Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
April månads vattenväxt borstnate, Stuckenia pectinata har jag fått lära om namnet på, precis som för många andra arter. Förut hette den Potamogeton pectinatus (L.). På engelska har borstnate flera beskrivande namn, som sago pondweed,, fennel pondweed och ribbon weed. Översatt till svenska skulle den kunna kallas för sagodammgräs, fänkålsdammgräs och banddammgräs. Jag tycker inte att fröet hos borstnate ser ut som sagogryn men bladen är lite lika fänkålsblad; smala, ca 2 mm breda och bandformiga. I den ”Nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg från 2003 ges följande beskrivning som jag kortat något: P. pectinatus 50-200 cm, juni-augusti. Vanlig på sand, lera eller dy i näringsrika vatten, helts i brackvatten. Stjälk trind, rikt grenig, något sicksackböjd. Ax 1,5-4,5 cm med ca 5 kransar, på 2-9 cm långt, smalt skaft. Frukt 3,3,-4,7 mm, blekbrun, med kort spröt.
Skottet har en sick-sack form som är karakteristiskt för borstnate.
Borstnate är en är en kosmopolitisk art som förekommer på alla kontinenter utom på Antarktis. Den lever helt under ytan och har inga flytande blad. De samkönade blommorna sitter på en liten blomställning som sticker upp ovanför ytan. Blommorna har 4 ståndare och ett stift. De är vindpollinerade, som ofta är fallet för vattenlevande växter. Frukterna kan genom att de flyter bidra till spridningen. Dessa egenskaper bidrar till den stora spridningen av arten.
I april tittar borstnaten upp ur sedimentet. Något för kallbadaren att spana efter?
Den övervintrar både med knölar (tubers), som innehåller mycket stärkelse, och rhizom men även en del vegetativa skott. På sommaren kan en planta växa ut från en övervintringsknöl och täcka stora områden. En gång försökte jag att sålla fram en hel planta ur en grund mjukbotten. Det var jättejobbigt och delar gick av men det som jag fick upp och som satt ihop täckte uppskattningsvis ca 1 m2.
Många nya övervintringskölar i slutet på rhizomen bildas under senhösten.
Borstnate är populär mat hos många fåglar t.ex. änder och svanar. Efter att en flock änder varit och grävt runt i mjukbotten efter övervintringsknölar kan vattnet i viken bli ordentligt grumligt.
Bild på änder som äter borstnate skott. Review av Harold Kantrud, 1990.
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
Bea Szenfeld framför återanvända papper med tjusiga mönster.
Igår kom årets första snö och det var dags att gå och träffa min son Robert för att få skjuts hem. När jag kommer in på kontoret har en video precis spelats in om mat för FoodJamfestival, som ligger på YouTube. Robert var moderator. Samtalet handlar om Klimatkommunerna och Hushållssällskapet och att göra god mat på svenskodlade baljväxter, speciellt till skolmåltider. Målsättningen är att minska klimatpåverkan.
Jag får en tallrik med en massa små rätter av baljväxter, jättegott, och blir presenterad för Bea Szenfeld, en fantastisk modedesigner. Bea har visat på stor fantasi vad det gäller att återvinna papper. Det är vackra blommor och vikta papper som ser ut som vågor. Det finns ett tjusigt papper färgat med blåbär eller med gröna blad från växter och små blomrester. I flera fall har rester av baljväxterna använts för att ge pappret dess gröna färg.
Häftiga mönster och former gjorda av återvunnet papper.
Fick en liten stunds samtal med Bea om alger som material. Jag har själv använt alger till papper, skålar av brunalger som t.ex. blåstång och fingertare och små kort som jag gjort med pressade alger. Något av detta visade jag på en utställning på Rådmansö.
Det häftigaste pappret är i orange, nu som omslaget till en liten anteckningsbok De var gjort av ett kuvert från pensionsmyndigheten. Allt satte igång fantasin om vad jag skulle kunna göra med det kuvertet, som ligger hemma och skräpar. Kanske kan jag använda det till att producera ett nytt papper med inslag av grönalger, blåstång eller en rödalg? Men den kommer nog inte att synas så bra.
Det orange pensionskuvertet och olika pressade alger. Vad det kan bli av detta?
Nu har jag en massa idéer till vad jag skall pyssla med i helgen. Tack Bea!
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Vad du kan hitta att göra en sallad av eller andra grönsaker skiljer sig mycket beroende på var du befinner dig. Så här kommer nu några förslag till godsaker du kan hitta vid en promenad utmed stranden på västkusten. Tänk på att inte äta någon växt som du inte är säker på att kunna artbestämma.
Den första arten är strandaster, Aster tripolium, som i många länder betraktas som en delikatessgrönsak och går att köpa i fiskbutiker i England och Holland. Under senare år har stjärnkrogar också i Skandinavien tagit efter och serverar strandaster i olika rätter. Den har en krispig konsistens och en unik smak. Strandaster växer i salt och bräckt vatten vilket gör att bladen är lite naturligt salta.
