Tångbloggens gästskribent Maria Eggertsen rapporterar från den dunkla mesofotiska zonen, där nya algarter upptäcks hela tiden.
Er algskribent i det här gästavsnittet befinner sig mitt ute i Stilla Havet, på ett forskarutbyte som post doc i Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid Universitetet på Hawai’i. Jag tänkte därför berätta lite kort om vad ”min” forskargrupp arbetar med, och fokus är, som ni redan förstår såklart, alger! Och inte vilka alger som helst, utan djuphavsalger från havets skymningszon. Vissa är helt nya för vetenskapen! Det är främst rödalger det handlar om nere i djupen. Rödalger har en fantastisk förmåga att använda de svagaste solstrålar och tillgodogöra sig energin med hjälp av sina olika superpigment. De kan därför kolonisera även de avlägsnaste platser i havet och trivas på stora djup, där konkurrensen från andra alger är mindre.
Långt ute till havs, där vattnet är oceaniskt klart och sikten inte skyms av en massa partiklar och sediment från land kan man hitta dessa alger på över hundra meters djup. I den mesofotiska zonen (ca 30 – 150 m), dit endast en så pass liten del av solljuset når att där råder evig skymning, finns faktiskt en stor artrikedom. Eftersom det tekniskt sett är ganska oåtkomligt och svårarbetat finns också ett stort antal spännande arter som är helt nya för vetenskapen och bara väntar på att upptäckas!
The Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid University of Hawai’i, lett av professor Alison Sherwood, fokuserar på att kartlägga och beskriva alger från skymningszonen kring de Hawaiianska öarna i Stilla Havet. Här ingår både området kring huvudöarna och den långsträckta nordvästra hawaiiskärgården som ligger i nationalparken Papahānaumokuakea och sträcker sig ca 170 mil väster om huvudöarna. Med hjälp av avancerad teknisk dykning och undervattensrobotar har ett stort antal alger samlats in; mest rödalger, men även en del bruna och gröna har samlats – över 40 procent av skymningslandets alger har hittills visat sig vara antingen nya arter för Hawai’i eller helt nya arter. Tillsammans med sitt team (som i skrivande stund består av doktoranderna Feresa Cabrera och James Fumo och masterstudenterna Kazumi Allsopp och Sophie Paradis) har Alison beskrivit ca 25 nya arter.
Psaromenia laulamaula Halymenia spPsaromenia laulamaula (vänstra bilden) och Halymenia sp (högra bilden), två nyligen beskrivna mesofotiska arter från Hawai’i-öarna (Cabrera et al 2022), båda från 84 m djup. Foton från Sherwood Algal Biodiversity Laboratory, UH.
I den mesofotiska zonen kring hawaiiöarna är vattnet relativt svalt på grund av vattenströmmar från kallare breddgrader, vilket gör att miljön nere på djupet är mer likt det man kan hitta i våra tempererade vatten än i de grundare, solbelysta vattnen kring Hawai’is stränder. Där nere finns flimsiga rödalger, brunalger med små maskrosfrölika strukturer, rosaröda krustalger och ängar av kalkinlagrande grönalger som bildar habitat för många andra djur, som har hittats så långt ner som till 200 m. Helt otroligt och galet spännande! Arbetet med att kartlägga nya arter fortsätter hela tiden, och man vet aldrig vad dykare och expeditioner kan komma hem med för nya skatter.
Algerna som kommer in till labbet artbestäms med hjälp av molekylära analysmetoder (ofta tittar man på DNA och om det finns skillnader i specifika gener) och morfologiska karaktärer som är unika för just den nya arten. Det är lite svindlande att tänka att vår labbgrupp kan vara de enda på jorden som har tillgång till just den här specifika algen som nu ska artbestämmas!
Leiomenia sp Croisettea kalaukapuaeLeiomenia sp och Croisettea kalaukapuae, två mesofotiska algarter som Sherwood lab arbetar med att beskriva, båda från 84 m. Foto: Sherwood Algal Biodiversity Laboratory, UH.
