Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘karragenalg’

Ibland vaknar man tidigt och känner att det är läge för ett litet mini-äventyr. Denna lördag fick jag feeling, bredde smörgåsar, fyllde vattenflaskan och slängde in snorkelutrustningen i bilen. Jag har fått höra från flera håll att Tjurpannan, strax söder om Havsstenssund i Bohuslän ska vara ett riktigt trevligt ställe att snorkla på. Dags att ta reda på det.

Slät granit, blå himmel och lockande hav i behaglig temperatur.

Lite vind var det allt, men jag valde att gå i vattnet i en vik där det inte var så värst mycket vågor. Eftersom jag har både simfenor och tunn våtdräkt på så känner jag mig trygg med att kunna ta mig fram i vattnet även om det är lite guppigt eller strömt på sina ställen. Men inne i den här viken var det inga problem all flyta omkring och beskåda makroalgerna. Den rikliga förekomsten av Ascophyllum nodosum, knöltång, i strandkanten skvallrade om att det var en vågskyddad plats.

När jag dök ner under ytan var det en mjuk botten bestående av skalgrus, sand och sten. Här fanns rikligt med brunalgen Chorda filum, kolansöret eller sudare, som också gillar vågskyddade miljöer, och rödalgen Gracilaria gracilis, späd agaralg, som gärna vill ha lite ström men inte så mycket vågor.

Jag simmade vidare över viken ut mot andra sidan. Här var det bättre fart på vattnet. Härligt! Det gick även att se direkt på vilka arter som växte här. Laminaria digitata, fingertare och Halidrys siliquosa, ektång, gillar när det är lite action. Och när vågorna spolar de stora algerna fram och tillbaka så kommer solljuset åt att lysa under dem. Så här hittar vi en rik flora av undervegetationsarter. Främst är det olika rödalger, som Chondrus crispus , karragenalg och Phyllophora/ Coccotylus, rödblads-gruppen. Men även grönalgen Cladophora rupestris, bergborsting, med sin karakteristiskt mörkt gröna färg och granliknande uttryck hittar vi här. Jag njöt av täta, gröna mattor av C. rupestris som kom fram när vattnet for åt ena hållet, för att sedan döljas när det gick åt andra. Och det fanns gott om allsköns olika sporangium bland rödalgerna.

Nu blev jag sugen på att glida ut runt udden där vågorna bröt, för att få lite äventyr! Det var ju inte särskilt stora vågor, men eftersom det fanns gott om grund så såg det härligt dramatiskt och skummande ut. Men så fort jag dök ner någon meter under ytan så var det lugnt och skönt igen. Det var mycket fiskar kring algerna. Främst var det läppfisk som skärsnultra, stensnultra och berggylta. Och såklart stim av sjustrålig smörbult.

Det är kul att simma i rörligt vatten!

Jag gled omkring och njöt av att åka med vågorna, simma mot dem och att glida omkring nere under ytan där tät tång täckte precis all yta i minst tre lager. Bottenskiktet består ju här på västkusten nästan alltid av röda skorpformiga kalkalger, Lithothamnion sp. och Pymatholiton sp. Det är de som gör att allt ser rosa ut på botten.

De rosa kalkalgerna täcker det mesta, men Ahnfeldtia plicata, havsris, har lyckats hittat en fläck att fästa på, intill en gul Halichondria panicea, brödsvamp.

Efter 40 minuters plaskande började jag känna mig lite sval, så jag simmade över till läsidan och in i en riktigt stilla vik. Här var det fullt med tång hela vägen upp till och över ytan. Både blåstång och knöltång stack upp skottspetsarna i luften. När det är såhär tät tångskog blir vattnet varmt, både av solen och av fotosyntesen. Riktigt skönt att krypa in under tångtäcket och värma upp sig lite.

Här hittade jag även gott om de två rödalger som många ibland har svårt att skilja åt: Furcellaria lumbricalis, kräkel, och Polyides rotunda, klyving. När man ser dem så här i fält tycker jag inte alls att de går att blanda ihop, även om man bara ser dem var för sig. Furcellaria har mycket mörkare, nästan brun ton och längre, spetsigare toppar. Polyides röda färg är otroligt lätt att känna igen. Men om de ligger uppspolade och lite torkade på stranden så är det Furcellaria som har rotliknande rhizoider. Polyides fäster med en liten rund platta, men den kommer aldrig med när den rycks loss. Mitt knep är att kolla på grenvinklarna, som är bredare på Polyides, och topparna. Vad har du för krep för att skilja dessa åt?

