Förra året i slutet av oktober blev vi på Tångbloggen kontaktade av Gunilla Hjerne, som hittat och fotograferat flera stora gyllenbruna uppblåsta alger. De hade spolats iland sittande fast på blåstång eller små skal av japanskt jätteostron. Det var Colpomenia peregrina. Mycket lämpliga svenska namn på denna brunalg är ostronjuv eller blåsalg. Dessa var funna på Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Ostrontjuvan sitter fast på hårda substrat som klippor och skal eller som epifyt, dvs påväxt på t.ex. tång och andra alger.
Ostrontjuven har en klotformig, ihålig bål som lätt går att trycka ihop och den blir vanligen ca 7-9 cm i diameter. Färgen kan variera men de är ofta gulbruna eller ljust grönaktiga. Unga små individer har en slät tunn vägg medan äldre och större blir rynkiga.
En bål ser riktigt skrynklig ut medan resten fortfarande är blanka och fina. Bilderna är från Tjurpannans naturreservat, Grebbestad. Fotograf: Gunilla Hjerne
Colpomenia peregrina är en brunalg som klarar att leva i tidvattenszonen där den kan bli uttorkad under lågvattensperioder. Det klarar den genom att den ihåliga bålen kan hålla kvar havsvatten vilket gör att påverkan av uttorkning minskar.
Det måste ju ligga något i namnet ostrontjuv för det kallas den för på flera andra språk: Østerstyv (Danska), oysterthief (Engelska) och voleuses d’hûitres eller ballons (Franska). Varför den fått namnet ostrontjuv beror på att den ihåliga bålen under soliga dagar när produktionen från fotosyntesen är som störst kan fyllas med syre. Sitter det flera stora ostrontjuvar på ett litet ostron blir lyftkraften så stor att den helt enkelt driver iväg med ostronet. Inte så populärt om man är ostronodlare.
Så hur kom ostrontjuven till Sverige och västkusten? Kom den hit sittande på ett skal av det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas? De första kända försöken att odla japanska jätteostron på några lokaler i Bohuslän var på 1970-talet. Vad det även då man först hittade den på västkusten?
De japanska jätteostronen är jättevackra där de sitter på en liten sten. Men här behövs nog större krafter för att lyfta loss dom än några ostrontjuvar.
Så när finns de första rapporterna om ostrontjuven utmed svenska och norska kusten? De första fynden av ostrontjuven gjordes redan 1950 i Sverige, 1933 i Norge, 1939 i Danmark och 1921 i Holland. Den kom alltså innan försöken med japanska ostronodlingar. Spåren leder oss istället till direkt till Frankrike. Här tros ostrontjuven ha följt med det amerikanska ostronet (Crassostrea virginca) över Atlanten i början av 1900-talet, när det introducerades för att odlas i Frankrike. Därifrån kan ostrontjuven spritt sig långsamt upp utmed kusten från Frankrike till Holland, Danmark och till slut Sverige. Kanske kom den sittandes på vanliga blåmusslor, med strömmar eller som påväxt på blåstångsplantor?
Det japanska jätteostronet blir snabbt för stort för att kunna lyftas av ostrontjuven, Colpomenia pelegrina. Här krävs det stora blåstångsplantor för att kunna rycka loss ostronskalen och driva iland med dom.
Ikväll var det några av oss som var ute och hämtade ostron på stranden vid Svallhagen, Tjärnö. Vi måste ju kontrollera att de fortfarande är lika goda som alla andra tidigare år. Lagom stora gratinerade med vitlökssmör, persilja och lite mandelflarn!
Detta är tiden på året när det är dags att inte bara göra olika resor i minnet utan också att försöka summera året som gått. Vem som vunnit Guldbaggar, vilka filmer som haft mest tittare eller andra större och mindre events. Så precis som i TV och övriga media kommer här några av Tångbloggens toppnoteringar och lite annat och det avslutas såklart med årets spaning för 2019.
