Plattan i augusti med sjöpungskolonier och Cryptosula pallasiana som inte hunnit bli så stora.
Det var jättespännande att efter ca 2,5 månad komma ner till Tjärnö marina laboratoriet för att kolla på plattan, som jag hoppades skulle hänga kvar. Det var riktigt kallt! Rimfrosten täckte både marken och bryggan och det var kallt om händerna att lyfta upp plattan. Massor med tångräkor, som kanske satt och tog det lite lugnt uppe på plattan, hoppade av på vägen upp ur vattnet. Vad kan ha hänt med påväxten? Finns de kolonibildande sjöpungarna och de olika arterna av mossdjur kvar? Och kommer det att skilja sig mellan delarna som inte skrapats? Har några nya arter att ha dykt upp på plattan som inte fanns på den förut?
Det finns inga sjöpungar kvar. De orange mossdjurskolonierna av Cryptosula pallasiana har vuxit till. På den avskrapade ytan till vänster sitter flera små japanska jätteostron och vita trekantsmaskar. Största delen av ytan ser grå ut av mossdjurskolonier.På snöret sitter små groddplantor av sargssosnärjaPå översidan av plattan växer det många arter av rödalger. Hälften är renskrapad så att nya arter kan etablera sig.
En fundering som jag fick är vad som kommer att hända om groddplantorna till Sargassosnärja (Sargassum muticum) överlever och växer till stora plantor nästa sommar. De kommer nog att täcka hela plattan och tynga ner den. Det växte minst tre arter av rödalger på plattan, ullsläke, Ceramium tenuicorne, någon art av Polysiphonia spp. och gaffeldun, Callithamnion corymbosum. Plattan börjar bli riktigt artrik med fyra arter av makroalger och sju ryggradslösa djurarter. Totalt 10 makroskopiska fastsittande arter och många, många fler mikroskopiska arter. Ett helt lite ekosystem.
Plattan åkte ner i vattnet igen. Och nu finns det nya delar som är tomma och lediga för arter att etablera sig på både på ovansidan och undersidan. Nästa koll blir antagligen efter nyår om inte det ligger tjock is i hamnen.
Ett gytter av kolonibildande sjöpungar och mossdjur.
November kan vara mörk och lite tråkig men det finns så mycket vackert att se, både under ytan och iland spolat på stranden. Eller kanske göra ett besök en regnig dag på något av våra många fina akvarier. Som en inspiration vill vi bjuda på ett litet bild-potpurri från Östersjön och Västerhavet, fyllt av sprakande färger, spännande former och mönster!
Havssallat och karragenalg på stranden vid lågvattenHavstulpaner, strandsnäckor och ett japanskt jätteostron.Sjöpungar på en blåmussla fotat i Öresundsakvariet.Öronmanet med sågtång i bakgrunden.
Varsågod! Nästa potpurri kommer att handla om sommarminnen!
Förstår du inte vad titeln på inlägget betyder? Det är du säkert inte ensam om. Vi börjar reda i det. Klynnebändel är det något knäviga svenska trivialnamnet på brunalgen Dictyota dicotoma, och den har jag äntligen fått se!
Jag var ute och dök med Dyk-Leif på Väderöarna i veckan. Strålande sol, svalkande vind och varmt i vattnet. Kan det bli bättre? Ja, det kunde det såklart! För så fort jag hoppade i vattnet på första dyket tjoade jag till högt av glädje. Klynnebändel!! Och inte bara en, utan en tät skog! Hundratals, ja tusentals tottar vajade på 7-8 meters djup, bland stortare, Laminaria hyperborea, ektång, Halidrys siliqulosus, och styvt kärringhår, Desmarestia aculeata. Oj vilken lycka!
Dictyota dichotomaDictyota dichotomaDe växer mest som epifyt, men även på klippan.Ett enormt fält av klynnebändel breder ut sig.
