Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fakta’ Category

Under lång tid så fanns det inget annat sätt att samla alger och djur från bottnarna i haven än att släppa ner en skrapa, dra den utmed botten och sedan med spänning vänta på vad som kom upp till ytan. Det var först när det blev möjligt att dyka med luftapparat som studier av hur algsamhällen faktiskt ser ut blev möjliga.  Var växter olika makroalgsarter? Vilka arter växer tillsammans och hur ser det ut utmed en klippa från ytan ner till där algsamhället tar slut?

Vårt fjärde Alg-Adventure börjar med berättelsen om en avlägsen släkting till mig, som kanske är den första kvinnliga apparatdykaren, och avslutas med Mats Waern som var den förste forskaren som använde dykning i sina studier av algsamhällen i Östersjön.

Min mycket avlägsna släkting hette Marjeta Kuscer och hon levde i Jugoslavien (nuvarande Slovenien) med sina två söner Ivan och Dusan. De ägnade sig åt att dyka med en hemgjord utrustning redan på 1030-talet. Luft pumpades ner till dykaren via en ombyggd cykelpump genom en slang, som dykaren antingen helt enkelt fick hålla i munnen eller så var den direkt kopplad till en hemgjord dykhjälm.

Min man, Nisse, lärde sig dyka med slang när de besökte familjen på 1960-talet. Det var såklart jättespännande att se hur livet utmed den jugoslaviska kusten såg ut under ytan. Det enda jobbiga brukade vara om det inte fanns någon luft i slangen när man behövde ett nytt andetag, för att den som stod på land och pumpade hade tröttnat! Då var det bara att gå upp till ytan. På foton från en bok om de två bröderna och deras mamma Marjeta finns en uppfinning till – det tidiga viktbältet! Marjeta har helt enkelt fyllt kjolen med stenar. Praktiskt och enkelt.

Detta med dykningar och insamlingar av alger blir ännu mer intressant när vi på Tångbloggen fick möjligheten att ta hand om delar av Mats Waerns samlingar som en av hans medarbetare under många år, Anna Tolstoy, sparat för att jämföra med en dykundersökning från 1993 där hon deltog.

Metodiken har varit den samma hela tiden. Allt material samlas in genom att skrapa av det som växer inom en 20 x 20 cm ram och pressa det på ett stort ark. Det blir inte bara en vacker tavla utan fångar ett ögonblick i Östersjöns historia för framtiden. Nu har det hunnit gå 92 år sedan Mats gjorde sina första studier i området kring Gräsö i Öregrund och 30 år sedan Anna undersökte Trutbådan igen.

Visst skulle det vara jättespännande att följa upp vilka förändringar som skett sen 1993? Kanske är det dags för en Expedition Alg 2024 eller så väntar några andra ställen på ett besök? Följ gärna med oss på nya äventyr under 2024 här på Tångbloggen.

Read Full Post »

Under resan blev det som vanligt besök på olika stränder och spännande fynd lät inte vänta på sig. Mitt favoritställe är Piscina Naturales som liggen nära Los Gigantes.  Där var det lite väl spännande för min del de första dagarna när stora vågor bröt in över kanten. Några vågade sig ändå ut, trots att det var avspärrat och stora skyltar med varningstext uppsatta. Men jag avvaktade tills det blev lågvatten och mindre blåsigt, för då är det lätt att kolla på alger i vattnet. Vi besökte flera stränder under veckan och lite av fynden serveras här på hotellets utmärkta papperstallrikar.

I det klara vattnet är det lätt att se de stora skillnaderna i artsammansättning mellan klippornas sol- och skuggsidor. På solsidan är bältet av cyanobakterier smalt (de gick inte att skrapa loss) följt av lite spridda grönalger och vackra stora skorpformiga rödalger av släktet Phymatolithon spp. Lite djupare växer en blandning av Ceramium sp., Corallina officinalis och Asparagopsis taxiformis.

På skuggsidan dominerade ett brett bälte av cyanobakterier. Nedanför fanns en massa korta mörkt gröna trådar av Chaetomorpha sp., lite lik C. melagonium, men det kanske finns andra arter? De växte tillsammans med en liten havsanemon med långa gulbruna tentakler som såg ut som algtrådar.

Grönalgen Chaetomorpha och många små havsanemoner

På nästa strand, som ligger nära Playa Arenas, gick vågorna också höga. Uppe på den svarta sanden låg en havsborstmask med guldglänsande borst. Tog med den till en liten vattensamling där den sträckte ut sig och blev vackert orangeröd. Det var för öppet så den gömde sig fort i en skreva.  När man hittar en så tjusigt färgad art är det värt att komma ihåg att den kommer från djupare vatten där rött fungerar som kamouflagefärg.

