Idag kan vi få följa med på resor långt bort och fortfarande sitta hemma i lugn och ro utan den långa flygresan och utan att skjuta på dygnet i en massa timmar. Under denna och nästa vecka bjuder vi på Tångbloggen på härliga bilder från Galapagos och Ecuador med huvudstaden Quito.
Inser att jag inte har någon algflora från Galapagos och hittar inte mycket information på nätet heller så det får bli lite gissningar av vilka arter som ligger ihopsamlade på stranden. En är enkel, det är en brunalg, och en bit av en Sargassum spp. med små flytblåsor. Skulle kunna vara Sargassum setifolium, en endemisk art som så många andra. Dess synonym är såklart Sargassum galapagense var. setifolium. Den ligger lägst upp till höger. Under den skulle min gissning vara att det ligger bit av lite trasig Padina spp. också en brunalg. Sen blir det svårt när det gäller de två rödalgerna. Där har jag inget förslag på det större röda bladet och vågar mig inte på med en gissning när det gäller den tätt förgrenade rödalgen heller.
Fyra makroalger fotade i San Cristobal av Nils Kautsky
På klippan nere vid stranden sitter en stor havsleguan som tar det lite lugnt efter att ha varit nere i vattnet och betat av algerna. De ser verkligen ut som urtidsdjur. Fotot från högre upp på klipporna är som en kamouflagebild, där de smälter in mot den grå bakgrunden.
Havsleguaner som solar sig på klipporna. Foton Nils Kautsky
Det finns fler betare av algsamhället t.ex. olika arter av sjöborrar. En art som det verkar finnas en massa av är skifferpenna sjöborre, Eucidaris galapagensis. De är lätta att känna igen på sina kraftiga taggar och kallas för ”pencil sea urchin” på engelska.
Promenad på stranden vid ekvatorn när solen står rakt upp och skuggan är jätteliten. Foto Nils Kautsky
en av stränderna på San Cristobal var hela stranden är full med taggar av skifferpenna sjöborren tillsammans med en hel del skal av olika snäckor och musslor. De blir nog liggande länge utan att brytas ner.
På fotot syns en blandning av skal och många sjöborrtaggar. Till höger en närbild på taggarna och den vita skålsnäckan har en massa gulvita hår i kanten. Foton Nils Kautsky
Purpursloke, Porphyra purpurea är den största av våra fyra Porphyra arter, och det tunna bladet kan bli ca 30 långt och 20 cm brett. Färgen hos purpursloke kan vara purpurrött, violett eller lite rödbrunt. Bladet är bara ett cellager tjockt och sitter med ett litet fäste på stenar eller skal på grunt vatten. Arten förekommer framförallt grunt, på skyddade stränder.
Purpursloke plockad i slutet av oktober på ca 2 dm djup. Sitter fäst på ett japanskt jätteostronskal.
Det finns tre arter av sloke i svenska vatten, där de två vanligaste är purpursloke och navelsloke (Porphyra umbilicalis). Navelsloke är en sommarart som växer i rosetter i vattenlinjen på vågexponerade klippor. Så vill du hitta den ska du ut där skummet yr på blåsiga dagar. Fast välj helst en vindstilla dag. Men månadens alg, purpursloke, är vanlig på sommaren och senhösten, fast det går att hitta blad året runt.
Purpursloke har en heteromorf generationsväxling, vilket innebär att generationerna ser olika ut. Det stora bladet vi ser och kan samla in för att äta är den haploida generationen. Den sexuella förökningen sker genom de han- och honceller som bildas på samma blad. Hanliga celler bildar en tydligt ljus, lite gulaktig del på bladet. De skiljer sig från de honliga cellerna som finns samlade i mörkare strimmor, ute i kanten på det tunna bladet. De kvinnliga könscellerna befruktas av de manliga könscellerna medan de fortfarande sitter på bladet. De befruktade diploida karposporangierna genomgår mitos och producerar karposporer, som lossnar och sjunker ner till botten. Där sätter de sig fast och gror ut till encelliga trådar som borrar sig in i musselskal. Detta mikroskopiska stadium, som syns som rosa fläckar på ytan av skalet, ansågs ursprungligen vara en annan alg som kallades Conchocelis rosea.
Den diploida sporofyten växer som krypande trådar i t.ex. musselskal, där de syns som rosa fläckar. Bild från Havets djur och växter.
I det mikroskopiska stadiet går det inte att skilja mellan de olika sloke-arterna. Conchocelis-stadiet bildas bara under kortdagsförhållanden (dvs när det är mindre än 12 timmar ljust).
Det tog också många år innan sambandet mellan det mikroskopiska och det makroskopiska stadiet stod klart. Det var först 1949 när den brittiska algologen Kathleen Mary Drew-Baker upptäckte att navelsloke, Porphyra umbilicalis, gick att framställa ur Conchocelis-stadiet genom kortdags-behandling, som storskalig odling av nori startade i Japan. Denna upptäckt har senare gjort det möjligt att odla sloke-arter, mer kända som nori, kommersiellt och producera det bladformiga stadiet, dvs den haploida Porphyra –fasen som skördas.