När det är fastslaget att det är en ny art som ”upptäckts” samarbetar Sherwoods team med till exempel Papahānaumokuakea Native Hawaiian Cultural Working Group för att ge algerna nya, formella vetenskapliga namn med en anknytning i den hawaiianska kulturen och språket. Ett sådant namn är tex Halopeltis nuahilihilia, där nu’a beskriver algens växtform (både en ganska grov förgrening och en spretig, lite trasslig silhuett), hilihili betyder att fläta, och hili står för mörkröd, vilket beskriver den nya artens färg. Vem vet vad som finns mer där ute i djupen, det kan bara tiden utvisa!
För mer information och uppdateringar kring arbetet kikar du såklart in på laboratoriets hemsida.
I söndags var det då dags för Tångskogsjaktens postervinnare, Innovitaskolan i Nyköpings elever Ellen och Tuva, att tillsammans med sin lärare Tayana gå på Nobelprisutdelningen. Med var även Nobel Prize Museums Anna Ålander och Paulina Wittung Åman, som är de fantastiska krafterna bakom Forskarhjälpen. Och Tångbloggen, såklart.
Det var något extra att uppleva prisutdelningen på plats. Foto : Tayana Bengzon ÅkerblomPaulina, Tuva, Ellen och Anna vid prisutdelningen på Tångskogsjakten i fredags. Foto : Tayana Bengzon Åkerblom
Nu ser vi fram emot att arbeta vidare med allt insamlat data och att få höra vad nästa års Forskarhjälpen kommer att handla om. Men det blir först till våren.
Det är inte alltid en lärare ser såhär glad ut över att behöva jobba på helgen. Men en bra lärare ställer upp för sina elever i alla väder. Tack för din insats i projektet, Tayana!
Det andra Alg-Adventuret blev lite av en detektiv-story där det gällde att leta rätt på vilken av våra många kunniga och tidiga algologer som samlat in algherbariet från västkusten.
För några veckor sedan fick jag möjligheten att komma till Anna Tolstoys garage där hon samlat herbariematerial från Mats Waern och flera andra algologer i Sverige under många år. Det kändes som rena rama julafton många veckor i förväg och gåvan kommer att räcka under lång tid framöver. Det fanns en massa fyllda skåp med algherbarier både från Mats Waern, professor vid Växtbiologiska institutionen på Uppsala universitet och många andra större och mindre samlingar från andra svenska algologer.
Ett skåp fullt av herbariematerial! Oj oj oj vilken skattkista. Även alger som växer på musselskal.
Den första lappen var helt tydlig: ”Att ge det till Mats Waern”, som på nästa lilla handskrivna lapp var Dr. Men sen blev det lite mera knepigt för det finns många i familjen Fries och alla, eller nästan alla, har varit aktiva forskare inom fältet botanik, med fokus på lavar, svampar och alger. Och många heter Carl, Magnus, Elias och Robert i olika kombinationer. Lappen är undertecknad av Magnus Fries, som funderat på att slänga materialet som samlats in av hans far för 124 år sedan. Enda ledtråden var att det på de olika herbariearken från lokaler kring Kristineberg, Lysekil och Bondhålet anges att den som samlat materialet var Magnus Fries far, med initialerna R.F.
Snygg handstil! Handskrivna lappar är kul ledtrådar.
Dags att kolla på Google, dagens utmärkta sökmotor. Det gick enkelt. R.F. visade sig vara Clas Robert Elias Fries också han verksam som botaniker och far till Carl Magnus Elias Fries. Som ett litet sidospår kan nämnas att Robert Fries gifte sig med Nanna Curman, dotter till Carl och Calla Curman, som är väl kända i Lysekil.
Magnus Fries var, som många andra i släkten, botanist och verksam vid växtbiologi i Uppsala samtidigt som Mats Waern och därmed sluts cirkeln. Det är klart att han skickar detta algmaterial till Mats Waern som han kände från en verksamhet vid samma institution. Men som lappen avslöjar var det flera gånger risk för att materialet kunde ha hamnat i papperskorgen, vilket det tursamt nog inte gjorde. Nu finns det åter i tryggt förvar, ett litet herbarium insamlat för 124 år sedan med välbevarade pressade rödalger som ser ut som om de samlats in alldeles nyss.
