Som vi nämnt tidigare kommer Tångbloggen under året att skriva om månadens vattenväxt istället för månadens alg. Det kommer att bli vanliga arter och släkten av vattenväxter som förekommer i sjöar, vattendrag och även i Östersjöns bräckta vatten. Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Inför februari månads vattenväxt blev vi extra glada när vi såg att Eva Larsén kommer att presentera sin doktorsavhandling på Institutionen för ekologi, miljö och botanik , Stockholms universitet, med titeln ”Phylogeny and macroevolution in Isoetes (Isoetales)” den 2 februari. I avhandlingen fokuserar hon på släktet Isoetes evolutionära historia, bland annat hur ytstrukturer hos makrosporer och kloroplasternas genom kan användas för att försöka förklara släktets biogeografiska utbredningsmönster. Eva beskriver en ny syster art, Isoetes womraldii, och hur övriga arter av Isoetes kan delas in i fem stora klader (grupper). Den nya arten I. womraldii har en mycket begränsad utbredning i Cap området i Sydafrika där den idag lever i små dammar och långsamt rinnande vattendrag. Arten bedöms som starkt hotad, beroende på var den lever.
Därför känns det extra passande att berätta mer om släktet Isoetes, braxengräsväxter som februari månads vattenväxt. Braxengräs är enkla ormbunkar som i första hand i sötvatten. Ett bättre namn på släktet skulle vara ”braxenormbunkar” och inte braxengräs, även om de har långsmala lite gräsliknande blad som sitter i knippen från en kort knölig jordstam. Släktet innehåller 192 arter där flera arter har en kosmopolitisk utbredning samtidigt som många av arter är ovanliga och bara förekommer lokalt, som I.womraldii.
Vattenväxter delas in i olika grupper beroende på form, t.ex. flytbladsväxter och rosettväxter. Vi kommer tillbaka med mer om denna funktionella indelning i kommande avsnitt. Isoetes är en typisk rosettväxt med ett knippe smala, sylvassa bladen med fyra luftkamrar. Beroende på art och var de växer kan bladen antingen vara vintergröna eller så vissnar de och faller av på vintern eller under torkperioden.
Livscykel hos braxengräs
Livscykeln hos Isoetes har vissa likheter med makroalger genom att de har två generationer och växlar mellan en sporofyt- och gametofytgeneration. Sporofytgenerationen är diploid och den sexuellt förökande gametofytgenration är haploid. Makrosporangierna sitter vid basen på de yttre bladen i rosetten och mikrosporangierna i de inre bladen. Sporofyten är den stora plantan och spridningen sker med två olika typer av sporer, makro-och mikrosporer. De gror och delar sig till respektive hon- och hangametofyter. Hongametofyten innehåller archegon, som producerar äggceller medan hangametofyteren innehåller anteridier, som i producerar spermier. Befruktning sker när en av det rörliga spermierna lokaliserar arkegonet hos en hongametofyten och simmar in och befrukta ägget. Genom att gametofyterna växer inuti sporerna är de väl skyddade av det yttre lagret, som bara öppnar sig precis tillräckligt för att släppa ut och in spermierna.
I Sverige förekommer två arter, styvt braxengräs (Isoetes lacustris) och vekt braxengräs (Isoetes echinospora). Vekt braxengräs växer på grunda mjukbottnar nära strandkanten, ofta i utsötade miljöer. Den påträffas ned till cirka 1 meters djup och förekommer bara i Bottenviken, där salthalten är tillräckligt låg. Styvt braxengräs är däremot en sötvattensart med desto större utbredning. Den har sitt ursprung i Sydostasien. Den är vanlig i näringsfattiga sjöar med lite surt vatten. På Öland och Gotland är den sällsynt därför att vattnet är för kalkrikt. Styvt braxengräs odlas och används ofta som akvarieväxt.
Nereocystis luetkeana är en stor brunalg, en kelpart som på engelska heter saker som ”ätbar kelp”, ”bull kelp”och ”bullwhip kelp”. På svenska kallar vi den nog oftast för tjurkelp. Nereocystis är grekiska och betyder ”sjöjungfruns blåsa” från den stora rundade flytblåsan (pneumatocysten) som sitter överst på den ihåliga stjälken och från vilken en massa blad växer ut. Den ihåliga stjälken avslutas med ett fäste som består av många hapterer. Pneumatocysten innehåller koldioxid och gör så att den långa plantan står upp och flyter i vattenmassan. En individ kan bli upp till 36 meter lång!