Den sista stranden är en fin sandstrand där det ligger många båtar i skydd från vågorna. När man åker ut ur Santa Cruz finns en skylt som anger om Playa La Terrassina, som stranden heter, är öppen eller stängd för bad med grönt eller rött ljus. Toppen att veta, så behöver man inte åka dit förgäves.

Arterna på sista strand-tallriken från sandstranden samlade jag in från bojar och rep långt ut i vattnet där båtarna låg förankrade.  Det mesta var olika fintrådiga rödalger och någon trasslig liten brunalg. Den enda arten jag kunde bestämma var de stora och vackra exemplaren av Asparagopsis taxiformis. De ser ut lite som små röda finludna julgranar och får avsluta detta vykort från Teneriffa. God Jul önskar vi alla våra läsare!

Read Full Post »

Den nyfunna kärleken till naturvetenskapen och upptäckarglädjen som spirade i början av 1800-talet drabbade inte bara herrar, även om de (oftast) var de enda som kunde utbilda sig mer formellt och göra sig en karriär och därmed ett namn som lever kvar inom området. Men visst fanns det kvinnor som också arbetade inom botaniken, och algologin.

En av dessa var Amelia Griffiths i England, som levde mellan 1768–1858. Hon omnämns i flera samtida verk under namnet Mrs Griffiths of Torquay, då hon flyttade till staden med sina barn efter att hon blev änka och levde ut sitt liv där. Torquay ligger på engelska sydkusten i Devon och är känt för sitt behagliga milda klimat. Det kallas ofta för Englands riviera, så det är lätt att tänka sig hur den sedan barnsben naturintresserade Amelia spenderade mycket av sin tid med att promenera längs stranden och leta efter strandfynd. På engelska kallas det för ”beachcombing” när någon går och kammar stranden efter fynd, och Amelia var ofta beskriven som en ”beachcomber”, men faktiskt även känd som amatör-algolog.

En svensk tångvall är inte lika artrik som en engelsk, men kan vara väl så intressant.

Som vi ofta berättar om här på Tångbloggen, så kan en tångvall berätta mycket om livet i vattnet utanför utan att du ens behöver bli blöt om fötterna. Precis detta tog Amelia vara på. Dessutom hjälper det ju att tidvattnet i England regelbundet för upp nytt material på stranden två gånger per dygn, men även blottlägger flera meter av algbältet under lågvatten. Det är bara att vänta på att algbältet kommer upp i luften och sedan kan man skutta ut i ett par grova kängor och samla alger av hjärtans lust utan ett enda litet simtag. Det är en lyx som vi inte har i Sverige, minsann.

Amelias intresse för livet i havet, särskilt då marin botanik, fick henne att inleda en korrespondens med den irländske botanikern och algspecialisten William Henry Harvey. (För våra yngre läsare var detta som att skicka sms, fast på papper, skrivet för hand med något som kallades penna. Detta var på den tiden när analog postutdelning fungerade.)

Genom hans råd och hjälp gjorde Amelia flera för vetenskapen viktiga insamlingar av alger, som hon skickade till honom som hjälp i hans arbete. Under den här tiden arbetade man så att olika forskare hjälpte varandra med insamling av arter från platser de befann sig som man sedan skickade till varandra, kanske i utbyte mot något man själv var intresserad av. Lite fint att tänka sig att pressade herbarieark av alger varit föregångare till dagens hockeykort.

Vad kan jag tänkas få i utbyte mot det här pressade korvsnöret (Scytosiphon lomentaria),tro?

Som tack för hjälpen och erkännande av hennes värdefulla insats, dedikerade harvey sin bok Manual of the British Algae (1841) till Amelia. Han skrev om henne vid ett tillfälle ”If I lean to glorify any one, it is Mrs Griffiths, to whom I owe much of the little acquaintance I have with the variations to which these plants are subject, and who is always ready to supply me with fruits of plants which every one else finds barren. She is worth ten thousand other collectors.” (Praeger 1913). Hon var alltså hans skickligaste fältarbetare som försåg honom inte bara med olika formvariationer av samma art, utan även var oslagbar vad det gällde att hitta fertila exemplar, något som är otroligt viktigt för en systematiker att ha.