Som alla år är ”The Algal Bloom”, eller för att vara korrekt cyanobakterieblomningen ett säkert kort under sommarens nyhetstorka. Det är därför knappast ens en någon sport att tippa rätt och så blev fallet även 2018, som ju var ett ovanligt torrt och varmt år. Då blir det ju extra fint att istället för att kissa i havet – vattna någon liten torr växt uppe på land.
En bred kant av cyanobakterier i kanten utanför drivande blåstång och ett vassbälte.
Samtidigt noterade vi på Tångbloggen andra algblomningar, t.ex. en kraftig rödfärgad blomning av dinoflagellaten Peridinium catenatum vid Askölaboratoriets brygga. Men den kom och försvann lika fort.
Stockholms universitets Östersjöcentrum besökte Almedalen med sitt välutrustade nya forskningsfartyg R/V Electra. Med ombord fanns en utställning om problem i Östersjön som överfiske, övergödning, miljögifter och nedskräpning, främmande arter och olika åtgärder för att förbättra miljön samt vilken påverkan klimatförändringar kan komma att få på ekosystemet. Här deltog vi på Tångbloggen och från Östersjöcentrum med bland annat en presentation om nya arter i Östersjön och vad klimatförändringar med ökad nederbörd och avrinning till Östersjön kan innebära för arters utbredning i Östersjön.
Som med alla spaningar finns redan flera ”Blå Tillväxtprojekt”, t.ex. musselodling för att ta upp näring ur havet. Och hur skalen kan användas till kyckling foder. Publiken fick gissa vilket ägg som kom från hönor som fått musselskal i sitt foder.
Musselrep från Ecopelags odlingar i Stockholms skärgård visades på forskningsfartyget Electra’s däck i Almedalen.
Några av projekten går ut på att plantera ålgräs i områden där ålgräsängarnas utbredning minskat. Man undersöker även om ålgräs kan bli räddningen när stranderosionen förväntas öka i samband med kommande klimatförändringar och stigande havsnivåer. I Kalmar har också försök med att återplantera ålgräs startats i år. Här kan vi vänta på intressanta resultat till våren. Ett aktuellt projekt presenterades i STV i oktober som jag tursamt nog var uppe på morgonen för och hann fånga några bilder av.
Detta är ett samverkansprojekt där Region Skåne tillsammans med kommuner och Lunds universitet kommer att testa flera metoder för att mildra stranderosionen. Projektet kommer att pågå under fyra år och kostar totalt 45 miljoner kronor med EU som den ena av finansiärerna. Dels kommer man att bygga strandfodringar, vilket är aktuellt för många kustområden där landhöjningen inte är tillräckligt stor med tanke på kommande höjningar av havsnivån när glaciärerna smälter. Men det som direkt fångade mitt intresse var testerna med att plantera ålgräs.
Biologer från Lunds universitet kommer att testa om 40 000 ålgräsplantor kan fungera för att stoppa och minska vågornas påverkan. En personlig reflektion är att mycket stora delar av ålgräsets biomassa som producerats under året normalt spolas iland på höstarna i oktober. Det syns också på bilderna att det ligger stora drivor av ålgräs på stranden. Och att Zostera marina, ålgräs, inte börjar växa till igen förrän till våren när temperaturen och ljuset kommer tillbaka. Så skyddet kanske inte blir så stort under senhöst och vintermånaderna, när det ofta drar in stora stormar utmed kusterna i Östersjön. I klippet kan du se hur de små ålgräsplantorna ser ut och hur man tänker sig att de kan bidra till att lösa problemet med stranderosion.
Vi har även under året haft en del experiment i fält ute i Trälhavet, där vi har undersökt förutsättningarna för blåstångens återkomst. Vi vill rikta ett STORT TACK till alla er som sett våra försök och låtit dem ligga kvar. Guldstjärnor till er alla. Vi vill även ännu en gång passa på att tacka markägarna som vi kontaktade för att vi fick ha våra stenar och galler på dessa platser. Guldstjärnor till er också. Flera av experimenten kommer att sammanställas under vintern och förhoppningsvis hjälpa oss ta fram rekommendationer för hur man bäst kan återställa hårt utsatta blåstångsmiljöer i vår Blåstångsmanual.
Så Tångbloggens nyårsspaning för 2019 är att det kommer massor med nya Blå Tillväxt-projekt där målsättningen är att producera mer mat och bättre nyttja Östersjöns resurser och produktion, vilket vi såklart kommer att rapportera om under 2019. Även om förutsättningarna i Östersjön inte är lika bra som i den marina miljön på västkusten eller ännu bättre i Norge.
Och apropå Norge kan vi rapportera om ett projekt där man samlar in och odlar upp sjöborrar (kråkebollar) och säljer dem för konsumtion. Sjöborrarnas rom, uni, är en läckerhet som sushi-älskare gärna betalar bra för. ”Kråkebollar blir økonomisk gullgruve” som de skriver i artikeln, samtidigt som insamlingen av dem förbättrar den marina miljön. I Norge har man nämligen länge haft problem med att enorma mängder av sjöborrar har ätit upp stora delar av den norska tareskogen, vilket haft negativa effekter på det norska marina livet. Nu hoppas man istället på en återhämtning av tareskogen i takt med att sjöborrarna minskar i antal. Tänk att kunna bli rik och skapa en ny ekonomi ”Urchinomics” genom att samla in och odla sjöborrar, Strongylocentrotus droebachiensis!
Omnomnom…Dröbakk-sjöborren är glad i tång, minsann. Här mumsas det på knöltång, Ascophyllum nodosum.
Avslutningsvis vill vi på Tångbloggen tacka ER kära läsare, för att vi i år hade 19 700 besökare och över 31 000 views! Det får oss att vilja anstränga oss än mer för att ni ska få ert ökande behov av tångnyheter tillfredsställt även under 2019.
I år har arbetet med den Svenska rödlistan dragit igång för att se till att kunskapen om rödlistade arter uppdateras till 2020. På mötet i Uppsala 10 – 11 september, på Sveriges Lantbruksuniversitet, träffas alla expertkommittéer för att arbeta med att uppdatera artlistorna från förra gången. För att kunna samla in ny kunskap gäller ju också att veta om du ser något konstigt som du inte känner igen och då kanske ha rätt kontakt att fråga.
Expertkommittéerna på möte inför ny Svensk rödlista 2020. Fotograf J. Samuelsson.
För mig personligen blev året lite av de marina geléklumparnas år – och faktiskt få identifierat ett första fynd i närmaste viken vid Askölaboratoriet. Trots att även om det har skrivits flera avhandlingar, gjorts massor med experiment i Silléns vik – så håller du ögonen öppna går det att hitta nya arter också där. Och då behövs experterna.
Året blev varmt och tillsammans med långa perioder av högtryck resulterade lågt vatten vattenstånd under stor del av sommaren. Så det första jag gjorde i mitten på augusti när jag kom ut till Askölaboratoriet var att vada ut i vattnet och se hur det såg ut. Svanfamiljen var på plats inne i viken.
För varje steg lossnade små brunaktiga geléklumpar i massor och en del större gröna bitar som klädde in struvnating, Ruppia cirrhosa blomstjälkar och blad. Massor med olika arter av cyanobakterier.
Fram med påsen och samla och skicka till Roland för bestämning. De bruna så geléklumparna var Gloetrichia natans, som är en sötvattensart och bara finns få rapporter av från södra Östersjön. De mindre hårda små mörkt gröna kulorna var en Rivularia art. Men det står det mer om i ett tidigare blogginlägg. Och lite grönslickstofsar i toppen på bladen.
Frågan som återstår är om Gloetrichia natans funnits där i en massa år men först fick optimala förhållanden denna varma sommar? Men nu vet jag ju hur den ser ut och kan leta efter den i sommar.
I september presenterade vi murkelalgen, Leathesia marina som månadens alg. En annan geléklump men denna gång en brunalg. Den hittade vi massor i strandkanten vid Hoburgen, på Gotland sommaren 2013, för sex år sedan. Så det måste ha varit ett bra år för just murkelalgens makroskopiska stadium.
Detta att många arter av makroalger har ett mikroskopiskt och ett makroskopiskt stadium som kan ha olika miljökrav gör det inte lätt vid arbetet med rödlistning av en art. Eftersom det mikroskopiska stadiet kan finnas kvar men det makroskopiska stadiet har inte rätt miljöförhållanden. Vet inte om någon lyckats se det mikroskopiska stadiet i naturen.
Samtidigt finns alltid möjligheten att hitta en ovanlig art och kanske t.o.m. något helt nytt även i en av Östersjöns mest välstuderade vikar, som viken närmast Askölaboratoriet.
Så du behöver inte resa långt för att upptäcka något nytt – det gäller bara att hålla ögonen öppna. För den marina miljön behöver vi många ögon som kollar och rapporterar.
Dags att se tillbaka på 2018! Så min tanke är att bjuda på några bilder från året. Få se hur många det blir innan nyår. Intressanta foton från resor finns alltid. Så här kommer ett litet kollage med alger och strandfynd från Teneriffa resan i början av november. Det kan ju vara några som vill få lite tips om var det är fint att bada om man gillar havet och inte bara vill hålla till i poolen.
Asparagopsis taxiformishar introducerats till Medelhavet och den hittades först utanför Alexandria i Egypten omkring 1798 – 1801. I Medelhavet tror man att den har introducerats både via Suez kanalen och med fartygstransport genom Gibraltar.
Det är en tropisk art med täta luddiga grenar. På Hawaii används färsk Asparagopisför att smaksätta fisk- och kötträtter. I handeln kallas den för ätbara algaelimu kohu och på engelska supreme limu.
Det var lågvatten på förmiddagen så det var lätt att vandra runt i det grunda vattnet och samla ihop många arter av alger. Flera olika kalkinkrusterade fjäderförgrenade arter som först såg ut som Corallina officinalis, korallalg och Jania sp. men när man tittar närmare så ser de helt olika ut. Hela den grunda delen nedanför den branta kusten är täckt av ännu fler som grenade blekt rosa-bruna kalkalger. En annan alggrupp är de siphonala algerna som består av en stor cell och mest vatten. Hittade bland annat Valonia fastiginata, lägst in bakom stenarna i skuggan.
Med det som mest fångade ögat var när det plötsligt inte var de vanliga färgerna utan små plantor av en gallelgrenad brunalg som lyste, iridicerade i grön eller blått! Jättehäftigt.
Algen är en brunalg med han och hon plantor och en sporofytgeneration. På engelska kallas den ”forkweed”, Dictyota dichotomum. Levande plantor iridicerar, med torkade blir de blekt ljust bruna. Det finns också många små grunda hålor där det går att hitta fiskar och annat kul att kolla på.
Då vad behöver jag för att hitta allt detta och lite spännande saker för barnen som kanske tycker att se små snäckor krypa runt jättefort för det bor eremitkräftor i skalen, eller i skuggan hitta skålsnäckor som bara inte går att få loss? Första tipset är att ta rätt på när det är lågvatten? Och jätteviktigt är att akta sig för sjöborrarna! Och sen kan jag ha tur och hitta ett vackert skal av en krabba och en litet skal av en sjöborre som tappat att taggar.
Min dag är lyckad! Fast jag suttit i stolen hemma och tittat på bilder från resan i november. PS, Limu lär betyda tång på grekiska!
