Tångbloggen

I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?

Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.

Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.

Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på.  Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.

Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!

Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.

Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.

Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?

Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!

Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.

Read Full Post »