Fina små ark med pressade rödalger i mycket gott skick.Det kan bli lite grävande i nomenklaturen när det finns gamla kollekt. Vissa arter heter samma medan andra kan ha bytt namn både en eller flera gånger under åren. Dilsea carnosa hette ett tag Dilsea edulis, men här är den insamlad som Sarcophyllis edulis.Rödalg från Bondhålet utanför Lysekil.
De öppnar också för frågor hur artsammansättningen ser ut nu och om det går att hitta Sarcophyllis edulis som nu kallas för Dilsea carnosavid Kristineberg. Troligen har dessa exemplar skrapats upp, för dykning med tuber förekom inte då och jag tror inte heller att herrarna i fråga ägnade sig åt att själva hoppa i vattnet och fridyka. Men i insamlingen ingår också t.ex. grunt växande rödalger och Enteromorpha från Bondhålet som samlats in på sommaren i juni i vattenlinjen 1899. Där kan ju ett litet dopp eller två ha förekommit, om det var varmt i vattnet.
Skulle vara jätteroligt och intressant att göra återbesök på lokalerna till sommaren för att jämföra dåtid med nutid och se hur algsamhället har förändrats över 125 år. I familjen Fries fotspår.
Rödalgen Cystoclonium purpureum, som enkelt känns igen på sina ”grisknorrar” till klängen.
Under året som gått har vi på Tångbloggen haft ett otroligt roligt och givande samarbete med Nobel Prize Museum i projektet Forskarhjälpen, som finansieras av Stiftelsen för Strategisk Forskning och FORMAS.
Årets projekt var Tångskogsjakten. Tillsammans med museets skickliga och erfarna personal tog vi under vintern fram ett pedagogiskt underlag. Bakgrunden till uppgiften beskrevs noga. Vad, när och hur tången skulle provtas beskrevs, i ord, bild och med checklistor. Viktigast av allt var att tydligt berätta vad de sedan skulle göra med proverna för att få fram data. Det blev ett riktigt stort projekt i år, med många olika delar.
Handledning för Tångskogsjakten, tjusigt illustrerad av Lena Kautsky
Lärare fick anmäla sin högstadieklass till Forskarhjälpen, sedan fick de utvalda klassernas lärare samlas på en uppstartskonferens på Nobel Prize Museum, för att gå igenom projektet Tångskogsjakten tillsammans med forskarna, det vill säga oss. 36 skolor var anmälda till start och hela 22 skolor arbetade med projektet ända till mål. Det avslutande momentet innebar att eleverna själva tillverkade vetenskapliga posters där de presenterade det data de samlat in under projektet. Totalt var 2638 elever inblandade i projektet och strax över 1500 utförde alla delar. Inte illa!!!
Eleverna fick samarbeta i grupper om 2-4 elever och göra varsin poster. På varje skola röstades sedan den bästa postern fram, och den skickades in till oss för en första bedömning och feedback i november. Sedan fick eleverna möjligheten att justera sin poster efter feedback och i tisdags var det dags för digital posterpresentation med feedback från andra skolor och från oss forskare.
Det är alltid lite nervöst att presentera ett arbete man har gjort, men eleverna hade is i magen och höll fantastiskt bra presentationer, som visade att de lärt sig mycket om ämnet och verkligen förstått frågorna de arbetade med. Dessutom var de mycket skickliga på att ge bra och konkret feedback. Vi var alla mycket imponerade.
Elevernas postrar visas på Nobel Prize Museum under hela Nobelhelgen.Det var jättekul att se alla fina postrar!
