Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
April månads vattenväxt borstnate, Stuckenia pectinata har jag fått lära om namnet på, precis som för många andra arter. Förut hette den Potamogeton pectinatus (L.). På engelska har borstnate flera beskrivande namn, som sago pondweed,, fennel pondweed och ribbon weed. Översatt till svenska skulle den kunna kallas för sagodammgräs, fänkålsdammgräs och banddammgräs. Jag tycker inte att fröet hos borstnate ser ut som sagogryn men bladen är lite lika fänkålsblad; smala, ca 2 mm breda och bandformiga. I den ”Nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg från 2003 ges följande beskrivning som jag kortat något: P. pectinatus 50-200 cm, juni-augusti. Vanlig på sand, lera eller dy i näringsrika vatten, helts i brackvatten. Stjälk trind, rikt grenig, något sicksackböjd. Ax 1,5-4,5 cm med ca 5 kransar, på 2-9 cm långt, smalt skaft. Frukt 3,3,-4,7 mm, blekbrun, med kort spröt.
Skottet har en sick-sack form som är karakteristiskt för borstnate.
Borstnate är en är en kosmopolitisk art som förekommer på alla kontinenter utom på Antarktis. Den lever helt under ytan och har inga flytande blad. De samkönade blommorna sitter på en liten blomställning som sticker upp ovanför ytan. Blommorna har 4 ståndare och ett stift. De är vindpollinerade, som ofta är fallet för vattenlevande växter. Frukterna kan genom att de flyter bidra till spridningen. Dessa egenskaper bidrar till den stora spridningen av arten.
I april tittar borstnaten upp ur sedimentet. Något för kallbadaren att spana efter?
Den övervintrar både med knölar (tubers), som innehåller mycket stärkelse, och rhizom men även en del vegetativa skott. På sommaren kan en planta växa ut från en övervintringsknöl och täcka stora områden. En gång försökte jag att sålla fram en hel planta ur en grund mjukbotten. Det var jättejobbigt och delar gick av men det som jag fick upp och som satt ihop täckte uppskattningsvis ca 1 m2.
Många nya övervintringskölar i slutet på rhizomen bildas under senhösten.
Borstnate är populär mat hos många fåglar t.ex. änder och svanar. Efter att en flock änder varit och grävt runt i mjukbotten efter övervintringsknölar kan vattnet i viken bli ordentligt grumligt.
Bild på änder som äter borstnate skott. Review av Harold Kantrud, 1990.
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]
Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa. Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång. Men bara en art som hör till släktet Eualaria.
Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.
Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.
Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.
Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.
Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.
Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!
Under 2023 kommer vi på Tångbloggen att ge oss ut på resor runt världens alla hav. Vår serie Månadens alg kommer under 2023 därför att bli en kavalkad av makroalger från hela planeten. Det blir fullt med spännande namn, fascinerande livscykler, intressant biologi och ekologi. Många av arterna kommer att vara något som du kan leta efter på stranden eller när du snorklar eller dyker på din resa i något tropiskt eller tempererat hav. Ibland blir det arter som vi själva hittat och fotograferat. Ibland kommer vi att berätta om arter som vi skulle vilja få se på riktigt. Årets första resa börjar i Medelhavet, närmare bestämt i Adriatiska havet.
Det finns totalt åtta arter inom släktet Acetabularia. Acetabularia acetabulum (eller A. mediterranea) är den art som förekommer i Medelhavet. Övriga förekommer i varmare hav.
Acetabularia hör till ett gammalt släkte och finns kvar som fossil ifrån tiden när dinosaurierna levde. Att de bevarats som fossil beror på cellväggarnas innehåll av kalk, vilket gjort att de lämnat avtryck i kalkstens- eller sedimentlagren.
Acetabularia fick sitt svenska namn najadbägare 2003 av Naturhistoriska Riksmuseet som introducerade namnet för första gången. Najadbägare bildar kolonier på stenar och klippor i grunda skyddade vikar och laguner innanför korallrevet på några meters djup. De är lätta att känna igen där de sitter i små klungor av parasoller, även när de ligger uppspolade och torra på stranden. Känns inte som det finns så mycket näring i de små algerna, men både sjöborrar och fiskar äter faktiskt najadbägare. Kanske är det just för att de innehåller kalk, vilket sjöborrarna behöver till sitt skal?
Det unika med najadbägare är att de består av en enda cell och ändå kan de bli flera centimeter stora. Den enda cellen är indelad i tre delar. Den nedersta delen fäster algen mot underlaget med små korta utskott, (rhizoider) och där finns även cellkärnan. Den mellersta delen består av en tunn upprättstående stjälk som avslutas med en skålformig bildning, som liknar ett parasoll. På stjälken sitter kransar med tunna hår.
Storleken på cellen och att cellkärnan sitter i nedre ändan av stjälken har gjort släktet till ett utmärkt försöksmaterial för att undersöka cellkärnans interaktion med resten av cellen. Najadbägare är lätta att odla och kan överleva utan sin cellkärna i flera månader. Det går också att ympa in celldelar från en annan individ och få delarna att växa ihop. Inte nog med detta. Om stjälken skärs av kan det växa ut ett nytt parasoll! Och omvänt från toppen växer det ut en ny bas, även om denna individ blir kortlivad. Antagligen för att den saknar kärna.
