Fångsten av djur i en blåstångsruska. Bra att ha en extra skål och sil.
De i stort sett isfria vintrarna stora delar av Egentliga Östersjöns kustområden har fortsatt och resulterat i en tidig uppvärmning av vattnet precis som tidigare år. Det betyder att blåstången ännu ett år har hunnit växa till och utveckla det första förökningstillfället tidigare än för 30 år sedan. Det som komplicerar att förutspå när det första stora utsläppet sker beror inte bara på vattentemperaturen utan också på när fullmånen och nymånen infaller.
Fotot är från fullmånen den 12 maj när blåstången hunnit bli mogen hemma vid min brygga i Räfsnäs på Rådmansö i norra Stockholms skärgård.
När blåstången i norra Stockholms skärgård precis mognat i början av maj hade redan de första rapporterna om mogen blåstång kommit in från södra kusten i Öresund. Detaljer finns i Algforskarsommar 2025 rapport 4.
Typisk höstförökande blåstång med förökningstoppar strax ovanför flytblåsorna. Foto: Sam PetersonTydliga oogon i en honplanta som fotograferats i november av Sam Peterson vid Revhaken, Åhus.
Fick just en rapport från Revhaken, Åhus om att det såhär i början av november fortfarande är runt 10 0C i vattnet och den höstförökande formen av blåstång hade fullt med fina mogna förökningstoppar. Studier genomförda i Kalmarsund tyder på att det inte bara är mildare vintrar och vårar utan också att vattentemperaturen är högre på senhösten jämfört med mitten av 1900-talet.
Figuren visar skillnaden i tidsperiod när sommar- och höstförökande blåstång har sina utsläpp av ägg och spermier. Titta speciellt på temperaturkurvan från 1992. Mycket kallare i vattnet än i år.
Detta väcker många frågor kring vad som händer inte bara om blåstångens förökningstid förflyttas utan hur andra arter som grönslick, Cladophora glomerataoch trådslick, Pylaiella littoralis påverkas och om också deras tillväxtperioder förändras. Och vad händer med betande snäckor som båtsnäcka, Theodoxus fluvatilis?
Blåstången omgiven av grönslick i juli -augusti.Betande båtsnäckor som kan äta små tånggroddplantor.
Kommer dessa arter också att förändra sin reproduktionstid? Kommer snäckorna hinna lägga mer samlingar med äggsäckar och därmed öka i antal? Lite som observationen förra året, när vi såg att tångmärlor kan hinna med två generationer. Helt klart finns det behov av fortsatta studier kring vad som händer utmed våra stränder. En intressant möjlighet är att jämföra förändringar på en plats med hur det sett ut där för många år sedan. Eller som att i Algforskarsommar samla in information om olika arter i tångskogen och även mäta blåstångens mognad och förökning.
Detta är Algforskarsommarprojektets sista rapport 2025. Vi passa på att tacka för alla bidrag som kommit in. Ett särskilt tack för alla bidrag från Naturum och naturskolor som rapporterar från sina stränder. I år har vi också fått in rapporter från Pargas, lite söder om Åbo i Finland och från Ösel i Estland. Det är jätteroligt och vi hoppas att Algforskarsommar kommer att spridas vidare runt Östersjön. Lite extra roligt är att det kommer in frågor från många olika håll till Tångbloggen. Vi försöker alltid svara eller så skickar vi vidare frågan till andra kunniga personer i ämnet. Några exempel är frågor om algblomningar i någon vik i Stockholms eller Trosa skärgård och elever på gymnasiet som vill diskutera sina projekt. För några veckor sedan berättade vi om tre arkitektstudenter på KTH som ritade ett spännande lite hus på Nämdö format för möten och undersökningar livet under ytan i den närmaste viken. Så mycket roligt!
Ett gott slut på Tångforskarsommar 2025 önskar vi från Tångbloggen!
