Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘forskning’

I fredags disputerade Lovisa Wennerström vid Stockholms universitet med avhandlingen Population genetic patterns in continuous environments in relation to conservation management. Lovisa har arbetat med genetiska studier av ett antal arter i Östersjön, inklusive blåstång. Målsättningen har varit att vi ska få veta mer om genetiken hos ekologiskt viktiga arter, för att vi ska kunna förvalta och skydda dem bättre.

avhandling

Så varför behövs genetiska studier för att skydda arter? Ett exempel är att många arter har genetiskt unika populationer i Östersjön. De torskar, blåmusslor och alger som vi hittar i Östersjön skiljer sig från sina artfränder i andra havsområden. Många arter har speciella anpassningar till den unika miljön i Östersjön. Det betyder att om en art minskar eller försvinner i Östersjön är det inte självklart att den kan sprida sig tillbaka från Nordsjön. Unika Östersjöbestånd är en skatt som måste förvaltas med omsorg.

Ett annat exempel kommer från kustlekande bestånd av gädda, som är en av de arter som studerats i avhandlingen. Många gäddor som lever i Östersjön går upp i bäckar och våtmarker och lägger sin rom. Andra lägger sin rom i grunda Östersjövikar. Lovisas forskning visar att de gäddor som fortplantar sig i havet rör sig över mycket större områden än vad som varit känt tidigare. Det betyder att om man påverkar gäddbeståndet i ett område kan effekten sprida sig även till andra områden. Det behövs alltså ett storskaligt perspektiv för att långsiktigt förvalta kustgäddan i Östersjön.

Tången då? Östersjötångens genetik är ett mycket spännande kapitel som bara berörs i avhandlingen. Vi får återkomma till det i senare inlägg.

 

Read Full Post »

Under Almedalsveckan var Tångbloggens egen Tant Tång, professor emeritus Lena Kautsky, såklart med och informerade om livet i havet ombord på Briggen Tre Kronor.

Bland annat gjordes en film när Lena visar hur den fintrådiga algen grönslick (Cladophora glomerata) påverkar fisk som gädda och abborre genom att skugga den för Östersjön livsviktiga blåstången.

Du ser filmen här.

3 klippan 8 april 2015

Grönslick växer nära ytan och bildar ofta en grön bård längs klippstranden.

Read Full Post »

På våren när ljuset kommer tillbaka och vattnet blir varmare startar algblomningen i Östersjön precis som på land. Det finns många arter av växtplankton som bildar blomningar under olika delar av året, precis som olika arter blommar på land under våren, sommaren och hösten.

Vårblomningen är livsviktig för Östersjöns ekosystem. De mikroskopiska algerna producerar syre samtidigt som de tillväxer snabbt och tar upp fosfor och kväve. Vårblomningen består främst av olika arter av kiselalger och dinoflagellater. En vanlig dinoflagellat är Gymnodinium som kan bildar långa kedjor av celler som gör det lättare att hålla sig flytande och kvar i den övre delen av vattenmassan där det finns tillräckligt med ljus för tillväxten. När de dör och sjunker till botten blir de mat till många bottenlevande smådjur, som östersjömusslan Macoma baltica och blåmusslor.

På våren händer det ibland att det samlas mycket pollen från tall och björk på vattenytan, både i strandkanten och i öppet hav så att vattnet blir ljust gult. Dessa ansamlingar kan ibland misstas för algblomning.

3pollen i strandkanten

Pollen i strandkanten

4pollen färja

Pollen ute i vattnet

Senare på sommaren blir mikroskopiska grönalger vanliga och när det blir riktigt varmt och skönt i vattnet kan cyanobakterier som katthårsalgen Nodularia spumigena och knippeblomsalgen Aphanizomenon flos-aquae massföröka sig och bilda stora blomningar ute i öppna Östersjön.  Cyanobakterieblomningen har förmågan att ta upp kväve direkt ur luften så det räcker med att det finns fosfor i vattenmassan för att de skall kunna växa till och föröka sig. I slutet av cyanobakterieblomningen, när de håller på att dö flyter de upp till ytan och kommer att driva med vind och vågor in mot någon kust. Om det istället blir blåsigt väder blandas vattnet om och blomningen sjunker till botten, där det går åt syre för att bryta ner den döda blomningen.

cyanobakterieblomnig o håv

Håven är blågrön av cyanobakterier. I mätglaset bakom ser men hur cyanobakterierna flyter som ett grönt lager på vattenytan.

algblomning över året

Variation i biomassa växtplankton över året. Notera hur liten mängd cyanobakterierna är i förhållande till vårblomningen.

