Nära Naturum Öresund finns ett exempel på Land Art i form av ett stiligt stenrev som ligger vid Ribergsborgsstranden i Malmö. Det har en naturlig och varierande siluett där skarvarna gärna sitter och breder ut sina vingar. Kommer man för nära ut på piren flyger de iväg.
För den som inte hört talas om Land Art tidigare, så kommer begreppet från USA där många konstnärer under 1960-talet valde att arbeta direkt med material från naturen och i naturen. Det finns en grupp som heter Land Art i Skåne som nyligen har skapat Land Art på olika platser i Malmö.
Tång-komposition – Tångkompost?Näringen från tången göder växterna
Under konferensen ”Ringar på vattnet” fick vi också prova att göra Land Art av ilandspolat material som vi hittade på stranden. Uppgiften var att berätta något om livet i havet utanför. Några av tavlorna fick plats innanför den tjusiga guldramen, medan andra var för stora och istället fick en ram av torrt rufsigt ålgräs.
Biologisk mångfald -sorterad och organiseradTångskog och fotavtryck i sanden.
Land Art får helt olika uttryck om det omges av en praktfull gyllene ram eller buntar med torrt ålgräs.
Upplevelsen att göra Land Art på stranden gav oss på Tångbloggen en idé! Under 2026 kommer det att dyka upp Land Art som skildrar havets skiftningar och förändringar under året i en serie ”Årstider i Havet”. Vilka vatten och vilka platser får bli en överraskning.
Turning Torso skymtar i bakgrunden. Tångvallen består främst av dött ålgräs blandat med lite tång och rödalger.
Under två intensiva dagar i Malmö kring temat havsmedvetenhet och pedagogik, fick vi möjlighet att hjälpa till med att plantera ålgräs i Södra Varvsbassängen. Men innan jag berättar mer om detta så lite om platsen där Naturum Öresund och Marint Kunskapscenter har drivit sin verksamhet under många år. Huset är specialbyggt och ligger jättefint längst bort på Ribersborgsstranden. I fjärran syns Malmö stadsprofil med det nu 20 år gamla och hela190 meter höga Turning Torso, som nästan försvinner i diset. På Naturum finns fina akvarier med tång där småfiskar kan gömma sig och det är även plats för oss att undersöka fynden från stranden.
Under den första dagen deltog vi i en workshop och arbetade med havsmedvetenhet genom att skapa berättelser, under ledning av Therese Carnemalm, havsambassadör inom projektet Bauhaus of the Seas Sails. Vi fick prova på att spela några spel som pedagogiska verktyg, både det välkända datorspelet Minecraft som dykt ned under ytan i ett samarbete med IOC Unesco och Stiftelsen Voice of the Ocean, ett nytt brädspel om Östersjön som tagits fram av HELCOM, Ecosfera Baltica och två inspirerande spel kallade Laxleken och Havsnejonögat presenterade av Claes Rosander, Kattegatts kustvattenråd.
Nästa dag startade med att medlemmar i nätverket presenterade några aktuella projekt. Micaela Lundell berättade om miljögifter och fiske, två nya delar i Lektionsbanken som finns på Östersjöcentrums hemsida, följd av Björn Källström, Göteborgs marinbiologiska laboratorium som presenterade det internationella projektet BiodivOcean, där deltagarna undersöker den biologiska mångfalden i sitt havsområde med hjälp av ett rack med plattor där djur och alger kan etablera sig.
Annika Rockström berättar om projektet.Vacker illustration av påväxt på plattan.
Konstnären Annika Rockström visar hur en grupp elever på Gullmarsgymnasiet i Lysekil tolkat påväxten på plattorna i akvareller. Jag har tidigare sett målningar från detta projekt utställda i entréhallen på Tjärnö marina laboratorium.
Under de bruna ålgräset finns levande gröna fina skott.I hinkarna ligger fina skott av ålgräs till planteringen.
Efter lunch var det dags att gå till Ribersborgsstranden och leta efter fina ålgräsplantor med rötter. Det gällde att gräva runt och lyfta fram de levande plantorna djupt nere i vallen. När vi var klara hade den bruna tångvallen med torkade ålgräs bökats om och blivit vackert grön i jakt på fina, levande ålgräs-skott till återplanteringen.