Amelia var den första att vetenskapligt beskriva den fintrådiga rödalgen Ceramium agardhianum A.W.Griffiths ex Harvey 1841 (nu ändrad till C. deslongchampsii) och hon beskrev även Ceramium botryocarpum 1844. En slagning på hennes namn i AlgaeBase ger över 20 träffar på arter som hon, ofta i samarbete med Harvey, står som auktor (Griffiths ex Harvey).

Att hon namngav en art efter den samtida svenska botanikern Carl Adolph Agardh som var verksam i Lund, får mig att tro att de två var i kontakt med varandra. För Agardh namngav nämligen i sin tur rödalgs-släktet Griffithsia till hennes ära år 1817. Det visar på att Amelia även hade ett gott internationellt rykte skulle jag säga.

För den botanik-historiskt intresserade finns det flera arter och kollekt av Amelia Griffiths. Det är hon som är auktorn bakom namnet A.W. Griffiths inom botaniken. Vill du se Amelias herbarium så finns det på Royal Botanical Garden i Edinburgh, uppe i Skottland. Det finns så mycket mer att berätta om Amelia och de personer som hon i sin tur inspirerade och lärde upp, men det tar vi en annan gång.

Read Full Post »

Tångbloggens gästskribent Maria Eggertsen rapporterar från den dunkla mesofotiska zonen, där nya algarter upptäcks hela tiden.

Er algskribent i det här gästavsnittet befinner sig mitt ute i Stilla Havet, på ett forskarutbyte som post doc i Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid Universitetet på Hawai’i. Jag tänkte därför berätta lite kort om vad ”min” forskargrupp arbetar med, och fokus är, som ni redan förstår såklart, alger! Och inte vilka alger som helst, utan djuphavsalger från havets skymningszon. Vissa är helt nya för vetenskapen! Det är främst rödalger det handlar om nere i djupen. Rödalger har en fantastisk förmåga att använda de svagaste solstrålar och tillgodogöra sig energin med hjälp av sina olika superpigment. De kan därför kolonisera även de avlägsnaste platser i havet och trivas på stora djup, där konkurrensen från andra alger är mindre.

Långt ute till havs, där vattnet är oceaniskt klart och sikten inte skyms av en massa partiklar och sediment från land kan man hitta dessa alger på över hundra meters djup. I den mesofotiska zonen (ca 30 – 150 m), dit endast en så pass liten del av solljuset når att där råder evig skymning, finns faktiskt en stor artrikedom. Eftersom det tekniskt sett är ganska oåtkomligt och svårarbetat finns också ett stort antal spännande arter som är helt nya för vetenskapen och bara väntar på att upptäckas!

The Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid University of Hawai’i, lett av professor Alison Sherwood, fokuserar på att kartlägga och beskriva alger från skymningszonen kring de Hawaiianska öarna i Stilla Havet. Här ingår både området kring huvudöarna och den långsträckta nordvästra hawaiiskärgården som ligger i nationalparken Papahānaumokuakea och sträcker sig ca 170 mil väster om huvudöarna. Med hjälp av avancerad teknisk dykning och undervattensrobotar har ett stort antal alger samlats in; mest rödalger, men även en del bruna och gröna har samlats – över 40 procent av skymningslandets alger har hittills visat sig vara antingen nya arter för Hawai’i eller helt nya arter. Tillsammans med sitt team (som i skrivande stund består av doktoranderna Feresa Cabrera och James Fumo och masterstudenterna Kazumi Allsopp och Sophie Paradis) har Alison beskrivit ca 25 nya arter.

I den mesofotiska zonen kring hawaiiöarna är vattnet relativt svalt på grund av vattenströmmar från kallare breddgrader, vilket gör att miljön nere på djupet är mer likt det man kan hitta i våra tempererade vatten än i de grundare, solbelysta vattnen kring Hawai’is stränder. Där nere finns flimsiga rödalger, brunalger med små maskrosfrölika strukturer, rosaröda krustalger och ängar av kalkinlagrande grönalger som bildar habitat för många andra djur, som har hittats så långt ner som till 200 m. Helt otroligt och galet spännande! Arbetet med att kartlägga nya arter fortsätter hela tiden, och man vet aldrig vad dykare och expeditioner kan komma hem med för nya skatter.

Algerna som kommer in till labbet artbestäms med hjälp av molekylära analysmetoder (ofta tittar man på DNA och om det finns skillnader i specifika gener) och morfologiska karaktärer som är unika för just den nya arten. Det är lite svindlande att tänka att vår labbgrupp kan vara de enda på jorden som har tillgång till just den här specifika algen som nu ska artbestämmas!