Furcellaria lumbricalis med påväxt till vänster och klarröd Polyides rotunda till höger

Apropå att det finns arter som är svåra att skilja åt, så har jag för stunden helt gett upp att försöka artbestämma grönalger inom släktet Ulva. Jag inväntar systematikernas genetiska kartläggning och hoppas att det inte ska behövas DNA-prov varje gång man vill kunna ta någon till art. Men det fanns gott om bladformad, vad jag tidigare skulle kallat Ulva fenestrata (f.d lactuca), havssallat, och små söta buketter med en rörformad sort som jag nog skrivit Ulva linza eller Ulva intestinalis på förr. Nu njöt jag bara av deras färg och form och hur de rörde sig i vågorna. Ibland får även en forskare ha en ledig förmiddag i tångskogen.

En vacker, skir grönska lyser upp bland de fintrådiga röda algerna.

Men till slut var det dags att simma in till klippkanten, ta av sig fenorna och gå upp. Det hade hunnit komma en hel del folk till området medan jag låg ute i vattnet. Tur att ingen trodde att mina skor och min klädpåse var ett strandfynd eller nedskräpning. När jag med stela fingrar fått på mig skjorta och byxor satt det fint med en rågsmörgås och en klunk vatten ur flaskan. för det viktigaste när man är på äventyr är ju, som alla vet, att man har med sig matsäck.

Jag hoppas att alla våra läsare har fått badat ordentligt under sommaren, och kanske sett lite kul alger eller vattenväxter. Kanske har det till och med påbörjats ett eller annat herbarium? För det är ju väldigt roligt att ta reda på vad det är för något fint man har sett. Vi på Tångbloggen uppmuntrar alla våra läsare att rapportera in algfynd i Artportalen. För just makroalger vill vi jättegärna att ni även skickar med en bild på den bål/planta som ni artbestämt, så kan vi enkelt verifiera att det är rätt. Om det är en art där det är en speciell struktur som avgör eller som kräver lupp eller mikroskop, vill vi att ni även skickar en bild på den/de specifika karaktärer som ni baserat bestämningen på. Tack för att ni vill hjälpa oss att kartlägga våra algers utbredning!

Sommar, sol och sågtång. Vad kan väl vara härligare?

Read Full Post »

Tjocka tångvallar på stranden på Saltö i april 2024.

En av stränderna som jag alltid besöker när vi är på Tjärnö, nära Strömstad är en vik på Saltö där det driver in en massa alger, lite musselskal och annat spännande att kolla på. På långt håll går tångvallen i svarta, bruna, gråa och gulvita toner. Det gulvita är rödalger som tappat sina röda pigment och sitt gröna klorofyll. Tittar man noga går det att känna igen flera arter, som karragenalg, (Chondrus crispus), strax ovanför det vackert blå blåmusselskalet, sen ligger en (Furcellaria lumbricalis), helt överväxt av mossdjuret taggig tångbark (Electra pilosa), så den ser gråluden ut och så ligger det ett ostronskal av Ostrea edulis. Fortsätter du att kolla noga går det att känna igen bruna bitar av sågtång (Fucus serratus) och blekgulvita, släta delar av brunalgen fingertare (Laminaria digitata). De ser lite ut som ogenomskinliga, smutsiga plastbitar.

Blekta rödalger tillsammans med skal av blåmussla och ostron.

Första stället att undersöka närmare är längst bort i hörnet av viken, där det kan ligga kvar alger ute i vattnet. Där går det att göra fina fynd av alger till herbariet, även om det inte går att säga från vilket djup de växt. Det mest intressanta fyndet denna gång var rödalgen ribbeblad, Delesseria sanguinea, där sanguis är det latinska ordet för blod. Ribbeblad är en flerårig art och utseendet varierar jättemycket under året. Såhär års har de nya vackert rosaröda bladen börjat växa ut från de gamla tjocka nerverna.

Ett pressat exemplar av ribbeblad där nya blad växer ut från de gamla nerverna.

I en annan vik, som bara ligger 100 m bort, finns det nästan inga alger alls, utan sanden är helt ren. Hittade ett exemplar av brunalgen ostrontjuv, (Colpomenia pelegrina) som var nästan lika stor som ett skal av det europeiska ostronet, (Ostrea edulis). Under de senaste åren har skal av vårt vanliga ostron blivit allt vanligare och det verkar som om de haft några bra somrar och lyckad förökning. Kul att se!

Passande fynd på sandstranden: en ostontjuv tillsammans med ett ostron. Ostrontjuven ser ut lite som en brun badmössa.

