Två tångvallar. Den närmast vattnet ser färsk ut och har nog bara legat några dagar efter stormen Amy.
Årets första frostnatt slog till förra veckan. Dagarna blir kallare och träden tappar mer och mer av sina löv. I vattnet har temperaturen minskat till +10 0C. Ett annat hösttecken är den första stormen, som hette Amy och passerade i början av oktober. Resultatet är en massa lösryckt blåstång i ett bälte utmed stränderna på Riddersholm. Den ser helt fräsch ut där den ligger lite utanför den äldre, bruna tångvallen. Hur mycket som drivit iland varierar mellan olika stränder.
En ovanligt stor tångvall på denna strand på Riddersholm. Yttre delen ser färskare ut.
Vid badhytten hemma hos mig är vattnet klart och siktdjupet bra. Blåstången syns tydligt djupt ner under ytan. Det betyder att för att håva ihop tillräckligt med plankton är det nog lättare att gå bort till hamnen i Räfsnäs.
Tången syns långt ut på botten i det klara vattnet.Vid den långa pontonen behövs bara ett drag fram och tillbaka för att få tillräckligt med plankton.
Där finns en lång ponton för båtar från öarna att lägga till vid. Jag behöver bara dra håven fram och tillbaka en gång. På sommaren när vattnet är grumligt av cyanobakterier som blommar räcker det med ett par korta håvdrag vid vår egen brygga.
Det var en massa små djurplankton som hoppade runt i provet. Det var många större hoppkräftor, de känns lätt igen på sina långa antenner. Hoppkräftorna, tillsammans med larvstadierna som kallas nauplius larver, är en viktig och vanlig grupp av djurplankton som finns hela året om. I håvdraget fanns också många små rotatorier, t.ex. Synchaeta spp. och Asplanchna spp. men de är nästa genomskinliga och svåra att fotografera. Bland växtplanktonen var den centriska kiselalgen Coscinodiscus grandiivanligast, men det fanns också några kiselalger av typen som sitter ihop och bildar korta trådar, dessa var Melosira moniliformis. Som namnet anger har de skal av kisel vilket gör att algen blir tung. För att kunna hålla sig svävande i vattnet innehåller kiselalger fettdroppar. De kan även ha spröt som ger dem mer flytkraft.
Hela botten är full med djurplankton.Lite större förstoring – här syns kiselalgen Coscinodisus grandii.Två trådar av kiselalgen Melosira
Det fanns också några hinnkräftor, av släktena Evadne spp. och Podon spp. Släktet Evadne (som beskrevs av Sven Lovén 1836) känns igen på att den har en spetsig bakdel jämfört med Podon, som har en rundare bakdel. Deras öga skiljer sig från hoppkräftornas. Hoppkräftor har bara ett öga som sitter mitt på huvudet medan hinnkräftor antingen har ett enda stort öga (gäller för de flesta arterna) eller, som hos vissa marina Evadne arter, två stora mörka komplexögon, som delvis är sammansmälta.
Från vänster: En bubbla, en Coscinodiscus grands, två nauplius larver med litet svart öga och Evadne.
När jag försökte fotografera ett öga på Evadne, hade det hamnat en liten bubbla på ögat så den såg verkligen ut att stirra på mig! Blev både en lite märklig och konstnärlig bild. Den rödbruna färgen ovanför det stora svarta komplexa ögat beror på att jag fixerat planktonprovet med jodjodkalium för att få alla djurplankton att ligga still.
Två håvdrag kvar innan år 2025 är över. Precis som på land kommer aktiviteten att minska i vattnet när temperaturen fortsätter sjunka. Men alla dör inte, utan många djurplankton och växtplankton övervintrar nere på botten till nästa år.
Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år.
Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.
Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse, publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats.
”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand”
Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar.
När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.
Wenner Gren skrapans syns bra innan skogen vuxit till vid stranden.Här strömmande avloppsvattnet in i Brunnsviken från Solna. En läns ligger utanför och samlar in det grövsta skräpet.
Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.
Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade. Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.
Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.
Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten.
Gäller att vara försiktig när man suger upp lösningen.…och sen tillsätta rätt mängd till planktonprovet!
Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.
Det var så roligt att stå vid Brunnsvikens strand igen och berätta om hur mycket bättre miljön blivit..Visst blommar det av cyanobakterier fortfarande, men vattnet är mycket klarare och renare.
Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.
Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist.
En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken.
Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.
Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.
Detta inlägg på Tångbloggen får ses som en teaser. I nästa vecka kommer vi från Östersjöcentrum att göra en tur till Brunnsviken och berätta om hur den precis som Östersjön gått igenom olika stadier, från insjö till öppet hav under årtusendenas gång. Inför denna vandring utmed stränderna var det dags att göra ett eget besök till viken av Östersjön där jag genomförde mina doktorandstudier under 1970-talet.
Fram till 1969 släpptes Solna stads avloppsvatten orenat ut i Brunnsviken. Min doktoranduppgift var att undersöka hur denna lilla vik av Östersjön återhämtade sig efter att detta hade upphört. Och visst blev det bättre. Till exempel ökade siktdjupet från ynka 2 decimeter till 2 meter. Men mer om detta efter att vi gjort vår tur den 20 augusti.
Visst har jag varit nere vid Brunnsviken ibland under årens gång efter att avhandlingen var klar för 46 år sedan. Men jag har inte direkt kollat på hur algblomningen sett ut, vilka cyanobakterier som ingått i blomningen eller om siktdjupet ökat och vattnet blivit klarare så att rotade vattenväxter kunnat etablerat sig utanför vassarna. Så nu var det hög tid att undersöka läget.
Solen gassade och jag var glad när jag kom fram till en brygga och kunde håva in en ganska kraftig blomning av cyanobakterien Dolichospermum lemmermanni, på svenska kallad rosettvattenblom. Den bildar små, små gröna kulor i vattnet som går att se för blotta ögat. Det är en sötvattensart som tål att växa till och föröka sig i Brunnsvikens bräckta vatten. Det fanns också enstaka raka buntar av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, i provet. Det är också en cyanobakterie som är vanlig i blomningarna i Stockholms skärgård.
Fotografiet visar klumparna av rosettvattenblom som delvis håller på att gå sönder i småbitar. Både rosettvattenblom och knippvattenblom går att se i ett vattenprov utan förstoring.
På botten skymtade långa plantor av ålnate, Potamogeton perfoliatus, axslinga, Myriophyllum spicatumoch i kanten utanför vassen hittade jag både hornsärv, Ceratophyllum demersumoch korsandmat, Lemna trisulca, alla arter som hör hemma i näringsrika vatten men som inte förekom i det riktigt grumliga vattnet när jag började mina studier för länge sedan. Dagens överraskning för min del var ett par skott av havsnajas, Najas marinasom lossnat från botten och drivit in till stranden. Den växer i bräckt vatten på gyttjig botten skyddade strandvassar och laguner. Med var växer de nu? Någonstans inne i vassen som finns i ett smalt band utmed stora delar av stränderna?
Efter rundvandringen den 20 augusti kommer vi att berätta mer om utvecklingen i Brunnsviken. Allt från öppnandet av Ålkistan 1863, stoppat utsläpp av orenat avloppsvatten och andra åtgärder som gjorts för att förbättra tillståndet i Brunnsviken.
Kartan visar var Trälhavet ligger och den viktiga lokalen Lerviks udde är markerad med en röd prick i del C.
Vi har tidigare berättat om försök att plantera in blåstång både i områden där den försvunnit och för att snabba på etableringen av tång på konstgjorda stenrev. Nu vill vi passa på att berätta om vår studie i Trälhavet i Stockholms skärgård. Där har förbättrad avloppsrening resulterat i klarare och renare vatten, större siktdjup och möjligheter för blåstång att vandra in naturligt. Det har tagit lite tid, både för blåstången att komma tillbaka och för oss att kunna få artikeln publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Studien baseras på två äldre insamlingar av herbariematerial av blåstångsplantor med sin naturliga påväxt och ett antal nya insamlingar från samma lokaler. Lite av ett detektivarbete som nu är publicerat. De äldsta insamlingarna förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala och övrigt material förvaras av mig på institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.
Genom undersökningar av herbarierna kunde vi visa att övergödningen från Stockholm, där orenat avloppsvatten spridits ut i skärgården under lång tid, resulterade i att den innersta gränsen för blåstång flyttade längre och längre ut. Under 1970- och 80-talet gjordes stora insatser för att rena vattnet och vid återbesök 2020 är nu tången tillbaka långt in i Trälhavet. Våra resultat visar att när vi gör åtgärder som minskar tillförseln av näring i ett skärgårdsområde kan blåstången komma tillbaka av sig själv.
