Blåsvarta moln på väg in med mer snö. Vågorna skummar.
När stormen Johannes drog in över norra Sverige på lördagen den 27 december noterades de högsta byvindarna som förekommit sedan många stationer startades för 30 år sedan. Konsekvenserna på land blev stora, med 40 000 hushåll som blev strömlösa och stora vindfällen av träd. Julbocken i Gävle blåste omkull i de häftiga byvindarna. Undrar om de kommer att resa upp den igen eller den kanske har gått sönder för mycket? Nåja, julen var ju ändå över.
Örskär, norr om Gräsö vid norra Upplandskusten rapporterade den högsta medelvinden 29,9 m/s av alla kuststationer. För sju år sedan, i slutet av november uppmättes den högsta medelvindhastigheten, 31,8 m/s någonsin vid Örskär. Blåsig plats. Undrar hur det kommer sig?
Det fortsätter att blåsa och nu har det också kommit lite snö. Stormen Johannes, namngavs av SMHI efter principen att använda dagens namn i almanackan. Det sker inte så ofta men nu har man kommit överens om att ta fram en förutbestämd och gemensam namnlista tillsammans med Norge och Danmark. Så alla ni som heter Anna får nu veta att nästa storm som kommer in över Sverige kommer att vara uppkallad efter dig!
Vågorna går höga vid skäret där jag har märkta tångplantor.Ibland blev det lite lugnare och solen gjorde glittrande vägar på vattnet.Temperaturen har sjunkit snabbt när vattnet bladats om. 3,2 grader är kyligt.
Men vad betyder kraftiga stormvindar över Östersjön? När blåsten startade för tre dagar sedan var det fortfarande ganska lugnt väder i viken. Vattentemperaturen var hög för året, ca + 5,6 0C. Vi blev strömlösa nästan i två dygn. Men det var inget mot den kraftiga stormen Alfrida 2019 som drog in norrifrån och gjorde oss strömlösa i över en vecka.
Lite blåstång har spolats upp på standen i min vik.Frusen blåstång på solglittrande sand.
Idag går vågorna höga och slår in över klipporna. Vid stranden ligger en liten tångvall och några små frusna tångplantor glänser i solen. De har fått en tunn blank yta av is eftersom det är några grader minus i luften.
Ett vackert lönnlöv tillsammans med skal av Östersjömussla, oval dammsnäcka och bitar av tång.
Bänkar och grillplats vid Danmarksbukten, på Saltö. Väl värd ett besök.
Första halvan av november har varit grå, regnig och ovanligt varm. Men när vi åkte från ostkusten till västkusten i mitten av månaden hade kylan vällt ner från norr. Vintern hade kommit i Dalsland. På morgonen efter att vi kommit fram var det dags att gå och besöka stränderna runt Saltö, nära Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitets fältstation, strax utanför Strömstad.
Vid entrén sitter en skylt med information om naturreservatet.Vyn över Danmarksbukten från bänken. Blåstångsplanta på en sten. Hittar du sjöstjärnan?Frusen sjöstjärna, havstulpaner och små groddplantor av blåstång..
Under natten var det riktigt kallt och på morgonen vid nio-tiden var det maximalt lågvatten. Det är ju inte så stort tidvatten vid svenska kusten, men lite skillnad gör dett allt. Mycket av den grunt växande blåstången var klädd av rimfrost. Det ger vackra, vita konturer och skadar inte tången. Blåstång på västkusten klarar att utsättas för frost under några timmar tills vattnet kommer tillbaka. Det gör däremot inte blåstång som normalt lever under ytan i Östersjön. Så blir det en längre lågvattenperiod och tången ligger torrlagd kommer en att dö. Den har tappat egenskapen av att tåla frost efter att i många generationer leva under ytan. Sjöstjärnor klarar däremot inte av att frysas. Vi fann flera stycken som hade frusit fast inne ibland grenarna på tångplantorna eller uppe på stenarna i strandkanten. Havstulpanerna klarar i alla fall att hålla sig stängda och överlever även om det är minusgrader i luften.