Det har varit en varm sommar igen och den ser ut att fortsätta ett tag till. Det är fortfarande riktigt varmt i vattnet. Tog en simtur vid min brygga i Räfsnäs i helgen och vattentemperaturen var 15,2 0C. Helt okej att ligga i en stund och kolla på vad som växte på badstegen och bryggpelaren. Vattenståndet varier och denna vecka lovar SMHI högtryck och solsken. Passar fint för en sista studie av djurlivet i några blåstångsruskor. Många tångruskor ser alldeles lurviga ut. Det beror på att den fintrådiga brunalgen, smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceusväxer på grenarna. Smalskägg är en ettårig alg som kommer att vissna och ramla av senare under hösten.
På nedersta stegen växer det stora tångplantorTångplantor täckta med smalskägg.
På stenar och i vattenlinjen håller grönslick (Cladophoraglomerata)på att vissna och lossna. Även detta ett tydligt tecken på att hösten har startat också i havet. Samtidigt går det ganska lätt att hitta arter av tarmalg (Ulvaintestinalis) som har en lite senare period av tillväxt, vilket gör att många stenar ser vacker gröna ut.
Många stenar som ligger grunt är täckta med snyggt gröna tarmalger.
Det har redan drivit iland ganska mycket blåstång och vattenväxter på stränderna. Lite olika artsammansättning beroende på vad som dominerar på botten utanför. Som på dessa två stränder som ligger nära varandra på Riddersholms naturreservat, Rådmansö i norra delen av Stockholms skärgård.
Det har redan kommit iland stora mängder av blåstång i tångvallarna på RiddersholmVackra tofsar av ullsläke Ceramiumtenuicorne ligger i tångvallen.Vallen här domineras istället av vattenväxterMycket slingor, gäddnate och ålgräs Tångplantan var full med dammsnäckor, båtsnäckor och två små simpor som bara var 4-5 cm långa.
Vi hoppas få in många fler rapporter under de kommande veckorna. Blir det lugnt och soligt väder är en utflykt till stranden toppen. Känns det lite för kallt att bada så passa på att göra strandfynd istället. Känns det lite osäkert på vilka arter Du kan hitta är ett tips att skaffa ”Växter och djur i Östersjön” från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Där finns det bilder och korta beskrivningar på vanliga alger, vattenväxter och många smådjur som kan driva in med tången till tångvallen.
Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år.
Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.
Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse, publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats.
”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand”
Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar.
När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.
Wenner Gren skrapans syns bra innan skogen vuxit till vid stranden.Här strömmande avloppsvattnet in i Brunnsviken från Solna. En läns ligger utanför och samlar in det grövsta skräpet.
Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.
Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade. Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.
Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.
Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten.
Gäller att vara försiktig när man suger upp lösningen.…och sen tillsätta rätt mängd till planktonprovet!
Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.
Det var så roligt att stå vid Brunnsvikens strand igen och berätta om hur mycket bättre miljön blivit..Visst blommar det av cyanobakterier fortfarande, men vattnet är mycket klarare och renare.
Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.
Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist.
En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken.
Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.
Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.
Detta inlägg på Tångbloggen får ses som en teaser. I nästa vecka kommer vi från Östersjöcentrum att göra en tur till Brunnsviken och berätta om hur den precis som Östersjön gått igenom olika stadier, från insjö till öppet hav under årtusendenas gång. Inför denna vandring utmed stränderna var det dags att göra ett eget besök till viken av Östersjön där jag genomförde mina doktorandstudier under 1970-talet.
Fram till 1969 släpptes Solna stads avloppsvatten orenat ut i Brunnsviken. Min doktoranduppgift var att undersöka hur denna lilla vik av Östersjön återhämtade sig efter att detta hade upphört. Och visst blev det bättre. Till exempel ökade siktdjupet från ynka 2 decimeter till 2 meter. Men mer om detta efter att vi gjort vår tur den 20 augusti.
