhjälpen, som finansieras av Stiftelsen för Strategisk Forskning och FORMAS.
Årets projekt var Tångskogsjakten. Tillsammans med museets skickliga och erfarna personal tog vi under vintern fram ett pedagogiskt underlag. Bakgrunden till uppgiften beskrevs noga. Vad, när och hur tången skulle provtas beskrevs, i ord, bild och med checklistor. Viktigast av allt var att tydligt berätta vad de sedan skulle göra med proverna för att få fram data. Det blev ett riktigt stort projekt i år, med många olika delar.
Handledning för Tångskogsjakten, tjusigt illustrerad av Lena Kautsky
Lärare fick anmäla sin högstadieklass till Forskarhjälpen, sedan fick de utvalda klassernas lärare samlas på en uppstartskonferens på Nobel Prize Museum, för att gå igenom projektet Tångskogsjakten tillsammans med forskarna, det vill säga oss. 36 skolor var anmälda till start och hela 22 skolor arbetade med projektet ända till mål. Det avslutande momentet innebar att eleverna själva tillverkade vetenskapliga posters där de presenterade det data de samlat in under projektet. Totalt var 2638 elever inblandade i projektet och strax över 1500 utförde alla delar. Inte illa!!!
Eleverna fick samarbeta i grupper om 2-4 elever och göra varsin poster. På varje skola röstades sedan den bästa postern fram, och den skickades in till oss för en första bedömning och feedback i november. Sedan fick eleverna möjligheten att justera sin poster efter feedback och i tisdags var det dags för digital posterpresentation med feedback från andra skolor och från oss forskare.
Det är alltid lite nervöst att presentera ett arbete man har gjort, men eleverna hade is i magen och höll fantastiskt bra presentationer, som visade att de lärt sig mycket om ämnet och verkligen förstått frågorna de arbetade med. Dessutom var de mycket skickliga på att ge bra och konkret feedback. Vi var alla mycket imponerade.
Elevernas postrar visas på Nobel Prize Museum under hela Nobelhelgen.Det var jättekul att se alla fina postrar!
Så tillslut kom den stora finalen, avslutningsdagen fredagen den 8e december när vi som arbetat med projektet fick ta emot eleverna som gjort den bästa postern från varje skola och deras engagerade lärare. Så otroligt roligt!! Dagen bara sprang iväg och jag hade verkligen önskat att det varit dubbelt så lång tid för att hinna prata med alla och höra om hur de upplevt projektet och om de haft roligt. Men det verkade de ha haft, tackolov.
Förutom att vi visade hur alla skolors data såg ut tillsammans och förklarade lite trender och skillnader som vi redan nu hunnit se, så fick eleverna även lyssna på tre ytterligare presentationer. Först ut var Expedition Rädda Östersjön, som visade en film om hur de arbetar med att upplysa och informera om Östersjöfrågor. Sedan pratade Jesper Ström från Stockholms Universitet om hur enkelt det är att se mer av livet under ytan med mask, snorkel och lite tålamod. Jesper är själv dykare och fotograf och arbetar med den nationella miljöövervakningen av vegetationsklädda bottnar. Han visade fina bilder och förklarade för eleverna hur den sortens provtagning och datainsamling går till och hur olika djup har olika typer av organismer. Det kändes som att flera började bli lite sugna på ett dykcertifikat.
Så kom Fredrik Johansson från Rena Mälaren och berättade om hur de dyker och plockar upp skräp. Över 40 ton båtbatterier, som är fulla av giftigt bly, har de plockat upp. Och nästan 100 ton bildäck, som läcker giftiga kemikalier i vårt livsviktiga vatten. Och jodå, det är en hel del elsparkcyklar som hittats också. Efter dessa tre väl matchade föreläsningar var flera skolor inne på att haka på och se hur de kan städa under ytan på sin hemort.
Jesper Ström visar hur algerna längs en transekt varierar med djupet.Fredrik Johansson från Rena Mälaren visade bilder på galna skulpturer som gjorts av skräp de plockat upp.
