Tångbloggen

Det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag ser att det finns nya planer på att genomföra ytterligare åtgärder i Brunnsviken där jag startade en gång i tiden. Mina doktorandstudier började i Brunnsviken 1970. Fram till dess hade Solna stads avloppsvatten gått orenat ut i denna lilla avsnörda vik av Östersjön.

Doktoranduppgiften gick ut på att studera hur viken förändrades när tillförseln av näringsämnen upphörde. Innan utsläppen stoppades stank Brunnsvikens vatten av ruttet ägg, svavelväte, varje vår vid islossningen och varje höst när vattnet blandades om.

Graferna är från min avhandling. På den tiden fick man rita sina grafer för hand med tuschpenna och skriva siffror och text genom att fylla i mallar. Nu för tiden görs grafer fort i datorn, med olika färger och är lätta att ändra om något blir fel eller att se om det ser bättre ut med ett annat typsnitt.

Mina studier i Brunnsviken pågick mellan 1970 -1978 och en av de första stora förändringarna jag såg var att salthalten ökade när mängden näringsrikt sötvatten minskade, genom att tillförseln av avloppsvattnet upphörde. Det gjorde att jag hittade flera arter av växtplankton som är typiska för Östersjöns brackvatten.

Det innebar bland annat att från att den trådformiga sötvattens-cyanobakterien svävtråd, Planktotrix agardhii dominerade blomningen på sommaren blev katthårsalgen, Nodularia spumigena vanligare. Katthårsalgen har heterocyster, speciella celler där cyanobakterien kan fixera kväve från luften och är den art som bildar de stora blomningarna i öppna Östersjön på sommaren.

Genom att minska tillförseln av avloppsvatten till Brunnsviken gick det snabbt att kunna bada i viken.  Och idag är badvattenkvalitén vid Brunnsviksbadet utmärkt enligt Miljöbarometern.

Uppslaget ovanför är från ”Stockholms stränder Betänkande från generalplaneberedningens strand- och hamnkommitté”, som publicerades 1973. Här planerades och genomfördes åtgärder för en sammanhängande strandpromenad runt Brunnsviken. Målsättningen av att Brunnsviksområdet huvudsakligen skulle nyttjas i rekreativt syfte.

Så vad är på gång nu? Jo, under ett antal veckor i höst kommer Brunnsvikens vatten att behandlas med aluminiumklorid som tillsätts i vattenmassan för att binda fosfor.  Det är stora mängder aluminiumklorid som kommer att spridas över Brunnsvikens vattenyta, hela 770 ton! Med denna tillsats beräknas 1,5 ton fosfor kunna bindas. Enligt artikeln i DN ”Aluminium gör Brunnsviken medelhavsturkos” tar det fem minuter för de vita partiklarna att lösas upp i vattnet, neutraliseras, så att de inte längre är giftiga för fisk. Målsättningen är att få se mer fisk och djurliv i Brunnsviken igen och att med ett ökat siktdjup få rotade vattenväxter att kunna etablera sig på större djup och en rikare bottenfauna. Siktdjupet förväntas öka till 6 meter efter behandlingen.

Men Brunnsvikens bottensediment är mycket löst och mer än 50 procent av bottenarealen finns grundare än 6 meter. Det innebär att risken är stor att när det blåser så kommer det lösa materialet i botten att blandas upp och vattnet bli grumligt och att det inte enbart är algblomningen på sommaren som styr siktdjupet i viken. Det innebär också att det kan vara svårt för vattenväxter, t.ex. olika natearter och axslinga att kolonisera dessa lösa sediment.

Ser med stort intresse fram emot att följa förändringarna framöver och rapportera mer vad som händer i denna lilla vik av Östersjön där jag spenderade många timmar med att mäta siktdjup, salthalt och syrehalt, ta vattenprover för att analysera närsalter och ännu mer tid för att räkna växtplankton.

Läs mer: ”Vi får inte se aluminium som en quick-fix”

Läs mer: Brunnsviken ska kunna bli badstrand