Idag odlas nori främst i Japan, Korea och Kina. De används framförallt i den klassiska japanska rätten sushi, där ett ark gjort av många tunna nori-blad rullas runt ris, grönsaker och fisk till maki eller läggs som ett band runt ris och kanske en bit avokado.
Här syns nori arket som rullats runt ris, fisk och grönsaker. Många små sloke blad På tallriken finns både nori rullad kring avokado och ris och en frasig friterad tarmalg mitt på tallriken.
Ett pressat blad av purpursloke från stranden på Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad.
Bilden ovanför är den planta som jag plockade på min favoritstrand nära Tjärnö Marinbiologiska station. De guldglänsande delarna är där de hanliga förökningscellerna sitter och de mer mörkt rödbruna delarna innehåller de honliga förökningscellerna. Fast det behöver man ju inte bry sig om när det går att få fram en fantastisk tavla genom att bara pressa algen. Ett tips är att pressa den mellan två plastmappar. Sen kan du lossna den försiktigt från plasten och bara lägga den på det papper du vill ha som bakgrund. Rama in och den unika tavlan är klar!
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Vad du kan hitta att göra en sallad av eller andra grönsaker skiljer sig mycket beroende på var du befinner dig. Så här kommer nu några förslag till godsaker du kan hitta vid en promenad utmed stranden på västkusten. Tänk på att inte äta någon växt som du inte är säker på att kunna artbestämma.
Den första arten är strandaster, Aster tripolium, som i många länder betraktas som en delikatessgrönsak och går att köpa i fiskbutiker i England och Holland. Under senare år har stjärnkrogar också i Skandinavien tagit efter och serverar strandaster i olika rätter. Den har en krispig konsistens och en unik smak. Strandaster växer i salt och bräckt vatten vilket gör att bladen är lite naturligt salta.
Den känns lätt igen med sina vackert violetta blommor. Strandaster blommar under juli –oktober. De späda unga bladen går fint att äta som de är i en sallad eller blancheras alternativt picklas. Men det går bra att skörda under hela säsongen. Lite senare när bladen blir hårdare kan det var godare att koka dem innan man äter.
Strandaster har specialiserat sig på att överleva i karga och salta miljöer. Den kan bli flerårig, men klarar sig ofta inte längre än en säsong på grund av den hårda omgivningen. För att överleva i de tuffa växtförhållanden måste växten producera mängder av ämnen till sitt försvar. Det gör den både livskraftig och nyttig som föda för betande djur och människor. Även hudvårdsindustrin har stor användning för strandaster. Tester har visat att ett extrakt på bladen har en renande, lugnande och svalkande verkan på känslig och irriterad hy. Inom folkmedicinen har den länge använts till att skölja infekterade och trötta ögon.
På stranden på Saltö växer det jättestora bestånd av strandmålla, Atriplex littoralis i den gamla tångvallen från förra året. Här blir de extra storväxta. I främre delen av bilden syns stora blad av strandkvanne och strandkål som också går att äta.
Strandmålla hittar man ofta längs fuktiga havsstränder i södra Sverige. Bladen är långsmala, lansettlika och färgen är ljust grågrön. De smakar lite salt, som flera andra växter utmed havsstränderna och fungerar utmärkt i sallader eller i en matig paj.
Strandkvanne, Angelica archangelica varitet littoralis. Namnet kommer från de grekiska orden angelos (ängel) och archangelica (ärkeängel). Namnet syftar på en medeltida uppfattning om att denna mycket använda medicinalväxt hade sänds av ärkeängeln Gabriel. Just arter av kvanne måste du vara noga med att om du får växtsaft på huden kan solljus orsaka hudinflammation. Och är du gravid eller diabetiker bör du inte heller äta kvanne.
Hos strandkvanne kan man äta bladen i sallader, stjälken går att kandera eller ha i marmelad med rabarber och blommorna kan du göra saft på – lite på samma sätt som med fläderblommor. Väntar man tills det bildats fröer så går det att göra ett gott te av dom. Det finns mycket att hämta inte bara på stranden utan i hela Naturens skafferi.
Det finns mycket mer att hämta på stranden men en sista grönsak är strandkål, Crambe maritima. Den har vackert blågröna blad som ibland kan få en lite rödaktig ton. De är som bäst tidigt på året men det brukar gå att hitta lite nya blad nu på sommaren också. Tänk på att strandkål är fridlyst i Blekinge och Gotlands län, så där får du inte plocka den. Men du kan odla den hemma om du köper en påse frö. Den är både god och vacker att ha i trädgården.
Resultatet från min promenad denna gång blev en god sallad med blad från strandkål och toppad med lite grönalger, av släktet Ulva. Den fint förgrenade tarmalgen eller havsallat går lika bra. Tillsammans med lite tomater, lök och en god dressing blev det en lätt lunch i värmen.
Tångbloggen 