När det är fastslaget att det är en ny art som ”upptäckts” samarbetar Sherwoods team med till exempel Papahānaumokuakea Native Hawaiian Cultural Working Group för att ge algerna nya, formella vetenskapliga namn med en anknytning i den hawaiianska kulturen och språket. Ett sådant namn är tex Halopeltis nuahilihilia, där nu’a beskriver algens växtform (både en ganska grov förgrening och en spretig, lite trasslig silhuett), hilihili betyder att fläta, och hili står för mörkröd, vilket beskriver den nya artens färg. Vem vet vad som finns mer där ute i djupen, det kan bara tiden utvisa!

För mer information och uppdateringar kring arbetet kikar du såklart in på laboratoriets hemsida.

Vid tangenterna, på Hawai’i, Maria Eggertsen.

Read Full Post »

Det andra Alg-Adventuret blev lite av en detektiv-story där det gällde att leta rätt på vilken av våra många kunniga och tidiga algologer som samlat in algherbariet från västkusten.

För några veckor sedan fick jag möjligheten att komma till Anna Tolstoys garage där hon samlat herbariematerial från Mats Waern och flera andra algologer i Sverige under många år. Det kändes som rena rama julafton många veckor i förväg och gåvan kommer att räcka under lång tid framöver. Det fanns en massa fyllda skåp med algherbarier både från Mats Waern, professor vid Växtbiologiska institutionen på Uppsala universitet och många andra större och mindre samlingar från andra svenska algologer.

Ett skåp fullt av herbariematerial! Oj oj oj vilken skattkista. Även alger som växer på musselskal.

Den första lappen var helt tydlig: ”Att ge det till Mats Waern”, som på nästa lilla handskrivna lapp var Dr.   Men sen blev det lite mera knepigt för det finns många i familjen Fries och alla, eller nästan alla, har varit aktiva forskare inom fältet botanik, med fokus på lavar, svampar och alger. Och många heter Carl, Magnus, Elias och Robert i olika kombinationer. Lappen är undertecknad av Magnus Fries, som funderat på att slänga materialet som samlats in av hans far för 124 år sedan. Enda ledtråden var att det på de olika herbariearken från lokaler kring Kristineberg, Lysekil och Bondhålet anges att den som samlat materialet var Magnus Fries far, med initialerna R.F.

Snygg handstil! Handskrivna lappar är kul ledtrådar.

Dags att kolla på Google, dagens utmärkta sökmotor. Det gick enkelt. R.F. visade sig vara Clas Robert Elias Fries också han verksam som botaniker och far till Carl Magnus Elias Fries. Som ett litet sidospår kan nämnas att Robert Fries gifte sig med Nanna Curman, dotter till Carl och Calla Curman, som är väl kända i Lysekil.

Magnus Fries var, som många andra i släkten, botanist och verksam vid växtbiologi i Uppsala samtidigt som Mats Waern och därmed sluts cirkeln. Det är klart att han skickar detta algmaterial till Mats Waern som han kände från en verksamhet vid samma institution.  Men som lappen avslöjar var det flera gånger risk för att materialet kunde ha hamnat i papperskorgen, vilket det tursamt nog inte gjorde. Nu finns det åter i tryggt förvar, ett litet herbarium insamlat för 124 år sedan med välbevarade pressade rödalger som ser ut som om de samlats in alldeles nyss.

De öppnar också för frågor hur artsammansättningen ser ut nu och om det går att hitta Sarcophyllis edulis som nu kallas för Dilsea carnosa vid Kristineberg. Troligen har dessa exemplar skrapats upp, för dykning med tuber förekom inte då och jag tror inte heller att herrarna i fråga ägnade sig åt att själva hoppa i vattnet och fridyka. Men i insamlingen ingår också t.ex. grunt växande rödalger och Enteromorpha från Bondhålet som samlats in på sommaren i juni i vattenlinjen 1899. Där kan ju ett litet dopp eller två ha förekommit, om det var varmt i vattnet.

Skulle vara jätteroligt och intressant att göra återbesök på lokalerna till sommaren för att jämföra dåtid med nutid och se hur algsamhället har förändrats över 125 år. I familjen Fries fotspår.

Rödalgen Cystoclonium purpureum, som enkelt känns igen på sina ”grisknorrar” till klängen.

Read Full Post »

Sjörök och en fluffig dimbank. Kylan nyper i näsa och kind.