Visst har jag varit nere vid Brunnsviken ibland under årens gång efter att avhandlingen var klar för 46 år sedan. Men jag har inte direkt kollat på hur algblomningen sett ut, vilka cyanobakterier som ingått i blomningen eller om siktdjupet ökat och vattnet blivit klarare så att rotade vattenväxter kunnat etablerat sig utanför vassarna. Så nu var det hög tid att undersöka läget.
Solen gassade och jag var glad när jag kom fram till en brygga och kunde håva in en ganska kraftig blomning av cyanobakterien Dolichospermum lemmermanni, på svenska kallad rosettvattenblom. Den bildar små, små gröna kulor i vattnet som går att se för blotta ögat. Det är en sötvattensart som tål att växa till och föröka sig i Brunnsvikens bräckta vatten. Det fanns också enstaka raka buntar av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, i provet. Det är också en cyanobakterie som är vanlig i blomningarna i Stockholms skärgård.
Fotografiet visar klumparna av rosettvattenblom som delvis håller på att gå sönder i småbitar. Både rosettvattenblom och knippvattenblom går att se i ett vattenprov utan förstoring.
På botten skymtade långa plantor av ålnate, Potamogeton perfoliatus, axslinga, Myriophyllum spicatumoch i kanten utanför vassen hittade jag både hornsärv, Ceratophyllum demersumoch korsandmat, Lemna trisulca, alla arter som hör hemma i näringsrika vatten men som inte förekom i det riktigt grumliga vattnet när jag började mina studier för länge sedan. Dagens överraskning för min del var ett par skott av havsnajas, Najas marinasom lossnat från botten och drivit in till stranden. Den växer i bräckt vatten på gyttjig botten skyddade strandvassar och laguner. Med var växer de nu? Någonstans inne i vassen som finns i ett smalt band utmed stora delar av stränderna?
Efter rundvandringen den 20 augusti kommer vi att berätta mer om utvecklingen i Brunnsviken. Allt från öppnandet av Ålkistan 1863, stoppat utsläpp av orenat avloppsvatten och andra åtgärder som gjorts för att förbättra tillståndet i Brunnsviken.
Kartan visar var Trälhavet ligger och den viktiga lokalen Lerviks udde är markerad med en röd prick i del C.
Vi har tidigare berättat om försök att plantera in blåstång både i områden där den försvunnit och för att snabba på etableringen av tång på konstgjorda stenrev. Nu vill vi passa på att berätta om vår studie i Trälhavet i Stockholms skärgård. Där har förbättrad avloppsrening resulterat i klarare och renare vatten, större siktdjup och möjligheter för blåstång att vandra in naturligt. Det har tagit lite tid, både för blåstången att komma tillbaka och för oss att kunna få artikeln publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Studien baseras på två äldre insamlingar av herbariematerial av blåstångsplantor med sin naturliga påväxt och ett antal nya insamlingar från samma lokaler. Lite av ett detektivarbete som nu är publicerat. De äldsta insamlingarna förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala och övrigt material förvaras av mig på institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.
Genom undersökningar av herbarierna kunde vi visa att övergödningen från Stockholm, där orenat avloppsvatten spridits ut i skärgården under lång tid, resulterade i att den innersta gränsen för blåstång flyttade längre och längre ut. Under 1970- och 80-talet gjordes stora insatser för att rena vattnet och vid återbesök 2020 är nu tången tillbaka långt in i Trälhavet. Våra resultat visar att när vi gör åtgärder som minskar tillförseln av näring i ett skärgårdsområde kan blåstången komma tillbaka av sig själv.
En nyckellokal för studien av herbariematerialet är Lerviks udde (markerad med en röd prick på kartan) där vi hittat pressade tångplantor från 1885, 1968, 1990, 2001 och 2020. Varje herbarieark kan berätta mycket om hur miljön var både vid insamlingsdatumet och hur tillståndet i miljön har varit flera år bakåt i tiden. En intressant observation av plantorna från 2020 är att de är klart mycket större och äldre än de mindre plantorna som fanns på samma plats 1968 och 1990. Det betyder att förhållandena nu är mer gynnsamma för tångens tillväxt och överlevnad än under 1970 – 1990-talet.