Klynnebändel är rödlistas som VU- sårbar. Men här ute verkar det inte vara något den bryr sig om. Kul närdet felar åt rätt håll för en gång skull. Givetvis samlade jag in några exemplar till mitt herbarium.
I vattnet innan pressning ser man hur snyggt dikotomt grenad algen är.
Det är alltid härligt att dyka ute på Väderöarna. Här finns fantastiska klippformationer under vattnet som är täckta av täta algskogar, havsnejlikor, svampdjur eller koralldjur av olika arter. Vi såg otroligt mycket av fisken blågylta. Både de klarblå hanarna och de orange honorna med sina svart-vita ränder längs ryggen simmade runt oss och letade efter mat bland algerna på bergväggen.
Den blåa hanen hos blågylta kallas blåstråleBranta väggar fyllda av livFrodiga skogar av stortareDen knivskarpa gränsen visar var ljuset tar slut. Där slutar rödalgerna och havsnejlikorna tar över.
Lunchen intogs på ett skär och gav möjlighet till lite mellan-dyken snorkling, där jag kunde beundra frodiga bestånd av blandade brunalger: Spiraltång, Fucus spiralis, blåstång, Fucus vesiculosus, knöltång, Ascophyllum nodosum, sågtång, Fucus serratus, skräppetare, Saccharina latissima, fingertare, Laminaria digitata, sudare, Chorda filum, och sargassosnärja, Sargassum muticum.
Hur många arter av brunalger kan DU se på bilden? Härlig snorkling!
Som avslutning på andra dyket fick vi oväntat besök på säkerhetsstoppet. Mitt bland ektången kom en plattmask dansande emot oss. Fram med kameran, filma och fotografera! Men vad var det för en plattmask? Jag gick förbryllat igenom de arter jag kan av plattmaskar (skamligt få) och kunde inte hitta något namn som passade. Otroligt irriternade!
Tur då att jag känner Sveriges bästa experter på nakensnäckor, som även kan en hel del om plattmaskar. Anders Salesjö, Klas Malmberg och Kennet Lundin hade nämligen också stött på plattmsken, som tydligen förekommit i större mängder ute kring Väderöarna. Med gemensamma insatser hade de kommit fram till att det med största sannorlikhet var Pseudoceros maximus. Arten har inget svenskt namn eftersom i år är första gången den setts i Sverige. Annars finns den registrerad i Medelhavet. Tjena! Snacka om coolcation. Vi får väl se om den överlever en svensk vinter… Men jättekul att få se den!
Plattmasken Pseudoceros maximus, ny art för Sverige i år, eller bara på tillfälligt besök?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste nog dyka på Väderöarna snart igen.
Tjocka tångvallar på stranden på Saltö i april 2024.
En av stränderna som jag alltid besöker när vi är på Tjärnö, nära Strömstad är en vik på Saltö där det driver in en massa alger, lite musselskal och annat spännande att kolla på. På långt håll går tångvallen i svarta, bruna, gråa och gulvita toner. Det gulvita är rödalger som tappat sina röda pigment och sitt gröna klorofyll. Tittar man noga går det att känna igen flera arter, som karragenalg, (Chondrus crispus), strax ovanför det vackert blå blåmusselskalet, sen ligger en (Furcellaria lumbricalis), helt överväxt av mossdjuret taggig tångbark (Electra pilosa), så den ser gråluden ut och så ligger det ett ostronskal av Ostrea edulis. Fortsätter du att kolla noga går det att känna igen bruna bitar av sågtång (Fucus serratus) och blekgulvita, släta delar av brunalgen fingertare (Laminaria digitata). De ser lite ut som ogenomskinliga, smutsiga plastbitar.
Blekta rödalger tillsammans med skal av blåmussla och ostron.