Det ligger också lite grenar av knöltång (Ascophyllum nodulosum) med sina stora flytblåsor och många platta, lite knottriga receptakler. De ser ut att vara färdiga att föröka sig ganska snart. Knöltången är den första av våra stora tångarter som förökar sig på våren. Sen kommer den grunt växande spiraltången (Fucus spiralis) och så blåstången. Men de har ett tag kvar tills de vuxit till sig och temperaturen hunnit bli lite högre.

Knöltångsplanta med många förökningstoppar som har drivit iland .

På stranden med de stora tångvallarna hittade jag också denna gång en plastblomma som satt nära ett nytt ljusgrönt blad av baldersbrå och en groddplanta. Tecken på att våren är gång, även om det kommer att dröja ett tag till och säkert kommer både mer snö och frostnätter.

Plastblomma med baldersbråblad i tångvallen. Nu är det vår!

Read Full Post »

Som vanligt när jag strosar utmed en välbekant strand som nu på västkusten så kan jag inte låta bli att leta efter arter som ligger uppspolade på stranden.  Nu sist kom jag att tänka på att om tre månader är det den Biologiska mångfaldens dag och det kan vara dags att träna upp minnet på alla möjliga marina arter.

Efter en stund blir det mest samma arter som dyker upp och några nya. Kanske känner du igen de flesta? Om inte så står namnen längst ner i blogginlägget.

Här finns det mycket kul att leta runt i!

Sen hittade jag något som såg ganska konstigt ut lång upp på stranden. Första tanken var en äggsamling men sen var det klart att jag hade rätt – det var verkligen något skumt!

Torkat skum med stora bubblor som blåst upp på stranden.

Besök på samma strand år efter år gör också att jag kan följa både förändringar under olika årstider och mellan år.  Nu i februari efter flera stormar har stranden och tångvallen gröpts ur och smältvatten rinner av från våtmarken ovanför.

Blåstång blir man alltid glad av. Olika skal av musslor är också kul.

När det gäller skal av musslor, varför inte starta din egen skalsamling? Roligt att hitta nya arter och fylla på samlingen. Blir spännande att följa vad som händer till våren och sommaren när strandvegetationen växer upp igen.

Arter på bild 3: blåstångsplantor, ostronpest, vanliga ostronet och sandmussla.

Read Full Post »

Resan går vidare och nu hamnar vi ganska nära vår svenska kust i Danmark och utmed kusten till Helgoland. Februari månads alg är Mastocarpus stellatus är en flerårig, rödalg som liknar karragenalg, Chondrus crispus till utseendet. Eftersom karragenalg har kallats för ”irish moss” på engelska har Mastocarpus stellatus kallats för ” falsk irländsk mossa” eller ”karragenmossa”.  Inget av dessa namn är bra, bland annat för att den inte är en mossa utan en rödalg. Arten förekommer i danska vatten och har hittats i Kattegatt på många platser. Den har rapporterats i Århus 1915, Hirshals 1972 och i Fredrikshamn 1992 och 2008 hittades den på Läsö, i Västerö hamn.  Ännu finns inga rapporter från svenska vatten men det är ju inte så långt för plantor att sprida sig tvärs över till svenska kusten. Så det är kanske dags att komma på ett svenskt namn? På danska heter den vortetang så ett förslag skulle kunna vara vårtalg på svenska. Kanske något för Algkommittén att ta tag i?

Mastocarpus stellatus är fäst mot botten med en liten rund fästplatta och från denna växer det ut grenar som en liten buske. Bålen, eller bladen, hos Mastocarpus stellatus är lätt böjda vilket skiljer den från karragenalgen Chondrus crispus som har platta blad. Grenarna bli ca 10-20 cm långa, känns broskaktiga och är gaffelförgrenade. Färgen kan variera mellan nästan svart, rödbrunt, lila eller grönaktigt, beroende på ljusförhållandena på växtplatsen. Grenarna är uppbyggda av tjockväggiga trådar i märgen och barken består att tätt packade radiära rader med celler.

Bilden är från Danmarks havsalger, och visar ett tvärsnitt nära basen på stjälken. Bladet är tydligt böjt hela vägen från basen.

Mastocarpus stellatus har en ovanligt komplicerad livscykel, eller rättare sagt två livscykler. I den ena sker en direkt utveckling från karposporer som växer till nya alger, dvs de är genetiskt identiskt lika algen som bildade karposporerna. Den andra, sexuella livscykeln är heteromorf med en skorpformad diploid tetrasporofyt och bladformiga gametofyter som kan vara en- eller samkönade.