Den förbättrade vattenkvalitén med minskande näringshalt och ökat siktdjup avspeglar sig i att mängden påväxt minskar, men också i att artsammansättningen förändras beroende på miljöförhållanden. Vi ser även introduktioner av nya arter.
Efter att ha undersökt täckningsgraden på detta stora material från gamla och nyare herbarier inser jag att det finns så mycket spännande att hitta i våra museer. Och att det är jätteviktigt att göra nya insamlingar på samma platser. Även om detta sker med större mellanrum kommer de att kunna användas i framtiden som arkiv över miljögifter som vi inte kände till med metoder som inte var utvecklade idag. Visst är det en fascinerande tanke!
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
I veckan var det full fart kring det nya stenrevet på Riddersholm, i Norrtälje. Nu skulle det placeras ut blåstång lagom till årets första förökningstillfälle – vid fullmånen på lördagen den 3 juni.
Skärgårdsstiftelsen, Sportfiskarna, folk från Världsnaturfonden, Östersjöns hus på Skansen och Sveriges Vattenekologer samlades på mötesplatsen på stranden. När jag kom fram strax före kl. 10 så fanns redan media och närmare 30 personer på plats. Under våren har det varit en lång period med lågvatten så en liten bit av revet som placerades ut i november har stuckit upp över ytan. Efter en lite stund kom dykarna från Vattenekologerna in med sin båt, och några som snorklat för att skrapat bort fintrådiga alger från stenarna kom också in för att värma sig i solen ett tag. Steg ett för att få en snabb etablering av blåstång på revet var avklarat.
Dykarna kommer tillbaka efter att ha rensat stenar på revet.
Nu var det dags att starta fler av momenten. Som tur var fanns det många händer. Några knöt på flöten, gjorda av flaskor av lite olika modeller, på stenar som samlats in på stranden. Andra började med att knyta ihop små buntar med insamlade blåstångsgrenar som var fulla med förökningstoppar, efter en genomgång av Susanne Qvarfordt från Sveriges Vattenekologer.
Flöten av plastflaskor knutna på stenar.
Uppgiften gick ut på att ta små grenar från olika plantor som dykarna samlat in och knyta ihop dem till emed tandtråd. Allt gick snabbt och enkelt när vi var så många hjälpande händer.
Massor med klara tångknippen – minst 50 stycken!
För att minska risken för att tången skulle torka så flyttades bordet till skuggan. Knippena fick sedan ligga i en plastback i strandkanten och svalkas i vattnet tills allt var klart.
Nu var det dags att knyta på tångknippena på flötena så att de var färdiga att transporteras ut till revet.
Sussi visar hur det kommer att se ut i vattnet. Det gäller att kila in stenen i revet så att den inte guppar iväg om det blir vågor.
Tack vare alla hjälpsamma deltagare tog det hela runt 6 timmar på plats . Vi fick också en mycket god pastasallad att stärka oss med tillsammans med bullar och kaffe. Nu är det bara att vänta och se hur väl de utplacerade blåstångsplantorna kan föröka och sprida sig. Första kollen blir nog till hösten.
Vi på Tångbloggen kommer självfallet att rapportera om vad som händer. Vi väntar även på medias rapporter från projektet som vi skall försöka hinna länka till när de dyker upp. Först ut var Norrtälje Tidning som du kan läsa här. Det finns även ett trevligt reportage på SVT Nyheter
Glada och nöjda dykare tillsammans med skepparen efter en dags arbete i vattnet.
Det blir allt fler som gör som Jonathan Lind på hösten och tar sin skottkärra till stranden för att samla in ilandspolad tång och ålgräs från tångvallen.
En tångvall från norra Stockholms skärgård
Materialet är en blandning av det som växer utanför i havet och kan bestå av mest blåstång, Fucus vesiculosus, som på många stränder i Stockholms skärgård eller en blandning av ålgräs och blåstång som på sandiga stränder på Öland.
På bilden nedan ser vi en stor och artrik tångvall där den mörkare blåstången har en tydlig, klargrön inblandning av ålgräs. Det påminner lite om grön spaghetti. Den här fina vallen ligger på Öland.
Tångvall på Öland Foto: Robert Kautsky
Utmed vissa stränder på Öland kan materialet i tångvallen domineras av en blandning av tång och rödalger. Det kan du ofta känna lite på doften…
Ölands ostkust har en vall dominerad av rödalger.
På bilden syns att det fortfarande ligger mycket lösa rödalger och flyter i vattnet som inte drivit iland ännu.
Beroende på innehåll blir tångvallen bättre eller sämre som gödningsmedel i trädgården. Blåstång och rödalger ger den bästa gödningen medan ålgräs, Zostera marina innehåller mindre mängder fosfor och kväve.
I många kommuner städas stränderna årligen från tångvallar inför badsäsongen. Här borde det finnas möjligheter att få till ett lokalt nyttjande genom att personer som Jonathan Lind samlar upp och transporterar bort tången, samtidigt som han slipper köpa gödsel till sina odlingar. I länken ovan får du följa med Jonathan på tånginsamling och se hur han nyttjar den i sin trädgård.
Men vad gäller egentligen? Är det tillåtet att hämta tångmaterial på stranden? Är det ok om jag bara hämtar några kassar, några skottkärror eller samlar och rensar en hel strandremsa?
Förr i världen var detta en viktig resurs, som så mycket annat tillhörde markägaren. Men tiderna ändrades. Tångvallens värde försvann ur minnet och det var det ingen som brydde sig om denna resurs fram till nyligen, när intresset för att minska tillförsel av näring till Östersjön blivit högaktuell samtidigt som kostanden för konstgödsel blivit allt dyrare.
Men enligt Naturvårdsverket är det inte tillåtet att ta hur mycket tång som helst från stränderna. För det som fortfarande gäller är en 131 år gammal dom som fastställer hur tång från stranden får användas. I en dom i Högsta domstolen 1891, fick en person böta 10 kr för att han olovligt samlat tång från någon annans mark till sina odlingar. Samma sak gäller fortfarande – vill man hämta lassvis med tång är det bäst att tala med markägaren först. Det som förr i tiden hade stor ekonomisk betydelse för jordbruket, och som sedan bara vara till besvär under nästan100 år, håller nu på att få tillbaka sitt värde och ses som en resurs igen.
Det finns ytterligare en viktig aspekt och det är att tångvallen är ett skyddat habitat och viktigt för både växt- och djurliv. Framöver kan det behövas en planering för hur denna resurs kan användas och hur mycket av tångvallar som bör skyddas utmed kusten. Samtidigt som många stränder fortsatt kommer att behöva städas inför badsäsongen. Och det som samlas in från badstränder kan antingen komposteras och användas som gödning eller kanske göras om till biobränsle.
Tång alltmer populärt som odlad gröda
Utöver att använda det som ligger i tångvallar på stränderna ökar även intresset mer och mer för att odla grönalger och tarearter i svenska vatten för konsumtion.
Idag finns några mindre odlingar av tare på svenska västkusten. Arten som främst odlas heter skräppetare, Saccharina latissima, men kallas i folkmun för sockertare för det låter lite godare. Det finns många användningsområden av alger, som t.ex. till djurfoder och mat. Idag klassas bl.a. tare och tång som livsmedel berättar Barbro Kollander, kemist på Livsmedelsverket i ett inslag från nyheterna, men det finns inga gränsvärden för hur mycket man kan äta. Både skräppetare och blåstång kan innehålla höga halter av jod och tungmetaller beroende på var de har växt. Personer med jodbrist, barn och gravida hör till de som kan vara extra utsatt för risker om de äter tång enligt Livsmedelsverket. Vi läser med glädje att Barbro ingår i ett internationellt forskningsprojekt som fokuserar på alger och tång som mänsklig föda. Det var på tiden!