Många fintrådiga rödalger gömmer sig i vattnet.Frostiga sågtångsskott och en rödalg.
Strax under den spegelblanka ytan låg många fintrådiga rödalger lösa på botten. Där klarar de att leva även om vattnet är kallt. Det de inte tål är att hamna uppe på land och täckas av frostkristaller. Då sprängs cellerna. Men tänk så vackra mönster en frostig rödalg bildar tillsammans med tången på stranden.
Det blev ett kort besök i huset på Tjärnö denna gång. Men vi hann med att plocka stillahavsostron, Magallana gigas till middagen och beundra sjöröken som låg i sundet på Svallhagen. Träffade en forskare från Mexiko som studerar genetiken hos kallvattenskorallen ögonkorall, Lophelia pertusa på Tjärnö laboratoriet, ute på piren där vi badar på sommaren. Ögonkorall lever på flera hundra meters djup där den bildar stora rev. Det är en spännande art!
Middagsbordet dukat för två med gratinerade stillahavsostron och vitlöksbröd.
Han undrade vad vi plockade i det grunda vattnet och när han förstod att det var ostron berättade han att han bara ätit råa ostron någon gång men inte provat att äta gratinerade ostron ännu. Definitivt värt att prova, tycker vi. Håll utkik i bokhandeln i mars nästa år för goda recept på just stillahavsostron.
Svallhagen en favorit strand för bad och strandfyndDen röda bojen gömmer sig i sjörök,
Vi lämnade Tjärnö när sjöröken smög upp över Svallhagen och kom hem till ett vintrigt landskap på Räfsnäs, norr om Stockholm. Även här steg sjöröken över havet nere vid badhytten under soluppgången. Så vackert. Roligt att få dela med oss av de första vintriga tecknen. Hur ser dina stränder ut nu i slutet av året? Hälsningar från oss på Tångbloggen.
Månadens vykort kommer från svenska västkusten, närmare bestämt från stränderna i närheten av Tjärnö, utanför Strömstad. Det första strandbesöket är på Lindholmen, 4 juli. Uppspolade på stranden låg många stora gamla plantor av sågtång, Fucus serratus efter att det blåst ordentligt veckan innan. När jag tittade närmare satt flera fortfarande fast på stenen som de växt på. Några var så stora att de slitits loss och bara den grova stammen, utan fästplattan hade kommit med. Men när sågtången förökar sig hamnar många befruktade ägg på havstulpanens skrovliga yta. Där bildas groddplantan och sågtången växter till varje år och blir allt större. Till sist kan inte havstulpanen hålla kvar den stora plantan när vågorna rycker och sliter i den. Resultatet blir att de lossnar och driver iland. Och att de suttit på havstulpaner syns om man tittar under fästskivan.
Stora plantor av sågtång ligger uppe på stranden.Denna planta har följt med sågtången upp på stranden.Den här plantan var för stor och stammen knäcktes av vågorna . Bara bålen kom med, utan fästskivan.Två plantor med lite kalkrester av havstulpaner under häftskivan. Inget vidare bra att hålla fast i för stora gamla plantor när det blåser.
I år är det första gången som jag har sett tydliga bälten utmed flera stränder runt både Saltö och Tjärnö av den introducerade arten sargassotång, Sargassum muticum. Årsskottet hos en sargassotång kan utan vidare bli 1,5 meter långt och ser lite ut som en buske med massor av små flytblåsor. Skotten växer ut från den övervintrande fleråriga delen av den förgrenade plantan som bara blir ca. 1 dm hög. De sitter fast på stenar på mjukbotten från ca 1 m ända ner till 10 m djup i klart vatten. Tidigare sommar har den vuxit utmed kanten på piren där jag brukar bada, lite djupare än sågtången. Nu tycker jag det är ännu mer än vanligt. Men vid stegen finns inga kvar – där rensas de bort av flitiga badare.