Att vara forskare innebär ju att hitta svaren på frågor. Men oftast hittar man ännu fler frågor. Det var så vi sammanfattade vår presentation för eleverna. Och precis samma sak påpekade sedan årets Nobelpristagare i medicin, Katalin Karikó, som kom och höll en inspirerande föreläsning för eleverna om hur hon blev forskare och vikten av att ha roligt och tycka om det man håller på med. Sedan svarade hon på elevernas frågor om hur man forskar, hur man börjar komma på en sån viktig sak som ett vaccin och hur man gör för att nå sina mål. Det märkets på eleverna att det var mycket speciellt att få en egen föreläsning av en nobelpristagare. Den laddade, förväntansfulla tystnaden som lade sig i rummet precis innan Katalin kom in gick nästan att ta på. Ett rejält pressuppbåd längst bak underströk det hela.
Katalin Karikó föreläste om forskning och svarade på elevernas frågor. Det kändes stort för många.Det var ett stort pressuppbåd vid Katalins föreläsning
Efter Katalins föreläsning skyndade hon vidare till nästa event. Det är mycket på schemat för de som får Nobelpris. Och nu var det dags att dela ut VÅRA pris! Eleverna tävlade nämligen med sina posters i fyra olika kategorier.
Först ut var Juryns stora pris: 5000 kr till klasskassan och eleverna som gjort postern får gå på Nobelprisutdelningen i Konserthuset den 10e december tillsammans med sin lärare. Till vinnare utsågs Tuva och Ellen från Innovitaskolan i Nyköping. Jubel, grattis och applåder!!!
Sedan var det dags för oss att dela ut Forskarnas pris till den poster vi ansåg höll högst vetenskaplig standard. Priset på 5000 kr till klasskassan samt en dag på Askö marina fältstation för hela klassen gick till Leena, Rakel och Francesca från Göingeskolan i Broby. Mer jubel, grattis och applåder!
Vinnaren av Juryns stora pris 2023!!!Vinnaren av Forskarnas pris 2023.
Priset för Bästa layout, även det på 5000 kr till klasskassan och att få hänga med professionella art directorn Niklas under en dag, gick till Vedad, Hawa och Mert från Apelgårdsskolan i Malmö. Ytterligare jubel, grattis och applåder!
Priset för bästa layout gick till den här fina och roliga postern.Skolorna röstade fram denna läckra poster som sin favorit
Till sist var det Skolornas pris, där eleverna på alla deltagande skolor fick rösta fram den poster bland finalisterna som de tyckte var bäst. Priset, 5000 kr till klasskassan samt att jag kommer ner och föreläser om Östersjön för skolan, kammades hem av Elin, Moa och Kajsa från NOT Hagavikskolan i Växjö.
Utöver detta fick samtliga deltagande skolor varsitt tjusigt inramat diplom, choklad-Nobelpris till klassen och en påse med olika alg-snacks och lite annat gott från oss forskare.
Glada och stolta vinnare av Forskarnas pris för bästa posterDet var många besökare på museet som beundrade elevernas arbeteEn påse alg-gott till alla skolor. Inte sjögräs!
Vi forskare är otroligt tacksamma för all den hjälp vi fått från eleverna med insamling och sortering av tångprover från Umeå och hela vägen ner runt Skåne och upp till Ängelholm. Vilket arbete ni har genomfört! Det data som alla elever samlat in kommer vi att publicera i två vetenskapliga artiklar. Det tar ett tag att sammanställa, analysera och skriva ihop, men vi hoppas på att de ska komma ut 2025. Då kommer vi givetvis presentera dem här på Tångbloggen.
Vi hoppas att många lärare får lusten och möjligheten att anmäla sina skolor till nästa års Forskarhjälpen. Vi vet ännu inte vad det kommer att handla om, men håll utkik på Nobel Prize Museums hemsida så kommer det upp i slutet av vintern. Det har verkligen varit otroligt lärorikt för oss att vara med i ett såpass stort medborgarforskningsprojekt. Vi hoppas kunna förvalta och sprida all den kunskap och de erfarenheter vi fått så att fler forskare tar hjälp av allmänheten för att samla in stora mängder data som aldrig hade gått att få in på egen hand.
Starten på dessa fyra Alg-Adventures började med ett besök i Uppsala. Där fanns det en massa lådor med äldre alglitteratur som tillhört professor Mats Waern. Det var som att komma in i en skattkammare! Det kommer att bli många spännande och roliga upptäcker och ta tid att gå igenom detta material. Dessutom fanns det flera skåp fyllda med herbariematerial från tidiga insamlingar från Medelhavet, Spetsbergen, svenska västkusten och Östersjön. Det kliar i fingrarna av nyfikenhet.