Tångbloggen har medverkat i en liten film som förklarar mer om vårblomningen i havet. ]

Begreppet algblomning används när en eller ett par arter massförökar sig och ibland blir så många att det syns för blotta ögat och färgar vattnet. De vanligaste är gröna och blågröna blomningar, men vattnet i en vik kan också färgas brunt, rödbrunt eller grisskärt. En art som gör vattnet rött när den förekommer i stora mängder är Mesodinium rubrum, en ciliat, som har röda kloroplaster.

7Mesodinium blomning

Övre bilden visar en ”blomning” av algen Mesodinium, som ses i mikroskop i undre bilden. Foto Eva Lindell.

På svenska västkusten kan vattnet ibland bli grisskärt och lukta rutten fisk – det är mareld, Noctiluca scintillans som massförökat sig. På natten glimmar mareld när de rör sig i vattnet med ett kallt fosforicerande ljus. Jättevackert!

Flera växtplanktonarter kan bilda giftiga blomningar. Orsaken till varför det blir större eller mindre blomningar av just en viss alg vissa år är inte klart. Till dessa växtplanktonarter hör flera dinoflagellater som Prorocentrum minimum, släktena Dinophysis, Prymnesium och Chrysochromulina. Gifterna som dessa växtplanktonarter producerar kan sedan ansamlas t.ex. i blåmusslor, som filtrerar och äter dem utan att påverkas negativt av gifterna. Men om vi människor äter av dessa musslor kan vi bli sjuka, och få t.ex. diarréer. Eller så producerar de ett gift som kan döda fisk. Blomningarna kan vara lokala eller finnas över större områden. Alla musslor som säljs i butik är kontrollerade.

Den art som haft störst påverkan på ekosystemet på västkusten är Chrysochromulina polylepis, en liten fästalg. Detta hände 1988, när en stor blomning, massförökning av denna art slog hårt på många arter, allt från stora alger till fiskdöd, speciellt på fisk i kassodlingar som inte kunde fly undan. Detta är snart 30 år sedan, men någon ny motsvarande kraftig blomning av Chrysochromulina har inte hänt sedan dess även om arten förekommer i planktonprover.

Read Full Post »

Var bättre att befinna sig på konferens denna soliga majvecka än Fiskebäckskil på vackra västkusten?
Tångbloggen är denna vecka på den andra europeiska vetenskapsdykarkonferensen (2nd ECSD) som i år ordnas av Kristineberg, en av Göteborg Universitets fältstationer precis på tröskeln in till Gullmarsfjorden.
Det är en härlig bredd på ämnena i presentationer och posters. Dagen inleddes av en längre presentation av mikrobiologen Miriam Weber (Hydra Institute for Marine Sciences, Elba) som visade delar av hennes forskning med mikrosensorer ibland annat Döda Havet (36 kilo bly behövdes för att dyka där!!) och ett stort europeiskt projekt med biologiskt nedbrytbata plaster, något som verkligen hamnat högt upp på agendan i EU, tydligen. Bra, det är otroligt mycket skräp i haven och det gör ingen nytta.
Efteråt följde kortare presentationer av bland annat kalkinlagrande rödalger, maerl, på 50 meters djup i Grekland och hur man med akustiska sensorer kunnat visa att fisk man tidigare trott varit väldigt stationär i själva verket rör sig över stora områden längs den spanska och franska kusten i Medelhavet. Vi fick även se hur man använder fotografi för att kunna kartlägga underbara korallskogar utan att skada dem och vilka nya, läskiga gifter som orsakat massdöds-händelser och hur de fungerar på molekylär nivå.
Efter kaffe och ljuvligt krämig chokladkaka på bryggan i solskenet drog vi oss något motvilligt in igen för att lyssna på ett föredrag om hur tetrapoder på Helgoland, där Tångbloggen var på konferens i höstas (se flera inlägg därifrån), inte bara fungerar som vågbrytare utan även bildar hus och hem till fiskar som stensnultra, sandgoby och en av mina favoritfiskar, den vackra sjökocken Calionymus lyra. Tetrapoderna uppskattas även av krabbtaska och trollhumrar (Galathea arter). Intressanta data som visar att konstgjorda strukturer kan gynna det marina livet.
Nästan alla presentationer innehåller filmklipp, något som enligt mig höjer upplevelsen och gör det mindre stelt. Mottot ”Visa, berätta inte.” verkar äntligen ha nått det vetenskapliga samhället. Detta har verkligen plockats upp av oss som dyker, eftersom vi har så tacksamt material att visa. Vem gillar inte att se undervattensfilm? Eduardo Infantes hade en större del av sin presentation om restaurering av ålgräsängar som en mycket välgjord film. Kul! Mer sånt!! Eduardo arbetar på Kristineberg och visade hur de har försökt återskapa sjögräsängar utanför Kungälv, vilka problem det medför om sjögräset försvinner och hur det påverkar djur som krabbor och fisk som är beroende av sjögräsängarna. Det som påverkat sjögräset negativt är framförallt en kombination av överfiske och övergödning. Samma gamla bovar ännu en gång.
Dr Angel Luque från Universidad de Las Palmas de Gran Canaria visade att de har problem med främmande arter på Karnarieöarna som introducerats via oljeriggarna som transporteras mellan Sydamerika och västra Afrika över Atlanten. När riggarna förflyttas kan mobil fauna hänga med, eftersom så stora konstruktioner inte rör sig särskilt fort. Dessutom finns det ju massor med fastsittande djur och alger som liftar med. Detta får vi se på några välfilmade videoklipp. Man kan se hur vissa arters utbredning tydligt sammanfaller med rutterna för rigg-transport. Kanarieöarna ligger isolerat och därmed är de känsligare för nya arter, som helt kan förstöra de unika ekosystemen som etablerats där under årtusenden. Projektet heter OilFish.
Martin Gullström från Stockholms Universitet fortsatte på sjögräs-temat och hur viktiga sjögräsängar är för grunda marina ekosystem, framförallt som kolsänkor. En kolsänka (engeska: carbon sink) är något som binder in kol, vilket hindrar att växthusgasen koldioxid bildas. Om dessa kolsänkor förstörs, kommer kolet frigöras och mer koldioxid släpps ut i atmosfären. Kan vi istället bevara och till och med återskapa kolsänkor, kommer halten koldioxid i atmosfären istället att sjunka. Martin presenterade upplägget för ett projekt med flera av Sveriges sjögräs-forskare som ska kartlägga produktiviteten och kolbudgetar för sjögräsängarnas ekosystem på den svenska västkusten. Spännande!