Sidenblankt hav med sargassotång i ytan.Den övervintrande delen av sargassotång. Det mesta av årets produktion kommer att lossna i höst och driva iland.
Denna stilla, vackra kväll syns en massa plantor i ytan. Alla pekar utåt eftersom de följer det strömmande vattnet ut genom sundet. När strömmen ändrar riktning kommer sargassotången att följa med åt andra hållet.
Under en promenad på Saltö undrade jag vad det var i vattnet som gav ett märkligt mönster. Kunde det vara ett bälte av stora plantor av sargassotång som bromsade upp vågorna? Ja, det visade sig stämma. När en planta ligger och flyter vid ytan blir det helt lugnt i vattnet runt den. Vilka fler effekter kan de stora buskarna av sargassotång medföra? Dags att hoppa i och ta ett lite annorlunda tångbad.
Sargassotången syns som blanka fläckar i ytan.Ett svalkande bad inne ibland sargassotången i sommarhettan.
En het sommardag var det riktigt uppfiskande att simma runt mellan sargassotången. I skuggan under plantorna var vattnet svalt och skönt. När jag försökte kolla lite inne ibland buskarna blev en strandkrabba ilsken och knep till med sina klor. Den verkade också tycka att det var fint att gömma sig inne i sargassotången.
Klippor täckta med slemtråd och ett snyggt bälte med blåmusslor. Slemtråd, även kallad turkisk spagetti, passar fint till ostron
I mitten av juli blev det en tur till Nordkoster. Där fanns det stora bälten med fjolårets blåmusslor i strandlinjen och det går att hitta bra med musslor även längre in i skärgården. Klarar de att överleva till nästa år kommer vi kanske att kunna festa på musslor. Och varför inte tillsammans med slemtråd, Nemalion multifidumsom växter lite högre upp på klipporna. Vi plockade hem lite och åt som tilltugg till stillahavsostron, Magallana gigas. Det smakade också utmärkt.
Det händer mycket i havet under en varm sommar. Ser fram emot ett besök under augusti månad. Hur kommer stränderna att se ut när mycket av årets alger lossnar, kastas upp på land och bildar årets tångvallar? Kanske kan jag hitta någon ny lite ovanlig alg, snäcka eller mussla?
Det finns nu tid till många strandfynd och bad utan brännmaneter innan det är dags att åter byta till Östersjöns stränder.
Det är alltid lika roligt att stanna till ute på udden i Riddersholms naturreservat under en promenad. Vad kan det finnas att upptäcka idag? På långt håll syns det gröna stenar som sticker upp ur vattnet. Solen skiner och det är lågvatten. Stannar till och tittar ner mellan stenarna. Vad är det för vita, runda små kulor och är det skal från östersjömusslor också? Ja, visst ligger det många frigolitkulor mellan stenarna och ett musselskal.
Tänk så mycket det går att hitta på en liten yta bara du står still och tittar en stund. Som det gjorde innan jag fick syn på de torrlagda bladen av strutsallat, Monostroma grevillei. Ett tydligt vårtecken!
Flera blad av strutsallat och lite trådsklick som sitter på ett grässtrå.
Strutsallat är en riktigt tidig vårart. Den startar när det är mörkt och kallt i vattnet i december och januari. Den växer på små stenar eller som påväxt på gamla strån som sticker upp ur botten. Den har två olika stadier, sporofyten är encellig medan gametofyten går lätt att hitta med sitt tunna ljusgröna blad. Det finns inget annat såhär tidigt på våren att förväxla den med. På stråna sitter det också någon liten fintrådig brunalg som visade sig vara svår att artbestämma.
Det är antingen trådskick, Pylaiella littoralis, på fotot. De sitter som små bruna tofsar, klara för att starta tillväxten lite senare nu på våren. Nu är de helt överväxta med kiselalger som gör att de ser taggiga ut i förstoringen i mikroskopet.