Men låt oss ge oss av på det första Alg-Adventuret, som går till Berings hav.
En av de första botanisterna som gav sig iväg på längre expeditioner för att samla alger var Frans Reinhold Kjellman. Han är en av Sveriges tidiga välkända naturalister och algologer. Han var intresserad av algfloran i nordliga vatten och speciellt algfloran i Ishavet, som då var i stort sett helt okänd.
Frans Reinhold Kjellman, bild från Festskrift 1906, ur Wynne 2009
Kjellman deltog i Vega-expeditionen, (1879-1880), under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld, när färden för första gången tog sig fram till Stilla Havet via Ishavet längs Asiens nordkust. Vilken resa det måste ha varit!
Uppfattningen då var att det knappt fanns någon algvegetation alls, eftersom effekterna av isens skrapningar gjorde den översta zonen helt kal, inte alls frodig och artrik som utmed varmare kuster. Men när Kjellman samlade prover från lite större djup, där isen inte nött bort algerna, då hittade han täta skogar av stora brunalger i det kalla vattnet. Från denna fantastiska målning, som känns som den skulle kunna komma från Alaskas sydligare kust, väcks även frågan om hur mycket Kjellman faktiskt samlade in själv eller om det var kadetterna som fick göra det blöta, tunga jobbet?
Slitsamt fältarbete, då som nu. Naval cadets gathering seaweeds. [frontispiece from Postels & Ruprecht (1840)] i Wynne 2009.
Uppe i de nordliga vattnen i Ishavet och Berings hav ligger temperaturen runt noll grader och ingen sol når över horisonten under en stor del av året. Fartyget Vega låg infrusen i isen mellan 29 september 1878 till 18 juli året därpå. Det ger ju gott om tid att pressa sina alger, men man undrar ju lite hur de lyckades hålla humöret, och värmen, uppe.
Kjellman höll sig i alla fall igång med algerna. Han följde algerna utveckling året runt under resan och kunde notera att på sommaren utnyttjas ljuset för vegetativ tillväxt, trots att vattnet är mycket kallt. Under den mörka vinterperioden utvecklas däremot de reproduktiva delarna hos algerna. Detta gäller även arter som blåstång i Östersjön, att anlagen till förökningstopparna anläggs under vintern och utvecklas tidigt på våren. Intressant är att algers sporer kan gro i minusgrader.
Utifrån det material som Kjellman samlade in har han beskrivit ett stort antal nya arter i ”Norra Ishafvets algflora” publicerad 1883 (430 sidor). I förordet beskriver han lite om hur arbetet har gått till. Den lär gå att hitta på antikvariat för den intresserade för det facila priset av ca 1000 kr. Men vilken juvel att ha i bokhyllan!
Inledningen på Kjellmans bok Om Beringhafvets Algflora 1880
Och i ”Om Berginghafvets Algflora” inlemnad till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien den 13 mars 1889 ingår sju Taflor med tydliga illustrationer av olika kännetecken hos arternas förökning, cellstrukturer och morfologiska karaktärer.
Tafla II. Morfologisk presentation av brunalgerna Laminaria bullata och Laminaria dentigera samt en habitusbild på Diploderma variegatum.
På Tafla II presenteras två nya Laminaria arter beskrivna av Kjellman: 5. Laminaria bullata habitusbild af ett ungt exemplar, 6. Tvärsnitt af stipes nedre del, 7. Del av samma tvärsnitt som visar slemlakunerna, 8. Perifera delar af samma tvärsnitt och 9. Tvärsnitt av genom laminan (bladet).
Punkt 10, för den som har skarp syn, visar habitusbild af ett utvuxit exemplar av Laminaria dentigera och 11-14 snitt av artens olika delar. Till vänster längst ner syns en habitusbild på Diploderma variegatum Kjellm. n. sp. Tillsammans med tvärsnitt av delar av bålen 2-4.
Tafla III. Två Alaria-arter beskrivs morfologiskt. De smakar säkert också gott.
På Tafla III: visas de nya arterna 1. A. angusta, och 5. A. crispa. Kjellman beskriver också fyra nya Alaria arter till d.v.s., A. praelonga, A. lanceolata, A. laticosta och A. taeniata som visar på den rika floran av stora brunalger uppe i Ishavet. Visst blir man lite sugen på att resa dit och uppleva dessa alger på plats, fast med varmt underställ i dykdräkten.
Tångbloggen 