Så tillslut kom den stora finalen, avslutningsdagen fredagen den 8e december när vi som arbetat med projektet fick ta emot eleverna som gjort den bästa postern från varje skola och deras engagerade lärare. Så otroligt roligt!! Dagen bara sprang iväg och jag hade verkligen önskat att det varit dubbelt så lång tid för att hinna prata med alla och höra om hur de upplevt projektet och om de haft roligt. Men det verkade de ha haft, tackolov.
Förutom att vi visade hur alla skolors data såg ut tillsammans och förklarade lite trender och skillnader som vi redan nu hunnit se, så fick eleverna även lyssna på tre ytterligare presentationer. Först ut var Expedition Rädda Östersjön, som visade en film om hur de arbetar med att upplysa och informera om Östersjöfrågor. Sedan pratade Jesper Ström från Stockholms Universitet om hur enkelt det är att se mer av livet under ytan med mask, snorkel och lite tålamod. Jesper är själv dykare och fotograf och arbetar med den nationella miljöövervakningen av vegetationsklädda bottnar. Han visade fina bilder och förklarade för eleverna hur den sortens provtagning och datainsamling går till och hur olika djup har olika typer av organismer. Det kändes som att flera började bli lite sugna på ett dykcertifikat.
Så kom Fredrik Johansson från Rena Mälaren och berättade om hur de dyker och plockar upp skräp. Över 40 ton båtbatterier, som är fulla av giftigt bly, har de plockat upp. Och nästan 100 ton bildäck, som läcker giftiga kemikalier i vårt livsviktiga vatten. Och jodå, det är en hel del elsparkcyklar som hittats också. Efter dessa tre väl matchade föreläsningar var flera skolor inne på att haka på och se hur de kan städa under ytan på sin hemort.
Jesper Ström visar hur algerna längs en transekt varierar med djupet.Fredrik Johansson från Rena Mälaren visade bilder på galna skulpturer som gjorts av skräp de plockat upp.
Att vara forskare innebär ju att hitta svaren på frågor. Men oftast hittar man ännu fler frågor. Det var så vi sammanfattade vår presentation för eleverna. Och precis samma sak påpekade sedan årets Nobelpristagare i medicin, Katalin Karikó, som kom och höll en inspirerande föreläsning för eleverna om hur hon blev forskare och vikten av att ha roligt och tycka om det man håller på med. Sedan svarade hon på elevernas frågor om hur man forskar, hur man börjar komma på en sån viktig sak som ett vaccin och hur man gör för att nå sina mål. Det märkets på eleverna att det var mycket speciellt att få en egen föreläsning av en nobelpristagare. Den laddade, förväntansfulla tystnaden som lade sig i rummet precis innan Katalin kom in gick nästan att ta på. Ett rejält pressuppbåd längst bak underströk det hela.
Katalin Karikó föreläste om forskning och svarade på elevernas frågor. Det kändes stort för många.Det var ett stort pressuppbåd vid Katalins föreläsning
Efter Katalins föreläsning skyndade hon vidare till nästa event. Det är mycket på schemat för de som får Nobelpris. Och nu var det dags att dela ut VÅRA pris! Eleverna tävlade nämligen med sina posters i fyra olika kategorier.
Först ut var Juryns stora pris: 5000 kr till klasskassan och eleverna som gjort postern får gå på Nobelprisutdelningen i Konserthuset den 10e december tillsammans med sin lärare. Till vinnare utsågs Tuva och Ellen från Innovitaskolan i Nyköping. Jubel, grattis och applåder!!!
Sedan var det dags för oss att dela ut Forskarnas pris till den poster vi ansåg höll högst vetenskaplig standard. Priset på 5000 kr till klasskassan samt en dag på Askö marina fältstation för hela klassen gick till Leena, Rakel och Francesca från Göingeskolan i Broby. Mer jubel, grattis och applåder!
Vinnaren av Juryns stora pris 2023!!!Vinnaren av Forskarnas pris 2023.
Priset för Bästa layout, även det på 5000 kr till klasskassan och att få hänga med professionella art directorn Niklas under en dag, gick till Vedad, Hawa och Mert från Apelgårdsskolan i Malmö. Ytterligare jubel, grattis och applåder!
