I veckans poddavsnitt pratar vi om restaurering av tare, eller kelp som dessa stora brunalger också kallas. Livscykeln hittar du på bild här, och tidigare inlägg om Green Gravel läser du här. Sen kan du såklart även kika in på Green Gravels hemsida och se vilka länder runt jorden som är med i projektet.
Restaurering av tare på en brant klippvägg i Gullmarsfjorden.
Roligt nog fick jag berätta om Green Gravel på årets marina restaueringskonferns som gick av stapeln uppe i Luleå den 16-17e november. Det var härliga 12 minusgrader och isarna började lägga sig på fjärdarna. Var väldigt sugen på att stanna längre och åka lite långfärdsskriskor, men det får bli en annan gång.
Konferensen anordnades av Länsstyrelsen Norrbotten och det var ett fullspäckat och spännande program, som du kan se här.
Vi fick följa med ut på Gotland och se hur utdikningen orsakat de problem med torka som ön kämpar med idag när det inte finns några stora, svampiga våtmarker som håller kvar regnet. Och vi fick se hur det går för försöket inom Baltic Waters 2030 att odla upp den starkt hotade Östersjötorsken uppe på land och sedan sätta ut den när den blivit lite större. Förhoppningsvis överlever den då något bättre.
I Blekinge hade en havsvik återställts till forna vattenspegel, och kransalger, dessa mellanting mellan alg och växt, visade sig vara mer eller mindre villiga att förlåta människans framfart med muddring.
Vi fick även höra vad som gått bra, och vad som gått mindre bra med försöken att restaurera ålgräs på västkusten. Knepet är tydligen att ålgräset behäver sand eller grus som substrat för att etablera sig ordentligt.
På västkusten har blåmusslorna minskat i antal under senare år. Kristina Svedberg och Patrik Magnestam från 8+ fjordar har försökt sig på en storskalig restaurering av musselbankar genom att sätta ut enorma mängder musslor som blivit över från musselodlare. Det var spännande att se vilka utmaningar de kämpat med.
Ett projekt som vi har skrivit om tidigare här på bloggen var Skärgårdsstiftelsens försök med bojar för att motverka ankringsskador i Stockholms skärgård. Studien visade även att de stora betongfundamenten snabbt hade koloniserats av blåstång. Så trevligt!
Våra finska kollegor berättade om den stora satsning som görs på restaurering i Finland. Vi var många som var både imponerade och avundsjuka på hur enkelt och logiskt de arbetar.
Konferensen avslutades med en rejäl genomgång av Projektet Levande vikar som drivs av BalticWaters2030 och Stockholms universitet. Så för min del var konferensen ett ypperligt tillfälle att träffa många goda vänner och före detta kollegor. Det viktigaste och mest givande var, som alltid, minglet mellan föredragningarna, när man kunde prata och diskutera med alla deltagare. Den balanden mellan lyssna och mingla, hade arrangörerna verkligen fått till bra. Och ett stort tack till Elite Stadshotell som huserade ett 60-tal pratglada virrpannor och såg till att vi fick i oss kaffe, kakor och fantastiskt god mat.
Vår underbara konferencier, Thomas Öberg, satte ihop små fyndiga dikter till flera av föreläsningarna. Det satte verkligen guldkant på upplevelsen.
Innan det började blåsa och snöa både på ost- och västkusten fick jag ett par fina strandpromenader nära Tjärnö marina laboratorium, i Kosterarkipelagen. Vattenståndet var verkligen lågt och sanden låg torrlagd där det annars brukar vara 1 meter djupt vatten.
När jag gick ut på sanden såg jag en massa små gula trubbiga strandsnäckor, Littorina obtusata, krypa runt utanför tångplantorna. Det var kallt i luften bara några grader plus men de höll en hyfsad hastighet. Snäckorna lämnade tydliga spår efter sig i sanden.