Förra veckan blev vi på Tångbloggen kontaktade av två dykare som filmar mycket under ytan. De dyker ofta utanför Åhus i Skåne, vid Snickarhaken, som är ett stenrev. Det var jätteroligt att se filmen från ett ”stenrev”, som alltså är en samling stenar från inlandsisen som bildar ett rev på en annars ganska kal sandbotten. Dykarna har fångat blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (Fucus serratus) och vacker grönslick (Cladophora glomerata) som täcker botten på stenarna. För oss på Tångbloggen är några av bilderna extra intressanta – t.ex. de tydliga hårgropar som kallas för cryptostomata, med buntar av ogrenade färglösa hår som syns bland annat på ett blåstångsskott. Studier visar att deras funktion är att öka tångens förmåga att ta upp näringsämnen ur vattnet, genom att de ökar ytan av tången som står i kontakt med vattnet. På ett av tångskotten syns en liten blåmussla.
Men sen är det plötsligt dags att kika noga, inte bara på vissna gulbruna förökningstoppar som sitter kvar på tångplantorna, utan det gömmer sig något i sanden bredvid gulbruna lösliggande förökningstoppar som ramlat av…..
Mer tänker jag inte avslöja…. Du får själv kolla på filmen på Youtube. Efter dramat kan man lugna mer sig med några fina bilder av en pungräka (Mysis sp), och titta in i ögonen på en plattfisk och stilla sekvenser av en öronmanet (Aurelia aurita) som simmar förbi i vattnet. Tack att vi fick följa med under ytan en solig dag i augusti.
Speciellt när det börjar bli lite för kallt att ta sig ett dopp vid badbryggan även om det inte ligger is ännu.
Som tångbloggare får man ofta frågan vilken alg man tycker är godast att äta. Min favorit är den bladformade rödalgen Palmaria palmata, kallad söl på skandinaviska eller dulse på engelska. Prova att googla ”Dulse” så hittar du snabbt flera försäljare av torkad dulse både i Sverige och längs kusterna på de nordliga breddgraderna. Palmaria palmata (nyligen ändrad till Rhodymenia palmata, för den systematiskt intresserade) är en marin art, så den kommer tyvärr inte in i Östersjön. Det är knappt att den går ner till Kattegatt. Den växer på hårda bottnar, som klippor och sten, men kan lika gärna växa som epifyt på andra, större alger. I Norra Ishavet, längs ryska kusten, växer den epifytiskt på blåstång (Fucus vesiculosus). Här hos oss och längs norska kusten hittar vi den ofta på stipen (stammen) av stor-taren (Laminaria hyperborea). Vid stränder med stora variationer i tidvatten kan man bara dra på sig gummistövlarna och gå ut på stranden och skörda vid lågvatten. Här i Sverige underlättar det om man har på sig badbyxorna och dykapparaten ifall man vill plocka sin egen dulse.
Franska alger med holländskt recept. Alla älskar alger!
Det har länge ätits dulse på Island, Irland och i Kanada men även såklart i Japan, Kina och Korea. Den har ett högt innehåll av vitaminer, framförallt A-vitamin, B1, B2, B3, B6, C och E samt innehåller även mineraler som kalcium, magnesium, fosfor, krom och zink. Såklart innehåller den mycket jod, och en hel del järn, proteiner och fibrer.
Varför är den då så populär att äta? Inte bara det att den smakar gott och innehåller nyttigheter, utan sältan gör att man får samma njutning som när man äter chips. Alla ni chipsälskare vet vad jag menar. Och detta är ju ett mycket hälsosammre alternativ än friterad potatis. Det man ska vara uppmärksam på när man äter alger är just att de innehåller mer jod än andra livsmedel. Alla förpackningar ska vara märkta med RDI (rekommenderat dagligt intag), så att du ser hur mycket du kan äta per dag.
Vill du veta mer om vad alger innehåller och smakar kan du läsa ett arbete av Sanna Åsblom Sköld och Rebecka Gustavsson vid Örebro Universitets Restaurang och hotellhögskola. De har jämfört hur olika alger smakar och tagit fram smakprofiler för dessa, precis som man hittar för viner på Systembolaget. Jämförelsen gjordes mellan ishavstång (Fucus evanescens), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus), knöltång (Ascophyllum nodosum) och dulse (Palmaria palmata). Kul läsning för alla som är matintresserade.