Det kommer att hända mycket nu när solljuset är tillbaka och dagarna blir allt längre. Vattnet värms upp och tillväxten startar för fullt. Ett tecken att det redan är full fart var att mycket av strutsallaten redan lossnat och låg och drev inne ibland stenarna. Om ett par veckor kommer den att vara försvunnen och överleva sommaren med sitt encelliga stadium till nästa år.
Fortsätt häng med oss på Tångbloggen under spännande vårveckor. Vi kommer att berätta både vad som händer med vårblomningen i öppet hav och strandfynd.
På väg genom skogen ner till stranden på Saltö, nära Tjärnö marina laboratorium. Sedan förra gången jag var här har det varit två stormar, Jakob den 1 november och Florian den 7 januari. Båda kan ha spolat iland några spännande strandfynd. Kanske det ligger någon fin back med mycket spännande påväxt!
Det första som syns är en ganska stor hög med trävirke som drivit iland och som några flitiga strandstädare har samlat ihop. Ingen plast? Jodå, den låg på andra sidan, ut mot havet.
Ganska stor hög av virke och plastbackar på stranden av Ängklåvbukten.
Det första som drog till sig min uppmärksamhet var ett par skyddshjälmar. Den vita måste ha tillhört någon person som kallades för Jess och jobbade med svetsning åt företaget CRC Evans. Kanske i Norge, där det närmaste CRC Evans företaget ligger? Eller i England där det finns flera företag?
Påväxten på i första hand insidan av hjälmen liknade lite ett blont hår och bestod av hydroider. Den andra hjälmen var jättetrasig. Hoppas det inte skedde när någon hade den på huvudet. Där var påväxten lite mer variabel, med havstulpaner, trekantmask, (Spirobranchus triqueter) och kolonier av mossdjur, som ser ut som ett rutnät med sina tomma små hus. Det roligaste fyndet är skalet av ett sadelostron (Anomia simplex) som är ungefär lika stort som de två havstulpanerna det sitter bredvid.
I en vit back fylld med sand och täckt av barr låg några tofflor av olika modeller. En sliten skinntoffla, en typisk plasttoffla och en lila foppatoffla, gjord av Cryoslite. Det är ett patenterat material som också gett namnet Crock på denna typ av toffla. Det fanns inte någon speciellt kul påväxt utan bara lite iskristaller precis som på flaskorna med olika sorters iste. Inget jag längtade efter, även om det var en solig och vacker dag och bara några grader minus. Andra spår från sommaren var en liten grön kratta och en liten men tom necessär. Handsken har säkert någon tappat från båten när hen var ute och fiskade.
Annars var det mest mycket gröna och grå tampar och snören i högen. Dags att gå hem och värma sig inför att undersöka några andra stränder och hur de påverkats av hösten och vinterns stora stormar.
Mareld (Noctiluca scintillans) vid stranden på Långholmen
Så fort det slutat blåsa och vattnet blir lugnt och stilla flyter marelden, Noctiluca scintillans upp till ytan och driver in till stranden. De små dinoflagellaterna bildade ett vackert rosa mönster mellan grönalgerna och blåstången vid stranden på Långholmen. Men det allra bästa som finns är att få komma ut till en strand och leta i tångvallen efter att det blåst styv kuling ett tag. Det är alltid lika spännande! Vad kommer det att ligga och gömma sig inne i tångvallen denna gång? Det blev riktigt full pott efter blåsten den 7-8 juli.
Vad gömmer sig i tångvallen på Långholmen denna gång?
Det första som syntes var en stilig äggsamling av valthornsnäcka, Buccinum undatum. Den förstår man att den har lätt att driva lång väg. Den ser ju ut lite som bubbelplast. På fotot nedanför syns också några mindre bitar av brödsvamp, Halichondria panicea.Brödsvampen kan se grönaktig ut av de symbiontiska mikroskopiska grönalger som finns inne i den. Den stora gröna algen heter klykalg, Codium fragileoch är en sifonal alg som består av en massa sammanflätade slangar utan cellväggar. Den hittades första gången i Danmark 1919 för nu över 100 år sedan. Tillsammans med flera små exemplar av remtång, Himanthalia elongata, som t.o.m. hade kvar sitt lilla knappformiga fäste har den hamnat i mitt herbarium. Att det fanns så många hela plantor av remtång känns extra intressant. Kanske kommer vi att kunna hitta någon etablering i svenska vatten om den blir vanligare i drivande material som kommer in till kusten?