En bit bort låg en tjock tångvall – där det mesta av materialet bestod av toppskott med förökningstoppar eller receptakler av sågtång, Fucus serratus som lossnat och drivit iland.
På bilden ovanför syns en närbild på en massa lösryckta sågtångsbitar. Detta är en naturlig process som sker varje år på senhöst och vinter. Nästa år kommer nya grenar att växa ut från de meristem, tillväxtzoner som sitter i toppen på grenspetsar som sitter kvar på den stora plantan.På eftermiddagen blev det en promenad ut till en av stränderna på Saltö, efter att vi plockat lite trattkantareller i skogen.
På sandstranden låg det mycket tomma skal i en smal rand med lite tång. De såg lite annorlunda ut och när jag kom närmare upptäckte jag att det var tomma skal av det vanliga, platta europeiska ostronet, Ostrea edulis.
Jag hittade flera fina skal med tydliga tillväxtzoner. Ostron förökar sig när vattnet blir varmt vid ca 15-20 0C. När jag tittade närmare på skalen såg de flesta ut att vara 3 år gamla, dvs födda på sommaren 2019 eller möjligen 2020. Båda somrarna var ovanligt varma och gynnsamma för ostronen att föröka sig. För markägare, som också äger ostronbanken utanför, bör det finnas gott om ostron att skörda framöver.
Tittar man noga så syns ofta skiftningar i olika nyanser i strandmaterialet. På vissa ställen skiftar det vackert i gulbrunt.
Det blir ännu mera spännande om man tar upp lite i handen och tittar närmare på vad som ger färgen. Det är faktiskt bara små snäckskal som ger skillnaden – de flesta är hela skal men det finns också små skalfragment. Genom vågornas rörelser och att de väger lite olika så samlas de in i långa vågiga band på stranden.
Ett vackert mönster både på håll och riktigt nära. Fick nog ihop minst sex olika arter i denna lilla handfull med skalsand.
I november blev det mer än en intensiv vecka med många intressanta konferenser och möten. Kändes fint som en kompensation efter alla zoom möten under Covid åren.
Det började med ett möte arrangerat av ”Initiativ Utö” där jag blev inbjuden av Thomas Hjelm. Första gången vi träffades och pratade om utbildning på Utö är för närmare 25 år sedan, i samverkan med Askölaboratoriet. Det känns så positivt att det nu finns en våtmarksanläggning och arbetet med att sluta kretsloppet är på full gång.Det finns också en fin hemsida för intresserade besökare som berättar om allt spännande som finns att uppleva på ön under ett besök
Förra veckan startade för min del med två dagar fyllda med ”kunskap, klokskap, kreativitet, kontakter och kalas” i Göteborg och det pedagogiska nätverkets konferens ”Att sprida ringar på vatten”.
Mötet startade med en presentation av min son Robert som berättade om olika projekt som kommit till under årens gång och nu används av bland annat Naturskolor utmed Östersjöns kuster som boken ”Växter och djur i Östersjön”. Denna upplaga är tyvärr slut men det jobbas för fullt med en uppdatering och förhoppningsvis blir den klar tidigt nästa år. Lovar att komma ut med ett meddelande bums här på Tångbloggen när den finns i tryck igen.
På konferensen fick jag möjligheten att presentera projektet ”Algforskarsommar” och de tre uppgifter som ingår i detta medborgarforskningsprojekt som även lämpar sig utmärkt att använda i verksamheten på Naturskolor eller Naturum. Det är Kajsa Tönnesson som är föreståndare för Havsmiljöinstitutet som kollar intresserat på tångplantorna. Det kommer att finnas en länk till dokumentation och inspelningar från konferensen på denna hemsida när den blir klar och annat om nätverket.
Jag passade även på att visa upp olika fynd från Östersjön och vad man kan skapa med dem. Bakom mig på den vita väggen ser ni både ett papper av grönslick (Cladophora glomerata) och en stjärna av pressad tång.
Ett sent kvällståg till Stockholm och så var det dags för svenska havsforskarförenings möte på onsdagen. Igen, en massa spännande föredrag under tre dagar. För mig personligen tycker jag att det är otroligt spännande att DNA-tekniken gör det möjligt att undersöka vad allt ifrån fiskar som strömming och spigg gillar att äta av olika arter av djurplankton, samt vilka arter växtplankton som små små djurplankton t.ex. hoppkräftor och hjuldjur (Rotatorier) äter!
De som presenterade denna spännande forskning var professor Monika Winder tillsammans med Kinlan Jan och Tianshuo Xu alla verksamma på Stockholms universitet, institutionen för ekologi, miljö och botanik.
Och ännu mera fascinerande är att det går att undersöka vilken bakterieflora dessa mikroskopiskt små djur har i sina magar för att på bästa sätt kunna smälta och bryta ner det de äter. Rotatorier (Keratella och Syncheata) som äter mer av dinoflaggelater (Peridinales) visade sig ha en annorlunda och unik sammansättning av bakterier jämfört med den största hoppkräftan, Temora, som mest äter små encelliga cyanobakterier (Synechoccales) och stora trådformiga cyanobakterier, Nostocales.
För att hinna med allt denna vecka smet jag från svenska havsforskarförenings konferens på torsdag eftermiddagen till Skansen på Djurgården och Föreningen Naturfotografernas seminarium om ”Vinnare och förlorare i svensk natur”. Här deltog jag i ett panelsamtal tillsammans med naturfotograf Annette Selldén och moderator Henrik Ekman som handlade tillståndet för gråsäl och tumlare och hur förändligt havet är och den rika variation som finns utmed vår långa kust. Deltagarna fick också höra om Projekt Pilgrimsfalk, och hur läget är med humlor i jordbrukslandskapet och mycket mer. Som avslutning bjöds vi på små snittar och dryck i akvariehallen.
Musselrepet från västkusten var fullt med stora musslor. Det fanns också ett par individer av ostronpest, Crepidula fornicata som satt och snodde maten från musslorna.
Efter att ha träffat många gamla vänner och tidigare studenter avslutades veckorna med en resa till västkusten.
Det var ett riktigt fint lågvatten, -45 cm så det vara bara att gå direkt ner till stranden och plocka japanska jätteostron till middagen. Mums! Nästa inlägg från mig blir ett ”Vykort från Västerhavet i november” en härlig tid för lite strandfynd.
Det gäller att komma ihåg vem som är sporofyt (sporbildande) och gametofyt (gametbildande). Hos skräppetaren är sporofyten det stora blandet och gametofyten mikroskopiskt liten. Det kan du även läsa mer om i vårt inlägg om skräppetare i vår serie Månadens Alg här på Tångbloggen.
Det blir allt fler som gör som Jonathan Lind på hösten och tar sin skottkärra till stranden för att samla in ilandspolad tång och ålgräs från tångvallen.
En tångvall från norra Stockholms skärgård
Materialet är en blandning av det som växer utanför i havet och kan bestå av mest blåstång, Fucus vesiculosus, som på många stränder i Stockholms skärgård eller en blandning av ålgräs och blåstång som på sandiga stränder på Öland.
På bilden nedan ser vi en stor och artrik tångvall där den mörkare blåstången har en tydlig, klargrön inblandning av ålgräs. Det påminner lite om grön spaghetti. Den här fina vallen ligger på Öland.
Tångvall på Öland Foto: Robert Kautsky
Utmed vissa stränder på Öland kan materialet i tångvallen domineras av en blandning av tång och rödalger. Det kan du ofta känna lite på doften…
Ölands ostkust har en vall dominerad av rödalger.
På bilden syns att det fortfarande ligger mycket lösa rödalger och flyter i vattnet som inte drivit iland ännu.
Beroende på innehåll blir tångvallen bättre eller sämre som gödningsmedel i trädgården. Blåstång och rödalger ger den bästa gödningen medan ålgräs, Zostera marina innehåller mindre mängder fosfor och kväve.
