Matta med hårsärv som växer på runt två decimenters djup.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
Först en artbeskrivning. I svenska vatten finns en art av hårsärvväxter, hårsärv, Zannichellia palustris som ofta delas in i tre varianter; skaftsärv, storsärv och småsärv. Den vanligaste arten i Östersjön är hårsäv som förekommer både i bräckt vatten och i sötvatten i Europa, USA, Asien, Australien och Sydmerika. Hårsärv har långa, trådlika blad. Rötterna är smala med många tunna rottrådar som växer ut ifrån en krypande jordstam. På engelska kallas den för ”horned pondweed”, eftersom formen hos fröet ser lite ut som ett horn. Artepitetet palustris är latin och betyder ungefär från kärret och berättar att detta är en växt som vill ha det blött.
Hårsärv vid badstranden på Rådmansö i augusti 2024. Notera hur svart det är på botten där jag grävde upp lite av hårsärven jämfört med första bilden.
För att skriva om och hitta material till månadens art denna månad, åkte jag iväg till en badplats i närheten där det fanns en långgrund sandstrand som även var skyddad från vågor. Jag behövde inte gå långt från stranden innan jag klev in i en mjuk matta av hårsärv. När jag skulle gräva upp lite plantor för att undersöka dom närmare blev det alldeles svart under plantorna och det steg upp stora bubblor av svavelväte. Luktade inte gott, men vad gör man inte för att få med sig material hem till ett inlägg på Tångbloggen!
Väl hemma så plockade jag fram det gamla mikroskopet och fotade med mobilen. Här gäller det att vara stadig på handen. Det är extra roligt när resultatet är att upptäcka något som jag inte sett tidigare och inte visste. På det första översiktsfotot syns de hornformiga fröna som sitter utmed stjälken med jämna mellanrum. När jag tittade närmare fick jag syn på något såg ut som ett litet hjärta på ett smalt skaft. Vad var detta?
Skott med frön och ett hjärtformigt litet blad. Vad kan det vara?
Efter lite detektivarbete på nätet och kollat ordentligt i Mossberg och Stenberg ”Den nya nordiska floran” från 2003 så förstod jag att det var en hanblomma med ståndare som jag lyckats få syn på. Efter en koll i mikroskopet hittade jag en blomställning av hårsärv med sin speciella struktur och form. Blommorna är helt under ytan och pollinering sker genom at pollen sprids i vattnet.
Ståndare i närbild under mikroskopet.Blomställningen består av en hanblomma med en ståndare och en honblomma med fyra pistiller.
Hårsärv är flerårig men de producerar ändå en massa frön. Fotade också en jordstam med rötter och några frön som sitter på ett skaft precis ovanför sedimentytan. De som sitter nära botten kommer antagligen att gro där omkring. Men skulle bitar av plantan slitas loss av vågorna kan hårsärv spridas med vatten och vågor till nya platser. Det är antagligen en av anledning till att den är en så vanlig art utmed hela Östersjöns kust och även är välspridd runt många havskuster.
På torsdagar går det att få lyssna på spännande populärvetenskapliga föreläsning på Tjärnö marina laboratorium. I går den 18 juni fick vi följa med när Pia Östlund berättade om den försvunna naturtryckkonsten. Det är en lång och komplicerad process att göra ett naturtryck.
Vi på Tångbloggen berättade om hennes arbete med att återuppliva denna förlorade tryckkonst i ett inlägg för ett år sedan, som du kan läsa här. Uppgiften tog Pia på en resa från sitt arbete i den anrika botaniska trädgården Chelsea Physic Garden i London, via Wien och Köpenhamn till Tjärnö och Kosterhavets algrikedom.
Från föreläsningen kommer här några helt underbara bilder på blåstångsplantor! Bara att beundra och njut av alla fina detaljer!
Tänk att få gå en kurs och lära sig hur man gör! Och att sen få ta med sig tavlan man skapat hem. Något att drömma om.