Det var kallt, – 120C och soligt när vi kom ner till västkusten. Det låg sjörök och en vacker dimbank en bit ut i riktning mot Kosteröarna. En tunn månskära syntes högt på himlen.

Den första uppgiften var att ta sig ner till stranden vid Vändplan ute på Saltö och leta efter trådar av ett nässeldjur, som fått det något konstiga svenska namnet trassligt havssnöre (Apolemia uvaria). Det har varit många rapporter från Bohusläns kust under de senaste veckorna om förekomst av denna ovanliga art. Och visst fann vi den där!

Trassligt havssnöre (Apolemia uvaria) guppar mellan stenarna.

Det kan kännas frestande att försöka plocka upp den, men låt bli – den har nässelceller som brännmaneten! Den är nästan lika farlig som blåsmanet (Physalia physalis), även kallad portugisisk örlogsman. Om du är vinterbadare är denna art definitivt något du ska akta dig för. Det är inte bara vinterbadare som kan råka illa ut. Den har också ställt till med problem i norska laxodlingar genom att tentaklerna fastnar på gälarna och kan skada fiskarna. Trassligt havssnöre hör till gruppen sifonoforer, eller rörmaneter. De bor tillsammans i stora kolonier och en koloni kan bli 30 meter lång. Med sina promtentakler samlar de in plankton. Vill du få veta med om denna för svenska kusten ovanliga art finns information på denna länk.

Promenaderna utmed stränderna bjöd också på vackert formade isflak runt stenarna, en infryst krabba och blåstång med ett fint frostmönster i kanterna.

Krabban såg jättefin ut men det var ju oklart hur länge den legat på land  innan den blev fryst. Så vi gick till den vår vanliga strand och plockade japanska jätteostron till middagen istället.

Read Full Post »

Starten på dessa fyra Alg-Adventures började med ett besök i Uppsala. Där fanns det en massa lådor med äldre alglitteratur som tillhört professor Mats Waern. Det var som att komma in i en skattkammare! Det kommer att bli många spännande och roliga upptäcker och ta tid att gå igenom detta material. Dessutom fanns det flera skåp fyllda med herbariematerial från tidiga insamlingar från Medelhavet, Spetsbergen, svenska västkusten och Östersjön. Det kliar i fingrarna av nyfikenhet.

Men låt oss ge oss av på det första Alg-Adventuret, som går till Berings hav.

En av de första botanisterna som gav sig iväg på längre expeditioner för att samla alger var Frans Reinhold Kjellman. Han är en av Sveriges tidiga välkända naturalister och algologer. Han var intresserad av algfloran i nordliga vatten och speciellt algfloran i Ishavet, som då var i stort sett helt okänd.

Frans Reinhold Kjellman, bild från Festskrift 1906, ur Wynne 2009

Kjellman deltog i Vega-expeditionen, (1879-1880), under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld, när färden för första gången tog sig fram till Stilla Havet via Ishavet längs Asiens nordkust. Vilken resa det måste ha varit!

Uppfattningen då var att det knappt fanns någon algvegetation alls, eftersom effekterna av isens skrapningar gjorde den översta zonen helt kal, inte alls frodig och artrik som utmed varmare kuster. Men när Kjellman samlade prover från lite större djup, där isen inte nött bort algerna, då hittade han täta skogar av stora brunalger i det kalla vattnet. Från denna fantastiska målning, som känns som den skulle kunna komma från Alaskas sydligare kust, väcks även frågan om hur mycket Kjellman faktiskt samlade in själv eller om det var kadetterna som fick göra det blöta, tunga jobbet?

Slitsamt fältarbete, då som nu. Naval cadets gathering seaweeds. [frontispiece from Postels & Ruprecht (1840)] i Wynne 2009.

Uppe i de nordliga vattnen i Ishavet och Berings hav ligger temperaturen runt noll grader och ingen sol når över horisonten under en stor del av året. Fartyget Vega låg infrusen i isen mellan 29 september 1878 till 18 juli året därpå. Det ger ju gott om tid att pressa sina alger, men man undrar ju lite hur de lyckades hålla humöret, och värmen, uppe.

Kjellman höll sig i alla fall igång med algerna. Han följde algerna utveckling året runt under resan och kunde notera att på sommaren utnyttjas ljuset för vegetativ tillväxt, trots att vattnet är mycket kallt. Under den mörka vinterperioden utvecklas däremot de reproduktiva delarna hos algerna.  Detta gäller även arter som blåstång i Östersjön, att anlagen till förökningstopparna anläggs under vintern och utvecklas tidigt på våren. Intressant är att algers sporer kan gro i minusgrader.