Den sexuella förökningen är också speciell. Först genomgår den enda (diploida) kärnan flera mitotiska delningar som sedan genomgår meios. De vandrar (förflyttas) sedan upp till parasollet/hatten. Där frigörs de som cystor. När cystorna i sin tur öppnar sig, frigörs rörliga, haploida könsceller. När könsceller från olika plantor träffar på varandra smälter de samman och bildar en diploid zygot som fäster vid botten och en ny individ utvecklas. Najadbägare har också asexuell förökning. Den sker genom att mobila (diploida) zoosporer frigörs, fäster sig på botten och utvecklas till nya individer. Hos vissa arter vandrar kloroplasterna under dygnet från parasollet/hatten till fästet i skymningen och tillbaka till hatten i gryningen. En möjlig förklaring kan vara att eftersom den är kapabel att bilda en ny hatt om den t.ex. äts upp/tas bort kan det vara adaptiv process som bevarar resurser. Vilken fantastiskt avancerad alg detta är!
Vad du kan hitta att göra en sallad av eller andra grönsaker skiljer sig mycket beroende på var du befinner dig. Så här kommer nu några förslag till godsaker du kan hitta vid en promenad utmed stranden på västkusten. Tänk på att inte äta någon växt som du inte är säker på att kunna artbestämma.
Den första arten är strandaster, Aster tripolium, som i många länder betraktas som en delikatessgrönsak och går att köpa i fiskbutiker i England och Holland. Under senare år har stjärnkrogar också i Skandinavien tagit efter och serverar strandaster i olika rätter. Den har en krispig konsistens och en unik smak. Strandaster växer i salt och bräckt vatten vilket gör att bladen är lite naturligt salta.
Den känns lätt igen med sina vackert violetta blommor. Strandaster blommar under juli –oktober. De späda unga bladen går fint att äta som de är i en sallad eller blancheras alternativt picklas. Men det går bra att skörda under hela säsongen. Lite senare när bladen blir hårdare kan det var godare att koka dem innan man äter.
Strandaster har specialiserat sig på att överleva i karga och salta miljöer. Den kan bli flerårig, men klarar sig ofta inte längre än en säsong på grund av den hårda omgivningen. För att överleva i de tuffa växtförhållanden måste växten producera mängder av ämnen till sitt försvar. Det gör den både livskraftig och nyttig som föda för betande djur och människor. Även hudvårdsindustrin har stor användning för strandaster. Tester har visat att ett extrakt på bladen har en renande, lugnande och svalkande verkan på känslig och irriterad hy. Inom folkmedicinen har den länge använts till att skölja infekterade och trötta ögon.
På stranden på Saltö växer det jättestora bestånd av strandmålla, Atriplex littoralis i den gamla tångvallen från förra året. Här blir de extra storväxta. I främre delen av bilden syns stora blad av strandkvanne och strandkål som också går att äta.
Strandmålla hittar man ofta längs fuktiga havsstränder i södra Sverige. Bladen är långsmala, lansettlika och färgen är ljust grågrön. De smakar lite salt, som flera andra växter utmed havsstränderna och fungerar utmärkt i sallader eller i en matig paj.
Strandkvanne, Angelica archangelica varitet littoralis. Namnet kommer från de grekiska orden angelos (ängel) och archangelica (ärkeängel). Namnet syftar på en medeltida uppfattning om att denna mycket använda medicinalväxt hade sänds av ärkeängeln Gabriel. Just arter av kvanne måste du vara noga med att om du får växtsaft på huden kan solljus orsaka hudinflammation. Och är du gravid eller diabetiker bör du inte heller äta kvanne.
Hos strandkvanne kan man äta bladen i sallader, stjälken går att kandera eller ha i marmelad med rabarber och blommorna kan du göra saft på – lite på samma sätt som med fläderblommor. Väntar man tills det bildats fröer så går det att göra ett gott te av dom. Det finns mycket att hämta inte bara på stranden utan i hela Naturens skafferi.
Det finns mycket mer att hämta på stranden men en sista grönsak är strandkål, Crambe maritima. Den har vackert blågröna blad som ibland kan få en lite rödaktig ton. De är som bäst tidigt på året men det brukar gå att hitta lite nya blad nu på sommaren också. Tänk på att strandkål är fridlyst i Blekinge och Gotlands län, så där får du inte plocka den. Men du kan odla den hemma om du köper en påse frö. Den är både god och vacker att ha i trädgården.
Resultatet från min promenad denna gång blev en god sallad med blad från strandkål och toppad med lite grönalger, av släktet Ulva. Den fint förgrenade tarmalgen eller havsallat går lika bra. Tillsammans med lite tomater, lök och en god dressing blev det en lätt lunch i värmen.
Tångbloggen 