Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dilsea carnosa’

Det andra Alg-Adventuret blev lite av en detektiv-story där det gällde att leta rätt på vilken av våra många kunniga och tidiga algologer som samlat in algherbariet från västkusten.

För några veckor sedan fick jag möjligheten att komma till Anna Tolstoys garage där hon samlat herbariematerial från Mats Waern och flera andra algologer i Sverige under många år. Det kändes som rena rama julafton många veckor i förväg och gåvan kommer att räcka under lång tid framöver. Det fanns en massa fyllda skåp med algherbarier både från Mats Waern, professor vid Växtbiologiska institutionen på Uppsala universitet och många andra större och mindre samlingar från andra svenska algologer.

Ett skåp fullt av herbariematerial! Oj oj oj vilken skattkista. Även alger som växer på musselskal.

Den första lappen var helt tydlig: ”Att ge det till Mats Waern”, som på nästa lilla handskrivna lapp var Dr.   Men sen blev det lite mera knepigt för det finns många i familjen Fries och alla, eller nästan alla, har varit aktiva forskare inom fältet botanik, med fokus på lavar, svampar och alger. Och många heter Carl, Magnus, Elias och Robert i olika kombinationer. Lappen är undertecknad av Magnus Fries, som funderat på att slänga materialet som samlats in av hans far för 124 år sedan. Enda ledtråden var att det på de olika herbariearken från lokaler kring Kristineberg, Lysekil och Bondhålet anges att den som samlat materialet var Magnus Fries far, med initialerna R.F.

Snygg handstil! Handskrivna lappar är kul ledtrådar.

Dags att kolla på Google, dagens utmärkta sökmotor. Det gick enkelt. R.F. visade sig vara Clas Robert Elias Fries också han verksam som botaniker och far till Carl Magnus Elias Fries. Som ett litet sidospår kan nämnas att Robert Fries gifte sig med Nanna Curman, dotter till Carl och Calla Curman, som är väl kända i Lysekil.

Magnus Fries var, som många andra i släkten, botanist och verksam vid växtbiologi i Uppsala samtidigt som Mats Waern och därmed sluts cirkeln. Det är klart att han skickar detta algmaterial till Mats Waern som han kände från en verksamhet vid samma institution.  Men som lappen avslöjar var det flera gånger risk för att materialet kunde ha hamnat i papperskorgen, vilket det tursamt nog inte gjorde. Nu finns det åter i tryggt förvar, ett litet herbarium insamlat för 124 år sedan med välbevarade pressade rödalger som ser ut som om de samlats in alldeles nyss.

De öppnar också för frågor hur artsammansättningen ser ut nu och om det går att hitta Sarcophyllis edulis som nu kallas för Dilsea carnosa vid Kristineberg. Troligen har dessa exemplar skrapats upp, för dykning med tuber förekom inte då och jag tror inte heller att herrarna i fråga ägnade sig åt att själva hoppa i vattnet och fridyka. Men i insamlingen ingår också t.ex. grunt växande rödalger och Enteromorpha från Bondhålet som samlats in på sommaren i juni i vattenlinjen 1899. Där kan ju ett litet dopp eller två ha förekommit, om det var varmt i vattnet.

Skulle vara jätteroligt och intressant att göra återbesök på lokalerna till sommaren för att jämföra dåtid med nutid och se hur algsamhället har förändrats över 125 år. I familjen Fries fotspår.

Rödalgen Cystoclonium purpureum, som enkelt känns igen på sina ”grisknorrar” till klängen.

Read Full Post »

Köttbladet syns tydligt bland de övriga rödalgerna, här med berggylta och rödnäbba (blågyltans hona) ute vid Berggylteskär i Lysekil.

Köttblad, Dilsea carnosa är en av våra mest smakrika rödalger på svenska västkusten. Den smakar lite som stekt ägg. Det enda är att den växer ofta på stjälken till stora tare arter eller på lite större djup så det är inte lätt att hitta och samla in lite exotiska mörkt röda till en sallad.

Read Full Post »

För några dagar sedan presenterade vi månadens alger – två arter av kalkinlagrade rödalger som har ger häftig violett rosa färg på stenar i västkusten. Arterna var taggig skorpalg, Lithothamnion glacialis och slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii som de två tjocka pilarna utan nummer pekar på.