På bilden syns transeketer där ålgräs planterats.Erica Wik demonstrerar hur man knyter fast ålgräs. Michael Palmgren fixar lagom långa snören.
Sen bar det av till Södra Varvsbassängen. Där hjälptes vi alla åt att knyta fast ålgrässkotten på smala järnrör och släppa ner dom i vattnet med ett plums. Det kommer att bli spännande att höra till våren om planteringen lyckats och att det då kanske finns början till en ny ålgräsäng nära kajkanten.
Här släpps ålgräsplantor ner i vattnet. Foto S. PetersonSkall bli kul att höra ur plantorna klarar sig.Foto: S. Peterson
Till sist: Stort tack för två roliga, intressanta och givande dagars samvaro vid och om havet.
Plattan i augusti med sjöpungskolonier och Cryptosula pallasiana som inte hunnit bli så stora.
Det var jättespännande att efter ca 2,5 månad komma ner till Tjärnö marina laboratoriet för att kolla på plattan, som jag hoppades skulle hänga kvar. Det var riktigt kallt! Rimfrosten täckte både marken och bryggan och det var kallt om händerna att lyfta upp plattan. Massor med tångräkor, som kanske satt och tog det lite lugnt uppe på plattan, hoppade av på vägen upp ur vattnet. Vad kan ha hänt med påväxten? Finns de kolonibildande sjöpungarna och de olika arterna av mossdjur kvar? Och kommer det att skilja sig mellan delarna som inte skrapats? Har några nya arter att ha dykt upp på plattan som inte fanns på den förut?
Det finns inga sjöpungar kvar. De orange mossdjurskolonierna av Cryptosula pallasiana har vuxit till. På den avskrapade ytan till vänster sitter flera små japanska jätteostron och vita trekantsmaskar. Största delen av ytan ser grå ut av mossdjurskolonier.På snöret sitter små groddplantor av sargssosnärjaPå översidan av plattan växer det många arter av rödalger. Hälften är renskrapad så att nya arter kan etablera sig.
En fundering som jag fick är vad som kommer att hända om groddplantorna till Sargassosnärja (Sargassum muticum) överlever och växer till stora plantor nästa sommar. De kommer nog att täcka hela plattan och tynga ner den. Det växte minst tre arter av rödalger på plattan, ullsläke, Ceramium tenuicorne, någon art av Polysiphonia spp. och gaffeldun, Callithamnion corymbosum. Plattan börjar bli riktigt artrik med fyra arter av makroalger och sju ryggradslösa djurarter. Totalt 10 makroskopiska fastsittande arter och många, många fler mikroskopiska arter. Ett helt lite ekosystem.
Plattan åkte ner i vattnet igen. Och nu finns det nya delar som är tomma och lediga för arter att etablera sig på både på ovansidan och undersidan. Nästa koll blir antagligen efter nyår om inte det ligger tjock is i hamnen.
Ett gytter av kolonibildande sjöpungar och mossdjur.
November kan vara mörk och lite tråkig men det finns så mycket vackert att se, både under ytan och iland spolat på stranden. Eller kanske göra ett besök en regnig dag på något av våra många fina akvarier. Som en inspiration vill vi bjuda på ett litet bild-potpurri från Östersjön och Västerhavet, fyllt av sprakande färger, spännande former och mönster!
Havssallat och karragenalg på stranden vid lågvattenHavstulpaner, strandsnäckor och ett japanskt jätteostron.Sjöpungar på en blåmussla fotat i Öresundsakvariet.Öronmanet med sågtång i bakgrunden.
Varsågod! Nästa potpurri kommer att handla om sommarminnen!
Vår resa fortsatte vidare från de översvämmade markerna utanför staden Ribe, som grundades omkring år 705 – 710 e.Kr och är både Danmarks äldsta stad och faktiskt en av Nordens äldsta städer. Här finns en historia som sträcker sig över 1300 år tillbaka i tiden. Vår väg tog oss till Sönderborg, som ligger vid Flensburgfjorden på ostkusten av Danmark. Staden Sönderborg växte fram runt slottet som låg på plasen under 1100-talet. På stranden nedanför husen och slottet i Sönderborg fanns det stora mängder ålgräs på delar av stranden, men även blåstång och blåmusslor på andra delar. Som ofta är fallet ligger det stenpirar som avdelar stranden och antagligen påverkar vad som växer och såklart driver iland. På den del av den långa stranden där blåstång; Fucus vesiculosus och blåmusslor, Mytilus edulis, dominerade på botten vid lågvatten var botten mer stenig.