Typiskt för gametofytstadiet hos Mastocarpus stellatus är att det på bladen sitter en massa små knölar. Dessa innehåller förökningscellerna. När de är mogna kan de upprättstående förökningsdelarna på honplantorna bli upp till 1 mm i diameter och ca 1 cm långa, medan de helt saknas hos hanplantorna. Hanplantor är dessutom ovanliga.

Tetrasporofyten förekommer som en liten lila-svartfärgad skorpa som kallas för Petrocelis-fasen och växter på stenar och klippor. Tidigare trodde man att detta var en egen art och den kallades för Petrocelis cruenta. Tetrasporofyt-stadiet har inte hittats i danska vatten.

Mastocarpus stellatus tillsammans med Chondrus crispus växer runt grönalgen Ulva sp. och inramas av sågtång Fucus serratus. Det går att urskilja de knottriga förökningscelelrna hos hongametofyterna av Mastocarpus stellatus till höger i bilden.

Mastocarpus stellatus förekommer högre upp i zoneringen än karragenalgen Chondrus crispus beroende på att den tål lägre temperaturer. Den klarar att bli infryst under lågvattenperioder på vintern, vilket är en konkurrensfördel jämfört med karragenalg som inte klarar så låga temperaturer. Mastocarpus stellatus kan samexitstera med karragenalg i kalla havsområden eftersom den tål låga temperaturer och minusgrader bättre. Arten förekommer utmed kusten i England, Irland, Island, Färöarna och också utmed kusten i norra Ryssland över till Kanada. Däremot blir den ovanlig söder om Cape Cod på USA´s Atlantkust där vattnet blir varmare och konkurrensen med karragenalg större.

Skörden av Mastocarpus stellatus och karragenalg har uppskattats till ca 100 ton per år på Irland. När det gäller Mastocarpus stellatus är det i första hand gametofytstadiet som skördas för sitt innehåll av karragenan. Livsmedels- och läkemedelsindustrin använder karragenan som förtjockningsmedel och för sina antikoagulerande och antioxidant-egenskaper. Det pågår också försök med att framställa ett plastliknande material ur Mastocarpus stellatus som skulle kunna bli ett hållbart, biologiskt nedbrytbart alternativ till plast som både kan ätas och användas vid konservering av livsmedel.

Read Full Post »

Karragenalg, Chondrus crispus är en flerårig rödalg som ingår i många produkter. Karragenalgens huvudsakliga beståndsdel är en polysackarid, karragenan. Så alla äter troligtvis en massa alger i form av konstsistensgivare utan att tänka på att vi äter alger. Kika efter E407 så är det karragenan i produkten. Det var kul att prova att tillaga min egen karragengelé som jag smaksatte med lite hallon och jordgubbar. Smakade inte alls dumt. Fast det tog mycket tid att samla och rensa karragenalger, koka och få till gelén. Men ändå värt att prova tycker jag. Smaksätt och häll upp i små formar som får stå i kylen över natten. Mums!

Read Full Post »

För någon vecka sedan handlade den nya Algpodden om karragenalgen, Chondrus crispus, en spännande alg som irriserar med ett blåaktigt ljus under vattnet. Karragenan, eller agar agar framställs ur rödalger bl.a. Chondus crispus och används som konsistensgivare i en mängd produkter. Testade på att göra en efterrätt med vaniljsmak gjord på karragenalg och dekorerade med sylt. Den blev ok men behöver nog utvecklas vidare för att bli en succé. Finns således något att jobba på under nästa år.

Visst ser det gott ut med en efterrätt gjord av karragenalg.

Därför kändes det extra spännande att se hur stjärnkocken Niklas Ekstedt, som höll i årets Nobelmeny, med inlevelse presenterade årets varmrätt bestående av kålrabbi och tre alger. Den välkända blåstången, Fucus vesiculosus, lätt marinerad i lönnsirap. Chips av skräppetare, Saccharina latissima (även kallad sockertång) och den exklusiva ”tryffelalgen”, Vertebrata lanosa. Den lär smaka som tryffel men har inte fått något officiellt svenskt namn ännu. Detta beror på att den vill ha högre salthalt än vi har på svenska västkusten. Den växter på knöltång, Ascophyllum nodosum, bland annat i Norge.

På bilden syns den fint förgrenade rödalgen i mitten över en bit kålrabbi, samt flera chips av skräppetare och en bit mörkt brun blåstång.

Måltiden hade ett genomgående tema , nämligen ”Vad kommer att serveras om 50 år?”. Niklas Ekstedt förklarar att för ”en festkväll måste vi få tång”. Vill du veta mer om vad som serverades? Kika på Nobel 2021 -En kväll för Nobel.