I många kommuner städas stränderna årligen från tångvallar inför badsäsongen. Här borde det finnas möjligheter att få till ett lokalt nyttjande genom att personer som Jonathan Lind samlar upp och transporterar bort tången, samtidigt som han slipper köpa gödsel till sina odlingar. I länken ovan får du följa med Jonathan på tånginsamling och se hur han nyttjar den i sin trädgård.
Men vad gäller egentligen? Är det tillåtet att hämta tångmaterial på stranden? Är det ok om jag bara hämtar några kassar, några skottkärror eller samlar och rensar en hel strandremsa?
Förr i världen var detta en viktig resurs, som så mycket annat tillhörde markägaren. Men tiderna ändrades. Tångvallens värde försvann ur minnet och det var det ingen som brydde sig om denna resurs fram till nyligen, när intresset för att minska tillförsel av näring till Östersjön blivit högaktuell samtidigt som kostanden för konstgödsel blivit allt dyrare.
Men enligt Naturvårdsverket är det inte tillåtet att ta hur mycket tång som helst från stränderna. För det som fortfarande gäller är en 131 år gammal dom som fastställer hur tång från stranden får användas. I en dom i Högsta domstolen 1891, fick en person böta 10 kr för att han olovligt samlat tång från någon annans mark till sina odlingar. Samma sak gäller fortfarande – vill man hämta lassvis med tång är det bäst att tala med markägaren först. Det som förr i tiden hade stor ekonomisk betydelse för jordbruket, och som sedan bara vara till besvär under nästan100 år, håller nu på att få tillbaka sitt värde och ses som en resurs igen.
Det finns ytterligare en viktig aspekt och det är att tångvallen är ett skyddat habitat och viktigt för både växt- och djurliv. Framöver kan det behövas en planering för hur denna resurs kan användas och hur mycket av tångvallar som bör skyddas utmed kusten. Samtidigt som många stränder fortsatt kommer att behöva städas inför badsäsongen. Och det som samlas in från badstränder kan antingen komposteras och användas som gödning eller kanske göras om till biobränsle.
Tång alltmer populärt som odlad gröda
Utöver att använda det som ligger i tångvallar på stränderna ökar även intresset mer och mer för att odla grönalger och tarearter i svenska vatten för konsumtion.
Idag finns några mindre odlingar av tare på svenska västkusten. Arten som främst odlas heter skräppetare, Saccharina latissima, men kallas i folkmun för sockertare för det låter lite godare. Det finns många användningsområden av alger, som t.ex. till djurfoder och mat. Idag klassas bl.a. tare och tång som livsmedel berättar Barbro Kollander, kemist på Livsmedelsverket i ett inslag från nyheterna, men det finns inga gränsvärden för hur mycket man kan äta. Både skräppetare och blåstång kan innehålla höga halter av jod och tungmetaller beroende på var de har växt. Personer med jodbrist, barn och gravida hör till de som kan vara extra utsatt för risker om de äter tång enligt Livsmedelsverket. Vi läser med glädje att Barbro ingår i ett internationellt forskningsprojekt som fokuserar på alger och tång som mänsklig föda. Det var på tiden!
Gjorde en fantastiskt vacker promenad i solsken i slutet på oktober. De mesta löven har fallit av och täcker gångstigen så att den blir som ett gyllene band.
När solljuset blir mindre intensivt under hösten avstannar fotosyntesen och klorofyll, det pigment som ger bladen dess gröna färg, börjar brytas ner och försvinner ur löven. Innan bladen fälls har trädet tagit tillvara så mycket av energin som möjligt genom att klorofyllet och en del andra ämnen bryts ner och transporteras inåt i trädet till de övervintrande delarna. De gula och gulröda ämnena som ger löven sina härliga höstfärger finns hela tiden i löven, men syns inte då det gröna klorofyllet tar överhanden. Vissnar bladen på sommaren av torka blir de ju också gula eller bruna.