Priset för bästa layout gick till den här fina och roliga postern.Skolorna röstade fram denna läckra poster som sin favorit
Till sist var det Skolornas pris, där eleverna på alla deltagande skolor fick rösta fram den poster bland finalisterna som de tyckte var bäst. Priset, 5000 kr till klasskassan samt att jag kommer ner och föreläser om Östersjön för skolan, kammades hem av Elin, Moa och Kajsa från NOT Hagavikskolan i Växjö.
Utöver detta fick samtliga deltagande skolor varsitt tjusigt inramat diplom, choklad-Nobelpris till klassen och en påse med olika alg-snacks och lite annat gott från oss forskare.
Glada och stolta vinnare av Forskarnas pris för bästa posterDet var många besökare på museet som beundrade elevernas arbeteEn påse alg-gott till alla skolor. Inte sjögräs!
Vi forskare är otroligt tacksamma för all den hjälp vi fått från eleverna med insamling och sortering av tångprover från Umeå och hela vägen ner runt Skåne och upp till Ängelholm. Vilket arbete ni har genomfört! Det data som alla elever samlat in kommer vi att publicera i två vetenskapliga artiklar. Det tar ett tag att sammanställa, analysera och skriva ihop, men vi hoppas på att de ska komma ut 2025. Då kommer vi givetvis presentera dem här på Tångbloggen.
Vi hoppas att många lärare får lusten och möjligheten att anmäla sina skolor till nästa års Forskarhjälpen. Vi vet ännu inte vad det kommer att handla om, men håll utkik på Nobel Prize Museums hemsida så kommer det upp i slutet av vintern. Det har verkligen varit otroligt lärorikt för oss att vara med i ett såpass stort medborgarforskningsprojekt. Vi hoppas kunna förvalta och sprida all den kunskap och de erfarenheter vi fått så att fler forskare tar hjälp av allmänheten för att samla in stora mängder data som aldrig hade gått att få in på egen hand.
Sjörök och en fluffig dimbank. Kylan nyper i näsa och kind.
Det var kallt, – 120C och soligt när vi kom ner till västkusten. Det låg sjörök och en vacker dimbank en bit ut i riktning mot Kosteröarna. En tunn månskära syntes högt på himlen.
Den första uppgiften var att ta sig ner till stranden vid Vändplan ute på Saltö och leta efter trådar av ett nässeldjur, som fått det något konstiga svenska namnet trassligt havssnöre (Apolemia uvaria). Det har varit många rapporter från Bohusläns kust under de senaste veckorna om förekomst av denna ovanliga art. Och visst fann vi den där!
Trassligt havssnöre (Apolemia uvaria) guppar mellan stenarna.
Det kan kännas frestande att försöka plocka upp den, men låt bli – den har nässelceller som brännmaneten! Den är nästan lika farlig som blåsmanet (Physalia physalis), även kallad portugisisk örlogsman. Om du är vinterbadare är denna art definitivt något du ska akta dig för. Det är inte bara vinterbadare som kan råka illa ut. Den har också ställt till med problem i norska laxodlingar genom att tentaklerna fastnar på gälarna och kan skada fiskarna. Trassligt havssnöre hör till gruppen sifonoforer, eller rörmaneter. De bor tillsammans i stora kolonier och en koloni kan bli 30 meter lång. Med sina promtentakler samlar de in plankton. Vill du få veta med om denna för svenska kusten ovanliga art finns information på denna länk.
Promenaderna utmed stränderna bjöd också på vackert formade isflak runt stenarna, en infryst krabba och blåstång med ett fint frostmönster i kanterna.
Krabban ser ut att vara djupfryst, men inte datummärktFrost på tång är magiskt vackert
Krabban såg jättefin ut men det var ju oklart hur länge den legat på land innan den blev fryst. Så vi gick till den vår vanliga strand och plockade japanska jätteostron till middagen istället.