Glad algentusiast på insamlingTång och ålgräs ilandspolatFärska ålgräsrötter
En tydlig skillnad mellan materialet på stränderna som vi besökte på Nordsjökusten och denna strand var att stora delar av ålgräset var fräscht och grönt och antagligen ryckts upp i samband med att stormen Amy nyss passerat. Mycket av ålgräset hade fortfarande färska vita rötter och bruna rotstockar där de låg på stranden. Tidpunkten för maximalt lågvatten inträffade på morgonen och sen kväll, så när vi kom ner till stranden var tidvattnet på väg in, men blåstång och blåmusslor låg fortfarande torrlagda. Det fanns många små döda strandkrabbor och lite kräkel, Furcellaria lumbricalis, tillsammans med en massa små flintstenar. Hittade också flera valnötsskal på stranden som kanske har kommit från något valnötsträd i närheten, för valnöt skall klara sig i skyddade lägen i Danmark.
Blåmusslor och tång vid lågvattenKrabbor, flinta och valnötsskal
Resan gick vidare med buss och färja till en strand vid Söby, som ligger på en liten ö mellan Augustenborg och Faaborg i Lilla bält. På stranden i Söby låg en tjock gammal tångvall med mycket tång, medan nere i vattenlinjen fanns en rad med stora sågtångsplantor, Fucus serratus, där många tagit med sig stenen de satt på när de spolats upp. Ett tydligt tecken på stormen Amy’s framfart, även här på den andra sidan av Danmark långt inne i Flensburgsfjorden.
Stranden på Söby med tångvallStenstrand med sågtångsplantor i strandlinjen
Efter en timme åkte vi vidare med färjan Ellen till Faaborg för att sluta dagen i Nyborg. Från tågstationen på väg till hotellet passerade vi förbi ”Borgmestarens skov”. Träden var helt inklädda i murgröna Hedera felix. Jag har aldrig sett både trädstammar och marken täckta av så praktfullt blommande murgröna. Hemma i Räfsnäs blommar den sällan, för den trivs bäst i lite varmare klimat. Är det tillräckligt varmt bildas små svarta frukter som vanligtvis innehåller ett eller ett par frön. På väg över bron var träden utmed bilvägen och en lyktstolpe helt täckta av överblommad skogsklematis, Clematis vitalba. Tjusigt!
Murgröna hänger ner från trädetSkogsklematis täcker träden, lyktstpolen och marken
Det måste se fantastiskt ut när träden är klädda av massor med små vita blommor på sommaren. Nu syntes istället de stora klungorna med mogna frön färdiga att spridas långa vägar med vinden.
Skogsklematis vackra vita blommor Stora mängder frön som sprids lång väg
Både murgröna och skogsklematis kan klättar högt upp i träd och genom sin täta vegetation skugga och skada tillväxten. Båda säljs som krukväxter och gynnas av ett varmare klimat. Så hur ser vi på dessa två arter med liknande påverkan på träden och växter på marken som de kan täcka över? Murgröna, som har sitt ursprung i Europa, Asien och Nordafrika, är Gotlands landskapsblomma och fredad enligt allemansrätten! Men när den spritt sig till andra länder som t.ex. USA ses den som en invasiv art eftersom den där kan konkurrera ut inhemska arter.
Skogsklematis har ett liknade ursprungligt utbredningsområde som murgröna. Den finns inte på EU:s officiella lista över invasiva främmande arter men har klassificerats som en invasiv art i Danmark med motivering att den kan kväva skogsträd där den etablerat sig. Den har också klassats som en invasiv art av lokala myndigheter som t.ex. Malmö stad. En viktig skillnad mellan arterna är mängden av frön som produceras och hur lätt de sprids. Detta är en av orsakerna till att skogsklematis sprids snabbare och kan bli invasiv jämfört med murgröna som lättast förökas med vegetativa skott ännu så länge. När klimatet i Sydsverige blir lite varmare i framtiden kommer vi kanske också att se annorlunda på både skogsklematis och murgröna.
