Nu har vi påbörjat höstens omgång av Green Gravel nere i källaren på Kristineberg marina forskningsstation i Fiskebäckskil. En varm och vindstilla dag var vi ute på våra fyra lokaler och samlade in skräppetare, Saccharina latissima, och passade på att njuta av ett varmt och nästan manetfritt hav.
Vissa dagar ser kontoret riktigt trevligt ut. De kalla, blåsiga och regninga dagarna på vintern när man ändå måste hoppa i vattnet, får minnet av denna dag motivera yrkesvalet.
Skräppetaren ska nu stimuleras att anlägga sori, sporbildande vävnad, inne på lab. Dessa mognar fram under hösten och i oktober bör de vara så pass mogna att vi kan stimulera dem till ett sporsläpp.
Sori på skräppetaren syns som tjockare, släta partier på den annars skrovliga ytan.
Vi kommer då att hälla sporerna i baljor fyllda med naturgrus för att de ska sätta sig på gruset och bilda de mikroskopiskt små gametofyterna. Dessa ska i sin tur bilda spermier och ägg, där spermierna släpps ut i vattnet och simmar över till det fastsittande ägget. På så sätt bildas nya sporofyter, som kan växa till 2 meters storlek.
Den kvistiga grenen är själva gametofyten, som sedan bildar ägg och spermier. Bilden är tagen i mikroskop.
Skräppetare tillväxer på vintern, så vi kommer låta sporofyterna växa till sig inne på lab över jul och nyår. Med en liten slurk näring då och då hoppas vi att de blivit 5-10 cm till januari. Då blir det till att ta på sig varma kläder för att sätta ut det algpåväxta gruset ute i havet.
Jag som älskar kalla, vita vintrar hoppas lite försiktigt på att det kanske inte blir is i havet i år… Men i värsta fall får jag väl sätta gruset på en släde och leka polarexpedition i liten skala. Kan ju vara ganska roligt det med, om isen håller.
Förra året trodde vi att hela sådden hade misslyckats. Vi såg inga små tarebebisar på stenarna alls. Men efter någon månad upptäckte vi att de alla hade satt sig på kanten av baljan i stället. Några hade till och med satt sig på vattenslangen som sticker ner i lådan. Egensinniga små rackare. I år kommer jag därför så ut dem i en mindre vattenmängd, så att de sätter sig på gruset där jag vill ha dem innan jag fyller på baljorna fullt upp. Det är lite tricks och knep med att odla alger, minsann.
En liten tareskog på kanten av baljan. Inte riktigt där jag hade tänkt att de skulle sätta sig….
I förmiddags när vi skulle bada var vattnet nästan spegelblankt och det hade varit en lugn och stilla morgon. Gott om tid för cyanobakterier att flyta upp till ytan och ansamlas inne ibland tångplantorna närmast stranden.
Cyanobakterier vid stranden på Räfsnäs inne ibland tången.
Längre ut på bryggan behövde man ta på sig sitt mest observanta öga för att se de små, små barren, i vattnet när man badar. Det var nog ingen utom jag som noterade att de fanns där. På eftermiddagen tog jag med mig håven ner till bryggan. Då syntes inget mellan tångruskorna för sjöbrisen hade hjälpt till att blanda om vattnet.
Klart i vattnet på eftermiddagen.
Men jag hade håven med mig och det behövdes inte många håvdrag för att samla in lite material och tömma det i den lilla burken. Huvuddelen av blomningen bestod av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae.
Litet dag med planktonhåvBlomningen töms i burkenTydlig knippvattenblom
Med den prognos som SMHI har ställt ut för kommande dagar, med lugnt och soligt väder kan det nog dyka upp lite blomningar av cyanobakterier på många ställen utmed kusten. Blir det lite mer som det var i morse så behöver man inte håva för att kolla på hur knippvattenblom ser ut. Med lite tur och en lupp kanske det syns några nystan av katthårsalg, Nodularia spumigenaockså.
Under juni och juli månad har vi fått in många rapporter från flitiga Algforskare om livet i tångskogen utmed Östersjöns kust. Här kommer nu en första sammanställning av resultaten från undersökningar av smådjur i tången, Fucus vesiculosus, Östersjön skog under perioden juni-juli 2022. Hittills har det varit en varm sommar och många arter som lever i blåstångsskogen har nog hunnit med att föröka sig och börjat växa sig stora. Det beror förstås på om det finns mycket småfisk, t.ex. spigg som är pigga på att äta av allt som bjuds på inne ibland tångens grenar.
Rapporter från Blekinge i mitten av juni vid Torkö visar på ett rikt djurliv i tången av tångmärlor och tånggråsuggor. Intressant är förekomsten av tångräkor som var ganska vanliga här. Det finns en nya främmande art av tångräka, elegant tångräka, Palemon elegans. Detta rapporterade vi om i Algforskarsommar rapport 5, vecka 27.
Foto av Clas Karlsson med två båtsnäckor och en dagsländelarv. Från Torkö, i Blekinge skärgård.
Nästa rapport är från Hölö, 12 juni, Stavsnäs i Värmdö kommun. Här hade tångruskorna den högsta artrikedomen av inkomna rapporter, totalt 6 olika arter/släkten. Som på många platser dominerade tångmärlor (Gammarus spp) ca 30 st. Det fanns också relativt många nattsländelarver, från släktet Trichoptera.
Tånggråsugga Idotea baltica till vänster och nattsländelarv till höger
Ovan finns ett foto på en nattsländelarv tillsammans med en tånggråsugga som jag fotograferat vid min brygga i Räfsnäs, Norrtälje i maj i början av sommaren.
Många rapportörer skriver även att det finns gott om båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis) i tångruskorna. Rekordet kommer från Aspö, utanför Värmdö i Stockholms skärgård. Där hittade Anna Carin Nyberg hela 90 st båtsnäckor i en 50 cm stor tångruska! Den innehöll också 25 tångmärlor. En toppenfin tångplanta som har kvar lite av sina föröknigstoppar från sommaren.
Foto: Anna Carin Nyberg. En riktigt praktfull blåstångsruska från en ö långt ut i Stockholms skärgård.
Fotograf : Ulrika Jansson Klingberg. Krusig tång från Herräng.
Vi har också fått in flera rapporter bland annat från Singöfjärden, från Herräng i Norrtälje kommun. Just från denna undersökning av blåstång förekom det många små tånggråsuggor. Tångplantan är ganska krusig i formen och har en del extra små utskott. Dessa kan ha uppstått genom att plantan skadats genom betning av tånggråsuggor alt. av slitage eller skador från uttorkning eller frost.
För oss forskare, som tittar väldigt mycket på tång, säger en bild ibland en mängd saker som är jätteintressanta. Vi är extra tacksamma för alla bra foton som deltagarna i Algforskarsommar skickat in.
Provtagningen längst i norr kommer från Långörens naturreservat, Sundsvall den 12 juli. Här dominerade små nyfödda tångmärlor och några enstaka båtsnäckor. Den lilla tångplantan var bara ca 15 cm lång och såg ut som en smaltångsplanta.
Fotograf Tove Gulliksson. Planta från Långörens naturreservat.
Tove Gulliksson gjorde undersökningen och observerade också att tångplantorna ofta hade häxkvastar där plantan skadats på något sätt. På bilden syns att det växer ut en massa små nya skott. Typiskt för smaltång, Fucus radicans. Kännetecken för smaltång är, som namnet anger, att grenarna är klart smalare än hos blåstången.
Smaltångsplanta från Järnäs, nära Umeå. Insamlad i juli 2021.
Jag var på insamlingsresa förra sommaren utmed kusten nära Umeå. Denna smaltångsplanta samlade jag från Järnäsklubb i juni. Typiskt buskigt förgrenad och i just denna planta fanns bara några få båtsnäckor.
Det har också kommit in flera frågor om observationer av stora mängder drivande grönalger och blåstång i vikar i Stockholms skärgård. Rapporterna är från Mörkö, Dalarö och Kilholmen utanför Älgö.
Drivande blåstång i viken vid Uttervik, Trosa skärgårdDrivande alger vid Kilholmen, utanför Älgö
De som skickat in rapporterna tycker att de aldrig sett så stora mängder just i sin lilla vik. Liknade observationer har kommit in under flera år ungefär såhär dags på året. Orsaken kan vara att det idag produceras mer blåstång i skärgården när vi inte har några kraftiga isvintrar som förut skrapade bort den grunt växande blåstången. Att tillförseln av näringen minskat har lett till förbättrat siktdjup och tången kan igen växa på djupare bottnar. Ljuset räcker för tillväxt! Det är alltså ett bra tecken med flytande blåstång.
Grönalger som driver runt nu kommer att försvinna – kastas upp på land eller driva bort – beroende på vind och blåst igen. Prova att röra runt med händerna i grönalgerna, både de som är lösa och de som sitter fast på stenar och klippor nära vattenlinjen. Du kommer se att små bubblor sprids från dem. Det är faktiskt syre som de producerat genom sin fotosyntes. Syre som både djuren i vattnet och vi på land behöver. Det är såklart bara en liten del av den syreproduktion som är livsviktig för oss och för vår andning. Kanske ändå något positivt att tänka på om de drivande algmattorna inte är så trevliga att titta på.
Plockar du upp grönalgerna och tången och lägger på komposten bidrar du dessutom till att ta bort näringsämnen, främst fosfor och kväve, från vattnet och minskar övergödningen i Östersjön till en liten, liten del.
Nu under augusti och september månad hoppas vi att många som är kvar vid kusten eller åker ut på en tur under helgen vill kolla på djurlivet i tången där ni befinner er. Hur ser djurlivet ut nu? Finns det mycket nya små tånggråsuggor och tångmärlor och hur är det med mängden snäckor?
I mina tångruskor vid min brygga, i Räfsnäs nära Kapellskär, kryllar det av små, små ovala dammsnäckor, Ampullaceana balthica. Men det är på en plats väl skyddad från vågor. En bit bort är det båtsnäckor som dominerar, men jag kom bara upp till 40 stycken snäckor per tångruska.
Det är fortfarande varmt i vattnet så vi hoppas på många fler rapporter från alla som vill delta i Algforskarsommar projektet.
Ställ gärna frågor till oss om annat som Du ser i vattnet – vi kommer att svara efter bästa förmåga.
Idag togs beslut om att sätta upp 22 nya invasiva arter på listan för invsiva arter inom EU. Enligt Maria Widemo, enhetschef på Naturvårdsverket, är bättre att arbeta förebyggande. Med detta menas att se till att arterna inte tar sig hit och att eventuella problem kan förhindras innan de blir problem, som ofta blir dyra att lösa. Det finns flera arter av landlevande växter, som här på bilden syrenslide och japansk träddödare, som vi har i våra trädgårdar och som nu finns med på listan. I och med detta kan vi komma att sätta in åtgärder för att förhindra att dessa sprids i Sverige.
Från MorgonTV i SVT där Maria Widebom berättar om EU-förteckningen över invasiva arter.
Av dessa arter är det 10 stycken som lever i vattnet. En är en marin brunalgsart, asiatisk klynnebändel, Rugulopteryx okamurae, som vi har skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Det finns inte mycket uppgifter att hitta på Havs- och vattenmyndighetens hemsida om arten. Inte heller på Artportalen. Det beror på att den inte finns i Sverige…ännu. Så för den som är intresserad av att få veta mer om denna art, som har invaderat och skapat stora problem i bland annat Medelhavet, finns självklart ett inlägg här på Tångbloggen om dess förekomst och spridning. Den liknar arten klynnebändel, Dictyota dichotoma, en sällsynt art som förekommer på svenska västkusten, och det var många år sedan jag såg den senast.
Under sommaren finns det tid att gå igenom gamla anteckningar och göra fynd. Hittade en liten pärm med foton från en kurs som jag gick i Norge under min doktorandtid, sommaren 1973. Vi samlade alger, artbestämde, fotade av dem och ritade detaljer. Det var fantastiskt kul! Platsen var på en liten ö som heter Herdla, där det fanns en liten fältstation som tillhörde Universitet i Bergen. Det är snart 50 år sedan! Och när jag tittar på Google maps så hittar jag stället, Biologen. Det står att det är tillfälligt stängt.
Men nu till rödpenna, Ptilota gunneri , som ärmånadens alg i augusti 2022. Rödpenna har en typisk rödalgs-livscykel, med tre stadier: gametofyt, en liten karposporofyt som sitter på gametofyten och så tetrasporofyten.
Rödpenna med sin typiska cellstruktur gör sig bra även i svartvitt.
Enligt anteckningen skall det finnas karpogon respektive spermatangia på bilderna, men det är inget som jag får syn på hur mycket jag än stirrar på fotona.
Återigen ett foto ur Danmarks Havsalger. Det är en otroligt fin och bra flora!
I Danmarks Havsalger finns en vacker bild på gonimoblast som sitter på en kort sidogren, omgiven av små böjda skott. Det är starten på cystocarpet, där så småningom karposporerna bildas. Låter det krångligt så stämmer det. Rödalgers livscykler är jättekomplicerade!
Det är en av orsakerna till att få rödalger klarar sig i Östersjöns låga salthalt och att de ofta där bara förekommer med sitt tetrasporofytstadium eller bara förökar sig rent vegetativt.
Just förmågan till olika sätt att föröka sig, som ju är en fördel när det gäller att kunna anpassa sig till olika miljöer, gör att det finns många arter bland rödalgerna som har spridit sig kors och tvärs över världshaven med människans hjälp. Det kan du lyssna mer om i avsnitt 19 av Algpodden.
Pilen pekar på ett tetrasporangium hos rödpenna.
Men rödpenna är en av de många vackert röda, fjäderförgrenade rödalgerna som går att hitta på västkusten, ner till södra Kattegatt och in i mynningen till Öresund. Den växer på stjälkarna hos stortare, Laminaria hyperborea på vågexponerade klippor. Den växer på mellan 3-25 meters djup. Bästa chansen för oss är att hitta den uppspolad på stranden efter en storm. Eller att åka på tångsafari till vårt grannland Norge eller till Skottland, Irland eller ännu längre norrut, där den är vanligare.
Månadens alg förekommer på Stora Middlgrund, minsann.
Tångbark, Einhornia crustulentakan bilda stora kolonier och växer ofta som namnet säger på blåtång i Östersjön. När det är dags för larverna sätter de sig fast på de äldre delarna av blåstången, inte de nya årsskotten som är för slemmiga och där slemmet innehåller antibakteriella substanser. Inget som den lilla larven gillar. Andra platser kan vara nya kala ytor som stenar, bryggstolpar under vattnet och den fina tomma plattan som jag hände ut vid min brygga för att kolla när havstulpanens larver kommer och sätter sig. Att kolla detta ingår i Svenska Båtunionens undersökningar utmed kusten där frivilliga kan delta och larma om när det är dags att sätta in åtgärder för att ta bort havstulpaner från båtbotten. Här finns en aktuell karta över läget med förekomsten av havstulpaner i år.
Nyss hemkommen från västkusten var det min tur att kolla plattan. Det första som syntes var en mängd kolonier av mossdjur. De är fortfarande ganska små. De etablerade sig redan för flera veckor sedan mer eller mindre direkt efter att plattan hängdes ut vid midsommar.
Det mesta på plattan är små kolonier av mossdjuret, tångbark. I skåran mellan de två halvorna syns den största havstulpanen. Resten är pyttesmå vita prickar.
Nu borde det vara dags för de små havstulpanslarverna att etablera sig nu i slutet av juli eller början av augusti. I alla fall här i norra delen av Stockholms skärgård. På Havstulpanskartan har rapporter redan kommit in från södra skärgården för ett par veckor sedan. Och på nyheterna gick det ut en varning att det är dags att beställa tid på en båttvätt eller åka in till något sötvattensområde för en dag för då dör de små havstulpanerna. De tål inte sötvatten.