I senaste avsnittet av Algpodden funderar jag och Angela på vilka möjligheter det finns för den som vill lära sig mer om alger. Efter lite spånande fram och tillbaka har vi beslutat oss för att starta Svenska Algsällskapet, eller vad vi nu ska heta, men det får gälla som arbetsnamn.
Tanken är att sällskapet ska främja all form av algkunskap, från artkunskap till herbarietillverkning, ekologi och goda recept, helt beroende på vad dess medlemmar tycker är kul och intressant. Det kan till och med innebära gemensamma resor till platser för att samla in alger. Både makro och mikro är välkomna.
Det enda som behövs för att bli medlem är ett intresse för att lära sig mer om alger. Om man redan kan mycket om alger är man självklart välkommen att bidra med sin kunskap, men det finns inga som helst krav på att veta något på förhand. Och fullärd blir man ju aldrig.
Är DU sugen på att gå med? Skicka ett mail till ellen@biologik.se så skrivs ditt namn och din epost upp på en lista. Vi gör ett utskick efter nyår och så ser vi hur det utformas efter det.
Starten på dessa fyra Alg-Adventures började med ett besök i Uppsala. Där fanns det en massa lådor med äldre alglitteratur som tillhört professor Mats Waern. Det var som att komma in i en skattkammare! Det kommer att bli många spännande och roliga upptäcker och ta tid att gå igenom detta material. Dessutom fanns det flera skåp fyllda med herbariematerial från tidiga insamlingar från Medelhavet, Spetsbergen, svenska västkusten och Östersjön. Det kliar i fingrarna av nyfikenhet.
Men låt oss ge oss av på det första Alg-Adventuret, som går till Berings hav.
En av de första botanisterna som gav sig iväg på längre expeditioner för att samla alger var Frans Reinhold Kjellman. Han är en av Sveriges tidiga välkända naturalister och algologer. Han var intresserad av algfloran i nordliga vatten och speciellt algfloran i Ishavet, som då var i stort sett helt okänd.
Frans Reinhold Kjellman, bild från Festskrift 1906, ur Wynne 2009
Kjellman deltog i Vega-expeditionen, (1879-1880), under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld, när färden för första gången tog sig fram till Stilla Havet via Ishavet längs Asiens nordkust. Vilken resa det måste ha varit!
Uppfattningen då var att det knappt fanns någon algvegetation alls, eftersom effekterna av isens skrapningar gjorde den översta zonen helt kal, inte alls frodig och artrik som utmed varmare kuster. Men när Kjellman samlade prover från lite större djup, där isen inte nött bort algerna, då hittade han täta skogar av stora brunalger i det kalla vattnet. Från denna fantastiska målning, som känns som den skulle kunna komma från Alaskas sydligare kust, väcks även frågan om hur mycket Kjellman faktiskt samlade in själv eller om det var kadetterna som fick göra det blöta, tunga jobbet?
Slitsamt fältarbete, då som nu. Naval cadets gathering seaweeds. [frontispiece from Postels & Ruprecht (1840)] i Wynne 2009.
Uppe i de nordliga vattnen i Ishavet och Berings hav ligger temperaturen runt noll grader och ingen sol når över horisonten under en stor del av året. Fartyget Vega låg infrusen i isen mellan 29 september 1878 till 18 juli året därpå. Det ger ju gott om tid att pressa sina alger, men man undrar ju lite hur de lyckades hålla humöret, och värmen, uppe.
Kjellman höll sig i alla fall igång med algerna. Han följde algerna utveckling året runt under resan och kunde notera att på sommaren utnyttjas ljuset för vegetativ tillväxt, trots att vattnet är mycket kallt. Under den mörka vinterperioden utvecklas däremot de reproduktiva delarna hos algerna. Detta gäller även arter som blåstång i Östersjön, att anlagen till förökningstopparna anläggs under vintern och utvecklas tidigt på våren. Intressant är att algers sporer kan gro i minusgrader.