Första stället att undersöka närmare är längst bort i hörnet av viken, där det kan ligga kvar alger ute i vattnet. Där går det att göra fina fynd av alger till herbariet, även om det inte går att säga från vilket djup de växt. Det mest intressanta fyndet denna gång var rödalgen ribbeblad, Delesseria sanguinea, där sanguis är det latinska ordet för blod. Ribbeblad är en flerårig art och utseendet varierar jättemycket under året. Såhär års har de nya vackert rosaröda bladen börjat växa ut från de gamla tjocka nerverna.
Ett pressat exemplar av ribbeblad där nya blad växer ut från de gamla nerverna.
I en annan vik, som bara ligger 100 m bort, finns det nästan inga alger alls, utan sanden är helt ren. Hittade ett exemplar av brunalgen ostrontjuv, (Colpomenia pelegrina) som var nästan lika stor som ett skal av det europeiska ostronet, (Ostrea edulis). Under de senaste åren har skal av vårt vanliga ostron blivit allt vanligare och det verkar som om de haft några bra somrar och lyckad förökning. Kul att se!
Passande fynd på sandstranden: en ostontjuv tillsammans med ett ostron. Ostrontjuven ser ut lite som en brun badmössa.
Det ligger också lite grenar av knöltång (Ascophyllum nodulosum) med sina stora flytblåsor och många platta, lite knottriga receptakler. De ser ut att vara färdiga att föröka sig ganska snart. Knöltången är den första av våra stora tångarter som förökar sig på våren. Sen kommer den grunt växande spiraltången (Fucus spiralis) och så blåstången. Men de har ett tag kvar tills de vuxit till sig och temperaturen hunnit bli lite högre.
Knöltångsplanta med många förökningstoppar som har drivit iland .
På stranden med de stora tångvallarna hittade jag också denna gång en plastblomma som satt nära ett nytt ljusgrönt blad av baldersbrå och en groddplanta. Tecken på att våren är gång, även om det kommer att dröja ett tag till och säkert kommer både mer snö och frostnätter.
Plastblomma med baldersbråblad i tångvallen. Nu är det vår!
Tångbloggens gästskribent Maria Eggertsen rapporterar från den dunkla mesofotiska zonen, där nya algarter upptäcks hela tiden.
Er algskribent i det här gästavsnittet befinner sig mitt ute i Stilla Havet, på ett forskarutbyte som post doc i Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid Universitetet på Hawai’i. Jag tänkte därför berätta lite kort om vad ”min” forskargrupp arbetar med, och fokus är, som ni redan förstår såklart, alger! Och inte vilka alger som helst, utan djuphavsalger från havets skymningszon. Vissa är helt nya för vetenskapen! Det är främst rödalger det handlar om nere i djupen. Rödalger har en fantastisk förmåga att använda de svagaste solstrålar och tillgodogöra sig energin med hjälp av sina olika superpigment. De kan därför kolonisera även de avlägsnaste platser i havet och trivas på stora djup, där konkurrensen från andra alger är mindre.
Långt ute till havs, där vattnet är oceaniskt klart och sikten inte skyms av en massa partiklar och sediment från land kan man hitta dessa alger på över hundra meters djup. I den mesofotiska zonen (ca 30 – 150 m), dit endast en så pass liten del av solljuset når att där råder evig skymning, finns faktiskt en stor artrikedom. Eftersom det tekniskt sett är ganska oåtkomligt och svårarbetat finns också ett stort antal spännande arter som är helt nya för vetenskapen och bara väntar på att upptäckas!
The Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid University of Hawai’i, lett av professor Alison Sherwood, fokuserar på att kartlägga och beskriva alger från skymningszonen kring de Hawaiianska öarna i Stilla Havet. Här ingår både området kring huvudöarna och den långsträckta nordvästra hawaiiskärgården som ligger i nationalparken Papahānaumokuakea och sträcker sig ca 170 mil väster om huvudöarna. Med hjälp av avancerad teknisk dykning och undervattensrobotar har ett stort antal alger samlats in; mest rödalger, men även en del bruna och gröna har samlats – över 40 procent av skymningslandets alger har hittills visat sig vara antingen nya arter för Hawai’i eller helt nya arter. Tillsammans med sitt team (som i skrivande stund består av doktoranderna Feresa Cabrera och James Fumo och masterstudenterna Kazumi Allsopp och Sophie Paradis) har Alison beskrivit ca 25 nya arter.
Psaromenia laulamaula Halymenia spPsaromenia laulamaula (vänstra bilden) och Halymenia sp (högra bilden), två nyligen beskrivna mesofotiska arter från Hawai’i-öarna (Cabrera et al 2022), båda från 84 m djup. Foton från Sherwood Algal Biodiversity Laboratory, UH.
I den mesofotiska zonen kring hawaiiöarna är vattnet relativt svalt på grund av vattenströmmar från kallare breddgrader, vilket gör att miljön nere på djupet är mer likt det man kan hitta i våra tempererade vatten än i de grundare, solbelysta vattnen kring Hawai’is stränder. Där nere finns flimsiga rödalger, brunalger med små maskrosfrölika strukturer, rosaröda krustalger och ängar av kalkinlagrande grönalger som bildar habitat för många andra djur, som har hittats så långt ner som till 200 m. Helt otroligt och galet spännande! Arbetet med att kartlägga nya arter fortsätter hela tiden, och man vet aldrig vad dykare och expeditioner kan komma hem med för nya skatter.
Algerna som kommer in till labbet artbestäms med hjälp av molekylära analysmetoder (ofta tittar man på DNA och om det finns skillnader i specifika gener) och morfologiska karaktärer som är unika för just den nya arten. Det är lite svindlande att tänka att vår labbgrupp kan vara de enda på jorden som har tillgång till just den här specifika algen som nu ska artbestämmas!
Leiomenia sp Croisettea kalaukapuaeLeiomenia sp och Croisettea kalaukapuae, två mesofotiska algarter som Sherwood lab arbetar med att beskriva, båda från 84 m. Foto: Sherwood Algal Biodiversity Laboratory, UH.
När det är fastslaget att det är en ny art som ”upptäckts” samarbetar Sherwoods team med till exempel Papahānaumokuakea Native Hawaiian Cultural Working Group för att ge algerna nya, formella vetenskapliga namn med en anknytning i den hawaiianska kulturen och språket. Ett sådant namn är tex Halopeltis nuahilihilia, där nu’a beskriver algens växtform (både en ganska grov förgrening och en spretig, lite trasslig silhuett), hilihili betyder att fläta, och hili står för mörkröd, vilket beskriver den nya artens färg. Vem vet vad som finns mer där ute i djupen, det kan bara tiden utvisa!
För mer information och uppdateringar kring arbetet kikar du såklart in på laboratoriets hemsida.
Det andra Alg-Adventuret blev lite av en detektiv-story där det gällde att leta rätt på vilken av våra många kunniga och tidiga algologer som samlat in algherbariet från västkusten.
För några veckor sedan fick jag möjligheten att komma till Anna Tolstoys garage där hon samlat herbariematerial från Mats Waern och flera andra algologer i Sverige under många år. Det kändes som rena rama julafton många veckor i förväg och gåvan kommer att räcka under lång tid framöver. Det fanns en massa fyllda skåp med algherbarier både från Mats Waern, professor vid Växtbiologiska institutionen på Uppsala universitet och många andra större och mindre samlingar från andra svenska algologer.
Ett skåp fullt av herbariematerial! Oj oj oj vilken skattkista. Även alger som växer på musselskal.
Den första lappen var helt tydlig: ”Att ge det till Mats Waern”, som på nästa lilla handskrivna lapp var Dr. Men sen blev det lite mera knepigt för det finns många i familjen Fries och alla, eller nästan alla, har varit aktiva forskare inom fältet botanik, med fokus på lavar, svampar och alger. Och många heter Carl, Magnus, Elias och Robert i olika kombinationer. Lappen är undertecknad av Magnus Fries, som funderat på att slänga materialet som samlats in av hans far för 124 år sedan. Enda ledtråden var att det på de olika herbariearken från lokaler kring Kristineberg, Lysekil och Bondhålet anges att den som samlat materialet var Magnus Fries far, med initialerna R.F.
Snygg handstil! Handskrivna lappar är kul ledtrådar.
Dags att kolla på Google, dagens utmärkta sökmotor. Det gick enkelt. R.F. visade sig vara Clas Robert Elias Fries också han verksam som botaniker och far till Carl Magnus Elias Fries. Som ett litet sidospår kan nämnas att Robert Fries gifte sig med Nanna Curman, dotter till Carl och Calla Curman, som är väl kända i Lysekil.
Magnus Fries var, som många andra i släkten, botanist och verksam vid växtbiologi i Uppsala samtidigt som Mats Waern och därmed sluts cirkeln. Det är klart att han skickar detta algmaterial till Mats Waern som han kände från en verksamhet vid samma institution. Men som lappen avslöjar var det flera gånger risk för att materialet kunde ha hamnat i papperskorgen, vilket det tursamt nog inte gjorde. Nu finns det åter i tryggt förvar, ett litet herbarium insamlat för 124 år sedan med välbevarade pressade rödalger som ser ut som om de samlats in alldeles nyss.
Fina små ark med pressade rödalger i mycket gott skick.Det kan bli lite grävande i nomenklaturen när det finns gamla kollekt. Vissa arter heter samma medan andra kan ha bytt namn både en eller flera gånger under åren. Dilsea carnosa hette ett tag Dilsea edulis, men här är den insamlad som Sarcophyllis edulis.Rödalg från Bondhålet utanför Lysekil.
De öppnar också för frågor hur artsammansättningen ser ut nu och om det går att hitta Sarcophyllis edulis som nu kallas för Dilsea carnosavid Kristineberg. Troligen har dessa exemplar skrapats upp, för dykning med tuber förekom inte då och jag tror inte heller att herrarna i fråga ägnade sig åt att själva hoppa i vattnet och fridyka. Men i insamlingen ingår också t.ex. grunt växande rödalger och Enteromorpha från Bondhålet som samlats in på sommaren i juni i vattenlinjen 1899. Där kan ju ett litet dopp eller två ha förekommit, om det var varmt i vattnet.
Skulle vara jätteroligt och intressant att göra återbesök på lokalerna till sommaren för att jämföra dåtid med nutid och se hur algsamhället har förändrats över 125 år. I familjen Fries fotspår.
Rödalgen Cystoclonium purpureum, som enkelt känns igen på sina ”grisknorrar” till klängen.
Visst är det härligt att arbeta i strålande sol under klarblå himmel, men idag var det ganska skönt med en ljusgrå mulen himmel under hela dagen.
Expedition Alg- 2023 är i Lysekil för att samla in makroalger till Naturhistoriska Riksmuseet. Under gårdagen samlades ett stort antal arter in, artbestämdes, monterades och pressades. Idag gav vi oss åter ut runt Släggö för att komplettera med några ytterligare arter. Vi passade även på att ta en promenad bort till närbelägna Pinnevik för att samla in de arter som föredrar en mer skyddad miljö.
Lena visar hur blåstången tillväxer med nya grenar och flytblåsor.
Idag var det lättare, eftersom vi nu kunde göra en lista över vad som behövdes. Det är enklare att fokuserat leta efter tio-tolv arter än startläget ”samla allt”. Med lite fokuserat simmande och en gnutta lokalkännedom lyckades jag få tag på samtliga arter jag hade på min lista. Det är praktiskt att ha en liten böjd skrivtavla som går att fästa runt handleden, så den går att ha med under snorklingen.
Återigen var det en fin förmiddag i havet, följt av sortering hemma i köket. Det tar mer än fem gånger så lång tid att gå igenom det man samlat och få i press. Men vi har så roligt att tiden ändå går snabbt.