Det är dags för en första rapport om några resultat som kommit in från uppgift 1 – djurlivet i blåstången. Mycket av de riktigt runt växande blåstångsplantorna dog under den långa lågvattensperioden i Östersjön under våren. En effekt av om den yttersta spetesen på skottet skadas är att det kan bildas som häxkvastar i toppen när en massa nya små grenar växer ut. Det kan bero på uttorkning som hände i år i Östersjön eller genom att något djur t.ex. en tånggråsugga, Idotea gnager av tillväxtzonen, meristemet.
Häxkvastar på blåstång. Har du sett dem någon gång?
Vi på Tångbloggen spenderar just nu några veckor på västkusten och kollar såklart på blåstång och annat intressant som förekommer utmed stränderna här. Det finns så många skillnader i sammansättningen av arter som lever i och omkring tången om man jämför en planta från ostkusten med en planta från västkusten. Det är inte bara att artsammansättningen skiljer sig åt och att det finns sötvattensarter som båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis och Lymnea i tången från Östersjön och flera marina arter av strandsnäckor, Littorina på västkusten. En annan skillnad är att det för det mesta är ganska få arter som kryper runt eller håller sig fast i tången på västkusten jämfört med antalet individer per art i Östersjön. Vill Du läsa lite mer om skillnaderna titta gärna på denna länk. GE LÄNK TILL TÅNGBLOGGEN 201606.
Vi hoppas nu på att få in många, många rapporter från olika delar av Östersjöns långa och varierade kust under de kommande veckorna. De hjälper oss att få kunskap om vilka förändringar som sker mellan år i havet.
Det blir också intressant att se om den tidiga, varma våren gjort det möjligt för tångmärlor, Gammarus och tånggråsuggor, Idotea att hinna med att föröka sig två gånger. Här fick vi hjälp av många skolor som deltog i Tångskogsjakten, finansierat av Nobel Pris Museum förra året. Kanske kommer några av skolorna att fortsätta med liknande studier och vill skicka in in sina resultat till oss? Då skulle vi bli extra glada.
Eftersom vi nu fått in rapporter under flera år går det att börja jämföra resultat mellan år. För detta behövs att studier görs flera år i rad i samma område. På land ser och märks ju skillnaderna mellan år tydligt men det finns liknande ibland stora årstidskillnader i tångskogen. Till exempel kommer det att bli ett sudar, Chorda filumår igen som 2021? Hur länge kommer trådslick, Pylaiella littoralis att sitta kvar på plantorna innan den lossnar och driver iland? Finns det mycket tånggråsuggor som kan ge sig på att beta på blåstången? Mängden påväxt av havstulpaner och mossdjur kan också variera mycket både mellan år och mellan olika lokaler och avslöjar om vattnet är rikt på partiklar.
För att lära sig mer om arter i Östersjön kan det vara ett alternativ att skaffa ”Växter och djur i Östersjön” från Stockholms universitets Östersjöcentrum eller kolla på Livet i havet.nu. LÄGG IN LÄNKAR. På Östersjöcentrums hemsida hittar Du också en kort beskrivning av vilka data vi vill få in om platsen där tångplantan växer. Om det finns uppgifter om vattentemperatur skicka gärna med det också.
Soliga hälsningar från Lena, Ellen och Algforskarsommar
Sammanfattning av uppgiften När startar blåstångens förökning hos dig i år?
Precis som hos växterna på land drar tillväxten och mognaden hos blåstångens förökningstoppar igång när ljuset och värmen kommer tillbaka efter vintern. Förökningstopparna anläggs på senhösten, då går de knappt att få syn på. Sen övervintrar de till våren, när de börjar växa till och blir större och större. Tidpunkten när blåstången blir mogen och startar sin förökning följer uppvärmningen av kustvattnet och ökad tillgång på ljus. Kartan från SMHI 2009 visar på de stora skillnaderna i vattentemperatur mellan västkusten och Öresund, som har mycket varmare vatten tidigare på våren än vattnet i t.ex. norra Stockholms skärgård. Utöver denna storskaliga gradient finns det även skillnader i mindre skala mellan t.ex. en öppen kuststräcka och en skyddad innesluten vik som värms upp snabbare.
Karta SMHI 2009
Baskartan från SMHI visar gradienterna i vattentemperaturer utmed kusten i maj 2009. Kartan visar att temperaturen på svenska västkusten och i Öresund redan i maj är uppe i 13 -14 0C, medan vattnet på motsvarande breddgrad i norra Egentliga Östersjön, Stockholms skärgård bara hunnit bli ca 10 – 11 0C.