Utifrån det material som Kjellman samlade in har han beskrivit ett stort antal nya arter i ”Norra Ishafvets algflora” publicerad 1883 (430 sidor). I förordet beskriver han lite om hur arbetet har gått till. Den lär gå att hitta på antikvariat för den intresserade för det facila priset av ca 1000 kr. Men vilken juvel att ha i bokhyllan!
Inledningen på Kjellmans bok Om Beringhafvets Algflora 1880
Och i ”Om Berginghafvets Algflora” inlemnad till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien den 13 mars 1889 ingår sju Taflor med tydliga illustrationer av olika kännetecken hos arternas förökning, cellstrukturer och morfologiska karaktärer.
Tafla II. Morfologisk presentation av brunalgerna Laminaria bullata och Laminaria dentigera samt en habitusbild på Diploderma variegatum.
På Tafla II presenteras två nya Laminaria arter beskrivna av Kjellman: 5. Laminaria bullata habitusbild af ett ungt exemplar, 6. Tvärsnitt af stipes nedre del, 7. Del av samma tvärsnitt som visar slemlakunerna, 8. Perifera delar af samma tvärsnitt och 9. Tvärsnitt av genom laminan (bladet).
Punkt 10, för den som har skarp syn, visar habitusbild af ett utvuxit exemplar av Laminaria dentigera och 11-14 snitt av artens olika delar. Till vänster längst ner syns en habitusbild på Diploderma variegatum Kjellm. n. sp. Tillsammans med tvärsnitt av delar av bålen 2-4.
Tafla III. Två Alaria-arter beskrivs morfologiskt. De smakar säkert också gott.
På Tafla III: visas de nya arterna 1. A. angusta, och 5. A. crispa. Kjellman beskriver också fyra nya Alaria arter till d.v.s., A. praelonga, A. lanceolata, A. laticosta och A. taeniata som visar på den rika floran av stora brunalger uppe i Ishavet. Visst blir man lite sugen på att resa dit och uppleva dessa alger på plats, fast med varmt underställ i dykdräkten.
Illustration av Alaria fistulosa. [från Postels & Ruprecht: Fig. 20: pl. XVI]
Månadens alg 2023 avslutar vi i stor stil med Eualaria fistulosa (Postels och Ruprecht 1840) som med all rätt kallas för Dragon kelp. I litteraturen förekommer den också under namnet Druehlia fistulosa. Själv lärde jag mig att den hette som Alaria fistulosa. För att få mer information om arten är det bättre att söka på det gamla namnet. Det finns flera arter av Alaria, t.ex. den mycket mindre arten Alaria esculenta, havskål, som är vanligt förekommande utmed den norska kusten och bara blir ca 4 meter lång. Men bara en art som hör till släktet Eualaria.
Bålen hos Eualaria fistulosa är brun och fäster mot botten med många förgrenade rotliknande hapterer. Bladdelen kan bli ca 1 meter bred och har en luftfylld ca 2-3 cm bred mittnerv. Eualaria fistulosa är en av de största algerna som finns och kan bli upp till 25 m långt. De många luftfyllda kamrarna i mittnerven får det långa bladet att flyta på ytan i vågorna. De reproduktiva sporofyllen växer ut från den övre delen av den ca 25 cm långa stjälken. Genom att de reproduktiva delarna sitter nära botten ser det ut som en liten krans av små bladformiga sporofyll. Det gör nyrekryteringen av nya individer effektiv hos denna ettåriga, mycket snabbväxande art.
Sporofyllen sitter tätt runt basen på en dragon kelp, och döljer helt kelpens hapterer som fäster på en sten täckt med skopformiga rödalger.
Eualaria fistulosa som hör till familjen Alariaceae och ordningen Laminariales har samma typ av livscykel som andra arter i Laminariales t.ex. Laminaria digitata, fingertare och Saccharina latissima, skräppetare. På sporofyllet bildas sori, där sporerna produceras efter meios i unilokulära sporangier. Hälften av sporerna bildar hangametofyter och hälften hongametofyter. Båda består endast av några få mikroskopiska trådar som fäster sig mot botten. I hangametofyten bildas spermier som sedan simmar ut i vattnet och befruktar ägget i oogonet i hongametofyten. Det befruktade ägget, utvecklas till unga sporofyter. Livscykeln är sluten. För mer detaljer kring livscykler hos kelp kan du lyssna på AlgPoddens avsnitt om jättekelp.
