augusti 8, 2019 av Ellen Schagerström
Tångbloggen vill uppmärksamma en studie av studenter på Kungliga Tekniska Högskolan om att få svenska kor att släppa ut mindre metangaser genom att blanda in en rödalg i kornas foder. Arten det handlar om heter Asparagopsis taxiformis, och är en rödalg, INTE ett sjögräs! Vi repeterar: Sjögräs är arter som t.ex. ålgräs, (Zostera marina) med rötter och blommor, kärlväxter som lever i vattnet. De är lika svåra att smälta för en kossa som gräset på land om de skulle blandas in i deras mat. Och sjögräs skulle fortfarande göra att kossorna producerade en massa metangas. Sjögräs innehåller inte heller höga halter bromerade föreningar, som många makroalger gör.
Rödalgen Asparagopsis taxiformis, förekommer i tropiska till tempererade hav. Tångbloggen skrev om denna alg i höstas när jag besökte Teneriffa. Asparagopsis anses vara en mycket populär typ av alg. På Hawaii kallas den limu kohu. Det betyder ” den behagliga algen” och den är en traditionell ingrediens i salladen med tonfisk, sojasås, salt, grön lök och limu (alg).
Studier vid James Cook Universitet, USA visade att genom att blanda in runt en till två procent av Asparagopsis taxiformis i fodret till kor, minskade utsläppet av metangas med ca 80 procent. Flera olika arter av alger testades och det visade sig att just Asparagopsis, som innehåller stora mängder bromoform (tri-bromo-metan) och andra organiska brom- och jodföreningar, var mest effektiv.
Enligt artikeln som bland annat publicerades i Expressen planeras ett pilotprojekt för att testa att blanda in Asparagopsis i fodret på en svensk gård, under förutsättning att EU godkänner produkten som tillsats i djurfoder. Det kommer att behövas jättestora mängder av algen för att blanda in kornas kraftfoder. Om en ko dagligen ska få ca en procent av torkad rödalg och den äter ca 40 kg foder per dag totalt, så är det 0,4 kg torkad alg per ko och dag. I en besättning på 80 djur är det 32 kg dagligen och 11 680 kg per år.
Ett annat olöst problem om alla kor globalt skulle få detta tillskott i maten är att Asparagopsis taxiformis knappt odlas kommersiellt idag utan nästan enbart skördas från vilda bestånd. Med ett undantag du kan läsa om här. Detta beror delvis på att det inte är klart hur livscykeln för denna art ser ut. Det ena stadiet av Asparagopsis taxiformis ser så annorlunda ut att det beskrevs t.o.m. som en egen art, Falkenbergia hillebrandii. Detta är ett mikroskopiskt stadium som bildar tetrasporer som gror ut till Asparagopsis taxiformis, som blir ca 10 – 40 cm hög och har många buskformiga skott från ett krypande, runda stoloner som fäster mot botten med rhizoider.
Det är således en bit kvar innan det kan bli verklighet att minska kornas produktion av metangas med 4,6 procent (och globalt med 3.6 procent) genom att tillsätta denna rödalg till fodret enligt uppskattningar av KTH-baserade företaget Volta Greentech.
Publicerat i Nyheter | Märkt Alg, alger, Asparagopsis taxiformis, bromoform, Falkenbergia hillebrandii, foder, inte sjögräs, kor, kossor, KTH, Kunkgliga Tekniska Högskolan, Limu, limu kohu, metan, metangas, minska, rödalg, reducera, sallad, tetrasporer, tillsats, torkad alg, tri-bromo-metan, utsläpp, Volta Greentech | 2 Comments »
augusti 7, 2019 av lenakautsky
Bengtskär är en kal klippö i Skärgårdshavet i Finland. Ön är omkring en hektar stor och har blivit känd för sin fyr. Fyren på Bengtskär är Nordens högsta fyrbyggnad och tornet mäter 46 m. Bygget startade 1906 av 120 arbetare, som bröt graniten för hand på ön. Fyren stod klar i december samma år. Under de 113 år som gått sedan dess har många fartyg passerat och havet runt om förändrats. Orsaken till att placera en fyr på Bengtskär var att ångfartyget S/S Helsingfors förliste där året innan, 1905. Under andra världskriget 1941 i juli anföll sovjetiska styrkor Bengtskär, på grund av att den ligger strategiskt placerad i Östersjön. Genom att fyren var bemannad fram tills att den automatiserades 1968 måste fyrpersonalen kunnat följa både många dramatiska förändringar i växt- och djurlivet, häftiga stormar och lugna soliga dagar. Idag ägs den av Stiftelsen för Åbo Universitet men är uthyrd och används för turism.
I slutet av juli i år togs detta foto, av professor Alf Norkko, Helsingfors universitet och Tvärminne Zoologiska station, över hur det såg ut med en stor cyanobakterieblomning som flutit upp till ytan i det stilla lugna vattnet runt fyren.