Detta blev en lång utläggning om de två lianerna som klättrar i ”Borgmestarens skov” – men nu är det dags att berätta om stranden i Nyborg som ligger med utsikt mot Stora bältbron.
Blåstång strax under ytan.Fingertare med mörka fläckar av sprosamlingar.
Närmast Stora bältbron dominerades stranden av blåstång, blåmusslor och några plantor av fingertare, Laminaria digitata. På flera av bladen syns mörkare fläckar, sorus, som innehåller sporer, en fas i fingertarens livscykel. Tittar du noga ligger en lösryckt basdel med förgrenade rhizoider på sanden mellan fingertarebladen. Den ser lite ut som en stubbe.
Vår resa närmar sig sitt slut. En lång tappa leder ner till stranden nära det lilla samhället Drottningmölle som liggen en kort resa från Helsingör. När vi kom fram duggregnande det och som på de flesta platserna var vi ensamma på den långs stranden. Där låg en stor gammal tångvall med mycket blåstång och en del ålräs.
Andra fynd var en gren av ektång, Halidrys siliculosus, lite blåstång och sågtång och en massa av kräkel, Furcellaria lumbricalis som skiftade i allt från rött, svart till blekta delar i grönt och vitt. Inne ibland tången låg det också havsris, Anhfletia plicata, ribbeblad, Delesseria sanguinea och lite tarmalg, Ulva intestinalis. Den artrika rödalgsfloran tyder på att det måste finnas gott om lite djupare hårda bottnar i närheten utanför stranden.
Gren av ektångBlåstång, sågtång och kräkel
Det märkligast fyndet hittade jag högst upp på stranden. Inblandat med lite tång och ålgräs låg nämligen två sötvattensarter, vattenpest, Elodea canadensis, som är en främmande art i Sverige som lätt kan bli invasiv, och andmat, Lemna minor. Hur hade de hamnat i den översta tångvallen längst bort från vattnet?
Andmat, Lemna minor, syns som massor med små gröna prickar på stranden.
Den enda möjliga förklaringen skulle kunna vara att med de kraftiga regnen att den lilla sjön i närheten eller något annat näringsrikt vattendrag svämmat över, växterna spolats ut i havet och drivit iland vid högvattnet. När vattnet drog sig tillbaka blev de liggande kvar. Igen, spår av ovädret som följt oss under resan. Tackolov utan att påverka oss speciellt mycket.
Innan hemresan hann vi med ett besök på Öresundsakvariet i Helsingör som hör till Köpenhamns universitet. Öresundsakvariet visar mycket av det rika fisklivet i Öresund och att Öresundsbron skyddar livet under ytan från trålning.
Spigg, sågtång och en rödalg.Stilig torsk med sin skäggtömEtt myller av kantnålar och småfisk
På onsdag den 8 oktober tog vi färjan till Helsingborg och fick höra om hur de kraftiga sydliga vindarna i samband med stormen Amy på lördagen den 4 oktober fick vattnet att sjunka med 92 cm i Öresund och i hamnen i Helsingborg. I Malmö sjönk det med 78 cm från normalvattenståndet. Resultatet var dramatiska scener, där mindre båtar hängde i sina tampar vid bryggan när vattnet försvann. Men nu var det som vanligt igen, solen sken och färjan Hamlet körde oss över sundet på 30 minuter. För den som vill hinna handla taxfree gäller det att passa på under 10 minuter när man befinner sig på internationellt vatten.
Hoppas på fler resor till spännande stränder nästa sommar. Lena
Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt.
Blomningen påväg in vid badbryggan.Tjockt vid stranden av cyanobakterier.
På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalisfärga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.
Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.
Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!
Dichtyota dicotoma breder gärna ut sig där den trivsChondrus crispus växer gärna i skuggan under större alger
Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fastmed en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.
Sågtång med fästskiva på en sten.Flera skräppetare med rhizoider som håller dom fast på stenen.
En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.
Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.
Motiveringen tillWorld Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.
På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.
Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?
För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!
Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år.
Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.
Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse, publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats.
”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand”
Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar.
När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.
Wenner Gren skrapans syns bra innan skogen vuxit till vid stranden.Här strömmande avloppsvattnet in i Brunnsviken från Solna. En läns ligger utanför och samlar in det grövsta skräpet.
Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.
Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade. Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.
Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.
Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten.
Gäller att vara försiktig när man suger upp lösningen.…och sen tillsätta rätt mängd till planktonprovet!
Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.
Det var så roligt att stå vid Brunnsvikens strand igen och berätta om hur mycket bättre miljön blivit..Visst blommar det av cyanobakterier fortfarande, men vattnet är mycket klarare och renare.
Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.
Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist.
En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken.
Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.
Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.
Låt mig starta storyn om årets påväxt på båtskrov från början. I år har det varit en varm och tidig vår. Hängde ut min havstulpansplatta som jag fått från Svenska Båtunionen vid vår brygga på Räfsnäs, Gräddö den 20de juni. Det första som satte sig på plattan var larverna från mossdjuret, tångbark, Einhornia crustulenta.
De små, små prickarna är larver av mossdjur som satt sig på plattan i juni.Här har kolonierna av tångbark hunnit växa till under några veckors tid.
De växte till lite grann under de första veckorna. Havstulpanens larver dök upp ungefär som de brukar i slutet på juli, kanske lite tidigare än vanligt. Nu väntar jag på att se om det blir en andra settling av havstulpaner eller inte. Efter stormen Floris har vattnet blandats om och temperaturen minskat från över 22 0C till bara 15 0C. Undrar hur det kan påverka en andra settling? Bara att vänta och kolla med jämna mellanrum.
Så nu bär det av till västkusten istället och se vad som hänt där med påväxten på den extra plattan som jag fick av Carl Rönnow på Svenska Båtunionen. Målet var att göra en liten studie på vilka arter som etablerar sig på en ledig yta, som en platta eller ett båtskrov i västkusten. Är det också mest havstulpaner här eller några andra arter?
Vi har haft en liten båt på Tjärnö, nära Strömstad i många år. Den brukar hamna i sjön i juni och tas upp i slutet av juli eller början av augusti. Då brukar havstulpanerna fortfarande inte ha hunnit bli så stora och de är ganska lätta att skrubba bort. Men i år fanns det inga havstulpaner alls! Hela botten såg färgglad ut av kolonibildande sjöpungsarter och mossdjurskolonier.
Stora kolonier i glada färger täcker botten på båten.Närbild på kolonier av blomsjöpung i olika färger
Det som dominerade på båtbotten vad den kolonibildande blomsjöpungen Botryllus schlosseri. Kolonierna kan bli ca 2,5 x 15 cm stora och upp till 2 mm tjocka. Färgen hos de olika kolonierna varierar mycket, som syns på foto. Allt ifrån mörklila, bruna eller svarta. Varje koloni består av flera samlingar av zooider, mellan 5-20 stycken i en samling, som bildar stjärnformade system. En annan vanlig art i svenska vatten är labyrintsjöpung, Botrylloides leachi. Hos denna kolonibildande sjöpungsart sitter individerna i ett fåtal långa, slingrande och vridna parallella rader, som en labyrint. Kolonin kan vara grön, gul, röd eller brun och blir mellan 1-12 cm i diameter och någon mm tjock. Båda arterna har en slät lite hal yta som andra arter har svårt att sätta sig fast på. Däremot kan de lätt växa över olika arter av mossdjur.
Plattan som hängt vid pontonen nära Tjärnö marina laboratorium var också helt täckt med olika arter av mossdjur och kolonibildande sjöpungar. Det fanns också några enstaka havstulpaner.
Kan Du hitta havstulpanerna på plattan?Inte mycket plats kvar att att växa sig större på.
Mellan de kolonibildande sjöpungarna syns smårutiga mossdjurskolonier av Cryptosula pallasiana. Den har inte fått något svenskt namn ännu. Varje individ sitter i en liten låda gjord av kalk som gör hela kolonin hård med en raspig yta. Kolonierna är ofta orange, men kan också vara rosa eller vita. Lite spännande är att när två kolonier av Cryptosula pallasiana möts kan de inte växa över varandra utan kanten på kolonin böjs upp från botten. Ett tydligt exempel på konkurrens om plats mellan samma art.
