Fina unga skott av knöltång som en trubbig strandsnäcka också vill smaka på.
Knöltång, Ascophyllum nodosum, är en av mina favoritalger att plocka för att göra en härlig sallad på de unga toppskotten. Skotten kokas tills de blir mjuka, låt dem sedan svalna och gör en god dressing med vitlök, lite soya och mycket persilja. Det går också bra att steka de kokta skotten. Eller samla in de unga förökningstopparna på våren och lägg i frysen. De passar utmärkt att ta ur frysen och använda i en god soppa med fisk och skaldjur. Vill man ha soppan mer asiatisk, använd kokosmjölk.
Purpursloke, Porphyra purpurea, växer nära vattenytan på klippor och stenar. Det är en ettårig art och arter av släktet Porphyra används mycket i matlagningen i Kina och Japan. De går då under namnet nori. Det är Porphyra som är runt din maki rulle när du äter sushi. Bästa sätter att tillaga någon av våra svenska sloke-arter är att torka det tunna bladet. Sedan kan du mala det till flingor och använda i olika maträtter. Sloke-arterna har det högsta proteininnehållet av de makroalgsarter som växer i våra svenska vatten. Och de smakar delikat!
Grov agaralg, Gracilaria vericulophylla, är en av rödalgerna som används för att producera agar och ingår i en massa olika produkter, allt ifrån godis och efterrätter till tandkräm. I Sverige är grov agaralg en introducerad rödalg som hittades på västkusten 2004 för första gången, lösliggande på mjukbotten. Vi har också en inhemsk art, späd agaralg, Gracilaria verrucosa, som också är frilevande. Den ligger ofta lös inne i ålgräsängar.
Tarmalg, Ulva intestinalis, även kallad rörhinna är en mycket god grönalg som är lätt att hitta där den växer runt nära vattenlinjen. Den växer bra i näringsrikt vatten så kolla att den inte blivit gödslad av fågelspillning. Tarmalg är ettårig och finns under våren till senhösten. Den passar utmärkt i sallader och i maträtter med fisk och skaldjur. Den går utmärkt att fritera och har också fått namnet tryffelalg.
Sista dagen i november var det AW för lärare på Baltic Sea Science Centre, eller lite enklare uttryckt Östersjöns Hus på Skansen. Anna Björn hälsade välkommen i trappan ner till de stora akvarierna. Sen fick besökarna mingla runt och kolla i akvarierna där torskarna frodas och stimmet av strömming/sill glittrade för fullt. På olika platser i utställningen deltog forskare från SLU och Stockholms universitets Östersjöcentrum. Linda Kumblad från Östersjöcentrum tillsammans med Jens Olsson från SLU svarade på frågor vid akvarierna och själv höll jag till i laboratoriet på plan fem. Det blev några intensiva timmar med en massa frågor från intresserade lärare som passerade förbi. Det var så mycket frågor och aktiviteter att jag helt tappade bort att fotografera det som jag tagit med och det undervisningsmaterial som förevisades som illustrationer på lektioner som går att boka om man vill ta dit sin klass.
Tursamt nog fotade Elisabeth Lundmark några av tångplantorna som jag tagit med.
På bilden från vänster syns; En tångplanta utan påväxt, trådslick som lossnat från blåstång och tofsar med ullsläke sittande på tång.
I fredags kom det en fråga från en elev om hur vågexponering påverkar påväxt av alger på blåstång till Tångbloggen och det visade sig att vi inte skrivit så mycket om detta ämne. Så här kommer svaret som Sara fått från oss.
Det är många faktorer som påverkar vilka arter som växer på blåstången och om de är stora så att de syns eller är mikroskopiskt små. De stora förekommer ofta på sommaren medan det mikroskopiska stadier är det som övervintrar. Dessa små stadier sitter på de äldre delarna och påverkar inte tången särskilt mycket. När ljuset och värmen kommer tillbaka på våren växer det ut och kan bli stora tofsar som skuggar tångplantorna. Tidiga vår- och sommar arter är t.ex. grönalgerna, som grönslick, Cladophora glomerata, eller tarmalger, Ulva spp. och brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis är också vanlig.
Nu till frågan om skillnader i påväxt mellan en skyddad och en vågexponerad lokal. I en studie på Åland (Rönneberg och Ruokolahti 1986) visade sig påväxten vara klart mycket större på den skyddade lokalen, ca 140 mg per g-1 blåstång (torr vikt), jämfört med ca 95 mg per g-1 blåstång på den vågexponerade lokalen. Det fanns också fler arter på den skyddade lokalen (13 st) jämfört med den vågexponerade (5 st.). En orsak till att biomassan av epifyter är högre och att det finns fler arter på den skyddade lokalen kan bero på att tillgången på näringsämnen som fosfor och kväve är större men också att fintrådiga alger inte slits loss lika lätt som på den vågexponerade lokalen. Så det är inte helt enkelt att svara på hur vågpåverkan påverkar sammansättningen av epifyter på blåstången. Det beror både på hur öppet lokalen ligger vilken årstid det är, hur stora själva arterna av påväxt är och dessutom på salthalt och tillgång på näringsämnen.
Röd slemsnärja, Dumontia contorta, växer nära ytan på västkusten och är lätt att plocka. Den är ganska stor med 5 cm breda brunröda grenar. Den går utmärkt att äta färsk, klippt i småbitar till en maträtt eller torka och mal till ett pulver och använd den som krydda. Till höger sitter lite strutsallat, Monostroma grevillei, som det går fint att plocka på samma gång till en sallad.
Det är alltid lika spännande att ta en liten promenad utmed stranden vid Räfsnäs. Även om vädret är grått kan det dyka upp något att kolla på. Igår var det lågt vattenstånd och hela tångvallen låg torrlagd. Den består av blåstång och fintrådiga brunalger.
Utanför på sanden låg ett tjockt bälte av indrivna cyanobakterier, ett vackert mörkt grönblått täcke. Aha, en tidig höstblomning av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, den art av trådformiga cyanobakterier som går att hitta under den kalla årstiden i Östersjön.
Knippvattenblom är lätt att känna igen när man tittar lite noga där den ligger i vattnet. De ser ut som små mörka barr. På stranden låg också några döda skal av hjärtmussla och avbrutna strån av vass sticker upp ur botten.
Det var lite kallt när jag stoppade ner händerna och samlade in lite knippvattenblom i händerna. Men de blir riktigt fina när man tittar på dom på nära håll. Då går det nästan att se att varje litet ”barr” består av en bunt små trådar som sitter ihop. Undrar vad jag kan hitta nästa gång jag kommer ner till någon av mina favorit stränder här på Rådmansö?
I veckans poddavsnitt pratar vi om restaurering av tare, eller kelp som dessa stora brunalger också kallas. Livscykeln hittar du på bild här, och tidigare inlägg om Green Gravel läser du här. Sen kan du såklart även kika in på Green Gravels hemsida och se vilka länder runt jorden som är med i projektet.
Restaurering av tare på en brant klippvägg i Gullmarsfjorden.
Roligt nog fick jag berätta om Green Gravel på årets marina restaueringskonferns som gick av stapeln uppe i Luleå den 16-17e november. Det var härliga 12 minusgrader och isarna började lägga sig på fjärdarna. Var väldigt sugen på att stanna längre och åka lite långfärdsskriskor, men det får bli en annan gång.
Konferensen anordnades av Länsstyrelsen Norrbotten och det var ett fullspäckat och spännande program, som du kan se här.
Vi fick följa med ut på Gotland och se hur utdikningen orsakat de problem med torka som ön kämpar med idag när det inte finns några stora, svampiga våtmarker som håller kvar regnet. Och vi fick se hur det går för försöket inom Baltic Waters 2030 att odla upp den starkt hotade Östersjötorsken uppe på land och sedan sätta ut den när den blivit lite större. Förhoppningsvis överlever den då något bättre.
I Blekinge hade en havsvik återställts till forna vattenspegel, och kransalger, dessa mellanting mellan alg och växt, visade sig vara mer eller mindre villiga att förlåta människans framfart med muddring.
Vi fick även höra vad som gått bra, och vad som gått mindre bra med försöken att restaurera ålgräs på västkusten. Knepet är tydligen att ålgräset behäver sand eller grus som substrat för att etablera sig ordentligt.
På västkusten har blåmusslorna minskat i antal under senare år. Kristina Svedberg och Patrik Magnestam från 8+ fjordar har försökt sig på en storskalig restaurering av musselbankar genom att sätta ut enorma mängder musslor som blivit över från musselodlare. Det var spännande att se vilka utmaningar de kämpat med.
Ett projekt som vi har skrivit om tidigare här på bloggen var Skärgårdsstiftelsens försök med bojar för att motverka ankringsskador i Stockholms skärgård. Studien visade även att de stora betongfundamenten snabbt hade koloniserats av blåstång. Så trevligt!
Våra finska kollegor berättade om den stora satsning som görs på restaurering i Finland. Vi var många som var både imponerade och avundsjuka på hur enkelt och logiskt de arbetar.
Konferensen avslutades med en rejäl genomgång av Projektet Levande vikar som drivs av BalticWaters2030 och Stockholms universitet. Så för min del var konferensen ett ypperligt tillfälle att träffa många goda vänner och före detta kollegor. Det viktigaste och mest givande var, som alltid, minglet mellan föredragningarna, när man kunde prata och diskutera med alla deltagare. Den balanden mellan lyssna och mingla, hade arrangörerna verkligen fått till bra. Och ett stort tack till Elite Stadshotell som huserade ett 60-tal pratglada virrpannor och såg till att vi fick i oss kaffe, kakor och fantastiskt god mat.
Vår underbara konferencier, Thomas Öberg, satte ihop små fyndiga dikter till flera av föreläsningarna. Det satte verkligen guldkant på upplevelsen.
Tångbloggen 