En nyckellokal för studien av herbariematerialet är Lerviks udde (markerad med en röd prick på kartan) där vi hittat pressade tångplantor från 1885, 1968, 1990, 2001 och 2020. Varje herbarieark kan berätta mycket om hur miljön var både vid insamlingsdatumet och hur tillståndet i miljön har varit flera år bakåt i tiden. En intressant observation av plantorna från 2020 är att de är klart mycket större och äldre än de mindre plantorna som fanns på samma plats 1968 och 1990. Det betyder att förhållandena nu är mer gynnsamma för tångens tillväxt och överlevnad än under 1970 – 1990-talet.
Den förbättrade vattenkvalitén med minskande näringshalt och ökat siktdjup avspeglar sig i att mängden påväxt minskar, men också i att artsammansättningen förändras beroende på miljöförhållanden. Vi ser även introduktioner av nya arter.
Efter att ha undersökt täckningsgraden på detta stora material från gamla och nyare herbarier inser jag att det finns så mycket spännande att hitta i våra museer. Och att det är jätteviktigt att göra nya insamlingar på samma platser. Även om detta sker med större mellanrum kommer de att kunna användas i framtiden som arkiv över miljögifter som vi inte kände till med metoder som inte var utvecklade idag. Visst är det en fascinerande tanke!
Det finns en massa spännande fiskar både i tångbältet och utanför i vattnet. För att hålla koll på hur sammansättningen av fiskar förändras görs det provfisken. Senast gjordes ett provfiske i Mysingen, utanför Nynäshamn i Stockholms södra skärgård. Nu finns ett antal korta videofilmer som visar vad man kan fånga i sitt nät. En art som fanns med i fångsten var gärs (Gymnocephalus cernuus), även kallad snorgärs, snorpäls eller snorluv . De många namnen med snor i sig hänger ihop med att gärsen har slemfyllda gropar bakom huvudet.
Gärsen har också vassa taggar som är lätta att göra sig illa på när man tar den ur nätet.
Tånglaken är stationär och en bra indikator på miljögifter. Den är också rödlistad.
En relativt ny introducerad art i Östersjön är svartmunnad smörbult, Neogobius melanostomus. Den hittades första gången utanför Muskö för 7 år sedan, 2013 i samband med ett provfiske. Nu vid provfisket på hösten var den en vanlig art i nätet.
Den svartmunnade smörbulten äter allt möjligt av småkryp, andra fiskars rom och musslor. En risk, eller möjlighet, beroende på hur utvecklingen blir om svartmunnad smörbult kommer in i Mälaren, är att den kommer att påverka förekomsten av vandrarmusslan (Dreissena polymorpha), ibland även kallad zebramusslan. Vandrarmusslan kom troligen hit med barlastvatten eller sittande på något fartygsskrov. De första fynden är från Mälaren runt 1926, för snart hundra år sedan. Där är den idag välspridd och bidrar till en klarare vattenmiljö genom att den filtrerar plankton och små partiklar ur vattnet. En testodling med vandrarmussla utfördes för något år sedan med målsättningen att rena vattnet och kunna samla in fosfor och kväve. Så vad kommer att hända när svartmunnad smörbult sprider sig i Mälaren? Kommer den att äta upp så mycket av vandrarmusslan så att vattnet blir grumligare och siktdjupet minskar? Att svartmunnad smörbult kommer att ta sig in i Mälaren är säkert, frågan är nog mest hur länge det dröjer.
I väntan på att fiska svartmunnad smörbult kan det vara spännande att prova vår inhemska art, braxen (Abramis brama), som fortfarande har en betydelse som matfisk, speciellt i Skåne. För 30-60 år sen var den dock en viktig matfisk i hela landet. Den fångas med nät, ryssjor eller bottengarn och har en kommersiell betydelse i vårt grannland Finland. En kort video visar fisket efter braxen med ryssja i Lumparen på Åland, ett Baltic Fish projekt.
Braxens mun är anpassad för att samla mat från botten. Den är en riktig Östersjöfisk och finns inte utmed kusten i västerhavet.