Den känns lätt igen med sina vackert violetta blommor. Strandaster blommar under juli –oktober. De späda unga bladen går fint att äta som de är i en sallad eller blancheras alternativt picklas. Men det går bra att skörda under hela säsongen. Lite senare när bladen blir hårdare kan det var godare att koka dem innan man äter.
Strandaster har specialiserat sig på att överleva i karga och salta miljöer. Den kan bli flerårig, men klarar sig ofta inte längre än en säsong på grund av den hårda omgivningen. För att överleva i de tuffa växtförhållanden måste växten producera mängder av ämnen till sitt försvar. Det gör den både livskraftig och nyttig som föda för betande djur och människor. Även hudvårdsindustrin har stor användning för strandaster. Tester har visat att ett extrakt på bladen har en renande, lugnande och svalkande verkan på känslig och irriterad hy. Inom folkmedicinen har den länge använts till att skölja infekterade och trötta ögon.
På stranden på Saltö växer det jättestora bestånd av strandmålla, Atriplex littoralis i den gamla tångvallen från förra året. Här blir de extra storväxta. I främre delen av bilden syns stora blad av strandkvanne och strandkål som också går att äta.
Strandmålla hittar man ofta längs fuktiga havsstränder i södra Sverige. Bladen är långsmala, lansettlika och färgen är ljust grågrön. De smakar lite salt, som flera andra växter utmed havsstränderna och fungerar utmärkt i sallader eller i en matig paj.
Strandkvanne, Angelica archangelica varitet littoralis. Namnet kommer från de grekiska orden angelos (ängel) och archangelica (ärkeängel). Namnet syftar på en medeltida uppfattning om att denna mycket använda medicinalväxt hade sänds av ärkeängeln Gabriel. Just arter av kvanne måste du vara noga med att om du får växtsaft på huden kan solljus orsaka hudinflammation. Och är du gravid eller diabetiker bör du inte heller äta kvanne.
Hos strandkvanne kan man äta bladen i sallader, stjälken går att kandera eller ha i marmelad med rabarber och blommorna kan du göra saft på – lite på samma sätt som med fläderblommor. Väntar man tills det bildats fröer så går det att göra ett gott te av dom. Det finns mycket att hämta inte bara på stranden utan i hela Naturens skafferi.
Det finns mycket mer att hämta på stranden men en sista grönsak är strandkål, Crambe maritima. Den har vackert blågröna blad som ibland kan få en lite rödaktig ton. De är som bäst tidigt på året men det brukar gå att hitta lite nya blad nu på sommaren också. Tänk på att strandkål är fridlyst i Blekinge och Gotlands län, så där får du inte plocka den. Men du kan odla den hemma om du köper en påse frö. Den är både god och vacker att ha i trädgården.
Resultatet från min promenad denna gång blev en god sallad med blad från strandkål och toppad med lite grönalger, av släktet Ulva. Den fint förgrenade tarmalgen eller havsallat går lika bra. Tillsammans med lite tomater, lök och en god dressing blev det en lätt lunch i värmen.
Här kommer några blogginlägg om hur olika vattenväxter förbereder sig för vintern. Vi börjar med hornsärv, (Ceratophyllum demersum) som är en flerårig vattenväxt. Stjälkarna har få grenar, med kransställda gaffelgreniga blad. Bladen är styva, gaffelgrenade och i bladkanten sitter grova vårtlika tänder. Beroende på tillgång på ljus kan den variera i färg från klart grön till röd. Såhär års på hösten har bladen börjat vissna och slingorna lossnar och driver iväg.
Många skott kan driva iland som här i en grund vik på Rådmansö, i naturreservatet Riddersholm. Samtidigt sjunker många till botten och kommer att rota sig där.
Hornsärv förökar sig främst vegetativt, dels genom att en bit kan fästa sig igen med de tunna nya rötter som växer ut från stjälken och dels genom de mörkgröna turionerna som bildas när det blir kallt i vattnet. En turion är ett litet kort kompakt skott som övervintrar och växer ut till våren när temperaturen ökar i vattnet. Hornsärven förekommer både i näringsrika sjöar och grunda vikar i Östersjön. Den klarar att leva i grumligt vatten efter muddring och med kraftig båttrafik.
Hornsärv blommar i juli – augusti med små obetydliga enkönade blommor. Han- och honblommor växer på samma planta. Hanblommorna släpper ifrån sig pollen som först flyter på ytan för att sedan sjunka ner och befrukta honblommorna. För en lyckad befruktning är en förutsättning av täta bestånd. Hornsärv är också en vanlig akvarieväxt och finns att köpa i akvarieaffärer. Det positiva med att använda hornsärv i sitt akvarium är att den minskar tillväxten av alger. Rötterna är däremot små och det gör att hornsärv lätt lossnar från botten.
Vackert mörkgröna turioner, många små tunna rottrådar och blad som börjat bli röda på hösten när ljustillgången minskar.
Tångbloggen 