Så hur blev 2024 års resultat? De visar på att blåstången blev mogen vid ungefär samma vecka på våren och försommaren som 2022 och 2023. Enligt de första rapporterna var tången inte riktigt färdig för att föröka sig vid fullmånen den 24 april, varken i Öregrund, Marint Kunskapscentrum eller vid Snickarhaken i Kristianstad. En orsak kan vara att temperaturen bara var ca 6 – 7,7 0C, så det var lite kallare än förra året.
Hos mig på Räfsnäs, norra Stockholms skärgård var det fortfarande riktigt kallt, bara 4,8 0C.
I år gjordes även undersökningar vid både full-och nymåne. Det visade sig att mätningar var 14de dag behövs för att förstå när tången blir mogen utmed kusten. Det visade sig att det fanns fina mogna förökningstoppar vid nymånen den 8 maj från Öresund och utmed den södra delen av Östersjöns kuster. Temperaturen i vattnet i början av maj varierade mellan ca 7,5 – 12,5 0C.
Spermierna är så små att de inte går att se ens med lupp. Men de har en orange färg som är tydlig.Oogonen syns som små gröna ärtor
Dessa två fina foton på ett snitt från en mogen honplanta (till höger) och en mogen hanplanta (till vänster) skickade elever på Rudbeckskolan in till Algforskarsommar efter ett besök på Utö den 22 maj, dagen före fullmånen 2024.
Att innehållet i de snittade honplantornas förökningstoppar ser lite grynigt ut är för att vi ser oogonen i konceptaklerna, de små gruparna runt oogonets yta. De är tångens äggsamlingar. I varje paket (oogon) ligger 8 ägg tätt paketerade, och varje paket sitter på ett litet skaft. Innehållet i hanplantorna har en tydlig orange färg. Det beror på att varje spermie har en röd ögonfläck. Ögonfläcken använder spermien för att leta sig bort från ljuset ner mot botten dit ägget sjunker. Hos hanarna finns det 64 pyttesmå spermier packade per paket (antheridie) och en massa paket sitter fästa på en struktur som ser ut som en liten buske. I varje konceptakel finns flera små buskar.
I södra Stockholms skärgård, Egentliga Östersjön, dröjde det till nymånen den 6 juni, vår nationaldag, innan det gick att se att en del av förökningstopparna hade mogna ägg och spermiesamlingar. Då var vattentemperaturen faktiskt uppe i runt 15 0C efter en lång varm period och högtryck. Men det blev inget stort utsläpp ändå. Den senaste veckan har det blåst och vattnet har blandats om och temperaturen sjunkit till ca 12,5 0C.
Efter en liten koll vid bryggan på Räfsnäs, nära Kapellskär i Norrtälje kommun, såg det mycket lovande ut för att årets stora förökningstillfälle i denna del av Östersjön skulle inträffa vid fullmånen den 22 juni på midsommardagen. Och ja, det blev ett stort utsläpp och passade väl ihop med de många häftiga rubrikerna i tidningarna efter att Sveriges radio sänt en repris av programmet om blåstångens förökning vid fullmåne på midsommarafton.
Vi vill framföra ett varmt tack till er alla som på olika sätt bidragit till att samla in kunskap om när blåstången blir mogen i olika delar av Östersjön. Vi hoppas att Du även vill hjälpa oss att undersöka mognaden hos blåstång 2025.
En tångdrink, där äggen syns som ”grus” i botten av glaset.Receptakel och ägg, en typisk midsommardrink för algforskare.
Tångdrink från fullmånekvällen den 22 juni gjord på översjövatten med en salthalt på 6 promille och lite sval ca. 15 0C. I drinken flyter förökningstopparna på ytan och på botten syns ansamlingen av en massa ägg.
En solig dag i Österhamn på Lidö. Flytbojarna syns i bakgrunden.