Det finns minst nio ytterligare arter i akvariet från Tjärnö marina laboratorium. Listan på de arter som jag lyckats bestämma hittar du här nedanför.

1. Rödalg, tandskåring, Odonthalia dentata

2. Mossdjur, smalt bladmossdjur, Securiflustra securifrons

3. Koralldjur, död mans hand, Alcyonium digitatum

4.Kräftdjur, blåröd trollhummer, Galathea strigosa

5. Rödalg, rödblad Phyllophora/Coccotylus, dessa är mångformiga och variabla i utseendet.

6. Rödalg, köttblad, Dilsea carnosa

7. Mussla, stor kammussla, Pecten maximus

8. Snäcka, valthornsnäcka, Buccinum undatum

9.Koralldjur, bägarkorall, Caryophyllia  smithii

Värt att tänka på att det bara är i ett upplyst akvarium som dessa fantastiska röda, rosa och orange färger syns. På många meters djup blir de mörka och osynliga om du inte har med dig en ficklampa och kan lysa på dem.

Read Full Post »

Idag måndag kan du höra Tångbloggen prata om hur man samlar och äter alger i P4 Extra klockan 14:15.

Många undrar säkert om är säkert att samla alger själv. Det finns inga direkt giftiga alger i Sverige, men man bör låta bli att äta alla fintrådiga alger som till exempel grönslick, ullsläke och molnslick (Pylaiella littoralis). Den bruna algen mjukt kärringhår, Desmarestia viridis, bör man också undvika. Den innehåller nämligen stark svavelsyra som inte är trevligt att få i munnen. En liten efterforskning, till exempel här på Tångbloggen, innan man går ut på stranden, hjälper dig att identifiera de godaste arterna.

Det man ska tänka på är att alger innehåller jod, som man inte ska få i sig för myckat av. Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos på under 150 mikrogram för vuxna. Kvinnor som är gravida eller ammar ska vara försiktiga med algprodukter  då för mycket jod inte är bra för foster/små barn. Har man problem med sköldkörteln ska man alltid prata med sin läkare först.

Plockar man sina egna alger är det såklart svårt att veta hur mycket jod de innehåller. Vi brukar ha 5 g torrvikt per dag som ett ungefärligt måttsnöre, men vi äter inte alger varje dag.

Alger är en naturlig del av kosten i Asien, där man ofta har den som smaksättare, i soppor eller som tillbehör till ris och fisk. Den passar även bra att slå in mat i, som maki-rullarna man får på sushi-restaurangen. Både i Asien och Afrika odlas alger storskaligt, både för att ätas men även för produktion av konsistensgivande medel.

Vi äter redan en hel del alger i Sverige idag, kanske utan att tänka på det. Många E-ämnen som finns i olika matprodukter är alger av olika slag. Till exempel E400 framställs ur brun­alger och används som förtjocknings, stabili­serings- och geleringsmedel, bland annat i glass och efterrättsmixer. E407 framställs ur en viss sorts rödalg och kan ingå i ost, kakor, milkshake och alkoholdrycker.

Det finns ju även mer profilerade produkter som framhäver att de innehåller alger, som tångknäcke, tångbröd eller blåstångste.

Våra åtta favoriter bland de arter som växer längs svenska kusten är:

Om du inte har möjlighet eller lust att plocka egna alger utan istället vill handla dina alger i en asiatisk livsmedelsbutik, kan det vara bra att ha lite koll på vad de olika namnen betyder:

Wakame, brunalgen Undaria pinnatifida, har odlats i Japan sedan 700-talet. Söt och god, djup smak.

  •     Fueru Wakame – hackade blad som passar i sallader och miso-soppa; säljs som skrumpna torkade blad. Bra att ha till hands om chips-suget sätter in….
  •     Kuki Wakame –  ”kuki” betyder ”stam” och här är det stammen (stipes) som ofta används i sallader, där den kan serveras hel och då påminna om nudlar, eller hackad.
  •     Hiyashi Wakame – Troligtvis en högre kvalitet (spädare stammar) av kuki wakame, samma användningsområde. Kan även kallas Mekabu wakame.

Hijiki (Sargassum fusiforme, syn. Hizikia fusiformis) en brunalg som är mörkare och fastare i konsistensen än kuki wakame, annars samma användningsområde. Ger skönhet, hälsa och tjockt svart hår enligt folktro. Kan dock innehålla höga halter av arsenik, beroende på vart den vuxit.