Ett hållbart fiske av arter i Östersjön kommer att vara av betydelse för hur de grunda kustmiljöerna utvecklas, både för sammansättningen av fiskarter, tångsamhället alla de mindre kräftdjur, snäckor och musslor som lever där. Här kan braxen vara en art som är väl värd att prova att fiska och äta. Eller kanske testa en braxenburgare? Har du inte smakat braxen tycker jag du ska göra det. Mums! Men, som med all verksamhet, gäller det att fiska just med insikten om att bibehålla balansen i fisksamhället och inte i framtiden överfiska, varken braxen eller kanske en ny introducerad art som den svartmunnade smörbulten.
Det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag ser att det finns nya planer på att genomföra ytterligare åtgärder i Brunnsviken där jag startade en gång i tiden. Mina doktorandstudier började i Brunnsviken 1970. Fram till dess hade Solna stads avloppsvatten gått orenat ut i denna lilla avsnörda vik av Östersjön.
Doktoranduppgiften gick ut på att studera hur viken förändrades när tillförseln av näringsämnen upphörde. Innan utsläppen stoppades stank Brunnsvikens vatten av ruttet ägg, svavelväte, varje vår vid islossningen och varje höst när vattnet blandades om.
Graferna är från min avhandling. På den tiden fick man rita sina grafer för hand med tuschpenna och skriva siffror och text genom att fylla i mallar. Nu för tiden görs grafer fort i datorn, med olika färger och är lätta att ändra om något blir fel eller att se om det ser bättre ut med ett annat typsnitt.
Mina studier i Brunnsviken pågick mellan 1970 -1978 och en av de första stora förändringarna jag såg var att salthalten ökade när mängden näringsrikt sötvatten minskade, genom att tillförseln av avloppsvattnet upphörde. Det gjorde att jag hittade flera arter av växtplankton som är typiska för Östersjöns brackvatten.
Det innebar bland annat att från att den trådformiga sötvattens-cyanobakterien svävtråd, Planktotrix agardhii dominerade blomningen på sommaren blev katthårsalgen, Nodularia spumigena vanligare. Katthårsalgen har heterocyster, speciella celler där cyanobakterien kan fixera kväve från luften och är den art som bildar de stora blomningarna i öppna Östersjön på sommaren.
Genom att minska tillförseln av avloppsvatten till Brunnsviken gick det snabbt att kunna bada i viken. Och idag är badvattenkvalitén vid Brunnsviksbadet utmärkt enligt Miljöbarometern.
Uppslaget ovanför är från ”Stockholms stränder Betänkande från generalplaneberedningens strand- och hamnkommitté”, som publicerades 1973. Här planerades och genomfördes åtgärder för en sammanhängande strandpromenad runt Brunnsviken. Målsättningen av att Brunnsviksområdet huvudsakligen skulle nyttjas i rekreativt syfte.
Så vad är på gång nu? Jo, under ett antal veckor i höst kommer Brunnsvikens vatten att behandlas med aluminiumklorid som tillsätts i vattenmassan för att binda fosfor. Det är stora mängder aluminiumklorid som kommer att spridas över Brunnsvikens vattenyta, hela 770 ton! Med denna tillsats beräknas 1,5 ton fosfor kunna bindas. Enligt artikeln i DN ”Aluminium gör Brunnsviken medelhavsturkos” tar det fem minuter för de vita partiklarna att lösas upp i vattnet, neutraliseras, så att de inte längre är giftiga för fisk. Målsättningen är att få se mer fisk och djurliv i Brunnsviken igen och att med ett ökat siktdjup få rotade vattenväxter att kunna etablera sig på större djup och en rikare bottenfauna. Siktdjupet förväntas öka till 6 meter efter behandlingen.
Men Brunnsvikens bottensediment är mycket löst och mer än 50 procent av bottenarealen finns grundare än 6 meter. Det innebär att risken är stor att när det blåser så kommer det lösa materialet i botten att blandas upp och vattnet bli grumligt och att det inte enbart är algblomningen på sommaren som styr siktdjupet i viken. Det innebär också att det kan vara svårt för vattenväxter, t.ex. olika natearter och axslinga att kolonisera dessa lösa sediment.
Ser med stort intresse fram emot att följa förändringarna framöver och rapportera mer vad som händer i denna lilla vik av Östersjön där jag spenderade många timmar med att mäta siktdjup, salthalt och syrehalt, ta vattenprover för att analysera närsalter och ännu mer tid för att räkna växtplankton.