Hur kommer plattan att se ut nästa gång? Mer av samma eller helt annan sammansättning av arter?
Innan vi åkte hem skrapade jag av ena halvan på plattan. Det fanns knappast någon ledig yta kvar. Nu skall det bli jättespännande att se om något hunnit etablera sig på den lediga ytan när vi kommer tillbaks om ca tre veckor. Undrar vad som kommer att sitta där? Samma eller nya andra arter som fått chansen att hitta en plats nu när det finns en ledig yta?
Lovar att berätta hur det gick. Soliga hälsningar från Tångbloggen.
Rödlistan, där alla i Sverige förekommande arter klassas, uppdateras vart femte år. Då går man igenom om det finns ny information som innebär att det ska göras en förändring i statusklassning av en art. Till exempel att det finns ny kunskap om att artens utbredning ökat eller minskat, att systematiska eftersökningar skett av förekomst på äldre lokaler eller att några större studier av makroalger gör att det nu finns tillräcklig kunskap för att flytta arten från kunskapsbrist (DD) till någon annan klassning. I år är det dags igen och den nya versionen för 2025 planeras att komma ut våren 2026.
Det tråkiga är att när det gäller algerna finns nästan inga förändringar på den nya rödlistan jämfört med för 5 år sedan, eller 10 år sedan. Huvudorsaken till detta är den stora kunskapsbristen om utbredningen av många arter, speciellt små fintrådiga och skopformiga alger där flertalet är med på rödlistan för att de är klassade som DD. Detta beror i sin tur på att de kan vara svåra att hitta och kräver mikroskopiska studier för att artbestämma. För dessa grupper baseras rödlistningen enbart på gamla inventeringar gjorda från 1940–50-talet eller möjligen 1960–70-talet. Många av dessa studier var gjorda av forskare som hade ett extra intresse för någon speciell grupp av alger.
Ett övergripande problem idag är att det saknas systematiska inventeringar av makroalgsflora med fokus på biologisk mångfald och över hela året. I samband med klimatförändringarna kommer det att bli ännu viktigare att genomföra studier vid olika årstider, då temperaturen påverkar många arters utbredning och förökning här i Skandinavien. Vi vet ytterst lite om hur våra vinter- och vårarter påverkas av mildare vintrar utan istäcke och tidigare vårar. I denna grupp av alger skulle arter kunna försvinna utan att någon lägger märke till det eftersom det inte förekommer några studier eller miljöövervakning under denna tid på året. Den nationella miljöövervakningen sker nämligen endast under sensommar och tidig höst. Det är också under sommarhalvåret, när växtligheten är som mest välutvecklad, som inventeringar generellt genomförs i samband med etablering av vindkraft, inför att inrätta ett naturvårdsområde eller utbyggnaden av en småbåtshamn.
Sudare (Chorda filum) är en art som kan variera mycket i förekomst mellan olika år
Här kommer tre exempel på arter från rödlistan som behöver följas upp för att en korrekt bedömning ska kunna göras:
Brunalgen taggtofs (Halopteris scoparia) är klassad DD kunskapsbrist. Här behövs återbesök av ett antal lokaler i ytterskärgården, utanför Gräsö, för att avgöra om den finns kvar eller ska betraktas som nationellt utdöd.
Rödalgen gaffelkrasing (Jania rubens) finns på grus- och skalbottnar på ett fåtal lokaler och är idag klassad som VU sårbar. För att slå fast om den skulle kunna flyttas till LC livskraftig krävs dykstudier på flera lokaler med liknande bottnar.
Brunalgen klynnebändel (Dictyota dichotoma) är klassad som VU sårbar på rödlistan, men ser ut att ha ett bra år i år på vissa lokaler. Förekomsten av klynnebändel och många andra makroalgsarter som har ett makroskopiskt och ett mikroskopiskt stadie kan tyckas variera mycket mellan olika år. Men de finns där och det är bara vissa år, när miljön är gynnsam för det makroskopiska stadiet, som arten hittas. Detta ställer till med problem att statusklassa arten om det inte genomförs regelbundna inventeringar som kan upptäcka och kartlägga dessa naturliga svängningar. En möjlighet för att följa upp dessa arter är regelbundna inventeringar på ett antal platser där de noterats då och då med många års mellanrum för att undersöka om det är möjligt att även hitta det mikroskopiska stadiet.