Och mycket riktigt när jag kollade noggrant fanns det ca 45 små, små havstulpaner, och en lite större. Om nu allt fungerar för vår del så kommer vi att sätt i vår båt först om en vecka så om det inte kommer någon större andra settling så blir det enkelt att göra rent båtbotten i år.
Många små havstulpaner sitter på de äldre delarna av blåstången. Några har t.o.m. satt sig ovanpå tångbarken.
Hur många och hur stora havstulpanerna, av arten slät havstulpan. Amphibalanusimprovisus hunnit bli varierar utmed kusten. Hittade dessa betydligt större havstulpanerna på en tångplanta från Askölaboratoriet, i Trosa skärgård igår. Tursamt nog har vi bara en art nämligen slät havstulpan i Egentliga Östersjön och inte flera arter som på västkusten. Slät havstulpan är en introducerad art som ställer till med mycket problem när den sätter sig på båtbottnar. Klart positivt att det finns sätt att veta när det är dags att se till att rensa botten från havstulpanerna.
Har blåstångens mognad och förökning påverkats av ökad temperatur i vattnet?
Nu är det dags att rapportera resultat av Uppgift 3: När startar blåstångens förökning hos dig? Frågan som vi vill få mer kunskap är om högre vattentemperatur resulterat i att blåstången blir mogen tidigare nu än under perioden 1992 – 96. Då, för ca. 25 – 30 år sedan, studerade vi mognaden och förökning på några lokaler vid Askölaboratoriet, i Sörmlands skärgård nära Trosa och i Bottenhavet nära Norrbyn, som är Umeå marina forskningscentrums fältstation. I år, 2022 under maj – juli har det kommit in många rapporter från flitiga deltagare i medborgarforskarprojektet –Algforskarsommar som drivs av Stockholms universitets Östersjöcentrum just om tångens förökning vid full-och nymåne. Vi tackar så mycket för alla bidrag!
I Östersjön finns en stor salthaltsgradient från Bottenhavet ner till Öresund som påverkar förekomsten av arter. En liknande gradient finns när det gäller vattentemperatur. Men denna gradient, och vad den innebär, diskuteras inte alls lika mycket som effekter av salthalt. Vattnets temperatur påverkar flera viktiga fysiologiska processer som respiration, produktion, tillväxt och mognad hos blåstången.
Förökningstoppar hos blåstång, Fucus vesiculosus anläggs under senhösten och övervintrar som knoppanlag precis som hos växter på land under vintern. När ljuset kommer tillbaka på våren ökar temperaturen i vattnet långsamt.
Anlagen syns som små förtjockningar i toppen i november-decemberI februari-mars syns förökningstopparna som små knottriga platta anlag.Att utveckla förökningstoppen från ett första litet anlag i november- till en mogen förökningstopp i maj-juni är en lång process som påverkas av vattentemperatur och tillgång på solljus.
Flytblåsor börjar tillväxa samtidigt som förökningstopparna, när vattnet hunnit bli ca 8 – 10 0C. De är släta och sitter till en början i toppen på många grenar. Allt eftersom grenen växer ovanför blåsorna, hamnar de längre ner. Flytblåsorna bidrar till att hålla plantan upprätt i vattenmassan.
I toppen på grenarna syns de helt nya och fortfarande ganska små flytblåsorna. Jämför med den gamla från förra året – längst ner till höger i bild.
Flytblåsorna fylls med syre som tången producerar. Det finns också blåstång som saknar flytblåsor. Hos dessa bestånd kan förökningstoppar när de mognar få en liknande funktion när de blir uppsvällda.
I samband med våra undersökningar under perioden 1992 – 94 blev blåstångens förökningstoppar mogna på Askö vid första fullmånen. Detta inföll vid slutet av maj eller början av juni. Stora utsläpp av ägg och spermier fortsatte ofta fram till fullmånen vid midsommar. Vid Drivören, Kronörens naturreservat nära Umeå i Bottenhavet, blev tången mogen först vid fullmånen i mitten på juli ca en månad senare.Det fanns en tydlig skillnad mellan hur mycket temperaturen varierade mellan de två områdena. I Bottenhavet var variationen i temperatur stor och det kunde plötsligt bli mycket kallt när djupvatten kom upp till ytan. Lokalerna vid fältstationen Askölaboratoriet ligger något mer skyddade och värmdes upp lättare och snabbare. Här varierade inte temperaturen så mycket. Från slutet maj och i mitten juni låg den ofta på runt 15 0C. Klart badbart.
Sammanställning av när blåstången i svenska kustvatten förökar sig. Till vänster en karta över de få äldre data som finns och till höger en karta över vad som rapporterats in i stort under säsongen 2022 maj -juli.
Har inte fått tag på någon karta från innevarande år så denna får duga tillsvidare. Det syns att vi har en tydlig temperaturgradient i ytvattnet utmed våra kuster – från ca 14 0C i Öresund, minskande till runt 12 0C vid Kalmar/Öland, bara ca 11 0C i Stockholms norra skärgård och ca 10 0C i ytan utmed kusten i Bottenhavet i slutet av maj. Beroende på hur skyddad lokalen är och om den t.ex. ligger långt in i skärgården eller ute vid en öppen kust kommer att påverkas hur fort den värms upp.
Så vad är bedömningen såhär långt? Har tidpunkten flyttats fram orsakat av en tidigare uppvärmning av vattenmassan när vi inte längre har så kraftiga och långa vintrar och längre perioder med is? Mildare vintrar borde ju leda till att vattnet inte kyls ner lika mycket under vintermånaderna och därmed kan värmas upp snabbare på våren när solen kommer tillbaka.
Tack vare alla inkomna rapporter från deltagare i Algforskarsommar, har vi nu fått en bättre bild av hur blåstången förökning sker utmed vår svenska kust. Rapporterna visar att blåstången blir mogen tidigare i de sydliga delarna av kusten, från Helsingborg- Kalmarsund och Öland och till Vånevik, Oskarshamn (Området innanför pilarna i den högra kartan). Den blir mogen ca en månad tidigare, dvs. 16 maj, jämfört med platser i Trosa och Stockholms skärgårdar och på Åland där förökningstopparna är färdiga att släppa sina ägg och spermier vid fullmånen först den 13 juni 2022. Jämför vi detta med tidpunkterna när blåstången förökade sig på Askö på 1990-talet inträffade det då mellan 9 – 19 dagar senare och vid några grader lägre temperatur. En förklaring kan vara att fullmånen/nymånen inträffar vid olika tidpunkt olika år. Detta för att månfasen påverkar när de stora utsläppen sker. En annan är att förökningstopparna blir mogna tidigare vid längre perioder av lägre temperaturer, t.ex. 12-13 0C vilket var fallet i de södra delarna utmed kusten i år.
Sen verkar det ta ytterligare en månad, till fullmånen den 17 juli i norra delen av Bottenhavet. Här finns det däremot för få data från 2022 för att kunna göra någon jämförelse med mitten på 1990-talet.
Så frågan är inte fullt besvarad ännu utan fler undersökningar behövs under kommande år. Den främsta orsaken är för få data och att tiden för när blåstången är mogen att släppa sina ägg och spermier är kopplade till fullmåne och nymåne. Vi saknar faktiskt även kunskap om vid vilken temperatur som de börjar bli mogna för sitt allra första utsläpp i de södra delarna av kusten, dvs Öresund till Oskarshamn och runt Öland och Gotland.
Nästa år kommer fullmåne att infalla den 6 maj, 4 juni och 3 juli och såklart nymånar däremellan. Vi som håller i projektet Algforskarsommar hoppas därför på att många av er är villiga att gå ner till stranden nästa år redan runt fullmåne den 6 maj och sedan upprepa undersökningen och rapportera resultaten tills ni hittar mogna förökningstoppar. Bli därför inte förvånad om du får en personlig förfrågan någon gång i slutet av april från oss. Det enda som behövs är att ta upp några grenar med förökningstoppar, snitta och se om de är mogna – det behövs inget bad, för det kommer att vara kallt i vattnet.
Avslutningsvis -igen ett stort tack från Ellen Schagerström och Lena Kautsky. Följ oss gärna på Tångbloggen.
Igår publicerades ett kort inlägg på Vetenskapsradion om hur ålgräs och blåmusslor påverkades negativt under värmeböljan 2018. Här invtervjuas Linda Kumblad från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Inslaget är knappt 2 min långt och väl värt att lyssna på. Ålgräsängar i Östersjön är viktiga miljöer på grunda sandiga bottnar, som möjliggör ett rikt växt och djurliv. Ålgräs, Zostera marina, är en marin art och har sin utbredningsgräns i norra Egentliga Östersjön. I Bottenhavet blir salthalten för låg får ålgräset. Att ålgräs inte klarar längre perioder med hög temperatur kan bero på att den redan lever i en miljö där den stressas av låg salthalt. Under en värmebölja är det per definition soligt, lugnt och vindstilla dagar. Jag tror att många har varit ute och badat nu under de gångna dagarna och känt hur varmt det varit i vattnet närmast under ytan. En bit ner är det direkt svalare. För att hela vattenmassan skall värmas upp behöver värmeböljan pågå under längre tid, så att det blir riktigt varmt även nere vid botten. Det var det som hände under 2018 i många riktigt grunda och lite inneslutna vikar. För ålgräset innebär det att bladen vissnar. Men de delar som sitter nere nära botten kan överleva och växa till igen när det börjar blåsa så vattenmassan blandas om och det blir svalare i vattnet igen.
För blåmusslor, Mytilus edulis,som också är en marin art gäller samma sak. De är också redan stressade av låga salthalter i Östersjön och stressen ökas av höga vattentemperaturer. Det går åt mer syre till andningen och när vattnet rör för lite på sig under en lång varm solig vindstilla dag kan syret ta slut.
Döda blåmusselskal och kräkel Döda blåmusslor mellan stenar på Askö, Foto: Nils Kautsky
Det låg mycket döda musslor, gulbrun blåstång och en del rödalger, mest kräkel, Furcellaria lumbricalis, utmed stranden på vissa ställen efter värmeböljan sommaren 2018 i augusti.
Risken för att syret ska ta slut är störst på natten när även ålgräs, andra vattenväxter och alger behöver syre till sin andning. Då brukar fiskar, som annars håller till i den grunda viken, och en del smådjur som tångräkor, simma sin väg när det börjar bli ont om syre i vattnet. De flyttar till öppnare vatten där det finns gott om syre även på natten.
Lyckades komma ut till en av mina favoritöar, Yttre Vattenholmen i Kosterområdet, för någon dag sedan när det var stilla och lugnt väder för att kolla i hällkar och på alger vid stranden. Här går det ofta så stor dyning att när det blåser kommer man inte ner till stranden utan att riskera att halka i och sen blir det svårt att ta sig upp igen. Tillbaka till hällkaren. Hällkar är små vattensamlingar som ofta är helt avstängda från havet. Men ibland ligger de så nära stranden att havsvatten kan skölja in vid högvatten och blåst. I hällkar som ibland är i kontakt med havet och periodvis är mer eller mindre avsnörda, liknar algsammansättningen den som finns utanför på klipporna.
Hällkar fyllt med spiraltång, Fucus spiralis och blåstång, Fucus vesiculosus. Hit in kommer havsvattnet ofta och spolar igenom vattenmassan. Miljön liknar den i havet utanför.
Lite högre upp på klipporna rinner det till regnvatten och med regnvattnet kommer näring från fågelspillning. Hällkar kan gödslas av bland annat gäss, måsar och skarvar. Klipporna kan bli alldeles gröna av algen med det lämpliga namnet måsgrönska, Prasiola stipitata.
Välgödslad grönfärgad klippa med ett litet hällkar fyllt med tarmalger. Klippan är grön av måsgrönska. Fotot en förstoring från bilden till vänster. Ett ganska artrikt hällkar. Här finns både tarmalger, havsstenhinna, strandsnäckor och den nya arten sargassosnärja, Sargassum muticum som växer överallt nu. Den har blivit en av de vanligaste algerna utmed kusten.
Risken för de hällkar som ligger långt från stranden och är helt beroende av regnvatten eller de som är små och grunda, är att de lättare kommer att torka ut.
Hällkar fyllda med tarmalger så långt ögat når.Massor med syrebubblor bildas när tarmalgerna fotosyntetiserar.
Många hällkar domineras ofta av tarmalgen, Ulva intestinalis. Den kan fylla hela hällkaret. Och när hällkaret börjar torka släpper tarmalgen sitt cellinnehåll, som sporer. Då blir algerna vita i kanten. Tillslut kan hällkaret torka ut helt. Men när vatten fylls på igen så finns det goda möjligheter för tarmalgens sporer att gro och börja växa igen. Sporer är nämligen väldigt tåliga för uttorkning och värme. Det fungerar fint att det fylls på med regnvatten, för det finns gott om salt som ligger kvar i hällkaret. Göds de av näring från fågelspillning som rinner ner i hällkaret kan tarmalgerna bli kraftigt gröna. Det är kvävet i spillningen som tarmalgerna tar upp och använder för att bilda mer klorofyll.
Lite tarmalger hinner etablera sig närmast där vattnet rinner från det övre till det nedre hällkaret. Ostronen är små men effektiva så vattnet är klart och havsstenhinnan, Hildenbrandia rubra, syns på botten i hällkaret.
Men ligger ett hällkar bara lite, lite närmare strandlinjen, så att det kommer i kontakt med havet utanför kan t.ex. några larver från japanska jätteostron Magellana gigasta sig in och etablera sig. Vips blir tarmalgens sporer till mat för ostronen. Hällkaret får ett helt annat utseende där tarmalgen klarar sig i hörnet men botten kläs av havsstenhinna, Hildenbrandia rubra och i kanten sitter små kulformiga cyanobakterier, svartkula Rivularia atra. Det är intressant, tycker jag, att introduktionen av den nya ostsronarten innebär att hällkar har blivit ännu mer varierande: Det är spännande att undersöka hur olika arter samspelar och påverkar artsammansättningen i dessa små miniatyrekosystem.
Rosetter av navelsloke sitter spridda över klippan där en våg kan komma in närsomhelst. Närmast vattnet en tät rödbrun matta av slemtrådar och lite högre upp navelsloke. Det svarta är cyanobakterier som bildar ett riktigt halt bälte.
Efter att ha gått runt en stund och kollat i olika vattensamlingar hamnade jag igen vid utsidan och tittade på bälten av navelsloke, Porphyra umbilicalisoch slemtråd, Nemalion multifidum som sveptes runt av vågorna. Dessa två arter av rödalger växer nästan bara på den mest vågutsatta sidan av öar, där de slipper mycket av konkurrensen från andra arter. Navelsloken känner många nog igen om vi kallar den nori. Slemtråden är god att äta som nudlar i en sallad eller soppa. Efter lite funderingar så måste jag få med mig lite till skaldjurssoppan i kväll. Fast det kändes spännande att få tag på lite alger utan att halka i sjön.
Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan?
Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.
Vågexponerad sida av Inre Vattenholmen med ett smalt bälte av blåstång som klarar att sitta fast, trots stora vågor.Skyddad läsida av Inre Vattenholmen med ett bälte av spiraltång ovanför blåstången.
Blåstång, Fucus vesiculosushittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.
Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.
Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.
Snygg zonering med spiraltång överst och nedanför blåstång.Nytt bältet med små spiraltångsplantor ovanför de äldre plantorna, först av blåstång och längst ut knöltångsplantor.
Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.
Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området.
Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.
Underbart vackra förökningstoppar av spiraltång från Inre Vattenholmen.Pilarna visar befruktade ägg eller groddplantor. I ringen syns en tångluddsplanta som grott i en öppning där äggen släpps ut.
Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicolaatt etablerar sig i och växa ut.
På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.
Tångbloggen 