Sent på hösten 2010 i oktober hyllades seglaren Luke Yeats, skeppare på Vixen som seglat från Cowes i Enland till Trosa på endast 12 dagar och fem timmar. Vixen loggade som mest 13,4 knop. Hon seglade mycket fortare än vad Uffa Fox i sin lilla smäckra svenskinspirerade skärgårdskryssare Vigilant gjorde på 1930-talet, som då gjorde den något längre sträckan Cowes – Sandhamn på 17 dagar.
Men det är inte alls om kappsegling och rekord som detta skall handla utan om att besättningen på Vixen studerade förekomsten av mängden skräp och drivande blåstångsplantor, tog vattenprover för analys av salthalt och plankton samt mätte siktdjupet under hela resan från Cowes till Trosa. Provtagningen skedde i samarbete med Askölaboratoriet, Stockholms universitets Östersjöcentrums fältstation. Seglingen gick över Engelska kanalen, längs Nordsjökusten och upp genom Östersjön och det var nog rätt så trångt ombord.
Foto:Feargus Bryan
Ett tydligt resultat från resan var att utanför de stora floderna längs Nordsjökusten såg besättningen massor med skräp och siktdjupet var mycket sämre än inne i Östersjön.
Besättningen satt under en bestämd tid varje dag och noterade mängden drivande skräp och tång. Resultatet var tydligt: mest skräp noterades utmed Nordsjökusten, t.ex. utanför Holland, vid Europort/Zeebrugge, där besättningen såg hur stora containerfartyg släppte allt sitt avfall överbord, direkt ned i havet!
När Vixen kom in i Östersjön efter att ha passerat genom Kiel kanalen, även den med mycket drivande skräp i vattnet, blev det tydligt mindre med skräp. Kanske inte riktigt vad som var förväntat? Men regler kring hantering av avfall kan ge positiva resultat. Här såg de också drivande blåstångsplantor långt ute till havs. Spännande att se hur en klassisk seglarbragd kunde kombineras med studier av den nedskräpning som drabbat havet.
Det är skräp från dessa och andra fartyg på Nordsjön som sedan med strömmar och vindar kan transporteras långa vägar och till slut hamna på en strand på svenska västkusten.
Idag hölls ett frukostseminarium i Stockholms universitets Östersjöcentrums regi, Baltic Breakfast, om plaststrategin ur ett Östersjöperspektiv. Där berättades om förbud mot mikroplast i kosmetika som vi sköljer av varje dag, om olika typer av bioplast och vad och hur det bryts ner. Följ länken för att se mer om vad som diskuterades eller för att anmäla dig till nästa Baltic Breakfast. Vi kommer prata mer om plast i havet här på Tångbloggen under de kommande dagarna.
Ett modernt Robinson Crusoe-bygge från en strand på västkusten.
Ullsläke, Ceramium tenuicorne, passar fint som alg för november, där den färgar klippor vackert röda. Ullsläke är en brackvattensart. Den dyker upp på klipporna tidigt på hösten där den kan bilda en bred bård som sitter kvar till våren om inte isen skapar loss den.
Det är en av rödalgsarterna som växer djupt, ner till ca 10 meter. I skuggan under tång eller djupt ner i vattnet blir de vackert mörkt röda. Linné beskriver sommarplantor av ullsläke på Gotland som ”fin och fördelt som ull… blek med förlängda mellanrum mellan två knutar”. Det är det ulliga utseendet som gett ullsläken sitt namn.
Hur känner du igen ullsläke? Den bildar ca 12 cm höga tofsar av randiga grenar, med klolika ihopböjda toppar. Huvudaxeln består av stora bleka centralceller som delvis är klädda med små röda barkceller. Detta gör att grenarna ser randiga ut. Det finns en släke-art till i Östersjön, rödsläke, Ceramium virgatum, men den har barkceller utmed hela grenarna så den blir jämt röd i färgen.
De olika stadierna i Ceramium tenuicorne’s livscykel ser likadana ut, men är olika stora. Tetrasporofyten är störst, honplantorna lite mindre och hanplantorna minst. Men att se skillnad på stadierna är överkurs.