Härliga höstfärger som syns för att klorofyllet försvinner.
Men hur är det med färgen hos alger på hösten? Tappar blåstången också sin färg och blir gulbrun? Och vad händer med mängden klorofyll? Bryts klorofyllet ner när det blir kallare och mindre ljus i vattnet? Eller händer det omvända, att med mindre ljus så blir grenarna mörkare för att de nu innehåller ännu mer klorofyll för att klara övervintringen?
Såhär ser levande tång ut…..och såhär grön blev den efter ett dopp i kokande vatten.
Resultatet av att hälla kokhett vatten på blåstång ser ni ovanför till höger. Bilderna visar att de ljusaste skotten, som antagligen suttit nära ytan och fått gott om solljus ända fram tills nu, blir ljust gröna. De mörkare skotten blir riktigt mörkt gröna för att de innehåller mer klorofyll. Nu gäller det nämligen för blåstången att övervintra. Det kan bli riktigt mörkt nere i vattnet om isen lägger sig och det dessutom blir snö ovanpå isen. Därför ökar mängden klorofyll i blåstång nu under hösten. Och till våren när ljuset kommer tillbaka är blåstången klar att dra igång tillväxten för fullt så snart vattentemperaturen når tio grader.
Död tång har tappat allt klorofyll. Därför är den brun.
Men vissa delar av tången vissnar och dör. De kommer att brytas ner i vattnet med tiden eller, om de driver i land, i tångvallen. De ser mer brunröda ut och kör man ett test med att koka en bit av dessa, ser vi ingen färgförändring.
Det låg också mycket fintrådiga brun och rödalger drivande i vattnet närmast stranden. Det är en par meter bred zon som är helt täckt med ett lager av flytande alger. De har lossnat från blåstången och klippbotten nu under hösten. Det mesta var de bruna fintrådiga algerna trådslick, Pylaiella littoralis och molnsklick, Ectocarpus siliculosus, och så lite av rödalgen ullsläke, Ceramium tenuicorne, som är en typisk höstart i Östersjön.
Trådslick/molnslick.Ullsläke före (t.v) och efter (t.h) kokning
Både de fintrådiga brunalgerna och ullsläke innehåller klorofyll som kommer fram om man häller kokande vatten på dem. Det sker direkt med trådslick och molnslick men för att få fram klorofyllet, som inte är vattenlösligt, behöver ullsläke kokas ett litet tag. Kanske något att prova till helgen?
November månads alg är mörk havsfjäder, Plumaria plumosa. Det är en vacker och mycket regelbundet fjäderförgrenad rödalg. Den framstår som mörkt röd eftersom hela algens bål är täckt med små barkceller, utom på de allra yttersta grenarna.
Fotot visar en skottspets av mörk havsfjäder i förstoring. Bilden är från den av oss frekvent använda floran Danmarks Havsalger. Centralcellerna, de som utgör själva ”stammen”, är päronformade och från dessa utgår motsatta förgreningar. På fotot syns även ett par kiselalger som växer som påväxt på skottspetsen, ifall någon mikroalgsentusiast läser Tångbloggen.
Mörk havsfjäder är flerårig och förökar sig i våra skandinaviska vatten enbart genom könlösa sporer. Plantorna blir ca 5 -10 cm höga och växer på sten och andra alger från under lågvattenlinjen ner till ca 15 meters djup. Den förekommer i Nordsjön och i Bälthavet och Öresund. Sen blir salthalten för låg inne i Egentliga Östersjön för arten skall klara sig. Den är mycket trevlig att pressa till sitt herbarium eftersom den är så platt, bara man får den i ett plan. Detta var en av de 50 arter som vi hittade i somras på makroalgskursen i Lysekil.