Klykalg, äggsamling av valthornssnäcka och gul brödsvamp.Ett herbarieark med remtång.
Det gömde sig mer i tångvallen. Där låg en svart plastbit som några släta långhalsar, Lepas anatifera använt för att flyta runt på vattenytan. Det var tur att vi hittade dem och kunde ta dem med till Tjärnö laboratoriets akvarier där de kommer att tas väl omhand. Det gäller också för ett exemplar av skrovlig långhals, Dosima fascicularis. Också den levde och fick åka med hem och hamna i ett akvarium. Skrovlig långhals kan antingen, som denna gjort, fästa sig på en alg eller rep men den kan också flyta med hjälp av en egen boj gjord av ett skumliknade sekret.
Tre släta långhalsar och en skrovlig långhals längst till höger på det orange repet.
I tångvallen låg också en massa skelett av sidensepia, Sepia officinalis. Har aldrig hittat så många i alla storlekar på samma gång. Kalkskalen har en massa luftfyllda hålrum som gör att de flyter bra. Men vad kan ha hänt när det är så många och både riktigt små till riktigt stora? Varifrån kommer de och hur långt har de drivit?
Skalet från bläckfisken sidensepia flyter ofta iland på stranden. Här ser vi en gradient i storlek och därmed djurens ålder. Förr kallades dessa skal totalt felaktigt för valfiskfjäll. Finn tre fel med det!
På vägen hem ifrån Långholmen passerade vi en strand där det lång många blå öronmaneter inne vid stranden och ett skal av sidensepia höll på att segla iland!
Stilla sommar med maneter, alger och ett guppande sepiaskal på det blanka havet.
Flera tångvallar visar hur högt vattnet stått under hösten och vintern.
Tiden går fort på våren och dagarna blir allt längre nu när vi hunnit till mitten av april.
På promenaden utmed stränderna på Riddersholm i Norrtälje kommun syns spåren efter höstens och vinterns stormar. Det ligger flera tångvallar, den högsta ligger en bit in i alskogen. Det blir fin gödsling för strandvegetationen. Blåstången som ligger lite längre ner på stranden där sötvatten sipprar fram ur sanden, läcker näring som är lätt för gröna trådalger att ta upp. Det syns en tydlig färgskillnad på tången som legat längre på stranden. Den har hunnit bli brun och tappat mycket näring. Den nyare tången som nyligen hamnat på stranden är mörkare och ligger som en rand och stoppar de klargröna trådalgerna från att sprida sig neråt på stranden. Vattnet nedanför är fortfarande klart och rent.
Brun blåstång och gröna fintrådiga alger.Fintrådiga grönalger växer till i sötvattnet som sipprar fram ur sanden.
Stränderna har förändrats en hel del efter alla stormar och högvattens perioder. Det ligger en massa stenar utströdda på stranden nära tången. De har kommit iland med en tångplanta och sen när tången vissnar blir stenarna kvar.
På nästa strand har vågorna spolat bort en hel del sand, men lämnat kvar tuvor av gräs där rötterna håller fast materialet. Utan gräset hade säkert mer av sanden spolats ut i havet. Stränderna på Riddersholm är också utsatta för erosion från vågorna från de stora färjorna som passerar en bit utanför. Här utanför ligger också ett stenrev där blåstång etablerades för snart ett år sedan.
Grästuvor viktiga för att hålla kvar sanden och minska erosionen.
På den här stranden ligger det också lite mindre stenar nere vid vattenbrynet. De har också transporterats iland med tångplantor. Blev lite nyfiken på att se om något gömde sig under stenarna. Det var inte bara några enstaka murgråsuggor, (Oniscus asellus) utan jättemånga som hittat en lagom lite fuktig miljö. Det såg ut som om de också haft en lyckad förökning med många små unga murgråsuggor.
