Vi har varit en kort tur till västkusten och favoritstället Tjärnö för att plocka svamp och få ett skönt bad vid Svallhagen. Tursamt nog hann jag med kvällsdopp i marelden. Det är en fantastisk upplevelse att simma i mörkret med fullt av mareld. Det glittrade och gnistrade vid varje simtag av Noctiluca scintillans som marelden heter på latin. Mareld är en marin dinoflagellat. Det är en encellig organism, ett mellanting mellan en alg och ett djur, som producerar ljus via ett kemiskt luciferin/luciferas-system som finns i tusentals små sfäriska organeller i hela cytoplasman. Fenomenet kallas bioluminiscens och finns hos flera arter av marina organismer och även en del svampar och bakterier på land.
Det var inte riktigt lika härligt när jag kom hem till vår brygga i Räfsnäs och såg ett tydligt tecken som också är vanligt såhär års i Östersjön – en sen cyanobakterieblomning som drivit in till stranden. Tursamt nog var det inte så mycket cyanobakterier i vattnet längt ut på bryggan, så det blev ett skönt dopp ändå.
Det känns lite extra roligt att få berätta om månadens alg Mazzaella laminarioides, eftersom det är en art som jag ägnade mig åt att studera för sådär snart 30 år sedan i Chile.
Resan går till den chilenska klippiga kusten med tidvatten på många meter. Det är lite besvärligt att hänga med, för makroalger precis som många landväxter byter namn hela tiden. När jag var i Chile under några år i mitten av 1990-talet studerade jag bland annat torktålighet hos denna vanliga rödalg – men då gick den under namnet Iridaea laminariodes. Det var ett bra namn för den iriserar under ytan med en lite blåaktig ton i bladens spetsar. Men det är bara att lära om och att den nu heter Mazzaella laminarioides.
Visar stolt upp min poster på konferensen i Valdiva, Chile.
Fotot är från the XVth International Seaweed Symposium i Chile som hölls vid kusten i Valdivia i januari 1995. Min poster handlade om torktålighet hos Iridaea och några andra arter som växer i tidvattenszonen. På postern syns också en schematisk bild av algzoneringen, med ett antal rödalger överst och längst ner de stora brunalgerna Lessonia och Durvillea.
Algzonering på den chilenska kusten, där tidvattnet är flera meter.I boken Algas Marinas de Chile kan vi se månadens art, högst upp till vänster på sidan.
Om den sitter skuggigt och inte utsätts för starkt solljus blir bladen djupt mörkröda medan de som sitter högt upp på klipporna och exponeras för mycket solljus är gulbruna till vackert olivgröna.
Mazzaella skördas för hand från klipporna. Lätt att halka i plurret…
Redan då för många år sedan var efterfrågan på karragenan stor och den har successivt ökat allt mer i världen. Mazzaella laminarioides och två andra arter av rödalger, Sarcothalia crispata och Gigartina skottsbergii, skördas för hand. Mycket arbetskrävande och ibland svårt när det blåser och är halt på klipporna. Den stora efterfrågan och billig arbetskraft har resulterat i att man har skördat alltför stora mängder och bestånden har därför minskat. Under de senaste 15 åren har över 300 000 ton (våtvikt) makroalger skördats per år i Chile. Hälften av denna produktion består av olika arter av brunalger (Phaeophyta) och de övriga 50 procenten av rödalger (Rhodophyta). För att minska negativa effekter på rödalgsarter som Mazzaella laminarioides pågår ett intensivt forskningsarbete med att utveckla tekniker för en framtida odling av dessa arter och att restaurera bestånd som försvunnit eller minskat.
En liten sammanställning av fynd i blåstångsamhället finns att läsa på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida för den intresserade. Om du scrollar dig nedåt på sidan så kommer du till titeln ”Rapporter från Algforskarsommar 2023”. Där kan du klicka på valfri rapport i pdf- format och läsa om sommarens fynd och funderingar.
I Algforskarsommar 2023 rapport 4, vecka 33 berättar vi om Frida Ahnström som seglat runt Åland och undersökt påväxt och djurliv i tången, Himmerfjärdens Naturvårdsförening (HNF) som gjorde sommarutflykt till Fifång, Sörviken och Södertälje båtklubbs klubbhamn och samlade och undersökte blåstång på båtresan hem.
Snygg blåmussla och tångbark. Foto Ann-Mari Norrman.
Nu hoppas vi på många fler undersökningar under de närmaste veckorna från hela vår långa och varierade kust. Speciellt intressant är att få bilder på om blåstången är överväxt av den fintrådiga brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceuseller mycket grönalger.
Blåstången har fått en peruk av smalskägg!
Efter att stormen Hans dragit fram över nästan hela landet kan det ligga lite uppspolade spännande alger i tångvallen. Det som också hänt, i alla fall här på Rådmansö, är att det kommit upp riktigt kallt bottenvatten. Vid min brygga i Räfsnäs var det bara 14,2 0C i dag. Det är ovanligt kallt såhär års och allt regnvatten som rinner ut till kusten gör att vattnet ser lite brunt ut. Det beror kanske på att humusämnen från skog och mark kommer med vattnet och rinner ut i havet. Har inte mätt salthalten men den är antagligen också lägre än vanligt.
Det blir spännande att följa hur djur- och algsamhället utvecklas nu under hösten när det både är kallare och kanske lite mer utsötat vatten än vanligt.
Algskål gjord av fingertare. Blir extra vacker när ljuset lyser igenom.
I helgen deltog Tångbloggen på Kulturstation Refsnäs konstutställning i Rådmansö församlingshem. Där fanns en mängd konstnärliga uttryck, allt ifrån målningar gjorda i akvarell, till akryl och bivax. Men också vackra trasmattor och spännande former i trästockar och rötter. Vi var tio utställare och många besökare passerade förbi under dagen.
Bordet är dukat med alger. Tänk vad mycket det går att göra av alger!
Jag ställde även ut tavlor med gäddnate och violettslick från bryggan vid Räfsnäs och en massa kort med pressade alger både från Östersjön och västkusten. Många av besökarna fastnade vid väggen med skisser på smådjur och plankton i Östersjöns vatten och mina pressade alger från bägge kuster. Detta var första gången som Tångbloggen deltog i en konstutställning. Det gav helt klart mersmak. Hoppas kunna vara även nästa år!
En vägg fylld med illustrationer och pressade alger från Östersjön och Västerhavet.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
Det gick inte så bra med min förutsägelse denna gång att cyanobakterieblomningen var på väg att flyta upp till ytan och driva iland i grunda vikar i skärgården. Blev lite mera blåst och den försvann antagligen sjönk de till botten istället.
Det fanns lite tunna ansamlingar i ytan i förrgår och igår syntes små fläckar av döda cyanobakterier bland algerna vid strandkanten. Idag finns inga spår i vattnet som är blygrått och solen knappt kommer igenom. Så alla förutsägelser fungerar inte. Detta är speciellt sant för att på lokal skala spå när och var en blomning av cyanobakterier driver iland.
Lite ansamlingar av cyanobakterier kvar vid bryggan
Små fläckar av blågröna cyanobakterier syn vid strandkanten.
Inget spår av cyanobakterieblomnigen – bara en ensam segelbåt till havs innan regnet kommer.
Nyss hemkommen från västkusten var det dags att ta ett dopp vid bryggan. Inte alls lika varmt i vattnet bara ca 16 0C jämfört med västkusten, på Tjärnö där det var ca 18-19 0C.
Efter att det regnat var vattnet ganska gulbrunt i förrgår men idag skiftade det i grönt. Det blåser ganska bra idag också här på Räfsnäs. Men det blev förstås ett bad ändå.
Vid bryggan mellan blåstången syns lite knippvattenblom i ytan.
Efter badet var den första uppgiften att kolla på min havstulpansplatta som ingår i Svenska Båtunionens Havstulpansprojekt. Prognosen för när havstulpanerna kommer och sätter sig på bryggpålar, bojar, båtbottnar och annat hårt substrat är att de brukar dyka upp i slutet av juli eller början av augusti
Och visst blev det så i år också. Det fanns några få större som nog kommit för någon vecka sedan, men det var fullt med en massa små havstulpaner också. Så nu har de kommit och det är dags att rensa bort dom från båtskrovet. Vi har inte lagt i vår båt ännu utan det blir nog först om en vecka. Med lite tur så slipper vi en massa havstulpaner och även mossdjur som också kommit och satt sig på plattan.
Havstulpansplattan full av nya små havstulpaner. Svårt att räkna alla.
Tittar du nära på en mossdjurskoloni går det att se de enskilda små rutorna där det sitter ett litet djur och filtrerar små partiklar ur vattnet som det sedan äter. Det ser ut på bilden som om det redan har koloniserat någon liten brunalg i många av rutorna och gör att de ser bruna ut. Levande mossdjur syns inte i denna förstoring utan de ser vita ut. Det syns också små gröna trådar på bojen. Det kan vara grönslick.
Flera mossdjurskolonier och en platta från en havstulpan.
Det finns en sak till som det kan vara dags att kolla efter och det är cyanobakterieblomningar. Den första brukar komma lagom till Almedalsveckan på Gotland i slutet av juli. Den syns på satellitbilder och eftersom det är politikervecka brukar det bli ganska många rapporter. När det blir soligt och framförallt lugnt och stilla kan det dyka upp nya cyanobakterieblomningar. Så länge det blåser blandas vattnet om och blomningen eller tillväxten av cyanobakterierna syns inte. Det är först i slutet på blomningen och om det slutar blåsa som de flyter upp till ytan. Så uppgift nummer två var att ta med planktonhåven till bryggan och dra ett par meter i ytvattnet för att se hur mycket cyanobakterier det fanns. Den grönaktiga färgen och små, små barrliknande växtplankton hade redan gett mig en ledtråd när jag badade.
Plantkonhåv full med cyanobakterier.
Och visst stämde det! Vattnet är fullt av knippvattenblom, Aphanizomenon spp.
Knippvattenblom i en petriskål. Fotograferad i mikroskop.
Så nu till min prediktion. Efter att ha kollat på SMHI:s väderprognos så kommer det att blåsa mycket mindre på lördag den 29 juli och det blir en solig och varm dag. Då kommer cyanobakterieblomningen, huvudsakligen bestående av knippvattenblom att flyta upp till ytan och ansamlas utmed stränderna i skärgården. Blir spännande att se om jag får rätt även denna gång.
Genom en kollega som arbetade på Stockholms universitets kurs i marin ekologi fick jag veta att Pia Östlund, forskare, författare och designer höll på att pressa alger på Tjärnö marina laboratorium. Det speciella är att Pia arbetar med att återuppliva en förlorad naturtryckprocess som inte använts sedan 1800-talet. Med denna tryckprocess går det att skapa verklighetstrogna avbildningar av växter och alger. Tryckprocessen gör att t.ex. ett blads nervstrukturer går att känna som små upphöjningar i pappret.
Nu har Pia varit två veckor på Tjärnö och samlat in makroalger för att skapa nya naturtryck och visa vilka fantastiska former och färger som gömmer sig under ytan i havet och som många av oss aldrig får möjlighet att se. Det lät jättespännande så jag gick dit för att se om det fanns en chans att få en träff med Pia och prata alger så klart.
Bänken i labbet är full med pressade alger- men Pia syns inte tillAlla tre banden av ”Traté de Zoologie” behövs för att pressa de riktigt stora algerna.
Ett hörn av laboratoriet var fyllt med pressade alger. Många böcker ur Tjärnös bibliotek kom till en lite ovanlig användning, som tyngder för att pressa. Tyvärr var inte Pia där. Så jag lämnade en lapp och bad henne maila mig. Min nyfikenhet hann öka ännu mera innan vi fick till ett möte någon dag senare på labbet. Då hade kursen slutat så det fanns ännu mer plats för Pias algpressning.
Pia studerade grafisk formgivning vid Central Saint Martin’s College of Art & Design i London. Idag arbetar hon som konsult vid Chelsea Physic Garden i London och Oxford Botanic Garden.
Hennes första kontakt med naturtrycksmetoderna var när hon hittade en ovanlig bok med vackra och märkligt naturtrogna illustrationer av ormbunkar i det lilla men välsorterade biblioteket i Chelsea. Med hjälp av en patentbeskrivning, tålamod och nyfikenhet (det låter säkert bekant!) lyckades hon slutligen ta reda på hur metoden fungerade. Nu har Pia fått ett stipendium att vidareutveckla tekniken, som även kan användas till att trycka textiler. Nästa steg är att använda metoden till kreativa samarbeten med t ex forskare inom botanik och marin biologi eller arkitekter för utsmyckning av offentliga miljöer och interiörer.
Pia visar ett uppslag med blåstång, Fucus vesiculosus från Bretagne med en massa flytblåsor.
Så hur går det till? Det finns flera olika metoder men grundläggande är att man antingen trycker direkt från själva växten; eller använder växten för att skapa ett avtryck i t ex bly som sedan kan göras om till en tryckplåt av koppar. Det är den senare metoden som Pia arbetar med. De som vill fördjupa sig i de olika metoderna (eller bara njuta av bilderna) hänvisas till Capturing Nature, en nyutgiven publikation som Pia författat tillsammans med Matthew Zucker (Zucker Art Books, NY, 2022 (specialutgåva) och Princeton Architectural Press, 2023). Boken är en visuell resa igenom naturtryckens utveckling 1733-1903 och har vunnit flera priser. Algentusiaster hänvisas även till The Nature-printed British Seaweed av Johnstone and Croall, (Brandbury & Evans 1859-1860). Helt fantastiska bilder att hänföras av.
Ovanför och till höger om boken med blad av Laminaria digitata, syns några små tryckplåtar.
CapturingNature innehåller beskrivningar på 150 år av naturtryck. Det är en komplicerad process som sker i flera steg. Först tas ett avtryck av växten i bly, sedan överförs det avtrycket till en kopparplåt med hjälp av ett elektrolytiskt bad. Eftersom denna blir positiv krävs ytterligare ett steg för att få fram själva tryckplåten som måste vara negativ. Den kan sen användas för att trycka mönstret på valfritt underlag.
Naturen snålar inte på idéer när det gäller mönster. Utseendet hos en alg kan variera jättemycket beroende på var den vuxit. Vi har ofta skrivit om det här på Tångbloggen för t.ex.blåstång samlad utmed stränderna på Saltö. Men här kan vi se att det även gäller för rödalgen Palmaria palmata (söl).
Lite av den stora variation i form som blåstången kan ha beroende på var den vuxit.Till vänster en odlad stor planta och till höger några små hanplantor från Saltö.
Det pågår just nu studier av ett antal makroalgsarter som kan vara av intresse att odla i kommersiell skala på västkusten. Söl är en av dessa arter, som vi har skrivit om i vår serie Månadens alg. Pia pressade några som odlats i labbet på Tjärnö och därför fått lite ovanliga utseenden. Kul att se hur miljön påverkar algers utseende så mycket.
Vill du veta mer om naturtryck så har Pia gjort en liten film om detta.
Vilken metod skulle du välja för att dokumentera naturens variationer i färg och form?
Vi får in fina foton på livet i tångskogen från alla deltagare i Algforskarsommar 2023. Det senaste var ett foto på en blåstångsplanta som var mer blåmusslor än tång.
Har aldrig sett en tångplanta med så mycket blåmusslor. Foto: Louise Albertson
Fotot skickades in av Louise Albertson och plantan hade drivit i land efter blåsten på en strand vid Barsebäck i Skåne.
Nu efterlyser vi fler foton på blåstång som har en massa påväxt av alger, havstulpaner eller mossdjur eller bara ser konstig ut. Den kan vara ovanlig smal eller jättebred, ha en massa flytblåsor eller bara se allmänt konstig ut.
Denna planta har många flytblåsor i rad. Kan du hitta en som har fler?
Det vi letar efter är störst, flest, fulast eller vackrast! Så det är bara ut och leta och hålla ögonen öppna. Med fotot ange lokal, om den satt fast eller låg lös i vattnet och fotograf. Tanken är att vi gör ett bildgalleri som presenteras på Tångbloggen i slutet på sommaren.
Många arter har drivit iland i Danmarksbukten på Saltö efter blåsten
Tiden går fort när man har roligt. Efter några intensiva dagar i Lysekil med alginsamling skildes expeditionens medlemmar åt och jag befinner mig nu på Tjärnö, nära Strömstad. I slutet av vecka 26 blåste det ganska mycket och resultatet lät inte vänta på sig. Det fanns en massa spännande arter som drivit iland på Saltö, den lilla ön som ligger precis utanför Tjärnö marina laboratorium. På stranden vid Danmarksbukten hittade jag högar med blandade mindre röda och bruna alger tillsammans med många ostronskal (Ostrea edulis). Roligt att vårt inhemska ostron ser ut att ha haft en god förökning för ett eller två år sedan.
Tre plantor av pepparalg, späd agaralg och sågtång på stranden.
Det låg också en massa andra skal tillsammans med en död strandkrabba bland algerna. Det första som jag noterade var ett par fina plantor av Osmundea spp., kallad pepparalg på svenska, som växte på små bitar av sågtång, Fucus serratus.
Osmundea spp. växer ofta på sågtång.
Men där låg också flera grovt förgrenade rödalger, Gracilaria gracilis, späd agaralg, som samtliga satt fast på var sin liten sten. De måste ha kommit från viken utanför. Det fanns flera andra arter som också kommit iland fastsittande på en liten sten.
Från vänster till höger: Rhodomela confervoides, Polyides rotunda och Gracilaria gracilis.
Skall bli intressant att snorkla runt där när det blir lågvatten och blåser lite mindre. Måste finnas större områden med småstenar och grusbotten där de kan etablera sig.
Den späda agaralgen, Gracilaria gracilis hade också en massa konstiga, lite knottriga svulster på många av grenarna. Har inte lyckats bestämma vad det är för art, men min bästa gissning är att det är en parasitisk rödalg.
Gracilariagracilis med många rödalgsparasiter som bildar små knölar på algen.
Min tanke är att skriva till några forskare som just undersöker denna märkliga grupp av parasitiska rödalger för att få hjälp. Kanske kan någon av Tångbloggens läsare också hjälpa till här?
Det bästa fyndet sparade jag till sist. Inne ibland algerna låg en liten tufs av den kalkinlagrade rödalgen Jania rubens! Enligt Danmarks Havsalger, vår Algbibel, kallas Jania rubens för koralgaffel på danska och gaffelkrasing på svenska. Jania rubens går att känna igen genom att den har smalare grenar som är gaffelförgrenade medan Corallina officinalis är fjäderförgrenad.
Jania rubens funnen i Danmarksbukten på Saltö 2 juli 2023.
Jania rubens har inte noterats i Danmark sedan 1973 och då hittades den ilanddriven i Limfjorden. Så nu gäller det att ge sig ut och leta i Danmarksbukten, på Saltö. Enligt litteraturen kan den förekomma på grunda vågexponerade klippor men även ner till 15 meters djup. Hoppas det räcker med att snorkla.
Tångbloggen 