Förra veckan fick jag möjligheten att delta när VA firade sitt 20 års jubileum. Förkortningen VA står för Vetenskap och Allmänhet och är en ideell förening som syftar till att främja dialog, samverkan och öppenhet mellan forskare och allmänhet.
VA ordförande och de som var med och grundade står redo att blåsa ut ljusen på tårtanVAs 20 års-tårta var jättegod.
För mig personligen har det, under alla år som jag ägnat mig åt forskning och undervisning på Stockholms universitet, varit viktigt att också förmedla kunskap om Östersjön och den marina miljön vidare på olika sätt. Det har resulterat i allt möjligt, som att ta fram undervisningsmaterial t.ex. ”Växter och djur i Östersjön – en fälthandbok”, skriva en manual om ”Restaurering av blåstångsamhällen i Östersjön”, driva Tångbloggen mm.
Växter och djur i Östersjön hoppas jag kommer ut i en uppdaterad version snart. Kan beställas på http://www.havet.nu om du är intresserad.
Medborgarforskning om Östersjöns tångskogarTre uppgifter att utföra vid lite olika tider på året. Mönstret på min kaftan kommer från en platta som hängdes ut för att kolla när havstulpanernas larver kommer och sätter sig på våra båtbottnar i Östersjön.
Under minglet på kvällen hittade jag en liten handbok i kommunikation, med tips, råd och inspiration för dig som kommunicerar omställning inom planetens gränser, utgiven av Azote. För den med riktigt skarpa ögon så ligger den till höger på bänken vid den stora handluppen. Den blev liggande, men när jag skulle skriva ihop lite om VAs inspirerande och givande jubileumskväll bläddrade jag igenom den och hittade ett citat av Albert Einstein. Det kändes helt rätt att avsluta med- hur viktig en bild är för att förmedla kunskap och att en bild ofta kan säga mer än tusen ord. Och jag är övertygad om att få titta på levande tång och småkryp i en skål ger en ännu starkare intryck och minne.
Ett uppslag ur den lilla handboken om kommunikation.Många kollade i den stora vita skålen med tång och småkryp. Några passade på att testa på hur tången smakade.
Ju kallare det blir desto mindre aktivitet i vår damm.
Det har hänt en massa i vår damm under sommaren. Många arter har blommat. En som jag inte sett blomma förut är dyblad. Och ett tag var dammen fylld med blommande vattenbläddra, Utricularia vulgaris.
För min del är det inte ofta jag sett dyblad blommaVattenbläddrans blomma är ganska lien men vackert gul.
Utmed kusten har vi fortfarande hösttemperaturer enligt vädersammanställningen på nyheterna men det dröjer nog inte länge innan det blir höst här också. Just nu är tiden när vi har tre årstider samtidigt i vårt avlånga land. Nära kusten håller vattnet kvar temperaturen längre och vi får en fin lång höst.
Bild från TV 4 som gjorts av SMHI.
Andra är såklart våra näckrosor, både gul, vit och röd. Och så har vi en liten miniatyrmosse, med sileshår, tranbär och vattenklöver. Där finns det nu flera stora tranbär som syns mellan transbärsbladen och vitmossa.
De röda näckrosorna är överblommade – kvar finns lite bladSileshår, vattenklöver och vitmossan ger fortfarande färg åt dammenTuvan med tranbärsrevor och några glödande tranbär är fantastisk.
Det är inte heller något fel på djurlivet i och omkring dammen. I morse stod ett rådjur och åt flitigt på persiljan. Under sommaren har de ätit upp blomknopparna av malva och vänderot men när de nu har blommat över och mycket är visset smakar den fint gröna bredbladiga persiljan mums. Nu är den skyddad från mer bete av flera nät som täcker det mesta.
Det är gryning och rådjuret är framme och äter persilja i kanten på dammen bredvid den överblommade solrosen. Det försvann både fröställningar och blad. De är snabba på att mumsa i sig det de gillar.
Det har också blivit långa stunder med att kolla på insekter, snäckor och groddjur.