Det börjar bli lite svalare i vattnet. Vid min brygga i Räfsnäs, nära Kapellskär på Rådmansö var det drygt 16 0C i helgen. Vattenståndet kommer säkert att öka senare under hösten och vara som högst under vintern. Så nu är det nog snart sista chansen att kolla på djurlivet i blåstången om du inte vill bli blöt och frysa i det allt kallare vattnet. Men det är ett högtryck på gång över Östersjön, vilket innebär att det just nu och den kommande veckan kommer att vara lågt vattenstånd. Då blir det lättare att komma åt blåstångsplantorna. Med gå ändå så långt ut i vattnet att de är helt under ytan, för annars har många av kräftdjuren simmat sin väg.
De grundast sittande tångplantorna får lite regndroppar på sig dessutom.
Proverna från tångruskorna vid min brygga är fulla med smådjur. Det ser ut att ha varit en bra rekrytering av tångmärlor, tånggråsuggor och även av både båtsnäckor och ovala dammsnäckor. Fjädermygglarver finns det också gott om och en och annan småspigg ramlade ur tången när jag skakade den.
Nu börjar tånggråsuggorna bli både stora och mångaSmåspigg med sina nio tydliga taggar på ryggen
Blåstångsplantor kan ha ganska mycket påväxt på de äldre delarna av olika arter av alger, mossdjur och havstulpaner. Detta är delar som inte längre växer eller har ett skyddande slem för att minska etablering av sporer och larver. Så det skadar inte tångplantan nämnvärt. Däremot är årets nya skott, där huvuddelen av produktionen sker, fortfarande rena och utan påväxt.
Tångplanta med flera olika långa grenar. Nere vid fästet sitter kommande års grenar när de största ramlar avPilen visar på det lilla hålet där ullsläke fastnat med en spor. Det sitter också en betande båtsnäcka på tången.
Den första arten som brukar dyka upp såhär på hösten är ullsläke, Ceramium tenuicorne, en rödalg. Den sätter sig gärna vid flytblåsorna som ju växte ut i maj för sådär 3 månader sedan. Tittar man riktigt noga går det att se att de ofta växer ut ifrån en gammal hårgrop, där håren försvunnit och det nu finns en perfekt lagom stor grop för en spor att fästa sig i.
Den vanligaste frågan som vi fått in de senaste veckorna kommer från Stockholms skärgård och handlar om vad det beror på att det driver in så mycket tång till stränderna. Flera skriver att de aldrig sett så mycket tång tidigare. Och är det ett positivt eller negativt tecken på tillståndet i skärgården?
Massor med tång har samlats utanför vassen. Det mesta är gamla grenar som håller på att brytas ner.
Orsaken är att det finns mer tång än tidigare och hänger ihop med att vintrarna inte är så långa och kalla längre. Det bildas inte lika mycket tjocka isar som skrapar bort den grunt växande blåstången när islossningen sker. Och dessutom har vår bättre rening av avloppsvatten gjort att vattnet blivit klarare och ljuset kan nå längre ner i vattenmassan. Ljuset räcker till för blåstången att växa ner till 6 – 8 meter i många områden. Nästan lika djupt som på 1940-50-talet, innan vi började släppa ut orenat avloppsvatten från alla vattenklosetter.
Det är en naturlig process att de största och äldsta grenarna av blåstång som har många förökningstoppar delvis vissnar, lossnar och driver iväg till någon skyddad vik. Finns det inga större föroreningskällor som en båthamn eller utsläpp från en industri eller reningsverk i närheten är det bara att samla och kompostera. Utmärkt att gödsla potatisodlingen med nästa år.