Många ullsläkeplantor sitter också på blåstång, Fucus vesiculosus. Efter den senaste stormen som drog in utmed kusten i Uppland, kastade stormbyar upp massor med blåstång och ullsläke utmed stränderna. Ullsläke kan vara mycket vanlig i tångvallen, upp till ¼ av materialet.
Runt Gotland och Öland har mängden blåstång minskat, och istället dominerar ullsläke och andra rödalger på bottnarna och i materialet som spolas iland. Orsaker till blåstångens minskning runt Gotland och Öland kan bero på förändringar i siktdjup och ökade algblomningar eller på hårt bete av havsgråsuggor. Tyvärr finns inga äldre data av mängder av de olika arterna att jämföra med. Att det nu mest är ”sleke” som det kallas lokalt och inte tång ställer till problem genom att förstöra sandstränder, där de gräver ner sig. När ullsläke vissnar och ruttnar läcker den rött pigment.
Bilden ovanför visar några små tofsar av ullsläke som legat i sötvatten över natten och börjat läcka röd färg. Tyvärr håller inte färgen utan bleknar med tiden – annars skulle det vara kul att färga med. Ser ganska häftigt ut! Blir det mycket material av ullsläke som ligger i strandkanten kan bli syrefritt och lukta ganska läskigt. Det går lätt att föreställa sig när man ser på bilden.
Med tiden blir stranden mer och mer gyttjig om inte algerna samlas in och transporteras bort. Men om algerna samlas in och tas bort kommer också näringsämnen som fosfor och kväve att föras bort ur havet och tillbaka till land. I samband med projektet ”Vatten på Gotland” samlas alger in vid ett antal stränder, bl. a. Bunge, Nisseviken och Slite. Vill du veta mer om vad som gäller för insamling av iland spolat material läs broschyren Algskörd och släktäckt, den ger grundläggande information att tänka på.
Under 5 års tid har ett intensivt arbete pågått inom forskningsprogrammet WATERS med att ta fram ekologiska bedömningsgrunder för våra kustvattenmiljöer. WATERS slutkonferens hölls i Göteborg under två intensiva dagar, med många engagerade deltagare, från myndigheter, forskare och verksamhetsutövare.
Som man kan se på bilden ovanför är havslandskapet under ytan lika varierat som på land! Mycket skulle kunna bli bättre om djupdata görs öppet tillgängliga och inte, som nu är fallet, hemligstämplade. Då skulle det bli möjligt att få fram kartor över olika kustmiljöer och vilka bottensamhällen som dominerar i olika vattenområden. En grundförutsättning för att kunna lättare bedöma tillståndet och sätta in åtgärder.
För mig var det en mycket givande konferens där jag fick en snabb kurs i hur långt arbetet med nya bedömningsgrunder för bottenvegetation i Östersjön kommit sen jag var med och tog fram bedömningsgrunden för bottenvegetation för Vattendirektivet. I arbetet med att ta fram nya bedömningsgrunder för bottenvegetation har Sofia Wikström, vid Stockholms universitets Östersjöcentrum bidragit under åren och var en av presentatörerna på konferensen. Förslagen till bedömningsgrunder för vegetation i Östersjön och västerhavet är kumulativ täckningsgrad, dvs där täckningsgraden för makroalger i olika skikt adderas och antal arter/ytenhet beräknas. Programmet har också genomfört fältundersökningar i gradienter, där faktorer som salthalt, närsalter och vågexponering gör det svårare att hitta generella samband.
Procent täckningsgrad av blåstång som indikator användes redan av professor Mats Waern på 1940-talet i Gräsöområdet och upprepades 1984, långt innan Vattendirektivet och bedömningsgrunder kom till för att bedöma ekologisk status. Den jämförande studien av djuputbredning av blåstång visade att den hade minskat med flera meter. Denna förändring kunde kopplas till ett minskat siktdjup orsakat av högre näringshalter i vattenmassan som i sin tur lett till större produktion av växtplankton.
Genom att utveckla en indikator där flera makroskopiska algers täckningsgrad läggs samman är det möjligt att få ett tydligare utslag av en förändring om t.ex. på grund av påverkan av hög närsaltsbelastning hela blåstångsbeståndet slås ut, eller som fallet var med skogsindustrins klorblekningsutsläpp som dödade tången i stora områden utanför.