En Nereocystis-topp med flytblåsa och blad i maj månad i Glacier Bay, Alaska.
Livscykeln med generationsväxlingen är den samma som hos flera av våra svenska kelparter som t.ex. Saccharina latissima, skräppetare och Laminaria digitata, fingertare och växlar mellan en diploid makroskopisk sporofyt och en mikroskopisk haploid gametofyt. På bladen hos Nereocystis-sporofyten utvecklas fläckar (sori) som innehåller haploida sporer. Dessa lossnar och sjunker till havsbotten när de är mogna. De haploida sporerna bildar den andra generationen, de mikroskopiska gametofyterna som producerar könsceller och efter befruktningen utvecklas en ny sporofyt.
En liten, liten sporofyt, där blåsan bara är 5 cm, har spolats upp på land.
Nereocystis är vanlig längs Stillahavskusten i Nordamerika, från södra Kalifornien till Alaska. Plantor kan driva med havsströmmar söderut in i nordvästra Baja California, Mexiko. Den bildar stora bälten på klippor under tidvattenzonen. Den begränsas i djupled av tillgången på ljus och förekommer framförallt i områden med god vattenomsättning. För att det mikroskopiska gametofytstadiet skall klara sig behövs också god vattenrörelse och inte för mycket sediment som täcker över dem. Nereocystis förekommer framför allt inom temperaturintervallet mellan 5 – 20 0C och den vill ha hög salthalt.
Genom att Nereocystis bildar stora kelpskogar med flytande draperier i ytan, är den en viktig art för att upprätthålla de biologiskt mångfaldiga inte bara för fiskar utan också för många ryggradslösa djur i tempererade marina miljöerna.
Stora mängder av Nereocystis skördas och används för att mata snäckan Abalone, en delikatess som man numera odlar i stor skala, samt till produktion av flytande gödningsmedel. Men det finns även en ökande efterfrågan för mänsklig konsumtion. När algerna skördas för hand kapas de två översta metrarna av kelpskogen där pneumatocysterna och reproduktionsorganen sitter. Eftersom Nereocystis bara förökar sig en gång om året, innebär skörden att förökningen minskar och återväxten skadas.
Foto: Andreas Novotny
En före detta kollega och fellow algentusiast skickade dessa underbara bilder på ilanddriven tjurkelp från Kanadas västkust. Vilken fantastisk upplevelse. Tänk att få gå längs stranden och påta runt i den tångvallen. Vissa är nog mer än 5 meter långa. Fast jag vet ju hur det hade slutat… Hur många av dessa underbara Nereocystis hade DU försökt få med dig hem i resväskan?
Det går faktiskt att ”blåsa horn” med Nereocystis! Men då öppnar sig himlen….
I detta avsnitt dyker vi ner lite i rödalgs-släktet Gracilaria som mest är känt för sin ekonomiska betydelse som agarofyt, alltså en alg man utvinner ämnet agar ur. Men den är även populär som föda för människor och många andra djur. Olika arter ur släktet Gracilaria odlas runtom i Asien, Sydamerika, Afrika och Oceanien.
I Sverige har vi två arter, Gracilaria gracilis och Gracilaria vermuculophylla, som vi återfinner på västkusten i Bohuslän.
Livscykel för Gracilaria spp.
Håll i hatten, livscykeln är lite av en handfull. Diploida tetrasporofyter frigör haploida sporer, som växer till oberoende haploida gametofyter. Manliga gametofyter släpper ut gameter i vattenpelaren som tar sig till äggen som sitter kvar på gametofy honorna. Befruktning sker på den kvinnliga gametofyten och där utvecklas den lilla cystokarpen med de diploida karposporerna som, när de gror, bildar en diploid makroskopisk tetrasporofyt.