Det syns ett tydligt spår efter den mindre båten som just kör iväg från ön och tittar du noga syns spåren av en båt på väg till ön. Några av de andra större tomma slingorna kan vara ifrån en större färja som passet förbi fyren. I nedre högra hörnet syns det tydligt hur vågor påverkar ansamlingen av cyanobakterierna på ytan.
Slingorna i vattnet består av i första hand katthårsalgen (Nodularia spumigena), knippvattenblom (Aphanizomenon) och Dolichospermum, (tidigare kallad Anabaena) har efter ett antal lugna dagar flutit upp till ytan.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt Alf Norkko, algblomning, Anabaea, Aphanizomenon, Östersjöcentrum, båttrafik, Bengtskär, cyanobakterieblomning, Dolichospermum, Fyrar, höstfärger, Helsingfors Universitet, katthårsalg, knippvattenblom, Nodularia spumigena, S/S Helsingfors, Skärgårdshavet, Stockholms universitet, turism, varmt vatten | Leave a Comment »
augusti 4, 2019 av Ellen Schagerström
Hej alla Tångbloggsläsare och algintresserade!
Hoppas ni alla har en bra sommar och att ni njuter av de sista veckorna. Jag heter Maya Miltell och jobbar som ”Fröken Alg” på Informationscentralen för Egentliga Östersjön. Detta innebär att jag under sommaren har full koll på hur algblomningen ser ut i Egentliga Östersjön, som sträcker sig från Ålands hav till Öresund. Det vi framförallt gör är att sammanställa information från satellitbilder, SMHIs analyser samt rapporter från privatpersoner som observerat algblomning vid sin badplats. Rapporterna är extremt viktiga för oss då detta är det enda sättet för oss att få en blick av hur algblomningsläget ser ut vid kusten, eftersom satellitbilderna och SMHIs analyser endast kan visa blomning ute till havs. Förutom detta svarar jag även på frågor och ger råd, samt pratar med media.
Fröken Alg har havet som arbetsplats, även om det mest sker framför datorn.
Årets blomning
Mellan alla pocketböcker och sommarprat har ni kanske hört eller läst något om algblomning i ett nyhetsinslag eller en artikel i tidningen. I år har det rapporterats flitigt om algblomningen, och på InfoC har vi fått massa rapporter som vittnat om grötiga ytansamlingar lite här och var kring Sveriges östkust. I och med den omfattande media-rapporteringen har många frågat om det är ett ”rekordår” eller extra mycket blomning (det frågar i och för sig media varje år…). Vi kan inte se att detta är ett rekordår. Det är vanligt att det blir denna typ av omfattande blomning i Östersjön, men beroende på vädret skapas mer eller mindre ytansamlingar. Tyvärr bildas ju också ytansamlingarna vid det bästa badvädret, och fler ser dem därför. Att det varit mycket media-rapportering kan även bero på att det inte hänt så mycket annat under sommaren, medan vi förra året hade flera stora bränder och torka som tog plats i media istället.
Något som varit svårt i år är att ge folk råd på var man kan bada. Ofta drabbar algblomningen vissa sidor av öar värre än andra, beroende på hur det blåser. Så har det dock inte sett ut i år, utan ytansamlingar har bildats lite var stans i skärgårdarna. Detta tror vi är för att det blåste relativt mycket i början på sommaren, vilket gjorde att cyanobakterierna i vattnet letade sig in i vikar och skär, för att sedan flyta upp när det blev helt stilla i några veckor. Då drev ansamlingarna inte åt något håll, utan låg där dom låg.
Beroende på vind och våg blir algblomningen mer eller mindre tydlig
Men var det ett rekordår förra sommaren då?!
Nej, det var det inte heller! Även detta har många frågat, eftersom vi hade en så varm sommar. Dock kan vi inte se att temperaturen har så stor inverkan på tillväxten av cyanobakterier efter det att det överstigit en viss gräns. Det vi kunde se angående förra året är att säsongen var väldigt lång, eftersom vattnet höll sig varmt länge. I år har blomningen varit mer ”normal” avseende detta.
Jaha, men kan man säga något om hur algblomningen har ändrats då?
Många som ringer och är oroliga för algblomningen säger att det minsann aldrig var algblomning när de var små och badade i skärgården på 70-talet. Detta är inte helt sant, och blomningarna var relativt omfattande under 1970-80. När vi har tittat på omfattningen av blomningarna under en längre tid kan vi inte se någon tydlig trend i utbredningen av ytansamlingarna. Även när man kollar i vetenskapliga tidskrifter är det svårt att avgöra om omfattningen ökat eller inte. Man kan se att utbredningen fluktuerat över tid, men man kan inte säkert säga ett det är en långtidstrend man ser, utan det kan vara naturliga fluktuationer. Något vi kan se är att säsongen för blomning ökat, eftersom det blivit varmare i vattnet.