I en pedagogisk figur visade Sofia att sambandet mellan ökade mängder fosfor och kväve kan kopplas till produktion av växtplankton som i sin tur ökar grumligheten i vattenmassan och påverkar alger och växter på botten negativt. Samtidigt kan siktdjup påverkas av tillförseln från land av allt ifrån humus ämnen och sand och lerpartiklar vid häftiga regn. Redan här börjar sambanden bli komplexa. Och det finns ännu mer som påverkar bedömningen av tillståndet i ett kustvatten.Vid konferensen diskuterades att det fortsatt kommer att finnas behov av expertbedömning av tillståndet i våra kustvattenmiljöer. Resultatet från programmet kommer att tas omhand av Havs-och vattenmyndigheten. Enligt presenterade tidsplaner kommer delar av de framtagna bedömningsgrunderna för sötvatten och kustvattnen att bli föreskrifter till december 2017. Vilka som hinner bli klara återstår att se.
Det fanns också många möjligheter till spännande samtal och möten under dagarna och att träffa kollegor som arbetar med dessa frågor på olika sätt är alltid givande. Att dessutom kunna sprida en ny film som visar på hur vackra och varierade miljöer som gömmer sig under ytan blir extra roligt. Bilder kan säga mer än ord – och under sågtångsbältet, på lite större djup syns en tjusig mosaik av blåmusslor och rödalger. Min expertbedömning – en film väl värd att spridas!
Vid Östersjöfondens höstmöte presenterade Seppo Knuuttila, läget och förändringar i mängden fosfor i olika delar av Östersjöns djupvatten och speciellt positiva resultat av insatta åtgärder att minska tillförseln av fosfor till Finska viken på mängden klorofyll ett mått på växtplankton i vattnet.
Tydliga förändringar syns i bottenvattnet i Östersjöns djupvatten efter det stora saltvattensinbrottet som kom vintern 2013/2014. Effekten av saltvattensinbrottet i form av högre syrehalter syns fortfarande 2015 men det skulle behövas ett nytt till vintern med nya stormar.
Det som kommer att vara en bestående förbättring är den minskade tillförseln av näringsämnet fosfor till Finska viken. Detta är resultatet av utbyggnaden avloppsreningsverket i S:t Petersburg och genom att minska utsläppen från en rysk gödselfabrik, i Kingisepp vid floden Luga. I sommar var vattnet ovanligt klart och algblomningen mindre vilket syns i halterna av klorofyll i Finska viken.
Precis som att när jag gjorde mina doktorandstudier i Brunnsviken, där Solna stads avloppsvatten släpptes ut orenat fram till 1970 och vattenkvalitén i Stockholms innerskärgård var som sämst under 1960/70-talet visar åtgärderna i Ryssland att det ger resultat och det fort. Med tiden kan detta leda till att även förhållandena i de djupa områdena i Östersjön blir bättre då tillförseln totalt minskar.
Seppo berättade även om experiment med gipsbehandling av åkrar lämpligt att använda i kusten av Skärgårdshavet. Gips, som är ett vanligt namn på mineralet kalciumsulfat har också tidigare använts för markförbättring. Det nya är att använda det för att binda fosfor så att avrinningen till vatten minskar, samtidigt får marken enligt studierna en bättre grynig struktur av marken och växterna kan utnyttja den fosfor som finns kvar. Och det är en biprodukt i gödselindustrin som skulle kunna användas istället för att som nu lagras i stora mängder. Kanske ett projekt att följa för den som är intresserad. http://www.johnnurmisensaatio.fi/sv/john-nurminens-stiftelse-ar-med-om-att-radda-skargardshavet-med-hjalp-av-gipsbehandling-av-akrar/
För oss på Tångbloggen är de förbättringar som sker av minskad cyanobakterieblomningar och klarare vatten lovande för tångens förekomst. Det var över 15 år sedan vi var där och gjorde undersökningar för att se om det var blåstång eller smaltång som växte längst in i Finska viken. Att det gått några år sedan denna provtagning syns på bilden av mig och min forskarkollega. Formvariationen hos tångplantorna var mycket stor och gick inte att placera in som antingen blåstång eller smaltång. Kanske dags för ett nytt besök och jämföra med de sparade pressade tångplantor vi samlade då? Detta exemplar i tjusigt svartvitt.
Tångbloggen 