Tångbloggen

Havsris, Ahnfeltia plicata, kändes plötsligt som rätt alg att representera februari månad 2021. Denna lilla risiga, broskartade rödalg blir så liten i Östersjöns bräckta vatten att det krävs ett riktigt detektivarbete att hitta den. Grenarna hos havsris är trinda och för det mesta oregelbundet förgrenade, men de kan också vara gaffelförgrenade. Färgen är mörkt brunviolett till nästan svart. De blir mer och mer dvärgformiga ju längre norrut man kommer i Östersjön. Det är såklart den minskande salthalten som är orsaken till detta. Hamnar havsris uppe i tångvallen eller sitter grunt när det blir lågvatten kan den däremot blekas och bli gulgrön eller helt vit. 

Havsris är en flerårig diok art, dvs han –och honorgan sitter på skilda plantor. Den är också heteromorf, d.v.s. den könliga generationen (gametofyten = små buskar) och det könlösa stadiet (tetrasporofyten= en liten skorpa eller skiva på botten), ser olika ut. 

Sitt namn har släktet Ahnfelita fått från en svensk botaniker, N.O. Ahnfelt, mest känd för sina arbeten om mossor. Artnamnet plicata betyder rynkad. 

Havsris i Östersjön är ofta löslevande på bottnar från 2 – 15 meters djup, intrasslad mellan andra rödalger och vattenväxter eller band blåmusslor. Där blir den ca 1-4 cm stor. Den löslevande formen finns från Falsterbo till Södra Kvarken utmed den svenska kusten och upp till Norra Kvarken i Finland. På västkusten och in till Bornholm i Egentliga Östersjön är den fastsittande. Här blir havsris plantorna betydligt större mellan 5 – 20 cm höga.

För några dagar sedan var det så dags att gå ut på jakt efter februari månads alg, havsris. Hittade en bra strand på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm, där det efter blåsten spolats iland en massa blåstång. Inne i vallen låg det buntar av ihoptrasslade borstnateskott (Stuckenia pectinata) och vackra små rödalger av släktena Coccotylus och Phyllophora. Området utanför är långgrunt så det skulle ju kunna ligga någon liten planta av havsris i tångvallen. 

Efter att ha hållit på en god stund och sorterat ut olika rödalger ur tången insåg jag att jag inte skulle hitta något exemplar denna gång utan får nöja mig med ett gammalt pressat exemplar som illustration. Den visste jag var den låg.

Det som det däremot fanns många exemplar av var tre andra rödalger: kräkel, Furcellaria lumbricalis, blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides och kilrödblad, Coccotyus truncatus.

De två senaste är knepiga att skilja åt när de blir små och förkrympta i Egentliga Östersjöns låga salthalt. På tallriken nedan ligger ett antal plantor. Överst ligger några som bedömds vara kilrödblad, mellersta raden är nog lite blandade och i den understa raden ligger exemplar av blåtonat rödblad som är mer fjäderförgrenade med en kortare eller längre stjälk. Men det kändes inte lätta att bestämma de små plantorna. Storleken varierade mellan 1-4 cm hos dessa plantor från norra Egentliga Östersjön och en salthalt runt 5-6 promille.

Därför anges de som grupp Coccotylus/Phyllophora i samband med den nationella miljöövervakningen.  Hur som helst skall det bli spännande att till sommaren ta sig ut i området och kolla hur vegetationen ser ut på botten. Då skall undervattenskameran med!

Read Full Post »