När den nya rödlistan publiceras i vår hoppas vi kunna söka pengar för att ge oss ut till några gamla lokaler och påbörja arbetet med att samla in ett underlag för att höja några av de DD-klassade arterna till en kunskapsbaserad klassning, vad den nu må vara.
Förstår du inte vad titeln på inlägget betyder? Det är du säkert inte ensam om. Vi börjar reda i det. Klynnebändel är det något knäviga svenska trivialnamnet på brunalgen Dictyota dicotoma, och den har jag äntligen fått se!
Jag var ute och dök med Dyk-Leif på Väderöarna i veckan. Strålande sol, svalkande vind och varmt i vattnet. Kan det bli bättre? Ja, det kunde det såklart! För så fort jag hoppade i vattnet på första dyket tjoade jag till högt av glädje. Klynnebändel!! Och inte bara en, utan en tät skog! Hundratals, ja tusentals tottar vajade på 7-8 meters djup, bland stortare, Laminaria hyperborea, ektång, Halidrys siliqulosus, och styvt kärringhår, Desmarestia aculeata. Oj vilken lycka!
Dictyota dichotomaDictyota dichotomaDe växer mest som epifyt, men även på klippan.Ett enormt fält av klynnebändel breder ut sig.
Klynnebändel är rödlistas som VU- sårbar. Men här ute verkar det inte vara något den bryr sig om. Kul närdet felar åt rätt håll för en gång skull. Givetvis samlade jag in några exemplar till mitt herbarium.
I vattnet innan pressning ser man hur snyggt dikotomt grenad algen är.
Det är alltid härligt att dyka ute på Väderöarna. Här finns fantastiska klippformationer under vattnet som är täckta av täta algskogar, havsnejlikor, svampdjur eller koralldjur av olika arter. Vi såg otroligt mycket av fisken blågylta. Både de klarblå hanarna och de orange honorna med sina svart-vita ränder längs ryggen simmade runt oss och letade efter mat bland algerna på bergväggen.
Den blåa hanen hos blågylta kallas blåstråleBranta väggar fyllda av livFrodiga skogar av stortareDen knivskarpa gränsen visar var ljuset tar slut. Där slutar rödalgerna och havsnejlikorna tar över.
Lunchen intogs på ett skär och gav möjlighet till lite mellan-dyken snorkling, där jag kunde beundra frodiga bestånd av blandade brunalger: Spiraltång, Fucus spiralis, blåstång, Fucus vesiculosus, knöltång, Ascophyllum nodosum, sågtång, Fucus serratus, skräppetare, Saccharina latissima, fingertare, Laminaria digitata, sudare, Chorda filum, och sargassosnärja, Sargassum muticum.
Hur många arter av brunalger kan DU se på bilden? Härlig snorkling!
Som avslutning på andra dyket fick vi oväntat besök på säkerhetsstoppet. Mitt bland ektången kom en plattmask dansande emot oss. Fram med kameran, filma och fotografera! Men vad var det för en plattmask? Jag gick förbryllat igenom de arter jag kan av plattmaskar (skamligt få) och kunde inte hitta något namn som passade. Otroligt irriternade!
Tur då att jag känner Sveriges bästa experter på nakensnäckor, som även kan en hel del om plattmaskar. Anders Salesjö, Klas Malmberg och Kennet Lundin hade nämligen också stött på plattmsken, som tydligen förekommit i större mängder ute kring Väderöarna. Med gemensamma insatser hade de kommit fram till att det med största sannorlikhet var Pseudoceros maximus. Arten har inget svenskt namn eftersom i år är första gången den setts i Sverige. Annars finns den registrerad i Medelhavet. Tjena! Snacka om coolcation. Vi får väl se om den överlever en svensk vinter… Men jättekul att få se den!
Plattmasken Pseudoceros maximus, ny art för Sverige i år, eller bara på tillfälligt besök?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste nog dyka på Väderöarna snart igen.
Tångbloggen 