Att dulse är något som inte bara hör till tallriken vet alla som läst novellen med samma namn av den fantastiska kanadensiska författren Alice Munro. Vilken oslagbar kombinationsjulklapp: en påse torkad dulse och en bok av Alice Munro. Det blir vårt klapptips till er, kära lära läsare.
Årets julklapp: En påse smarriga alger. Passar ALLA!!
Vi har tidigare här på Tångbloggen berättat om det finsk-svenska samarbetet FunkVeg, där vi tillsammans med våra kollegor vid Helsingfors Universitet försöker ta reda på mer om den funktionella rollen som vegetationen har i Östersjön.
Blåstångsdoktoranden Roxana med säl-skap
I vintras fick FunkVeg en alldeles egen doktorand, Roxana Preston från England, som har arbetat stenhårt i laboratoriet sedan i januari med att göra en genetisk kartläggning av den frilevande blåstången som vi har samlat in från flera olika platser.
Att doktorera innebär inte bara att arbeta på lab och sitta framför datorn. Roxana är en skicklig dykare som gärna kommer ut i fält och tar sina prover själv.
Tidigt i somras var Roxana på besök ute på Askö, där vi besökte flera lokaler med frilevande tång och förundrades över hur olika de kan se ut även över små avstånd.
Nu har Roxana följt vårt (goda?) exempel och startat bloggen FunkVeg – the Role and Life of Free-Living Bladderwrack där hon berättar om FunkVeg och uppdaterar oss med det senaste allt eftersom hon får fram data.
Jättekul, tycker vi såklart, och hoppas att alla våra läsare även kommer följa Roxanas blogg med lika stort intresse.
En liten annorlunda skiftning i vattnet får mitt vana öga att tänka att jag måste titta lite närmare på vad det kan vara. Tur nog står det en burk en bit bort så det är lätt fixat.
Har jag rätt så har det flutit upp och samlat sig knippvattenblom, en cyanobakterie som ser ut som små mörkgröna barr i vattnet. Och visst är det så. Detta är en cyanobakterie som trivs i kallt vatten. Så den brukar inte få några större rubriker i tidningarna för nu är det inte så många som är ute och badar. Och det är inte någon stor blomning heller. Men det var ju inte därför jag var nere vid stranden, utan för att se hur klart vattnet var och vad mer som fanns på botten.
Vattnet är klart och massor med små skal av östersjömussla (Limecola baltica) syns mellan tångplantorna. Vid stranden ligger små mörkgröna bitar av borstnate (Stuckenia pectinata), som ryckts loss när det blåste senast. De kan övervintra som gröna skott även om det mesta av både ålgräs och olika natearter vissnar ner under vintern. Det ligger också många tångruskor, fortfarande med små stenar som de sitter fast med. Det kan bli bra att ta med vid tillfälle och visa hur det växer ut nya grenar från fästskivan. Så slipper jag bära med en stor sten. Den planterar jag tillbaka vid badhytten och förankrar bättre.
Tångbloggen har gjort ett antal resor under de gångna veckorna. Här kommer en liten berättelse från Röda havet, Eilat. Förra gången jag var här var för drygt 20 år sedan. Sedan dess har det byggts många fler hotell och ett fantastiskt ”Underwater Observatory”, för oss som inte dyker. Här finns både stora akvarier där dykare matar hajar och andra fiskar och en massa andra akvarier.
Men det som var mest spännande var att gå ner för flera trappor och komma ner under ytan. Utanför simmade färgglada fiskar omkring på det naturliga korallrevet. Antingen på den skuggade sidan eller den solbelysta, där färgerna syns.
I samband med resan besökte vi Interuniversity Institute for Marine Sciences där det pågår jättespännande forskning om att hitta koraller med sina specifika zooxanteller som klarar av att överleva högre temperaturer. Koraller är nämligen anpassade för just ”rätt” temperatur och tål inte att det blir för varmt. Då dör deras inneboende alger, zooxanthellerna, och utan dem överlever inte korallen utan den tappar helt färgen, bleknar, och dör.
Forskningen sker dels i ett större system med akvarier där delar av samma korall förökats och sedan utsätts för högre temperatur och förändrat pH. Utanför stationen på några meters djup finns också odlingar av koraller i fält.
Här finns kanske möjligheter att hitta korallarter som redan hunnit anpassa sig till kommande klimatförändringar, d.v.s. ökade temperaturer. Det kändes extra roligt att väl hemma igen, sätta på TVn och få se Vetenskapens värld och programmet ”Kan vi rädda Stora Barriärrevet?.” Ett program som visar på aktuell forskning om att utveckla nya tåligare arter av koraller.
Som tångforskare blev det extra spännande eftersom jag vet hur få gånger per år som blåstången i Östersjön släpper sina gameter, dvs vid full- och nymåne efter det att temperaturen stigit över 10 0C i slutet av maj – början juni. När det gäller att få en korallart att föröka sig i laboratoriet och eventuellt få till en ny korsning finns bara en enda chans, annars får man vänta till nästa år! Nästa rapport från Tångbloggen kommer antingen från Teneriffa och kommer garanterat att berätta mer om alger, från Bali eller kanske något hemifrån våra nu kalla kustvattenmiljöer.
Desmarestia aculeata är en stor och lätt igenkännlig flerårig brunalg. Den kan bli ca 0,3 – 1 m hög och ser ut lite som en enbuske. Den är rikt oregelbundet förgrenad. Huvud- och sidogrenar är ungefär lika tjocka. På våren har perukalgen en stor mängd korta, gula förgrenade hår som gör att den ser lite luddigare ut än på hösten.
Perukalg i början av juni ser luddigt gul ut.
Under sommaren försvinner de färgade, några mm långa håren. Då ser perukalgens mörkt bruna grenar taggiga ut.
När de gula små håren försvunnit i mitten av sommaren, ser perukalgen mer stel och taggig ut.
Namnet perukalg och kanske det lite mindre smickrande namnet kärringhår är passande. När du hittar en stor lossryckt alg på stranden skulle den kunna passa utmärkt som peruk vid någon höstfest i november.
Perukalgens komplexa struktur är ett populärt tillhåll för många små kräftdjur. Här kan den nyfikna hitta mycket spännande.
Desmarestia aculeata växer på ca 5 – 20 meters djup på klippor, stenar, stora block och större skal. Perukalgen är flerårig. Arten är vanlig längs hela Bohusläns kust och förekommer mer sparsamt vid Hallands kust. Precis som för andra marina arter sätts utbredningsgränsen av låga salthalter, speciellt vid förökningen. Desmarestia aculeata är fertil under sommar och höst. Livscykeln är heteromorf, som för de stora kelp arterna, t.ex. Laminaria. Det stora buskformade stadiet är sporofyten, på vars yta de små sporganierna utvecklas. Ur dessa släpps sporer ut i vattnet, som sedan fäster sig på botten och bildar det sexuella stadiet; gametofyten. Gametofytstadierna är mikroskopiska, med skilda han- och hongametofyter. De är så yttepytte små att de sällan hittas i naturen. Optimal temperatur för tillväxt av både han- och hongametofyter är ca 220C och för sporofyten lite lägre, ca.16 -200C. Så efter en varm sommar, som vi haft i år, kommer vi kanske se en ökad mängd Desmarestia aculeata i vår, eftersom de borde haft en riktigt bra tillväxt. Det ska bli spännande att se.
Den oregelbundna greningen och ”taggigheten” gör Desmarestia aculeata lätt att känna igen, även när den spolats upp på stranden. Finns den i DITT herbarium än?
Tångbloggen 