Det kan löna sig att vända på stenar i strandkanten. Vem bor här?Ett myller av murgråsuggor!! Så roligt.
Det är fortfarande lite kallt för att att gå ut i vattnet och vända på stenar. Men för de som vågar är det ganska säkert att det kommer att sitta en nära släktning till murgråsuggan under någon sten, nämligen sötvattensgråsuggan Asellus aquaticus och kanske några snäckor och tångmärlor också. Själv tänker jag vänta någon vecka till på en solig och lugn dag innan det är dags att kolla under stenar och inne i blåstången hur mycket liv som har börjat röra på sig efter vintern.
Tjocka tångvallar på stranden på Saltö i april 2024.
En av stränderna som jag alltid besöker när vi är på Tjärnö, nära Strömstad är en vik på Saltö där det driver in en massa alger, lite musselskal och annat spännande att kolla på. På långt håll går tångvallen i svarta, bruna, gråa och gulvita toner. Det gulvita är rödalger som tappat sina röda pigment och sitt gröna klorofyll. Tittar man noga går det att känna igen flera arter, som karragenalg, (Chondrus crispus), strax ovanför det vackert blå blåmusselskalet, sen ligger en (Furcellaria lumbricalis), helt överväxt av mossdjuret taggig tångbark (Electra pilosa), så den ser gråluden ut och så ligger det ett ostronskal av Ostrea edulis. Fortsätter du att kolla noga går det att känna igen bruna bitar av sågtång (Fucus serratus) och blekgulvita, släta delar av brunalgen fingertare (Laminaria digitata). De ser lite ut som ogenomskinliga, smutsiga plastbitar.
Blekta rödalger tillsammans med skal av blåmussla och ostron.
Första stället att undersöka närmare är längst bort i hörnet av viken, där det kan ligga kvar alger ute i vattnet. Där går det att göra fina fynd av alger till herbariet, även om det inte går att säga från vilket djup de växt. Det mest intressanta fyndet denna gång var rödalgen ribbeblad, Delesseria sanguinea, där sanguis är det latinska ordet för blod. Ribbeblad är en flerårig art och utseendet varierar jättemycket under året. Såhär års har de nya vackert rosaröda bladen börjat växa ut från de gamla tjocka nerverna.
Ett pressat exemplar av ribbeblad där nya blad växer ut från de gamla nerverna.
I en annan vik, som bara ligger 100 m bort, finns det nästan inga alger alls, utan sanden är helt ren. Hittade ett exemplar av brunalgen ostrontjuv, (Colpomenia pelegrina) som var nästan lika stor som ett skal av det europeiska ostronet, (Ostrea edulis). Under de senaste åren har skal av vårt vanliga ostron blivit allt vanligare och det verkar som om de haft några bra somrar och lyckad förökning. Kul att se!
Passande fynd på sandstranden: en ostontjuv tillsammans med ett ostron. Ostrontjuven ser ut lite som en brun badmössa.
Det ligger också lite grenar av knöltång (Ascophyllum nodulosum) med sina stora flytblåsor och många platta, lite knottriga receptakler. De ser ut att vara färdiga att föröka sig ganska snart. Knöltången är den första av våra stora tångarter som förökar sig på våren. Sen kommer den grunt växande spiraltången (Fucus spiralis) och så blåstången. Men de har ett tag kvar tills de vuxit till sig och temperaturen hunnit bli lite högre.
Knöltångsplanta med många förökningstoppar som har drivit iland .
På stranden med de stora tångvallarna hittade jag också denna gång en plastblomma som satt nära ett nytt ljusgrönt blad av baldersbrå och en groddplanta. Tecken på att våren är gång, även om det kommer att dröja ett tag till och säkert kommer både mer snö och frostnätter.
Plastblomma med baldersbråblad i tångvallen. Nu är det vår!
Tångbloggen 