Utifrån det material som Kjellman samlade in har han beskrivit ett stort antal nya arter i ”Norra Ishafvets algflora” publicerad 1883 (430 sidor). I förordet beskriver han lite om hur arbetet har gått till. Den lär gå att hitta på antikvariat för den intresserade för det facila priset av ca 1000 kr. Men vilken juvel att ha i bokhyllan!

Inledningen på Kjellmans bok Om Beringhafvets Algflora 1880

Och i ”Om Berginghafvets Algflora” inlemnad till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien den 13 mars 1889 ingår sju Taflor med tydliga illustrationer av olika kännetecken hos arternas förökning, cellstrukturer och morfologiska karaktärer.

Tafla II. Morfologisk presentation av brunalgerna Laminaria bullata och Laminaria dentigera samt en habitusbild på Diploderma variegatum.

På Tafla II presenteras två nya Laminaria arter beskrivna av Kjellman: 5. Laminaria bullata habitusbild af ett ungt exemplar, 6. Tvärsnitt af stipes nedre del, 7. Del av samma tvärsnitt som visar slemlakunerna, 8. Perifera delar af samma tvärsnitt och 9. Tvärsnitt av genom laminan (bladet).

Punkt 10, för den som har skarp syn, visar habitusbild af ett utvuxit exemplar av Laminaria dentigera och 11-14 snitt av artens olika delar. Till vänster längst ner syns en habitusbild på Diploderma variegatum Kjellm. n. sp. Tillsammans med tvärsnitt av delar av bålen 2-4.

Tafla III. Två Alaria-arter beskrivs morfologiskt. De smakar säkert också gott.

På Tafla III: visas de nya arterna 1. A. angusta, och 5. A. crispa. Kjellman beskriver också fyra nya Alaria arter till d.v.s., A. praelonga, A. lanceolata, A. laticosta och A. taeniata som visar på den rika floran av stora brunalger uppe i Ishavet. Visst blir man lite sugen på att resa dit och uppleva dessa alger på plats, fast med varmt underställ i dykdräkten.

Read Full Post »

.

Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]

Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa.  Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång.  Men bara en art som hör till släktet Eualaria.

Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.

Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.

Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.

Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.

Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.

Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!

Read Full Post »

Tiden går och arbetet med att allt algmaterial som samlades in i somras går framåt. Snart är allt material som vi samlade in under Expedition Alg 2023 klart att lägga in i Naturhistoriska museets samlingar. Här ser vi några exempel på hur snyggt det ser ut när Mia har gjort iordning tydliga etiketter som anger vilken art det är, vem som bestämt den, var den samlats in (t.ex. Släggö, Bohuslän) och djupet (m). Det kommer också att finnas extra ark med arter som går att låna ut till andra museer och forskare.  Extra roligt är att det nu finns flera av våra nya arter som kommit in i svenska vatten dokumenterade i samlingarna. Till exempel sargassosnärja, Sargassum muticum och klykalg, Codium fragile.

Från vänster till höger: Ulva fenestrata, Saccharina latissima och Delesseria sanguniea

Just nu är det lite mörkt och grått men snart kommer våren igen. Då blir det dags att fundera på om det blir en Expedition Alg 2024. Vart skall vi åka och leta efter fler arter? Har ni några förslag?

Read Full Post »

Hösten är en spännande tid. Löven singlar ner från träden och driver med vattnet i det överfulla diket ut i den närmaste viken. Efter de senaste dagarnas stora regnmängder är markerna sprängfulla med vatten. Då finns det ingen annan väg för vattnet att ta vägen än ut till kusten. Varje dag när jag tömmer regnmätaren finns det minst 15 mm eller ännu mer. Som mest var det 32 mm en morgon.

Regnmätare en dimmig morgon

Vattnet i bäckar och diken är brunt och vattnet vid bryggan är utsötat och brunfärgat det med. I de innersta delarna av viken har salthalten sjunkit från 6,5 promille till 4 promille. Eftersom det inte blåser mycket just nu kommer det ta en stund att blanda om vattnet så salthalten höjs igen.

Kan vi se några effekter på alger och djur efter ett par dagar med låg salthalt? Hur ser t.ex. rödalgen ullsläke ut? Är havstulpanerna aktiva och filtrerar som vanligt? Hur ser det ut på din strand?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »