Det dröjde lite med att ta det första doppet vid badstegen och kolla läget med om min blåstångsruska överlevt vintern. Det är fortfarande lågvatten i norra Östersjön nära Ålandshav och frågan är vad som hänt med grunt växande blåstång i år.
Detta hänger samman med det högtryck som parkerat sig över Östersjön. Trots den långa varma perioden så var inte vattnet mer än ca 7 grader. Och det fick bli ett foto från land på bryggan på stegen.
Påväxten på tången som sitter både kvar på stegen och på bryggpollarna är en blandning av kiselalger och bruna fintrådiga alger. Behövs lite närmare studier för att att kunna se skillnaden.
Det som det brukar komma många frågor om såhär års är om algblomningen redan är här? Nu när det blivit så varmt i vattnet eller om det är en sen vårblomning. En liten tröst – nej det är inte algblomning som syns i strandkanten utan pollen som kan bilda tjockare eller tunnare gulvita band i ytan. Denna bild är ifrån hamnen i Räfsnäs.
Det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas gör verkligen skäl för sitt namn. De första hittades 2006 och har blivit allt vanligare i olika sund runt Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. När Tångbloggen tog en tur förra fredagen, hittade vi både stora och många. De största skalen var säkert närmare 30 cm långa! och växer i stora klumpar. Det myllrar av liv runt ostonen. En art som direkt gynnas är blåstången som kan sätta sig fast på skalen och växa till sig.
Det enda som är klart negativt är att i grunda sund där botten är så lös att man sjunker och enda sättet att ta sig fram är att gå på händerna är det lätt att skära sig på de vassa skalkanterna, vilket jag upptäckte när jag kom iland.
Biogeokursen från Stockholms universitet studerar ostronbanken och dess artrikedom och jämför med musselbanken och kal mjukbotten. Tångbloggen kommer att rapportera om vad de kommer fram till. Det finns en konkurrent – den heter ostronpest, Crepidula och är också en främmande introducerad art. Den snor maten för ostronen. De sätter sig vid intaget hos ostronen och kan sitta flera ovanpå varandra. Kanske den kommer att öka nu när det finns gott om ostron? Eller så är det bara en art som ger problem för de som odlar ostron?
Oktober är en fantastisk månad, med glödande färger på träd och alger. Speciellt när det blir som i år en lång period med högtryck över Östersjön, som resulterar i en motsvarande lång period med lågvatten, vid bryggan under 40-50 cm mot normalvattenståndet. Båtarna står på botten och vassen är också vackert färgad vid den nymålade badhytten. Och färgerna på klipporna matchar löven på land.
För den intresserade har det gett toppen möjligheter att undersöka det torrlagda algbältet, vilka arter som växer där och om fjolårets rekrytering av blåstång överlevt.
På bilden syns många mm stora små blågrönsvarta kulor av cyanobakterien Rivularia och i skrevan till höger syns cm stora blåstångsgroddplantor från förra året. Årets nya groddplantor om de finns syns inte ännu, de är bara ca 0,5 mm höga och sitter skyddade mot uttorkning inne ibland de fintrådiga algerna.
Blåstång tål ganska väl uttorkning speciellt såhär års när inte solen gassar. De arter som klarar sig sämre är t.ex. de helt torra små ljusbruna tofsarna av tångludd, Elachista fucicola som sitter på ytan av blåstången.
På klipporna syns en tydlig rand av rosa eller vitgula intorkade plantor av ullsläke, Ceramium tenuicorne, som etablerar sig tidigt på hösten. Plantor kan också fästa sig en bit ner på blårstångsskott lite ovanför flytblåsorna. Blir lågvattnet långvarit så kommer det mesta av dessa plantor att dö genom uttorkning. Det kommer att synas när vattenståndet stiger och det döda algmaterialet lossnar och spolas iland.
Det finns fortfarande gott om snäckor som gömmer sig under stenar i strandkanten. På den här stenen satt det flera lite olikfärgade båtsnäckor, även kallade schackmönstrade snäckor, (Theodoxus fluviatilis), och oval dammsnäcka (Radix balthica), Snäckorna håller på att gå i dvala när vattnet blir kallare och betar inte lika aktivt som på sommaren. Många av de ryggradslösa arterna flyttar också ner på djupare vatten under vintern, så den grundaste miljön blir mer eller mindre tom. De arter som blir kvar och som tål både uttorkning och riskerar att bli infrysta är fastsittande arter som havstulpaner och de skorformiga rödalgerna, havsstenhinna, Hildenbrandia rubra, och brunalger som brunhudar, inte så enkla att bestämma till släkte eller art, med vanliga på stenar och klippor. I morgon är det dags att se hur hösten märks på västkusten. Är den lika färgsprakande? Och om den inte är det vad beror det på? Vattenståndet är lite högre så det får bli vadarbyxor och gå ut tidigt på morgonen när det är som lägst.
Under 5 års tid har ett intensivt arbete pågått inom forskningsprogrammet WATERS med att ta fram ekologiska bedömningsgrunder för våra kustvattenmiljöer. WATERS slutkonferens hölls i Göteborg under två intensiva dagar, med många engagerade deltagare, från myndigheter, forskare och verksamhetsutövare.
Som man kan se på bilden ovanför är havslandskapet under ytan lika varierat som på land! Mycket skulle kunna bli bättre om djupdata görs öppet tillgängliga och inte, som nu är fallet, hemligstämplade. Då skulle det bli möjligt att få fram kartor över olika kustmiljöer och vilka bottensamhällen som dominerar i olika vattenområden. En grundförutsättning för att kunna lättare bedöma tillståndet och sätta in åtgärder.
För mig var det en mycket givande konferens där jag fick en snabb kurs i hur långt arbetet med nya bedömningsgrunder för bottenvegetation i Östersjön kommit sen jag var med och tog fram bedömningsgrunden för bottenvegetation för Vattendirektivet. I arbetet med att ta fram nya bedömningsgrunder för bottenvegetation har Sofia Wikström, vid Stockholms universitets Östersjöcentrum bidragit under åren och var en av presentatörerna på konferensen. Förslagen till bedömningsgrunder för vegetation i Östersjön och västerhavet är kumulativ täckningsgrad, dvs där täckningsgraden för makroalger i olika skikt adderas och antal arter/ytenhet beräknas. Programmet har också genomfört fältundersökningar i gradienter, där faktorer som salthalt, närsalter och vågexponering gör det svårare att hitta generella samband.
Procent täckningsgrad av blåstång som indikator användes redan av professor Mats Waern på 1940-talet i Gräsöområdet och upprepades 1984, långt innan Vattendirektivet och bedömningsgrunder kom till för att bedöma ekologisk status. Den jämförande studien av djuputbredning av blåstång visade att den hade minskat med flera meter. Denna förändring kunde kopplas till ett minskat siktdjup orsakat av högre näringshalter i vattenmassan som i sin tur lett till större produktion av växtplankton.
Genom att utveckla en indikator där flera makroskopiska algers täckningsgrad läggs samman är det möjligt att få ett tydligare utslag av en förändring om t.ex. på grund av påverkan av hög närsaltsbelastning hela blåstångsbeståndet slås ut, eller som fallet var med skogsindustrins klorblekningsutsläpp som dödade tången i stora områden utanför.
I en pedagogisk figur visade Sofia att sambandet mellan ökade mängder fosfor och kväve kan kopplas till produktion av växtplankton som i sin tur ökar grumligheten i vattenmassan och påverkar alger och växter på botten negativt. Samtidigt kan siktdjup påverkas av tillförseln från land av allt ifrån humus ämnen och sand och lerpartiklar vid häftiga regn. Redan här börjar sambanden bli komplexa. Och det finns ännu mer som påverkar bedömningen av tillståndet i ett kustvatten.Vid konferensen diskuterades att det fortsatt kommer att finnas behov av expertbedömning av tillståndet i våra kustvattenmiljöer. Resultatet från programmet kommer att tas omhand av Havs-och vattenmyndigheten. Enligt presenterade tidsplaner kommer delar av de framtagna bedömningsgrunderna för sötvatten och kustvattnen att bli föreskrifter till december 2017. Vilka som hinner bli klara återstår att se.
Det fanns också många möjligheter till spännande samtal och möten under dagarna och att träffa kollegor som arbetar med dessa frågor på olika sätt är alltid givande. Att dessutom kunna sprida en ny film som visar på hur vackra och varierade miljöer som gömmer sig under ytan blir extra roligt. Bilder kan säga mer än ord – och under sågtångsbältet, på lite större djup syns en tjusig mosaik av blåmusslor och rödalger. Min expertbedömning – en film väl värd att spridas!
Massor med döda fiskar låg inne vid kajen i Kuressaare, nedanför biskopsborgen. De var intrasslade inne ibland trådalger, mest tarmalger som heter Ulva intestinalis, tidigare kallad Enteromorpha instestinalis en grönalg som gynnas av mycket närsalter i vattnet.
Vad hade hänt? Jo dagen innan var det en stor internationell övning att träna inför eventuella översvämningar i samband med kommande klimatförändringar. Allt vatten i vallgraven runt Biskopsborgen pumpades ut i havet. De större fiskarna samlades in och släpptes ut igen men massor med småfisk dog.
När man lyfte blicken och såg ut över vattnet gick det fort att glömma hur det såg ut närmast stranden och hur det ser ut på botten. Har sällan sett ett så spegelblankt hav!
På sandstranden en bit bort låg lite blad av ålgräs, Zostera marina, som drivit inland och bildade vackra mönster tillsammans med gult pollen från tallar.
Såhär års är det lätt att förväxla pollen med algblomning. På färjan tillbaka från Saaremma körde den igenom breda stråk med drivande pollen som ansamlats av vind och vågor på samma sätt som cyanobakterieblomningen senare på året. Dessa blomningar som ofta börjar i början av juli samtidigt med Almedalen, politiker veckan i Visby. Men som kan hålla på under juli och början av augusti beroende på tillgång på fosfor i öppna Östersjön.
Om det blir stora rubriker i Sverige beror på väder och vindförhållanden och om blomningen driver in till Stockholms skärgård eller Öland och Gotlands badstränder. Driver den till Polska kusten hörs inte så mycket i svenska medier.Det är bara och vänta och se hur det blir i sommar!
Fisk i människans händer – ett Östersjöseminarium. På Östersjöseminariet förra veckan gavs två intressanta presentationer. EN handlade om kopplingen mellan täckningen på bentisk (bottenlevande) vegetation och fiskens rekrytering och produktion. Det andra tog upp den starka påverkan från stora fiskeföretag. Först ut var Johan Eklöf från institutionen för ekologi, miljö & botanik vid Stockholms universitet. Johan presenterade hur kaskadeffekter påverkar och de täta kopplingarna som finns mellan vegetation (rotade akvatiska växter och makroalger) och rekryteringen hos fiskar som exempelvis gädda och abborre i grunda Östersjövikar. Detta har visats i allt fler vetenskapliga studier och experiment.
I första figuren ser vi den positiva effekten som stora fiskar har på filamentösa alger (de betar ner dem, så inte så positivt för algen, men för problemet med dem) och hur rotad akvatisk vegetation gynnar rekryteringen hos fisk (här abborre) i de grunda delarna av skärgården.
Fig. 2 visar att det verkar vara en tröskel på ca 20 % täckningsgrad av vegetation som är optimal för rekrytering. Detta följdes av en presentation av Henrik Österblom, från Stockholm resilience centre om den stora påverkan som stora fiskeföretag har på hur man sköter fiskbestånden, både på global skala och inom Östersjön.
Seminariet avslutades med en paneldiskussion gällande frågan om fiskbestånden är i människans händer och om vi någonsin kommer hitta hållbara sätt att utnyttja och sköta världens fiskbestånd.
Kan kunskapen om de starka kopplingarna mellan vegetation och fiskrekrytering hjälpa till att ta fram bättre skötselplaner av grunda vikar och kustområden? Sofia Wikström och Gustaf Almqvist från Östersjöcentrum på Stockholms universitet breddade diskussionen med behovet av att vidare utveckla och förbättra vår förståelse för dessa komplexa ekosystem för en långsiktigt hållbar hantering av fiskar som gädda och abborre.
I helgen gjorde vi en tur ut till Vattuholmarna rakt ut i ytterskärgården från Räfsnäs. Tången är mycket överväxt med trådslick, Pilayella littoralis även här ute i ytterskärgården. Många av förökningstopparna som finns uppe vid ytan är fyllda med syrgas och helt uppblåsta. Vattnet är ännu för kallt för att ägg och spermier skall ha hunnit bli mogna men håller värmen i sig kan det bli en tidig förökning i år – kanske redan om två veckor runt den 21 maj vid nästa full måne? Platsen ligger i ett smalt sund – och skyddat från vågor och kommer att kunna värmas upp fort i det varma vädret.
Det mest spännande fyndet var en grönalg, Östersjösallat, Monostroma balticum som kan bilda upp till 25 cm långa tunna blad ett cellskikt tjocka. De har en osäker systematisk status där det behövs genetiska studier. Ett samarbete är på gång med kollegor från Tvärminne Zoologiska station och Helsingfors universitet.
För flera veckor sedan var vi några stycken som gick en kurs i att göra smycken i silverlera! Det var jätteroligt att få utlopp för att skapa ett smycke i silver, utan att hamra eller gjuta, bara sitta helt lugnt och knåda en liten ljusgrå klump av silverpulver uppblött med lite, lite vatten. Det finns böcker om hur man gör en avgjutning och en modell och mycket mer.
Resultatet blev en hel liten uppsättning av olika smycken.
För att göra mitt mönster använde jag en liten sjöborre, Psamechinus miliaris, kallad tångborre på svenska, som jag hittat för flera år sedan på Tjärnö, nära Strömstad. Som namnet anger hittar man dem ofta inne ibland tångruskor. Genom att rulla den fram och tillbaka blev det en intressant yta.
När mönstret var klart torkades smycket med en hårtork så att allt vatten försvann. Sen in i en brännugn en kort stund i 750 grader. Ett tips. Den sista putsningen kan antingen göras med en dyr kniv med agatspets eller baksidan på en kaffesked.Och vips – efter att ha polerat smycket blev det silvergränsande!
Var i Öregrund på Kustlaboratoriet (http://www.slu.se/kustlaboratoriet), på besök och hittade flera tavlor som prydde väggen i korridoren. Tavlorna visade kvantitativa botten prover från lokaler i området runt Gräsö insamlade genom dykning av professor Mats Waern på 40- 50 talet.
Tavlorna där han pressat alger som fanns inom en ruta på botten ser ut som de vackraste tavlor. De berättar också hur sammansättningen och proportionen av olika arter såg ut på just den platsen vid provtagningsstället.
En provruta från 6 meters djup med Cladophora och rödalger.
Metodiken används i det nationella miljöövervakningsprogrammet fortfarande. Allt materialet från rutor på 20×20 cm samlas in genom att skrapa det som finns inom rutan, och sedan tas materialet till laboratoriet och sortera upp de olika arterna och väga biomassan av varje art och räkna antalet musslor och små tångmärlor mm.
Mats Waerns metodik att pressa allt material han hittade i en ruta är idag ett spännande bildarkiv och ger oss tydliga bilder på hur det såg ut för länge sedan. Genom noga noteringar går det att hitta tillbaka till samma lokaler och följa upp förändringar som skett under åren både i hur djupt t.ex. blåstången växer och förändrad sammansättning av arter
.
Ett pressark med tång och tjusig orange färgad trådslick, Pilayella, Cladophora och en rödalg från 4 meters djup i Gräsöområdet, ett område som Mats Waern ägnade många av sina dykstudier.