Tillbaka till lågvattenperioden som kommer att vara i minst en vecka enligt prognosen. Den 3e september när fotot togs i Riddersholm var vattenståndet ca 10 cm under medelvattenstånd. Mycket av den grunt växande blåstången låg nästan helt torrlagd. Den 9e september anges i SMHI:s prognos att vattenståndet kommer att minska med ytterligare 10 cm, till -20 cm eller ännu mer. Fortsätter det att vara långa perioder med lågvatten kan det innebära att den riktigt grunt växande blåstången vissnar och dör. Vår blåstång i Östersjön är anpassad till ett liv under ytan och har tappat förmågan att tåla uttorkning på samma sätt som blåstången på västkusten.
Den översta tången håller på att torka in. Sjunker vattenståndet ytterligare 10 cm och den blir liggande ovanför vattnet i en vecka kommer nog stora delar att dö. Och såhär ser det ut utmed stora delar av den svenska östersjökusten.
Så skulle det bli vanligare med långa perioder med högtryck och lågvatten i början av hösten och inte bara på våren kan det kanske minska bestånden av de allra grundast levande blåstångsplantorna. Resultatet kanske kommer att likna det som kalla vintrar gjorde förr, genom att skrapa bort de grunt levande plantorna. Men i framtiden kanske det istället är risken för uttorkning under lågvattenperioder som skadar den grunt växande blåstången. Framtiden får utvisa vad som händer.
Hursomhelst vi på Algforskarsommar hoppas på lite fler rapporter från våra tappra algforskare innan hösten gör sitt intåg och vi avslutar projektet för i år.
Under juni och juli månad har vi fått in många rapporter från flitiga Algforskare om livet i tångskogen utmed Östersjöns kust. Här kommer nu en första sammanställning av resultaten från undersökningar av smådjur i tången, Fucus vesiculosus, Östersjön skog under perioden juni-juli 2022. Hittills har det varit en varm sommar och många arter som lever i blåstångsskogen har nog hunnit med att föröka sig och börjat växa sig stora. Det beror förstås på om det finns mycket småfisk, t.ex. spigg som är pigga på att äta av allt som bjuds på inne ibland tångens grenar.
Rapporter från Blekinge i mitten av juni vid Torkö visar på ett rikt djurliv i tången av tångmärlor och tånggråsuggor. Intressant är förekomsten av tångräkor som var ganska vanliga här. Det finns en nya främmande art av tångräka, elegant tångräka, Palemon elegans. Detta rapporterade vi om i Algforskarsommar rapport 5, vecka 27.
Foto av Clas Karlsson med två båtsnäckor och en dagsländelarv. Från Torkö, i Blekinge skärgård.
Nästa rapport är från Hölö, 12 juni, Stavsnäs i Värmdö kommun. Här hade tångruskorna den högsta artrikedomen av inkomna rapporter, totalt 6 olika arter/släkten. Som på många platser dominerade tångmärlor (Gammarus spp) ca 30 st. Det fanns också relativt många nattsländelarver, från släktet Trichoptera.
Tånggråsugga Idotea baltica till vänster och nattsländelarv till höger
Ovan finns ett foto på en nattsländelarv tillsammans med en tånggråsugga som jag fotograferat vid min brygga i Räfsnäs, Norrtälje i maj i början av sommaren.
Många rapportörer skriver även att det finns gott om båtsnäckor (Theodoxus fluviatilis) i tångruskorna. Rekordet kommer från Aspö, utanför Värmdö i Stockholms skärgård. Där hittade Anna Carin Nyberg hela 90 st båtsnäckor i en 50 cm stor tångruska! Den innehöll också 25 tångmärlor. En toppenfin tångplanta som har kvar lite av sina föröknigstoppar från sommaren.
Foto: Anna Carin Nyberg. En riktigt praktfull blåstångsruska från en ö långt ut i Stockholms skärgård.
Fotograf : Ulrika Jansson Klingberg. Krusig tång från Herräng.
Vi har också fått in flera rapporter bland annat från Singöfjärden, från Herräng i Norrtälje kommun. Just från denna undersökning av blåstång förekom det många små tånggråsuggor. Tångplantan är ganska krusig i formen och har en del extra små utskott. Dessa kan ha uppstått genom att plantan skadats genom betning av tånggråsuggor alt. av slitage eller skador från uttorkning eller frost.