Eualaria fistulosa förekommer i tidvattenslinjen och grunt sublittoralt. Den har en nordlig utbredning utmed kusten i Japan, Ryssland och bort södra sydöstra Alaska. Det skall gå att äta den rå, men det är säkert godast att koka delar av bladet och äta som spenat till någon god fisk. Det är däremot inte så lätt att få tag på, varken färsk eller torkad. Men vid en resa till Glacier Bay i Alaska lyckades Ellen i alla fall kryssa den. Det var dock i ett naturreservat där det inte var tillåtet att samla in alger, men det gjorde inget.
Förföriskt vajande Dragon kelp i Alaska. Notera den tydliga, luftfyllda mittnerven som håller bålen flytande i vattnet.
Så stället för lite god kelp, vill vi på Tångbloggen bjuda våra läsare på fyra Alg-AdventTures för att räkna ner veckorna fram till midvinter. Det blir några historiska äventyrsresor, där vi kommer att berätta mer om de tidiga algexpeditionerna till Norra Stilla Havet, Kamchatka-halvön, Alaska och Berings hav. På Vega, där Nordenskiöld var kapten, deltog bland andra vår svenske naturalist och algolog F.R. Kjellman på flera expeditioner. Vad samlade han in för material? Kryp ner under filten i soffan med en kopp varmt och ta på äventyrshatten. Vi hoppas att Du vill följa med oss på dessa Alg-AdventTures!
Tiden går och arbetet med att allt algmaterial som samlades in i somras går framåt. Snart är allt material som vi samlade in under Expedition Alg 2023 klart att lägga in i Naturhistoriska museets samlingar. Här ser vi några exempel på hur snyggt det ser ut när Mia har gjort iordning tydliga etiketter som anger vilken art det är, vem som bestämt den, var den samlats in (t.ex. Släggö, Bohuslän) och djupet (m). Det kommer också att finnas extra ark med arter som går att låna ut till andra museer och forskare. Extra roligt är att det nu finns flera av våra nya arter som kommit in i svenska vatten dokumenterade i samlingarna. Till exempel sargassosnärja, Sargassum muticumoch klykalg, Codium fragile.
Just nu är det lite mörkt och grått men snart kommer våren igen. Då blir det dags att fundera på om det blir en Expedition Alg 2024. Vart skall vi åka och leta efter fler arter? Har ni några förslag?
Hösten är en spännande tid. Löven singlar ner från träden och driver med vattnet i det överfulla diket ut i den närmaste viken. Efter de senaste dagarnas stora regnmängder är markerna sprängfulla med vatten. Då finns det ingen annan väg för vattnet att ta vägen än ut till kusten. Varje dag när jag tömmer regnmätaren finns det minst 15 mm eller ännu mer. Som mest var det 32 mm en morgon.
Regnmätare en dimmig morgon
Vattnet i bäckar och diken är brunt och vattnet vid bryggan är utsötat och brunfärgat det med. I de innersta delarna av viken har salthalten sjunkit från 6,5 promille till 4 promille. Eftersom det inte blåser mycket just nu kommer det ta en stund att blanda om vattnet så salthalten höjs igen.
Bäcken rinner genom strandängen på sin väg ut till havetVattnet är brunt och bildar en vacker virvel där det sugs ner i röret under vägen.Bäcken med sötvatten syns långt ut i viken.
Kan vi se några effekter på alger och djur efter ett par dagar med låg salthalt? Hur ser t.ex. rödalgen ullsläke ut? Är havstulpanerna aktiva och filtrerar som vanligt? Hur ser det ut på din strand?
Tofsar av ullsläke ser fina ut.Havstulpaner är kända för att kunna knipa ihop länge om miljön inte är bra.
Tångbloggen 