Nori– ark av tunnbladiga rödalger i släktet Pyropia (förut Porphyra) som avänds för att göra maki sushi, tamago nigiri och annat gott på sushitallriken. Löjligt goda att rosta i sesamolja. 

Kombu – ett samlingsnamn för över 18 arter inom släktena Laminaria och Saccharina. Tjocka ark av brunalg, torkade, som används till buljong (dashi), smaksättning ris, picklad som tillbehör, te och till sushi. Ofta låter man den koka med i soppan, för att sedan ta upp den, hacka och servera som tillbehör.

Att äta alger verkar vara en växande trend här i västvärlden. De är goda att ha som en sallad eller smaksättare i en soppa eller som ett täcke på fisk istället för spenat. Makrill inlindad i sockertare på grillen blev väldigt smarrigt. Kanske kommer man kunna köpa en chipspåse med blandade algchips till fredagskvällen? Det skulle vi tycka om! Istället för salt kommer bagare kanske börja blanda in tångmjöl i brödet? Havslimpa!

Det finns massor av jättegoda algrecept på Internet, vi har bara länkat till några av dem, så varför inte prova något nytt i sommar? Prova alger!

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Read Full Post »

Under den kalla vintern värmer Tångbloggen upp sina läsare med köttblad, Dilsea carnosa, som februari månads alg. Oroa er inte, den passar även för veganer.

Dilsea carnosa är en bladformad alg som kan växa upp till 30-40 cm längd och 25 cm bredd i storlek. De stora, platta broskiga bladen fäster mot hårt underlag med en platt häftskiva. Allt eftersom bladen åldras, kommer nya mindre blad upp från häftskivan. På så sätt kan algen leva i flera år.

Dilsea carnosa på sten

Köttbladet Dilsea carnosa syns tydligt bland de övriga rödalgerna, här med berggylta och rödnäbba (blågyltans hona) ute vid det väl namngivna Berggylteskär i Lysekil.

Fortplantningen sker under vintern, december till januari. Således inget att beskåda för den värmeälskande dykaren. Den återfinns på svenska västkusten, där den växer på stenar och block bland de djupare förekommande bestånden av stortare (Laminaria hyperborea) eller i det så kallade rödalgsbältet, på mellan 5-25 meters djup, beroende på hur klart vattnet är.

Sjöborre

En sjöborre visar sommarens kollektion; en bit köttblad käckt på svaj.

Blåstråle

Blåstråle (blågylta-hane) och köttblad. Det saknas inte färg i svenska vatten.

På engelska kallas den även för ”false dulse”, falsk dulse, för att den enda arten man kan förväxla den med i svenska vatten är just dulse, även kallad söl, som ju var månadens alg här på Tångbloggen för inte så länge sedan. Men till skillnad från dulse/söl så är köttbladet inte en alg man äter. Hur skiljer man då på dem?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Från en enda häftplatta växer det hela tiden ut nya blad, vilket ger sådana här vackra röda rosetter

Det klassiska provet är att bita en liten bit av algen och smaka. Är det köttblad kommer du känna den typiska smaken av stekt ägg. En omissigenkännlig karaktär som de flesta som gått en alg-kurs kommer ihåg. Som namnet vittnar om är köttbladet även köttigare och tjockare. Det känns fastare och mer som brosk att ta i än söl, som är tunn och sladdrig i jämförelse. Bålen kan även ha hål som med åldern utvidgas och kan ge gamla delar ett sönderrivet utseende.

Om det har varit små kräftdjur framme och betat på köttbladet kan man även se hur vävnaden runt skadorna har tappat sitt röda pigment och lyser i ljust grönt. Algen är ofta även ljust gulgrön uppe i spetsen på bladet, den äldsta delen, eftersom tillväxten sker nedifrån basen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När något litet djur har varit framme och betat kan man lätt se hålet. Hittar du betes-skadan på denna bild?

pressade alger

Såhär vackert kan alger bli med lite omsorg. Hittar du de två köttbladen? Algerna är pressade av Gunilla Toth vid Tjärnölaboratoriet.

Trots det något skrämmande namnet är köttblad en vacker alg som passar bra att pressa till en tavla eller ett vykort. Passa på att leta på stranden efter en blåsig dag i sommar och se om du hittar någon som har spolats iland.

Read Full Post »