Vi på Tångbloggen lovar att inför nästa år berätta mer om allt möjligt som vi kan plocka och tillaga, både makroalger och kanske någon strandväxt från våra svenska vatten, eller i samband med utflykter till Norge, Danmark eller ännu längre söderut.

Read Full Post »

Då har avsnitt två av Algpodden med Angela Wulff och Ellen Schagerström släppts. I detta avsnitt pratar vi om rödalgen Chondrus crispus, en mycket vanlig alg i många av våra vardagslivsmedel och andra produkter, och som bland annat går att koka pannacotta på.

En gametofyt av Chondrus crispus. Två tydliga karposporofyter syns som mörka fläckar i topparna.

Det är inte ovanligt att rödalger har livscykler som innehåller tre eller ännu fler olika stadier.

Hos Chondrus är det gametofyten vi ser på bilden ovan. Den har en enkel uppsättning kromosomer, vilket förkortas med (n). Han-gametofyten släpper ut könsceller som befruktar honornas dito, fast de sitter kvar på hon-gametofytens bål.

Vid befruktningen dubblas kromosomantalet (2n) och denna generation kallas karposporofyt. De mörka fläckarna som syns i topparna på bilden ovanför är karposporofyter, så de är små. Här bildas karposporer (2n) som släpps ut i vattnet för att sedan bilda nästa generation, som kallas tetrasporofyter (2n). Dessa är stora, upp emot 10-12 cm och ser precis ut som gametofyten.

Tetrasporofyten delar upp kromosomerna genom meios och släpper ifrån sig tetrasporer (n) som växer upp till nya han- eller hon-gametofyter.

Nästa avsnitt av Algpodden kommer om två veckor och kommer att handla om den lilla dinoflagellaten Noctiluca scintillans, mer känd som mareld. Missa inte det.

Read Full Post »

Nu har de flesta träd tappat sina löv och höstens starka färger försvunnit. Vill du se vackra höstfärger så kommer här mitt andra vykort från akvarierna på Tjärnö marina laboratorium. En kavalkad fylld med sprakande färger istället för toner i mörkblått. 

Inte mycket färger – men hur ser sjögurkan ut som ligger längst till vänster om den kommer upp till ytan?

När vi plockar upp djur ifrån större djupområden visar det sig att de inte alls har mörka färger utan ofta är tjusigt röda, orange eller rosa.  

När det röda ljuset försvinner med djupet, ser allt rött ut att vara svart. Den röda signalsjögurkan som lyser röd på ytan är näst intill onsynlig på djupet.

Dessa färger fungerar som kamouflage, inte avskräckande. På stora djup ser de nämligen mörka ut eftersom ljuset inte når dit ner. Det innebär att när vi stannar framför ett upplyst akvarium och förtrollas av de fantastiska färgerna på sjöstjärnor, anemoner och koraller får vi vara med om en unik upplevelse. 

Sjöanemon och sjöstjärna, troligen en röd solstjärna och flera stenar med rosa överdrag av olika kalkalger.

Hästsjöstjärna, Hippasteria phrygiana lär äta läderkorallen Död mans hand, Alcyonium digitatum. Syns på det högra fotot.

Rödalgen tandskåring, Odonthalia dentata, är vackert mörkt röd i färgen. Den har en sågtandad kant därav namnet. Den växer från några meters djup ner till ca 25 meter, men är vanligast mellan 10 – 15 meter. 

Ner till ca 20 – 25 meters djup i det klara rena vattnet i Kosterrännan finns det tillräckligt med blåaktigt ljus, komplementfärgen till rött, för att rödalger skall kunna tillväxa även om det går långsamt. 

På bilden syns taggig skorpalg och andra arter av kalkalger. På en sten växer några skott av kaggargenalg och nere till vänster syns en bägarkorall.

Alger som t.ex. slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii. och taggig skorpalg Lithothamnion glaciale bildar rosavioletta överdrag på stenar. Färgen får de genom att de lagrar in kalk i cellväggarna. Det finns många arter av kalkalger så det är inte lätt att artbestämma vilken art det är bara från ett foto. Bägarkorall, Caryophyllia smithii, är en ensamlevande korall som blir ca 2 cm i diameter med ett bägarformigt kalkskelett. I detta skelett sitter den genomskinliga kroppen som varierar i svagt röda till orange färger. En individ av bägarkorall syns längst ner i bilden till vänster.

Sitter på stranden och funderar på att dyka i.

Nu är det lite sent och för kallt i vattnet så jag väntar till nästa sommar. Men då är det toppen att brännmaneter syns tydligt där de ligger och driver inne ibland tången!

Read Full Post »