Från dykparadiset Norge kom Camilla With Fagerli, som jobbar med sjöborrarnas inverkan på de norska kelpskogarna tillsammans med Kjell Magnus Norderhaug, Hartvig Christie, Stein Fredriksen och Morten Foldager Pedersen, välkända namn och dykare. Att kelpen minskat på global skala beror till stor del på betning av sjöborrar. När en kelpskog väl har försvunnit, tar det otroligt lång tid innan ”öknen” kan återforma en kelpskog. I Norge ökade antalet sjöborrar dramatiskt för ett antal år sedan och stora ytor av kelpskog försvann. Men Camilla visar att kelpskogarna i norska vatten verkar var på bättringsvägen och nu har börjat bre ut sig igen. Hurra, säger Tångbloggen, som anser att norska kelpskogar är det häftigaste som finns att dyka i. Det kan vara så att varmare vårar har lett till att den gröna sjöborren, boven i dramat här, inte haft bra förökning eftersom den är en kallvattenart och inte vill ha varmare än 10 grader när den är larv. De har även, genom filmade fältexperiment, kunnat visa att det bara är krabbtaska (Cancer pagurus) och strandkrabba (Carcinus maenas) som äter sjöborre. Dessa krabbor gynnas av varmare temperaturer, och har således ökat under de senare åren. En kombination av minskad rekrytering av sjöborrar och ökat betestryck kan vara det som räddat kelpen.
Riktigt häftigt var Julius Pätzolds presentation från Lake Sawa, söder om Eufrat i södra Irak, där han jobbar som hydrogeolog. Inte en plats elelr ett jobb man ofta förknippar med dykning, men Julius tycker att fler borde pröva. Sjön är grund, endast 0,5 till 1,5 m djup, men i mitten finns en 20 m djuphåla på 30 x 50 m som bildats när en underjordisk grotta kollapsat. Sjön har endast underjordiska till- och frånflöden. En del av projektet är att ta reda på hur mycket de fyra olika akvifererna som är kopplade till sjön bidrar med. Detta gör man nu genom att kartlägga var i sjön de olika akvifererna mynnar och så kan man ta sina vattenprover på just dessa platser. Detta kan man endast göra genom dykning, och eftersom en dykare kan se mer än en maskin (än så länge) upptäckte man även att det fanns ett extensivt karst-system (sprickor i kalksten) i sjön samt en fisk man inte tidigare visste fanns i området.
För att ge en god aptit avslutades första passet med mer dykning i Döda havet. Nog för att jag gillar saltvatten, men där är det så pass salt (33%, jämför detta med västkustens 28 ‰) att det är giftigt om man sväljer mer än någon droppe. Ca 50 personer per år dör i Döda Havet för att de har försökt simma och råkat svälja vatten. Det kräver lite extra planering i dykorganisationen, minsann. Helmask är en suverän uppfinning i sådana här omständigheter. Broder Merkel, även han en hydrogeolog, som arbetar med vattenflödet till Döda Havet. Döda Havet saknar utlopp. All förlust av vatten sker i form av vattenånga, vilket leder till att det med åren blivit allt saltare. Det huvudsakliga tillflödet är Jordan floden som rinner ner från Genesarets sjö. Dessutom sker ett tillflöde via grundvatten, något som Broder Merkel fokuserar på. Kombinationen av vatten och geologi och hur vatten rör sig i olika lager av jordskorpan kallas hydrogeologi och är väldigt spännande. Uppvällning av grundvatten i Döda Havet sker längs sprickor i berggrunden. I vissa fall är flödet så stort att man kan se det på ytan. Bästa tiden för att dyka i Döda havet är juni-september, då sikten är som bäst för att det inte är någon vind. Det medför dock att det är ohemult varmt, vilket gör att man får se till att ha med sig mycket färskvatten både för dricka och skölja dykare med. Vi får se några coola bilder från undervattenslandskapet, bland annat ett saltvattensutsläpp. Vattnet är ännu saltare än havets 33% och kommer från berglager på över 200 meters djup. När det vattnet strömmar ut ur en spricka bildas en liten saltstod. Helt otroligt!
Efter maten gled vi över på marin arkeologi och vad man som marinarkeolog behöver för utbildning för att kunna arbeta under vattnet. Idag har man problem bland annat i Danmark eftersom man inte kan lägga till kortare kurser i relevant metodik, exempelvis att dyka med landbaserad luft. Detta är såklart besvärande och man gör på lite olika sätt i olika länder vilket inte heller underlättar, men man tycker att det borde gå att lösa.
Ronny Weigelt från Universität Rostock frågar hur många arter av skeppsmask som finns i Östersjön och hur de klarar den låga saliniteten. Skeppsmask är ett samlingsnamn för ca 60 olika arter och är inte alls en mask, utan en mussla som gräver gångar i trä vilket inte var populärt innan båtar byggdes av metall eller plast. Dock bygger man fortfarande många konstruktioner i trä, som vågbrytare, vilket ansätts hårt av skeppsmask där den finns. I Östersjön längs den Tyska kusten fram till Rygen, hittar man endast en art, Teredo navalis, men den verkar inte kunna ta sig längre in i Östersjön. Tur för alla som gillar att dyka på vrak.
Till kvällen blir det poster-session på intilliggande Kristineberg forskningsstation, en av världens 3 äldsta marina fältstationer, och skaldjursbuffé. Mums!