Sen kan många arter såklart föröka sig asexuellt genom klonal fragmentering. Det utnyttjar man ofta inom odlingsindustrin. Men mer om det en annan gång.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?
Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.
Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.
Kallt men friskt. Det är kul att arbeta i fält med kelp!Gruset med sporofyterna läggs ut på botten för att kelpen ska växa till sig.
Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på. Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.
Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!
Hmmmm….här någonstans var det….men vart?Vår sockertare har vuxit bra!
Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.
Vårt grus har 2-6 sporofyter per sten, så de blir stora och fina.Naturligt ”sådda” stenar har 20-40 sporofyter per sten!
Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.
Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?
Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!
Klippväggen saknade helt sockertång i höstas innan jag satte ut ”gardinen”Nu i april var det minsann ingen brist på sockertare!
Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.
Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!
Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.
För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.
Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystispyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.
Det kom in ett önskemål tll Algpodden att vi skulle prata om livscykler hos alger. Främst var det de olika sexuella förökningsvägarna hos gröna, bruna och röda makroalger som önskades. Ett mastigt ämne, minst sagt.
Men vi räds inte att ta de svåra orden i vår mun! Avsnitt 6 handlar om sexuell förökning hos gröna och bruna makroalger. Rödalgerna är så knepiga så de får ett eget avsnitt, eller två.
Vi vill passa på att varna känsliga läsare och lyssnare. Det här är svårt och fullt av konstiga ord.
I avsnittet tar vi upp den haplontiska livscykeln, vilket betyder att organismens livscykel domineras av det haploida stadiet. Det har bara en enda uppsättning kromosomer, så det haploida stadiet brukar skrivas (n). Många alger har en haplontisk livscykel och det anses vara den enklaste ursprungsformen av livscykel. De haploida (n) könscellerna utvecklas inom gametangium hos den gametofytiska algen. Sedan smälts två haploida könsceller samman (n+n) och bildar en zygot (2n) och går då in i det diploida stadiet eller sporofytiska fasen av livscykeln. Under groningen delas zygoterna meiotiskt in i haploida (n) zoosporer, som sedan utvecklas till nya, stora haploida alger. Den stora algen vi ser är en haploid gametofyt, vilket betyder att tillväxten, genom mitos (celldelning), sker i det haploida (n) stadiet. Det diploida sporofytstadiet består bara av zygoten.
Grönalgen Codium fragile ser ut som ett litet träd när den har spolats iland på stranden.
Hängde du med? Ingen fara, det här kan inte vi heller rabbla på löpande band. Det ÄR knepigt. Men kul!
Andra, som till exempel blåstång (Fucus vesiculosus) och sargassosnärja (Sargassum muticum), har en diplontisk livscykel. Då är det istället det diploida stadiet som dominerar livscykeln. En diploid individ har dubbla kromosomuppsättningar och skrivs (2n). I en diplontisk livscykel är det den stora sporofytiska tångruskan som är diploid och sedan utvecklar den könsorgan. Dessa genomgår meios (celldelning, 2n/2) där haploida gameter (n) bildas. Dessa gameter representerar det gametofytiska stadiet. Därefter befruktas könscellerna och bildar en zygot. Denna zygot bildar en ny sporofytisk tångruska. Precis som hos oss människor. Haploidstadiet är (oftast) begränsat till enbart gameterna. Tillväxten genom mitos sker i det diploida (2n) stadiet.
Den stora, diploida bålen hos brunalgen Sargassum muticum har små släta flytblåsor på skaft
Den tredje formen av livscykler är den diplohaplontiska (eller haplodiplontiska) livscykeln. Och nu gäller det att vara fokuserad. Här har den haploida (n) och den diploida (2n) fasen lika stor roll i livscykeln, de representeras av två distinkta vegetativa individer, men deras kromosomantal och funktion är olika. Den haploida gametofyten (n) reproducerar sig med den sexuella metoden, genom att släppa ut haploida gameter (n) som smälter samman till en diploid sporofyt (2n). Denna diploida sporofytiska individ reproducerar sig däremot med hjälp av den asexuella processen att bilda haploida zoosporer (n) som växer upp till gametofyter. I denna livscykel är den sporogena meiosen och fusionen av gameter ansvarig för generationsväxlingen mellan två vegetativa individer.
Grönalger inom släktet Ulva spp. har en isomorf (iso = lika, morf = form) livscykel, där gametofyt och sporofyt ser likadana ut.
Hos vissa arter, som grönalger inom släktet Ulva spp. , är de diploida och haploida formerna båda fritt levande oberoende organismer, väsentligen identiska i utseende och därför sägs vara isomorfa. De frisimmande, haploida (n) könscellerna bildar en diploid zygot (2n) som gror till en multicellulär diploid sporofyt. Sporofyten producerar frisimmande haploida sporer (n) genom meios, som gror (mitos) till haploida gametofyter.
Hos andra alger, som skräppetare (Saccharina latissima) är de sporofytiska (diploida) och gametofytiska (haploida) stadiena morfologiskt olika, heteromorfa. Den stora sporofyten är komplex och består av flera olika typer av celler, medan gametofyten är enkel och pytteliten.
Stora, rejäla sporofyter av tareSmå, små gametofyter av tare, i mikroskop.
Om du har orkat läsa ända hit så får du en guldstjärna och förtjänar en bit godis som belöning. Bra jobbat!!!
Här på Tångbloggen har vi tidigare skrivit om projektet Green Gravel som jag är inblandad i, och berättat om dess mål med att restaurera tareskogar på norra halvklotet.
Nu har vi sporulerat både skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata) inne på lab och sått ut på gruset. Vi har även fått små sporofyter från företaget Kobb AB, som de hade över efter sin sådd. De små sporofyterna är knappt centimetern stora, men vi hoppas såklart på en god tillväxt under hösten fram tills att det är dags att sätta ut det ”gröna gruset”…fast kanske mer det bruna gruset… ute på våra lokaler.
Små buketter av sporofyter på 3 cm naturgrus ska planteras ut i havet i slutet av november.
Vi har även ett nytt, spännande pilotprojekt av egen design som jag satte ut i havet under veckan. Metoden inom Green Gravel är ju till för ganska flacka bottnar, där gruset kan ligga någorlunda stilla. Men här i Gullmarn är det ju de branta väggarna, som nästan lodrät dyker ner i havet, som behöver restaureras. Där går det inte med grus, om man inte vill ligga och limma fast det sten för sten.
Istället utformade jag ut en metod som utgår från den vi använde i vår manual för restaurering av blåstång i Östersjön. Genom att fästa vuxna plantor med mogna sori (sporsamlingar) på rep, som i sin tur spänns mellan två kättingar, bildas en lodrät tareskog som förhoppningsvis kommer att föröka sig naturligt och ge små sporofyter under årets sista månader när förökningen sker.
Kanske ett vinnande koncept, kanske en total flopp. Vi får se hur det går till våren.
Det ska bli mycket spännande att följa upp hur det går med detta. Jag kommer såklart rapportera resultaten här på Tångbloggen, så se till att följa oss, så du inte missar något. Dessutom kommer jag att berätta mer om försöken under årets nationella marina restaureringskonferens som äger rum i Luleå 16-17 november. Självklart kommer även en rapport därifrån till våra intresserade läsare.
Bäst av allt är att experimentet hänger precis intill labbet, så det är bara några korta simtag från bryggan. Mycket smidigt! En dag som denna, klassiskt höstgrå med småregn och dis, var det underbart att komma ner under ytan där det istället var blått vatten, röda och rosa alger, gula svampdjur och helt ok sikt, fram tills dess att jag tog fram rotborsten för att skrubba av klippväggen.
Det kan ju verka knasigt att plocka upp algerna om man nu vill restaurera dem……men varje individ ger upphov till tusentals nya småplantor som kan flyttas till platser där tången försvunnit.
Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.
Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.
Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.
Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.
Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.
Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.
Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.
Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.
Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.
En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….
Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestiaviridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.
Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.
Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus).
Vuxen planta med tydlig huvudstam.
Motsatta sidogrenar är ett kännetecken för mjukt käringhår.
Bilderna är från Danmarks Havsalger del 2. Författare R. Nielsen og S. Lundsten. Utmärkta floror för att lära sig mer om makroalger hur de ser ut och var de växer.
Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.
Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige.
Tångbloggen 