I fredags var det full aktivitet i Österhamn på Lidö, uppe i Norrtälje. Skärgårdsstiftelsens projekt att etablera blåstång på ett antal ankringsbojar startades nämligen då. Ett gäng dykare åkte iväg till en närliggande ö och samlade in blåstångsgrenar med förökningstoppar i tre stora nätkassar. Det är samma metod som finns beskriven i rapporten ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”. Vi har även berättat på Tångbloggen om tidigare projekt som använt metoden för att etablera blåstång på ett stenrev i Riddersholm och bojar i Nåttarö. Detta blir det tredje projektet där man vill etablera blåstång på olika typer av nytt bottensubstrat i vattnet.
Österhamn är en populär skyddad hamn där många båtar gärna lägger till.
Här plumsar en av dykarna från Sveriges Vattenekologer i från båten för att samla in förökningstoppar till försöket. Det var ganska mycket påväxt av fintrådiga alger på botten, så dykarna fick leta lite för att hitta grenarna.
Plums i bajlan! Foto: Sveriges VattenekologerTrevligt att plocka sig en vacker tångbukett under ytan. Foto: Sveriges Vattenekologer
Det är en sandig botten nedanför klippbranten i viken och planen är att även prova med att plantera in ålgräs här lite senare på säsongen. Frågeställningen är om det tidigare funnits ålgräs som försvunnit genom ankringsskador eller om ålgräset inte klarar sig i viken eftersom den ligger nära artens nordliga utbredningsgräns.
Dykarna kommer tillbaka med flera kassar fyllda med blåstångsgrenar med förökningstoppar.Sedan blev det min och övriga deltagares uppgift att knyta blåstångsbuketter.
Själv passade jag på medan dykarna var ute och samlade tång att kolla om det skulle fungera med att använda nedbrytbart material till flytanordningen, så att det inte behövs någon insamling av plastflaskor efter sommaren.
Kork och hampasnöre verkar funka fint.
En vinkork eller bit av ett grytunderlägg verkar funka bra. Men det behövs en lite längre test för att vara säker på att t.ex. hampasnöret inte bryts ner för snabbt. Det är lika roligt hela tiden att komma på sätt att utveckla och förbättra metodiken för att etablera blåstång.
Även små projekt som gynnar blåstången kommer att bidra till en ökad biologisk mångfald lokalt. Kanske det kan inspirera till att göra en liten egen tångodling hemmavid?
Det är jätteroligt att det inte bara är vi som tycker att det ska bli spännande att skicka upp blåstång i rymeden. Igår på långfredagen kunde lyssnare av humorprogrammet Lanzkampen i Sveriges Radio P1 höra hur vår stundande raketfärd kom till. Dessutom görs en mycket snygg koppling, som vi skrattat gott åt.
Klicka HÄR för att komma till programmet. Inspelet om blåstång kommer 25:33 minuter in i programmet.
Nu är det snart påsk och till påsktider hör ägg i alla dess former. Som våra flitiga Tångbloggsläsare känner till väl så förökar sig blåstången i Östersjön vid fullmåne då släpper de ut sina ägg och spermier synkroniserat i vattnet. Blåstången har 8 ägg per paket, inte 6 eller 12 som hönsäggen i butiken ofta kommer förpackade i.
Foto i stereolupp på ett ännu oöppnat oogon t.v och åtta ägg som just håller på att komma ur oogonet. t.h.
Det börjar också bli dags att starta Algforskarsommar och få hjälp med att undersöka när blåstången blir mogen utmed Östersjöns långa kust. I Öregrund kan det vara klar att redan starta vid nymånen den 15 april och blåstången bör vara klar för det stora utsläppet redan den 24 april. I södra Egentliga Östersjön kan det också vara dags redan den 24 april, men hemma i mina trakter i Stockholms skärgård sker det troligen den 23 maj, dagen efter Biologiska mångfaldens dag. Eller kanske redan på kvällen den 23 maj. Då blir det dubbelt firande!
Massor med stora oogon och fina runda små ägg. Påskbuffé?
Det kommer mer information om olika uppgifter som vi önskar få hjälp med i Algforskarsommar under sommaren. En är att undersöka livet i en tångruska men det är lite tidigt ännu för de små kräftdjuren har inte hunnit flytta upp från djupare algbälten och snäckorna har inte krupit fram från sina gömslen under stenar eller i botten. Men är du extra ivrig och inte kan vänta hittar du information om dem på Algforskarsommars hemsida här.