Read Full Post »

I helgen gjorde vi en tur ut till Vattuholmarna rakt ut i ytterskärgården från Räfsnäs. Tången är mycket överväxt med trådslick, Pilayella littoralis även här ute i ytterskärgården. Många av förökningstopparna som finns uppe vid ytan är fyllda med syrgas och helt uppblåsta. Vattnet är ännu för kallt för att ägg och spermier skall ha hunnit bli mogna men håller värmen i sig kan det bli en tidig förökning i år – kanske redan om två veckor runt den 21 maj vid nästa full måne? Platsen ligger i ett smalt sund – och skyddat från vågor och kommer att kunna värmas upp fort i det varma vädret.

tång i vass

Det mest spännande fyndet var en grönalg, Östersjösallat, Monostroma balticum som kan bilda upp till 25 cm långa tunna blad ett cellskikt tjocka. De har en osäker systematisk status där det behövs genetiska studier. Ett samarbete är på gång med kollegor från Tvärminne Zoologiska station och Helsingfors universitet.

PIlayella o Monostroma

Read Full Post »

Som vi tidigare berättat om på Tångbloggen, så deltar vi i ett projekt inom  BalticSea 2020 där vi undersöker varför blåstången (Fucus vesiculosus) försvunnit från Björnöfjärden i Stockholmstrakten.

Under maj månad i år utförde vi flera experiment för att avgöra om de få tångruskor som finns kvar i Björnöfjärden fortfarande kan föröka sig, eller om de är för gamla.

Vi har även designat en metod för att kunna så in ny tång, där vi knutit fertila grenar i buketter på ett flytande galler som hängts över kakelplattor så vi efter fortplantningen kan räkna antalet nya små bebisar.

P1210270

Denna metod använde vi för att undersöka om vattenkvaliteten i Björnöfjärden förbättrats tillräckligt för att tången ska kunna fortplanta sig. Vi satte in fin, frisk tång från Ekenäsviken på galler inne i Björnöfjärden. Som kontroll satte vi även en likadan uppsättning ute i Ekenäsviken på en botten utan närliggande tång. Om vi hittar bebisar på plattorna efter fortplantningen betyder det att tången kan fortplanta sig.

Nu har vi äntligen fått tid att räkna av plattorna som förvarats i frysen sedan juni för att se hur det har gått. Resultaten var minst sagt tydliga.

På plattorna inne i Björnöfjärden hittades några få, missbildade groddar. På plattorna ute i Ekenäsviken såg det däremot desto bättre ut.

IMG_7355

Fullt med små vackra, droppformade tångbebisar! Resultaten visar glädjande nog att vår metod fungerar bra och kan användas för att återskapa tångsamhället inne i Björnöfjärden om vattnets kemi blir lämplig. För att följa hur det går med den biten, kika in på BalticSea 2020 och läs om fler delar i detta spännande projekt.

Read Full Post »

För mer än en vecka sedan fick jag möjligheten att på berätta om mitt doktorand projekt i Brunnsviken, en liten då jätteförorenad vik av Östersjön, där Solna stads avloppsvatten gick ut orenat fram till 1970. Varje vår och höst när vattenmassan blandades om stank det som av ruttna ägg från viken från allt svavelväte som kom upp från botten. Döda fiskar flöt upp till ytan när isen lossnade.

Brunnsviken flygfoto

Flygfoto över Brunnsviken från 1970-talet.