Stor vattensalamanderVacker trollsländelarv
Men det som kändes jättefint var när jag i augusti räddade två sländor som höll på att drunkna när de missade och hamnade i vattnet. Lyckades fånga upp dom med fingret och höll dom där tills vingarna hunnit torka i solen och de kunde flyga vidare. Fortfarande hårt sammankopplade.
Vingarna hade klibbat ihop och det tog en stund i solen för dom att torka så att de kunde flyga iväg. Det jag speciellt gillade var att kolla på de jättevackra blåa ögonen.
Det finns så mycket att titta på. Varje gång som man stannar till en stund så upptäcker jag något nytt eller ser något som jag inte tänkt på tidigare. Som denna stora dammsnäcka som flyter på ytan, upp och ner. Undrar om den märker när jag böjer mig över ytan så att den skuggas?
Stor dammsnäcka där andningsöppningen syns tydligt där den flyter vid ytan för att få luft till sin andning. På botten syns lite halvt nervissnade kransalger och vattenbläddra och en stor dammsnäcka som kanske snart kommer upp till ytan för att andas.
Nu kommer det att bli lugnare under några månader tills isen lossnar och livet drar igång för fullt igen med grodrom och alla växter som nu gått i vila över vintern. Blir spännande att se vad som överlever och hur mycket arter vi kan hitta nästa år.
För några dagar sedan försvarade Maria Schück sin avhandling ”Floating treatment wetlands for stormwater management, plant species selection and influence of external factors for heavy metal and chloride removal in a cold climate”. Det handlar alltså om fytoremediering, att det går att använda växter för att ta upp tungmetaller och anra föroreningar ut mark och vatten. Ett mycket viktigt och spännande forskningsområde.
Avhandling vid Stocholms universitetet, Institutionen för ekologi, miljö och botanik.Maria gräver upp växter till sina forskningsexperiment.
Detta skedde med bravur! Vi på Tångbloggen vill passa på att gratulera till en avhandling som omfattar hela processen, från att vara i fält och gräva upp experimentmaterialet till att testa hur effektiva de är på att ta upp föroreningar i laboratoriet och under fältförhållanden i konstgjorda flytande våtmarker.
Samspelet mellan miljöfaktorer och valet av växter är avgörande för hur effektivt upptaget av olika metaller blir.
Bland annat visar Maria på viktiga faktorer som påverkar arternas upptag av tungmetaller och hur bra de tål att växa i vatten med förhöjd salthalt, som orsakats av att man saltar vägbanan på vintern.
Halvgräset jättestarr har en lång växtsäsong vilket gör den mer effektiv på att ta upp metaller Den flytande våtmarken till vänster har varit placerad i skuggan jämfört med den till höger. Resultat: Mindre rotbiomassa.
Andra viktiga faktorer är om arten har en kort eller lång tillväxtsäsong och om den bildar stora mängder rötter, vilket ökar upptaget av metaller. Eller om växterna t.ex. skuggas under stor del av dagen t.ex. under en bro, vilket också leder till mindre tillväxt och produktion av biomassa.
Olika arter är olika effektiva, vilket innebär att innan valet av art bestäms bör dagvattnets sammansättning av metaller och klorid analyseras.
Här flyter en liten experimentell våtmark och genererar forskningsdata.
På den sista bilden syns en av Maria Schück´s flytande våtmarker. Självfallet måste storleken eller antalet av flytande våtmarker anpassas efter mängden dagvatten som tillförs området för att kunna vara effektiva. Och det finns mer utvecklingsarbete att göra kring frågor som hur den flytande våtmarken skall skördas och hanteras. Men Maria Schück har genom sin avhandling gett ett viktigt bidrag till ämnet. Igen, STORT GRATTIS MARIA från oss på Tångbloggen. Vi önskar dig lycka till i ditt fortsatta arbete med att bidra till att öka kunskapen om hur vi kan använda växter till att rena vatten.
Tångbloggen 