En skål gjord av alger och påskägg dekorerade med havsmotiv.
Glad Påsk och en lyckad äggjakt önskar Lena och Ellen på Tångbloggen.
Som vi nämnt tidigare kommer Tångbloggen under året att skriva om månadens vattenväxt istället för månadens alg. Det kommer att bli vanliga arter och släkten av vattenväxter som förekommer i sjöar, vattendrag och även i Östersjöns bräckta vatten. Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Inför februari månads vattenväxt blev vi extra glada när vi såg att Eva Larsén kommer att presentera sin doktorsavhandling på Institutionen för ekologi, miljö och botanik , Stockholms universitet, med titeln ”Phylogeny and macroevolution in Isoetes (Isoetales)” den 2 februari. I avhandlingen fokuserar hon på släktet Isoetes evolutionära historia, bland annat hur ytstrukturer hos makrosporer och kloroplasternas genom kan användas för att försöka förklara släktets biogeografiska utbredningsmönster. Eva beskriver en ny syster art, Isoetes womraldii, och hur övriga arter av Isoetes kan delas in i fem stora klader (grupper). Den nya arten I. womraldii har en mycket begränsad utbredning i Cap området i Sydafrika där den idag lever i små dammar och långsamt rinnande vattendrag. Arten bedöms som starkt hotad, beroende på var den lever.
Därför känns det extra passande att berätta mer om släktet Isoetes, braxengräsväxter som februari månads vattenväxt. Braxengräs är enkla ormbunkar som i första hand i sötvatten. Ett bättre namn på släktet skulle vara ”braxenormbunkar” och inte braxengräs, även om de har långsmala lite gräsliknande blad som sitter i knippen från en kort knölig jordstam. Släktet innehåller 192 arter där flera arter har en kosmopolitisk utbredning samtidigt som många av arter är ovanliga och bara förekommer lokalt, som I.womraldii.
Vattenväxter delas in i olika grupper beroende på form, t.ex. flytbladsväxter och rosettväxter. Vi kommer tillbaka med mer om denna funktionella indelning i kommande avsnitt. Isoetes är en typisk rosettväxt med ett knippe smala, sylvassa bladen med fyra luftkamrar. Beroende på art och var de växer kan bladen antingen vara vintergröna eller så vissnar de och faller av på vintern eller under torkperioden.
Livscykel hos braxengräs
Livscykeln hos Isoetes har vissa likheter med makroalger genom att de har två generationer och växlar mellan en sporofyt- och gametofytgeneration. Sporofytgenerationen är diploid och den sexuellt förökande gametofytgenration är haploid. Makrosporangierna sitter vid basen på de yttre bladen i rosetten och mikrosporangierna i de inre bladen. Sporofyten är den stora plantan och spridningen sker med två olika typer av sporer, makro-och mikrosporer. De gror och delar sig till respektive hon- och hangametofyter. Hongametofyten innehåller archegon, som producerar äggceller medan hangametofyteren innehåller anteridier, som i producerar spermier. Befruktning sker när en av det rörliga spermierna lokaliserar arkegonet hos en hongametofyten och simmar in och befrukta ägget. Genom att gametofyterna växer inuti sporerna är de väl skyddade av det yttre lagret, som bara öppnar sig precis tillräckligt för att släppa ut och in spermierna.
I Sverige förekommer två arter, styvt braxengräs (Isoetes lacustris) och vekt braxengräs (Isoetes echinospora). Vekt braxengräs växer på grunda mjukbottnar nära strandkanten, ofta i utsötade miljöer. Den påträffas ned till cirka 1 meters djup och förekommer bara i Bottenviken, där salthalten är tillräckligt låg. Styvt braxengräs är däremot en sötvattensart med desto större utbredning. Den har sitt ursprung i Sydostasien. Den är vanlig i näringsfattiga sjöar med lite surt vatten. På Öland och Gotland är den sällsynt därför att vattnet är för kalkrikt. Styvt braxengräs odlas och används ofta som akvarieväxt.
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
Tångbloggen 