På Café Sjöstugan som ligger vid stranden av Brunnsviken, samlades ca 35-40 personer under för att lyssna på det första av tre vattentema. Dagens ämne var ”Hur rent är vattnet i Brunnsviken”.Brunnsviken påannonsering

När jag startade mina studier i Brunnsviken 1970, hade jag inte kunnat föreställa mig att jag över 40 år senare skulle kunna få berätta hur det var då och hur mycket bättre vattenkvalitén blivit. Idag går det att bada i Brunnsviken! Och många har glömt hur illa det var på 60-70 talet i de närmaste vattnen runt Stockholm. Mannaminnet är kort! Brunnsviken 2015 till bloggen del 1 Samtidigt så innehåller fortfarande fisken i Brunnsviken för höga halter av olika miljögifter för att få lov att säljas. Brunnsviken 2015 till bloggen del 2

Och nya prover från september visar på mängden Ecoli-bakterier är höga i norra delen där dagvattnet går ut. Mer åtgärder behövs och planeras. Brunnsviken är en del av Östersjön och får fortsatt hjälp så att det inte blir så stora syrefria bottenområden, genom att syrefattigt näringsrikt bottenvatten pumpas ut i Värtan och mer näringsfattigt och syrerikt vatten rinner in. Och om inte Ålkistan byggts 1863-64 skulle Brunnsviken idag varit en sjö.

Brunnsviken 20150108

Det kom många frågor och diskussionen var livlig. Det blev en för min del givande kväll och precis som på vägen till Café Sjöstugan i skymningen med en spegelblank yta av Brunnsviken som inte avslöjade något alls – syntes kanske en kommande skur som en speglingen av de grå moln på himlen.

Read Full Post »

Helsingfors Universitet och Stockholms universitet har bildat ett strategiskt samarbete, där ett av områdena är Östersjöforskning.

Nu lyser man ut två post doc-tjänster inom samarbetet.
En är placerad på Tvärminne fältstation i Finland och den andra på Askölaboratoriet i Trosa skärgård.

För mer information om vad man är intresserad av för profil hos de sökande, kan man klicka här för Tvärminne (deras hemsida finns HÄR)
eller HÄR för tjänsten på Askö.

Sista ansökningsdag är 30 mars!

Hangö och Tvärminne

Read Full Post »

I fredags disputerade Filip Svensson vid Institutionen för Ekologi, Miljö och Botanik här på Stockholms Universitet.
Avhandlingen hade titeln ”Effects of warming on the ecology of algal-dominated phytobenthic communities in the Baltic Sea” och Filip har bland annat undersökt hur trofiska interaktioner och ekofysiologiska processer i filamentösa algbälten påverkas av uppvärmning.
Merparten av studierna har genomförts i eller i närheten av den stora Biotest-bassängen, där kylvattnet från Forsmark svalnar av.

Filips avhandlingFramsidan visar Biotestbassängen utanför Forsmark

Vad Filip visar med sina studier är att en höjning av temperaturen medför stor inverkan på algsamhället genom en kombination av direkta effekter på de fysiologiska processerna och indirekta effekter av interaktioner mellan olika arter och trofiska nivåer.
Filip hade en mycket bra föreläsning och efterföljande försvar höll hög kvalitet. Vi på Tångbloggen gratulerar Filip till doktorstiteln och hoppas att han själv är mycket nöjd med dagen.

Doktor Filip SvenssonDoktor Filip Svensson

Read Full Post »

Denna vecka är Tångbloggen på visit i vårt vackra grannland Finland på ett första möte inför stundande samarbete mellan fältstationerna på Helsingfors Universitet och Stockolms Universitet, Tvärminne och Askö. Således har Stockholms Universitets Östersjöcentrum bjudits hit för att se stationen, mötas och språkas och självfallet basta. Tångbloggen, som inbiten vinterbadare, fick följa med.

SarduriaSkorven är sympol för Tvärminne Fältstation

Det är alltid roligt att besöka olika fältstationer. Tvärminne grundades av Johan Axel Palmén för 112 år sedan och drevs länge på privata pengar, men övergick i Helsingfors Universitets ägo när han gick bort 1919. De största byggnaderna på stationen är byggda 1970 och gjorde det möjligt för forskarna att arbeta här året om, eftersom tidigare trähus, trots skönhet, saknade isolering.