För oss forskare, som tittar väldigt mycket på tång, säger en bild ibland en mängd saker som är jätteintressanta. Vi är extra tacksamma för alla bra foton som deltagarna i Algforskarsommar skickat in.
Provtagningen längst i norr kommer från Långörens naturreservat, Sundsvall den 12 juli. Här dominerade små nyfödda tångmärlor och några enstaka båtsnäckor. Den lilla tångplantan var bara ca 15 cm lång och såg ut som en smaltångsplanta.
Fotograf Tove Gulliksson. Planta från Långörens naturreservat.
Tove Gulliksson gjorde undersökningen och observerade också att tångplantorna ofta hade häxkvastar där plantan skadats på något sätt. På bilden syns att det växer ut en massa små nya skott. Typiskt för smaltång, Fucus radicans. Kännetecken för smaltång är, som namnet anger, att grenarna är klart smalare än hos blåstången.
Smaltångsplanta från Järnäs, nära Umeå. Insamlad i juli 2021.
Jag var på insamlingsresa förra sommaren utmed kusten nära Umeå. Denna smaltångsplanta samlade jag från Järnäsklubb i juni. Typiskt buskigt förgrenad och i just denna planta fanns bara några få båtsnäckor.
Det har också kommit in flera frågor om observationer av stora mängder drivande grönalger och blåstång i vikar i Stockholms skärgård. Rapporterna är från Mörkö, Dalarö och Kilholmen utanför Älgö.
Drivande blåstång i viken vid Uttervik, Trosa skärgårdDrivande alger vid Kilholmen, utanför Älgö
De som skickat in rapporterna tycker att de aldrig sett så stora mängder just i sin lilla vik. Liknade observationer har kommit in under flera år ungefär såhär dags på året. Orsaken kan vara att det idag produceras mer blåstång i skärgården när vi inte har några kraftiga isvintrar som förut skrapade bort den grunt växande blåstången. Att tillförseln av näringen minskat har lett till förbättrat siktdjup och tången kan igen växa på djupare bottnar. Ljuset räcker för tillväxt! Det är alltså ett bra tecken med flytande blåstång.
Grönalger som driver runt nu kommer att försvinna – kastas upp på land eller driva bort – beroende på vind och blåst igen. Prova att röra runt med händerna i grönalgerna, både de som är lösa och de som sitter fast på stenar och klippor nära vattenlinjen. Du kommer se att små bubblor sprids från dem. Det är faktiskt syre som de producerat genom sin fotosyntes. Syre som både djuren i vattnet och vi på land behöver. Det är såklart bara en liten del av den syreproduktion som är livsviktig för oss och för vår andning. Kanske ändå något positivt att tänka på om de drivande algmattorna inte är så trevliga att titta på.
Plockar du upp grönalgerna och tången och lägger på komposten bidrar du dessutom till att ta bort näringsämnen, främst fosfor och kväve, från vattnet och minskar övergödningen i Östersjön till en liten, liten del.
Nu under augusti och september månad hoppas vi att många som är kvar vid kusten eller åker ut på en tur under helgen vill kolla på djurlivet i tången där ni befinner er. Hur ser djurlivet ut nu? Finns det mycket nya små tånggråsuggor och tångmärlor och hur är det med mängden snäckor?
I mina tångruskor vid min brygga, i Räfsnäs nära Kapellskär, kryllar det av små, små ovala dammsnäckor, Ampullaceana balthica. Men det är på en plats väl skyddad från vågor. En bit bort är det båtsnäckor som dominerar, men jag kom bara upp till 40 stycken snäckor per tångruska.
Det är fortfarande varmt i vattnet så vi hoppas på många fler rapporter från alla som vill delta i Algforskarsommar projektet.
Ställ gärna frågor till oss om annat som Du ser i vattnet – vi kommer att svara efter bästa förmåga.
Tångbloggen 