Lunch eller arbete? Visst ser det läckert ut med en bricka full av alger.
Efter dagens insamling kan vi räkna in 45 arter, och någon eller några få tillkommer imorgon när vi tar den sista påsen i kylen som vi inte mäktade med idag. Vi är mycket nöjda! Trots värmen så ÄR det ju ganska tidigt på säsongen, så flera arter som i augustia är stora och lätta att hitta har ännu inte vuxit mer än bara några centimetrar. Lite underligt är att vi inte hittat två-tre arter som varit mycket vanliga för några år sedan. Det är ju i havet precis som på land, att det varierar mellan åren. Men ändå….det känns lite underligt. Imorgon ska vi flytta lite på oss till en annan plats. Kanske är det bättre förutsättningar där för de arter vi saknar.
Rödalgen Plumaria plumosa är en riktigt tjusig art.
Så till slut var det dags att lägga in dagens skörd i våra växtpressar och städa av köksbordet. Det blev en hel del, eftersom vi gör tre ark per art. Tur att jag har tagit hit min morfars fars dokumentpress i gjutjärn, som en gång stod på Motala Verkstad. Den pressar ihop även den mest svampiga av alger utan problem. Bra, för imorgon hoppas vi såklart på ytterligare fynd.
Idag kan vi få följa med på resor långt bort och fortfarande sitta hemma i lugn och ro utan den långa flygresan och utan att skjuta på dygnet i en massa timmar. Under denna och nästa vecka bjuder vi på Tångbloggen på härliga bilder från Galapagos och Ecuador med huvudstaden Quito.
Inser att jag inte har någon algflora från Galapagos och hittar inte mycket information på nätet heller så det får bli lite gissningar av vilka arter som ligger ihopsamlade på stranden. En är enkel, det är en brunalg, och en bit av en Sargassum spp. med små flytblåsor. Skulle kunna vara Sargassum setifolium, en endemisk art som så många andra. Dess synonym är såklart Sargassum galapagense var. setifolium. Den ligger lägst upp till höger. Under den skulle min gissning vara att det ligger bit av lite trasig Padina spp. också en brunalg. Sen blir det svårt när det gäller de två rödalgerna. Där har jag inget förslag på det större röda bladet och vågar mig inte på med en gissning när det gäller den tätt förgrenade rödalgen heller.
Fyra makroalger fotade i San Cristobal av Nils Kautsky
På klippan nere vid stranden sitter en stor havsleguan som tar det lite lugnt efter att ha varit nere i vattnet och betat av algerna. De ser verkligen ut som urtidsdjur. Fotot från högre upp på klipporna är som en kamouflagebild, där de smälter in mot den grå bakgrunden.
Havsleguaner som solar sig på klipporna. Foton Nils Kautsky
Det finns fler betare av algsamhället t.ex. olika arter av sjöborrar. En art som det verkar finnas en massa av är skifferpenna sjöborre, Eucidaris galapagensis. De är lätta att känna igen på sina kraftiga taggar och kallas för ”pencil sea urchin” på engelska.
Promenad på stranden vid ekvatorn när solen står rakt upp och skuggan är jätteliten. Foto Nils Kautsky
en av stränderna på San Cristobal var hela stranden är full med taggar av skifferpenna sjöborren tillsammans med en hel del skal av olika snäckor och musslor. De blir nog liggande länge utan att brytas ner.
På fotot syns en blandning av skal och många sjöborrtaggar. Till höger en närbild på taggarna och den vita skålsnäckan har en massa gulvita hår i kanten. Foton Nils Kautsky
Som många av de alger vi presenterat i Tångbloggens julkalender 2023 blir julgransalgen vacker som en tavla när den är pressad. Vi vill gärna inspirera till att många av våra läsare samlar och pressar alger under 2023. Och rapporterar in fynden, även alla vanliga arter, till Artportalen.
Vi behöver få alla obserationer. Inte bara ovanliga, sällsynta arter eller nykomna främmande arter. Och om du hittar och pressar en riktigt vacker alg kan det bli en nyårshälsning eller ett födelsedagskort till någon vän.
Vi vill passa på att önska alla våra läsare en vilsam och God Helg!
Det var kul att komma tillbaka till Teneriffa efter fyra år. Det hade hunnit ske en hel del förändringar på land med ännu större och längre motorvägar och en massa fler bananodlingar utmed sluttningarna ner mot havet. Tyvärr gick det lite höga vågor så det var inte lätt att ta sig ut och kolla på algvegetationen. Istället fick det bli strandfynd, men det var inte så dåligt heller.
Bilden visar vågorna vid de naturliga bassänger där jag badade förra gången. Tog istället en promenad bort till en av de närmaste stränderna och hoppades på att det skulle gå att hitta lite kul alger när det var lågvatten tidigt på morgonen. Även här gick det in för stora vågor, tyvärr, men jag hittade en samling bollar som låg kvar i ett hörn.
Bollsamling på stranden nedanför skylten som berättar om allt som finns i vattnet utanför.
Artlistan är riktigt imponerande och det ser lite ut som att man skulle befinna sig i mer tropiska vatten. Det mesta är arter av ryggradslösa djur och fiskar. Men listan är minst sagt sparsmakad när det gäller alger. Det skall finnas grönalger, brunalger och rödalger! Det enda var att jag fick en liten lektion i spanska, alga verde, alga parda och alga roja.
Algzonering nära Playa las Arenas vid lågvatten på Teneriffa.
Algzoneringen är i stort sett som vanligt, men det finns inte alls mycket grönalger. På lite håll syns det att klipporna har en lite grönare ton på toppen och under det syns rödalgsbältet. I den undre delen skiftar färgen lite åt det rosa hållet. Där dominerar korallalgen, Corallina officinalis en rödalg som har kalkinlagringar. Den har vi även här hemma i Sverige.
Det gick att komma ner på stranden vid Playa las Arenas när det var lågvatten på morgonen. På stenarna närmast stranden sitter en blandning av kortväxta alger. Till vänster syns en skålsnäcka, Patella spp.
På en av de närmaste stenarna växter något som såg ut som en kortväxt havssallat, Ulva spp. lite Corallina och några andra kortväxta rödalger som jag inte lyckades artbestämma. På stenarna utanför fanns lite större rödalger, som jag lyckades samla in. De visade sig vara Asparagopsis taxifomis. Den är klassad som världens mest invasiva alg och har ställt till rejält med problem på flera platser den av misstag hamnat på, genom att lifta med människans olika transporter.
Denna alg odlas nu i Sverige för att blanda in i kornas mat och minska kossornas produktion av metangas. Detta har vi skrivit flera gånger om på Tångbloggen. Finns mycket att fundera kring att odla denna främmande art och risker för att den kan spridas till svenska havsområden. Men också hur kossornas magmältning kan påverkas och eventuellt skadas av att bakteriefloran påverkas av Asparagopsis taxiformis i fodret.
Lyckades också med att plocka upp en sten täckt med vacker korallalg och en väl kamouflerad liten krabba (se pilen). Den sitter strax nedanför den lilla kudden med grönalger.
Eftersom det var lågvatten gick det ganska lätt att plocka ihop flera olika snäckarter och några små glasbitar och stenar som slipats av genom att rulla runt i sanden. Jag hittade minst 7-8 arter av snäckor. Av skålsnäckor förekom både en plattare och en mer kupad. Måste ta och lära mig mer om snäckor – skulle kanske kunna bli ett nyårslöfte? Vid den vita pilen syns ett skal av en sjöborre och till höger om det ett skal av snäckan Gibbula spp. Tänk så mycket härliga turer och vad mycket som finns att kolla på under en kort strandpromenad vid lågvatten. Ser fram emot nya äventyr och fynd!
Tångbloggen 