Huvudbyggnad med lab och matsalHuvudbyggnad med arbetsrum, lab och matsal med fantastisk utsikt

Dagens seminarium inleddes av Tvärminnes stationschef Markko som presenterade lite bakgrund kring stationen, samt Alf Norkko, stationens Östersjöprofessur, som berättade om de utmaningar och möjligheter för Östersjöforskning man ser på Tvärminne. Det är kul, tycker jag, att fler och fler marina stationer inser att det finns stora möjligheter att göra bra och spännande forskning genom samarbeten. Inte bara lokalt för Östersjön utan även kring frågor av global relevans. Det börjar även bli alltmer vanligt att man samarbetar mellan olika discipliner för att få ett större och mer komplett perspektiv, vilket även speglar kriterierna på de forskningspengar som kan sökas inom EU.

Joanna och Alf NorkkoJoanna och Alf Norkko hälsar välkomna till stationen

Christoph Humborg visade sedan motsvarande fakta om vilka vi är och vad vi gör för Östersjöcentrum/Askö. Det är nyttigt att då och då få se det man gör satt i ett större sammanhang.

Johan Eklöv (Askö) och Camilla Gustavsson (Tvärminne) sammanfattade forskningen kring vegetation, fisk och näringsvävar som gjorts och görs på de respektive stationerna. Jag blir genast nyfiken på vad doktoranden Antti Takolander kommit fram till i sin forskning kring klimatförändringars påverkan på östersjöns olika makroalger. Vi kommer nog ha en lång konversation om alger senare idag hoppas jag.

Camilla Gustavsson Camilla har tidigare doktorerat på ålgräs (Zostera marina)

Volker Brüchert från Askö visade bilder på de roliga tekniska prylar och instrument som de marina biogeokemisterna använder och hur de arbetar för att studera flödet av kol och kväve i planktonceller och hur olika kemikalier vandrar mellan vatten och sediment. Tom Jilbert från Tvärminne fyllde i med vad de två biogeokemiska och bentisk/pelagiska (botten och fria vattenmassan) grupperna vid Helsingfors Universitet bedriver för forskning. Mycket arbete har lagts ner på att hitta bra stationer att mäta och att få fram fungerande och pålitliga metoder. Över kaffet pratade jag med forskaren Petra Tallberg vars forskning fokuserar på de olika formerna som kisel återfinns i inuti organismer och sedimentet. Hon tittar både på kiselalgerna i vårblomningen men även på svampdjur, vilket ska bli spännande att höra mer om.

HorisontenUtsikten från stationen, där horisonten kan skymtas

BalticNest Institute, en del av Östersjöcentrum, är riktigt vassa på att analysera stora mängder data och ta fram modeller på tänkbara framtida scenarier. Detta är mycket populärt att göra inom forskning just nu, framförallt inom klimatförändringsfrågor där man verkligen vill försöka se in i framtiden. Något som diskuterades kring detta var såklart hur det rekordhöga inflödet av saltvatten i Östersjön under vintern kommer påverka både modeller och verkligheten. Tobias Tamelander tog vid och redogjorde för den pelagiska forskningen på Tvärminne som pågått sedan 1967, då med Åke Niemi i spetsen. Under 1980-90 talen gjordes en hel del coola storskaliga mesokosm- experiment för att kartlägga den mikrobiella näringsväven. Idag finns det tre pelagiska grupper: vinterekologi (mikrober och encelliga alger i isen), zooplankton (historiska data från sediment) och marina ekosystems dynamik (kolets kretslopp i näringsvävar över tid).

Till sist berättade Micke Tedengren i roliga termer och med viss vikt på blåmusslan om vilka marina kurser Stockholms Universitet har på Askö. Elina Leskinen gjorde likadant för Tvärminnebaserade kurser vid Helsingfors Universitet, där möjligheterna för specialiserade doktorandkurser verkar vara bättre. Det känns verkligen som att det finns goda möjligheter till riktigt bra samarbeten här!

Micke och Hollings åttaMicke Tedengren förklarar hur allt hänger ihop

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »