Det spelar roll hur fort du kör din båt. Det visar forskare på Stockholms universitets Östersjöcentrum. Är det en grund skyddad vik kommer mer löst bottensediment att grumlas upp om båten körs ut från bryggan i hög fart. Tar man det lite lugnare så grumlas vattnet mindre. Studierna och testerna ingår i projektet ”Levande vikar” och finansieras av stiftelsen BalticWaters2030.
Tydligt spår med bottensediment där båten körtMolnet av bottensediment sett under ytan.
En liten fritidsbåt lyckas med att grumla upp mycket material så att vattnet blir alldeles gråbrunt. Det kommer att ta en lång stund innan sedimentet hinner lägga sig. Dykaren ligger vid sidan om, beredd att samla in vattenprover. Två vattenprov visar hur grumligt det blir före och efter att båten kört förbi.
Det syns skillnader även i ett litet vattenprov.
Vad spelar det för roll om det blir grumligt?
Om det finns bottenvegetation i närheten kan de bli helt täckta av fint löst sediment när detta rörs upp. Det gör det svårt för vattenväxter att överleva. Sedimentet gör att de kan bli nedtyngda och så skuggas de, vilket minskar möjligheterna för att alger och växer skall kunna fotosyntetisera och tillväxa.
Fotot är från en annan vik med mycket båttrafik. Skotten med ålnate, Potamogeton perfoliatus är mer eller mindre täckta med ett tunt lager av sediment.
Mycket småbåtstrafik kan också få andra effekter när bottensediment grumlas upp för att sedan sedimentera ner till botten igen. Till exempel kan abborrens rom skadas om det lägger sig en massa små partiklar på romen. Då kan inte den lilla fiskbebisen andas, och den kvävs till döds inne i det grums-täckta ägget. Detta, och mycket mera kommer att studeras i projektet ”Levande vikar” under kommande år. Men en enkel sak för att minska grumlingen är att glida fram med båten lite stilla och kanske kolla på allt som syns på botten i det klara vattnet.
Flera skott av ålnate i förgrunden och längre bak en blåstångsplanta och borstnate, Stuckenia pectinata.
På botten i det klara vattnet syns också några vita musselskal när solskenet bryts i regnbågens färger. Men det är helt klart en lös, eller mjuk botten som lätt skulle grumlas om man körde oförsiktigt och för snabbt med en motorbåt i närheten. Visst känns det värt att kunna se vad som finns på botten bara genom att ta det lite lugnt till och från bryggan!
Här på Tångbloggen har vi tidigare skrivit om projektet Green Gravel som jag är inblandad i, och berättat om dess mål med att restaurera tareskogar på norra halvklotet.
Nu har vi sporulerat både skräppetare (Saccharina latissima) och fingertare (Laminaria digitata) inne på lab och sått ut på gruset. Vi har även fått små sporofyter från företaget Kobb AB, som de hade över efter sin sådd. De små sporofyterna är knappt centimetern stora, men vi hoppas såklart på en god tillväxt under hösten fram tills att det är dags att sätta ut det ”gröna gruset”…fast kanske mer det bruna gruset… ute på våra lokaler.
Små buketter av sporofyter på 3 cm naturgrus ska planteras ut i havet i slutet av november.
Vi har även ett nytt, spännande pilotprojekt av egen design som jag satte ut i havet under veckan. Metoden inom Green Gravel är ju till för ganska flacka bottnar, där gruset kan ligga någorlunda stilla. Men här i Gullmarn är det ju de branta väggarna, som nästan lodrät dyker ner i havet, som behöver restaureras. Där går det inte med grus, om man inte vill ligga och limma fast det sten för sten.
Istället utformade jag ut en metod som utgår från den vi använde i vår manual för restaurering av blåstång i Östersjön. Genom att fästa vuxna plantor med mogna sori (sporsamlingar) på rep, som i sin tur spänns mellan två kättingar, bildas en lodrät tareskog som förhoppningsvis kommer att föröka sig naturligt och ge små sporofyter under årets sista månader när förökningen sker.
Kanske ett vinnande koncept, kanske en total flopp. Vi får se hur det går till våren.
Det ska bli mycket spännande att följa upp hur det går med detta. Jag kommer såklart rapportera resultaten här på Tångbloggen, så se till att följa oss, så du inte missar något. Dessutom kommer jag att berätta mer om försöken under årets nationella marina restaureringskonferens som äger rum i Luleå 16-17 november. Självklart kommer även en rapport därifrån till våra intresserade läsare.
Bäst av allt är att experimentet hänger precis intill labbet, så det är bara några korta simtag från bryggan. Mycket smidigt! En dag som denna, klassiskt höstgrå med småregn och dis, var det underbart att komma ner under ytan där det istället var blått vatten, röda och rosa alger, gula svampdjur och helt ok sikt, fram tills dess att jag tog fram rotborsten för att skrubba av klippväggen.
Det kan ju verka knasigt att plocka upp algerna om man nu vill restaurera dem……men varje individ ger upphov till tusentals nya småplantor som kan flyttas till platser där tången försvunnit.
I Japan, Kina och Korea har man samodlat alger, ostron och sjögurkor i hundratals år. Men här i Europa har det varit helt okänt fram till för 10-15 år sedan. Vi är en liten men entusiastisk skara som arbetar hårt med att få fram protokoll för att föda upp sjögurkor av olika europeiska arter och testa hur de fungerar i ett samodlat system.
Varför behöver vi föda upp djur? Kan vi inte bara testa på djur som vi hämtar in från havet? Nej, det är nämligen lite knepigt, för att inte säga omöjligt, att mäta tillväxt på vuxna sjögurkor. De kan nämligen variera otroligt mycket i längd, omkrets och vikt eftersom de kan fylla sig eller helt tömma kroppen på vatten. Dessutom är tillväxten mycket större, per gram, hos juveniler. Precis som hos oss växer barn snabbare än vuxna. Så för att kunna göra bra och tydliga studier på tillväxt måste vi först kunna producera juveniler att göra studierna på.
Men det tar tid att klura ut hur varje art av sjögurka vill ha det med temperatur, vattenrörelse och mat för att larverna ska överleva och vilja omvandla sig. Varje art har specifika krav och de vägrar helt att fylla i frågeformulär eller svara på frågor, så det är små steg framåt för att få till rätt förutsättningar. Därför är det extra viktigt med en konferens som denna för att kunna träffas och prata tillsammans om vad vi gör, vad som lyckats men också berätta vad som inte fungerat så att vi kan lära oss av varandras misstag. För det är inte något som publiceras i vetenskapliga artiklar, som är det sätt forskare kommunicerar med varandra om vad de gör.
Men i väntan på att få till uppfödningen kan studier på näringsupptag göras. Helt enkelt att mäta hur mycket näring är i maten innan den äts och hur mycket finns kvar när den har passerat sjögurkans tarm. Här fick vi tre fina presentationer under IMTA sessionen på samodling av sjögurka med abalone, en sorts mollusk som kallas havsöra och som är vanlig att odla och äta i Asien, Australien och Sydafrika. Abalone betar på alger med en radula, en rasptunga som river upp algen. Bitar av alg trillar vid sidan av munnen och även när maten gått igenom abalonens tarm är det mycket näring kvar. Innehåller det tillräckligt för att sjögurkor ska kunna överleva på det? Och vore det inte bra om samodlingen gjorde att man slapp städa tanken med abalone lika ofta, eftersom sjögurkorna städar botten genom att äta abalonens bajs? Jo visst är det så. Det spar en hel del arbetstid att samodla abalone med sjögurka, eftersom studien av Abigail John Onomu visar att det räcker att städa en gång per vecka istället för två om arterna är i samma tank. Båda arter växer och trivs och slipper stressas av städning mer än nödvändigt.
En mycket bra studie av Abigail
Gercende Courtois de Viçosefrån Las Palmas University på Kanarieöarna, jämförde samodling av sjögurka och abalone på två olika platser, Kanarieöarna och Sydafrika för att utvärdera möjligheterna till IMTA. Hon använde lokala arter av sjögurka och abalone, så på Kanarieöarna kombinerades sjögurkan Holothuria sanctori med abalonen Haliotis tuberculata och i Sydafrika sjögurkan Neostichopus grammatus med abalonen Haliotis midae. Båda dessa arter av sjögurka lever ganska grunt, så det var enkelt att samla in individer som var relativt små, och därmed bättre lämpade för att skatta tillväxten, utöver analyserna på näringsupptag. Hennes studie visar att tillväxt skiljer sig mellan olika arter av sjögurka, hur stora de är och hur många djur som finns per tank. Det är viktigt att ta med i beräkningarna om man ska planera ett IMTA-system. Hon kunde också visa att abalonen inte påverkades negativt av att få sällskap av sjögurkor.
Två olika arter av vardera sjögurka och abalone jämförs
En tredje studie presenterades av Bastien Sadoul från L’institut Agro, Frankrike. De har arbetat med två arter som finns både i Medelhavet och längs franska Atlantkusten: Holothuria tubulosa och Holothuria forskali. Även denna studie undersökte sjögurkornas möjligheter till att ta hand om avfall i samodling med seabass (en fisk). Han visade på resultat som var mycket lovande, med 100% överlevnad och mycket god tillväxt under en typ av odling, men även på en minskad tillväxt under odling i tankar med många djur. Det är något jag själv har noterat, och Bastien var mycket öppen med att berätta om de många misslyckanden som de gjort på vägen. Mycket värdefullt att höra och en hel del bekanta fallgropar för flera i publiken, av skratten att döma. För forskning består till störst del av misstag och fel, och genom uteslutning av ”så var det inte, nej” tas ny kunskap fram.
Atlanten och Medelhavet är två olika ekosystem även om de har många arter gemensamt
Självklart är Tångbloggen på plats när det äntligen är dags för den årliga europeiska vattenbrukskonferensen, efter två digitala år. Detta år hålls EAS (European Aquaculture Society) konferensen i Rimini, på italienska ostkusten.
En konferens är ett ypperligt tillfälle för forskare att träffas och berätta om vad de gör, vad de misslyckats med, få råd och tips av varandra och självklart att planera roliga framtida samarbeten och ansökningar. Det som är extra roligt med just EAS är att det är en väldigt tillämpad forskning. Därför är det självklart att industrin är på plats och har en mässa där olika företag inom vattenbruk, med allt från pumpar, styrsystem, filter och hela kompletta lösningar för uppfödning av olika arter visas upp. Och det märks att det inte bara är jag som har saknat dessa mötesplatser. I år är närmre 2000 personer anmälda till konferensen! Det kommer bli packat!
Konferens är kul! Många roliga möten med fantastiska forskare, som Barry Costa-Pierce, en superkändis inom vattenbruk och fantastisk människa.
Det är mellan fem och sex parallella sessioner under konferensens tre dagar, förutom industrimässan och poster-utställningen som pågår hela tiden. Idag onsdag kommer jag sitta hela dagen på IMTA – integrated multi trophic aquaculture sessionen. Det är integrerat vattenbruk, där olika arter samodlas för en bättre och hållbarare produktion. Här kommer det vara mycket alger, en hel del musslor, lite sjöborrar och två presentationer med sjögurkor inblandade.
Plenarföreläsning i enorm amfiteater med bra akustik inleder konferensen
Roligast av allt är att vi i år har fått en helt egen session för sjögurkor. Vi var ju ett gäng sjögurkforskare som träffades på förra konferensen i Berlin 2019 och bestämde oss för att ha ett tätare samarbete. I våras blev vi kontaktade av konferensens arrangörer som frågade om vi var intresserade av att få en egen session bara för sjögurkor, ifall vi kunde få ihop tillräckligt många presentationer. Självklart tog vi chansen! En halvdag med bara sjögurkor var inga problem att fylla. Vi har fått fredag förmiddag i programmet. Det krockar tyvärr med alg-sessionens första del, men jag ska vara co-chair och ge en presentation på sjögurkorna, så jag kan inte springa emellan. Tursamt nog håller algerna på hela dagen, så lite kul hinner jag nog få till mig därifrån också.
Redo att representera! Märke och pin för att visa vad jag gör underlättar i minglet.
Första plenarföreläsningen handlar om klimatförändringarnas effekter på vattenbruk. Som ett exempel visas hur varmare temperaturer påverkar tillväxten hos lax, som behöver kallt vatten för att må bra och växa fort. Hur ska det hanteras om det lir varmare. Kan odlingar flyttas till kallare vatten eller ska vi istället, eller också, avla på mer värmetoleranta drag hos lax? Andra problem som orsakas av klimatförändringar är försurning, som påverkar musslors skal och därmed deras förmåga att överleva angrepp från krabbor, fåglar och sjöstjärnor.
Det finns många frågor som stöts och blöts under konferensen.
Ett förändrat klimat medför även möjliga ökningar av sjukdomar och giftiga algblomningar, vilket påverkar vattenbruk som sker ute i vattendrag, sjöar och hav. I år har vi, särskilt här i Italien, sett förändringar i nederbördsmönster, vilket orsakat extrem torka på vissa platser och enorma översvämningar på andra håll. Även detta påverkar såklart livsmedelsproduktionen, både jordbruk och vattenbruk. Och även om en höjning av havsnivån skulle öka salthalten i Östersjön, vilket många alger skulle uppskatta, så är det ganska självklart att det även kommer medföra en hel del problem för länder med flacka kuster.
Klimatet på planeten har ändrat sig förut. Problemen med de förändringar vi ser nu, som är orsakade av människans utsläpp, är att de sker snabbare än arterna hinner anpassa sig. Det pratas mycket om behovet av mer data för att förutse olika händelser. Men det känns som en evig refräng som börjar låta uttjatad. Vad är poängen med att samla in data och göra analyser om politiker och styrande inte lyssnar och agerar därefter. Vi behöver nog snarare kavla upp ärmarna och agera, genom tydlig och genomtänkt miljöpolitik som inte dribblas bort mellan olika politiska block till mänsklighetens förlust, utan i stället drivs blocköverskridande. Men det känns långt borta att hitta politiker som är redo att fatta obekväma beslut. Jag tror att förändringen snarare drivs av företagen, som är snabbare på att ta till sig och förstå behovet av förändring och anpassning. Det är där den verkliga makten ligger.
Deltagandet i medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar ökade under 2022 jämfört med 2021. Speciellt stort deltagande fick vi på Uppgift 3 som innebar att undersöka när blåstången, Fucus vesiculosus blir mogen och färdig att släppa ut sina ägg och spermier i vattnet.
Vår hypotes, hur vi tror att det ligger till, är att de mildare vintrarna som medför mindre is kan få tångens förökningstoppar att växa till och utvecklas tidigare, eftersom vattnet då värms upp snabbare på våren. Resultaten från sommarens bidrag indikerar att detta kan stämma. Mognaden verkar ske tidigare än vad den gjorde för 25 – 30 år sedan. Men årets undersökning startade lite sent, vi kom igång först i maj och då var de flesta bestånden redan mogna. Därför räknar vi med att skicka ut ett upprop om hjälp igen nästa år. Men denna gång hoppas vi att våra tångdetektiver längs landets kust kan ge sig ut redan i slutet av april, när kanske inget är moget, och sedan följa upp med ett besök eller två fram till i maj-juni, beroende på var utmed kusten ens lokal befinner sig. Första nymånen kommer att vara den 1 april och fullmånen som kan vara intressant för förökning blir den 16 april.
Visst ser det både läckert och spännande ut med mätglas och bägare fulla av mogna förökningstoppar.
Ett bord står dukat med skålar fyllda med förökningstoppar från hon- och hanplantor. De är färdiga att blanda ihop och så ut på närmaste klippa. Här kan du höra inslaget i Sveriges Radio, som spelades in då bilden togs.
Totalt i år har vi sammanställt och publicerat 9 rapporter här på Tångbloggen där vi tagit upp intressanta bidrag som kommit in. De finns även att läsa på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida. Det finns även ett gästbloggsinlägg skrivet av Louise Albertson, som undersökte ett antal lokaler utmed Skånes kust och hur mogen blåstången var där. Dessutom har vi fått in en större undersökning av Frida Ahnström. Hon gjorde en längre tur med sin segelbåt och kollade tång på 15 platser från Lisö till Blå Jungfrun. Imponerande! Den undersökningen kommer också att resultera i ett gymnasiearbete. Ett intressant fynd som gjordes var att bestånden på Blå Jungfrun var höstförökande medan övriga som observerades var sommarförökande.
Vid bryggan på Räfsnäs, i Norrtälje kommun, undersöker jag ca en gång per månad hur djursamhället i tången ser ut. Efter det extrema lågvattnet skadades många av de grunt växande tångplantorna. Men även om många av de stora skotten kommer att vissna och försvinna till våren, finns det gott om nya grenar som växer ut från fästskivan. Och det var fortfarande fullt av snäckor, tångmärlor och tånggråsuggor i plantorna i slutet av september. Hittade också två små stensimpor (Cottus gobio) i en av de större plantorna.
Till höger syns två bruna och döende plantor som skadats av att ligga torra.Många smådjur finns kvar i blåstången.Gott om nya skott som bildas från fästskivan.
Ofta kan de medskickade fotografierna ge oss ytterligare information, sådant som den som tagit bilden kanske inte noterat. Talesättet ”En bild säger mer än tusen ord” stämmer verkligen och det är därför vi uppskattar alla fina foton som kommer in till Algforskarsommar.
Vi har fått många fina fotografier på mängder av smådjur som deltagare både räknat till antal och fotograferat i samband med Uppgift 1, ”Livet i en tångruska ”. I år har det kommit in flera fynd av elegant tångräka (eller kortfingrad tångräka som den också kallas), Palaemon elegans, som verkar vara på spridning norrut i Östersjön. Vi behöver följa och få in mer information om hur djursamhället och påväxten förändras på olika platser utmed vår långa kust, för att kunna hitta storskaliga förändringar över tid och förstå vad dessa kan bero på.
Ett område som vi fått rapporter ifrån två år i rad är ett antal öar utanför Ronneby. Rapportören heter Hans Kyhlbäck. Han mäter även salthalt och temperatur på platsen, tillsammans med studier av vilka arter som förekommer i blåstången. Att göra återbesök på samma lokal gör informationen som vi får in extra värdefull. Då kan vi jämföra mellan olika år och få en bättre bild av platsen och hur den varierar mellan olika år. Vilka förändringar orsakas av en varm sommar, en kall vår eller en lång lågvattensperiod, till exempel.
När vintern är över och sol och värme kommit tillbaka hoppas vi att Du gärna tar Dig till en strand full med tång och deltar i Algforskarsommar 2023.
Stort Tack för alla bidrag! Vi hörs till våren.
Bästa hälsningar från Algforskarsommars projektledning
Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.
Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.
Strandkrabban stirrar på mig. och undrar vad jag vill.Den mäktiga islandsmusslan! Undrar hur gammal just denna är?En blyg krabbtaska kikar fram under några rödalger
Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!
Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.
Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.
En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.
Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.
En färgglad dag under ytan….…kan vara grå men lika blöt ovanför.
Vik nära Räfsnäs där mycket av tången ligger torrlagdLitet sund vid Askölaboratoriet -utan vattenTorrt vitt bälte av grönalger vid Askölaboratoriet
Lämnade Rådmansö och min brygga vid Räfsnäs för ca tre veckor sedan (1 september). Då hade vattenståndet minskat med ca 10 cm och prognosen visade på ytterligare 10 – 15 cm minskning. Det är mindre vanligt med kraftiga högtryck som blir kvar länge över Östersjön och resulterar i långa lågvattensperioder. Längre perioder av lågt vatten kan påverka överlevnaden av grunt växande blåstång (Fucus vesiculosus) och djurlivet i tångruskorna och såklart också andra alger och vattenväxter i strandzonen.
En blå back fylld med utrustning på släp blir sättet att få med allt till provtagningsplatsen i fält.
De hade hittat på en bra metod att ta ut all provtagningsutrusning när vattenståndet var lågt och det inte gick att ta sig dit med båt. De lade allt i en stor blå back med ett rep och drog den efter sig i vattnet. Smart. Det blev några härligt soliga och varma dagar på fälttationen.
Väl tillbaka hemma på Rådmansö och Räfsnäs hade vattnet sjunkit ytterligare och båtarna stod nu på botten.
När båten står på botten blir det att klättra upp på bryggan.Intorkad borstnate som annans bildar en vacker grön äng nära stranden vid Råttviken på Rådmansö.
I många grundområden har också borstnate, Stuckenia pectinata (tidigare Potamogeton pectinatus) torkat in och syns som ett mönster av smala brun-vita blad och stänglar på botten. Här kommer det att bli intressant att följa hur stor deras överlevnadsförmåga är. De bildar små knölar nere i sedimentet som de övervintrar med. Men det är ännu ganska tidigt på säsongen. Jag undrar om de har hunnit lagra tillräckligt med energi i sina övervintringsknölar redan. Något att hålla ögonen på till våren.
När vattnet steg började den vissna tången läcka bruna färgämnen.Vik på Askölaboratoriet fylld med drivande och döende blåstång
När det gäller blåstången att mycket av tången dött genom färgen på vattnet. Efter att ha legad torrlagd länge dog mycket av vävnaden, och när vattnet steg igen läckte en massa bruna ämnen, faeofytin, ut i vattnet från de nu vissna eller döda plantorna. Och några dagar senare när det blåst nordliga vindar hade en del tång lossnat och drivit in i den närmaste viken. Detta är något som händer varje höst, men frågan är ju om det kommer att bli mer i höst när just de grunt växande plantorna utsatts för uttorkning.
Vy ut mot färjeleden till Mariehamn och Finland på Riddersholm. Mycket av tången ser rödbrun ut och kommer nog att försvinna när vattenståndet höjs igen. Vågor och svallet från färjorna bidrar till att slita loss döda plantor.
Var på en tur runt stränderna på Saltö, i Strömstad kommun. Mötte ett helt gäng med ungdomar som spelar fotboll och idag var de ute tillsammans med sina ledare för att samla in skräp på stränderna.
De gula västarna syntes utmed stränderna på långt håll. Och de tomma säckarna var lätta att bära. Några kommentarer var- jag har knappt hittat något skräp alls.
De var lite besvikna – påsarna var nästan tomma! Någon hade hittat ett gammalt munskydd, lite rester av plastsnören inne ibland tång och en cigarettfimp. Jag hittade en burk med rysk text som det stod ”Gillette Series” på, men annars var det dåligt ställt med skräp som uppenbarligen kommit drivande och spolats upp på stranden.
Ett av få fynd på strandenDet låg inte mycket heller vid insamlingsplaten där skylten säger att denna strand INTE skall städas
Annat var det förr i världen. Eller, bara för några år sedan, faktiskt. Då kunde det ligga mycket plastskräp på stranden, skräp som dumpats från något fartyg till havs. Det känns så positivt att det ger effekt att sätta in förbud och kunna se att det ger resultat. Även om det fortfarande kommer in både det ena och det andra.
Stranden vid Ängklåvsbukten, på Saltö ingår i en studie av vad som kommer in till stranden under olika årstider. Här samlas materialet in och vägs. Det är min favoritstrand för att hitta intressanta fynd av alger som hamnar i tångvallarna. Nu fanns inte varken speciellt mycket skräp och inte heller några speciella algfynd, som t.ex. remtång, Himanthalia elongata som jag hittar här ibland. Det enda var ett skelett av en havssula som kan ha dött av fågelinfluensa i somras.
Skelett av havssula. Annars är stranden full av vackra slipade stenar men ren från både från alger och skräp. Men det kan nog komma in mer med höststormarna.
Kvar på stranden lämnas drivande trälådor, plankor mm. Sedan juli, när vi var här senast, håller det på att skapas ett lite vindskydd. Det har nu också fått ett stort ”bord” att sitta på och titta på den fantastiska utsikten över viken.
Skapelse av drivved för den som vill pausa en blåsig dag.
I dag var Tångbloggen tidigt ute med att skriva om havsspyan, Didemnum vexillum, en sjöpungsart som hittats i svenska vatten. De första fynden var på ostronskal funna vid Kosterhavets nationalspark. Kändes extra roligt för mig när jag slötittade på Efter Fem i TV 4 och får se min kollega Ellen Schagerström i rutan därhän berättande om denna nya invasiva art som nu även finns i norra Bohuslän.
Det var helt oväntat så det var tur att jag hann på fram mobilen och fota denna nya sjöpungsart som just kommit till våra kuster. Ellen gav en bra snabb introduktion till artens förekomst, spridning och möjlig påverkan på ekosystemet. Vill du veta mer läs inlägget på Tångbloggen.
Eftersom jag är på väg till västkusten och Tjärnö, nära Strömstad, kommer jag självklart hålla ögonen öppna och se om det går att hitta fler exemplar. Kanske på något japanskt jätteostronskal eller varför inte i den närmaste båthamnen?
I morse på lokla nyheterna kunde västkustborna höra att havsspya hittats på Koster. Det var Annette Hellberg, som arbetar på naturum Kosterhavet som fann den på ett ostronskal när hon var ute och snorklade.
Det är en kolonibildande sjöpung, Didemnum vexillum, filtsjöpung, som fått det något otrevliga smeknamnet, baserat på dess utseende. Djuret har troligen sitt ursprung i havet utanför Japan, och som många andra arter därifrån har den tagit sig vidare runt i världshaven. Den har ett invasivt beteende, vilket innebär att den trängt undan annat växt- och djurliv där den etablerar sig. Detta har ställt till problem för ekosystem runtom i hela världen, i olika grad. Särskilt hårt drabbade sägs vara den nederländska provinsen Zeeland, där sjöpungen uppskattas täcka upp till 95 procent av havsbotten. Där har man även sett hur både sjöborrar och ormstjärnor minskat i antal efter att arten etablerat sig. Sjöpungar är filtrerande djur, som hämtar sin mat ur vattenmassan. Så utöver att de rent fysiskt inte lämnar plats till andra arter, konkurrerar de även om maten med bland annat musslor och ostron.
Sjöpungen tycker om att sitta på hårda substrat, som stenar, klippor och grus, men förekommer även ibland på ålgräs. Där den orsakat mest ekonomiska problem är bland annat på skal av ostron och musslor i odlingar och andra strukturer som vi människor sätter ut i havet, som kylvattenintag till exempel.
Det var inte helt oväntat att den skulle dyka upp här. 2020 hittades arten i Norge, i Stavangers hamn. Men visst är det intressant att fundera på hur den tagit sig hit så snabbt. Är det havsströmmar eller båttrafik som ligger bakom dess snabba framfart? Det får vi nog aldrig reda på. Det ska bli intressant att följa hur svenska myndigheter väljer att hantera en art som nog kommer klassas som hög risk för problem. Frågor kring marin hygien börjar bli allt vanligare känns det som.
I Wales har man fått problem med havsspya. Se hur arten identifieras och hör hur deras handlingsplan ser ut för den här marina invasiva arten.
Tångbloggen 