Badsugen?
Om man är mer intresserad av algblomningen får man gärna höra av sig till mig på informationscentral.stockholm@lansstyrelsen.se, eller på 010-223 11 60 (bara på vardagar!). Man kan även kolla lite i vårt nyhetsarkiv, där vi skrivit temaartiklar om lite allt möjligt som är relaterat till algblomning och cyanobakterier. Sen är ni ju redan inne på den bästa bloggen för alger, så fortsätt botanisera här så ska ni nog bli nöjda!
Här kan du läsa några vetenskapliga artiklar om utbredning och säsongslängd.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt algblomning, Ålands hav, Öresund, östersjön, badplats, badväder, cyanobakterier, Egentliga Östersjön, frågor, Fröken alg, Gästbloggare, grötiga ytansamlingar, information, Informationscentralen för Egentliga Östersjön, Maya Miltell, mikroalger, råd, sammanställning, växtplankton | Leave a Comment »
augusti 1, 2019 av lenakautsky
Månadens alg, är knorralgen (Cystoclonium purpureum (Hudson) Batters) som tillhör familjen Cystocloniaceae, ordningen Gigartinales. På Tångbloggen har vi tidigare berättat om flera andra alger som också hör till ordningen Gigartinales, bland annat karragentång, Chondrus crispus och kräkel, Furcellaria lumbricalis. Båda dessa arter skördas och används för utvinning av karragenan. Också knorralgen innehåller en hel del karragenan, med högst innehåll under tillväxtsäsongen på sommaren och lägst under hösten. Den är däremot inte lika lämplig att använda som karragentång eller kräkel eftersom den främst sitter som påväxt på andra stora alger.
I år har det varit gott om knorralg längs västkusten.
När man snorklar kan man ofta se knorralgen, som växer på 1-10 m djup. Det är den största (i längd) rödalgen vi har i Sverige och den kan ge intrycket av en enbuske. Lite samma känsla som Sargassum, fast utan flytblåsorna. Knorralgen blir ca 10- 30 cm hög och är rikt förgrenad. Grenarna är 1-3 mm i diameter och smalnar av mot spetsen. Huvudstammen är grov och sedan är grenarna mycket smalare, vilket är ett bra signalement.
Huvudstammen är mycket grövre än grenarna.
Knorralgen känns lätt igen där vissa av grenarna slutar i något som liknar en grisknorr eller klänge. Algen har också därför kallats för klängeborst.
Den karakteristiska grisknorren är en säker karaktär för arten.
Om den växer grunt blir den ofta blekt av solen och är då ljust gul istället för röd. Det kan vara förvirrande, men om du kommer ihåg den grova huvudstammen och kikar efter grisknorrarna i topparna så ser du att det är knorralg.
Solblekt knorralg på 1 m djup utanför Släggö, Lysekil. Kan du se knorren?
Arten är vanlig längs Bohusläns kust hela vägen in i Öresund. Gametofyten, utvecklas inne i grenarna och karposporerna syns som uppsvällda lite mörkare partier. På biologispråk brukar de benämnas ”lökformade bulbiller”, och många är de studenter som svettats för att komma ihåg detta på en art-tentamen.
Tydliga karposporer, eller lökformade bulbiller, i toppen på fertil knorralg i juli
Knorralgens tetrasporangier innehåller tvärdelade tetrasporer, men det behöver man sällan ta fram mikroskopet för , man ser att det är en knorralg ändå.
Optimala temperaturer för tillväxten ligger mellan 8 – 20 0C. Vid höga temperaturer, över 23-25 0C dör algen, enligt en studie av knorralgspopulationer från Helgoland. Den snabbaste tillväxten sker under våren.
Knorralgen är tjusig och enkel att pressa till ditt alg-herbarium.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt Öresund, Bohuslän, Chondrus crispus, Cystoclonium purpureum, Furcellaria lumricalis, gametofyt, Gigartinales, karragenan, karragentång, knorralg, kräkel, påväxt, rödalg, sporofyt, västkusten | 2 Comments »
juli 31, 2019 av lenakautsky
I förra veckan presenterades ett projekt om ”Scary Seafood- den nya maten från havet” av projektledare Christin Appelqvist i hörsalen på Tjärnö utanför Strömstad i deras serie av öppna föreläsningar som ges under sommaren. Projektet drivs av Göteborgs universitet och Maritima klustret i Västsverige. Men är det egentligen så skrämmande? Kanske så för oss svenskar numera, men inte om man ser det från ett globalt perspektiv. Då är det snarare traditionell mat från havet – allt ifrån Asien, Sydamerika och vad vi för 50-100 år sedan även åt här i Norden! I projektet har en analys gjorts av efterfrågan, tillgång, möjlighet till hållbart fiske, odling eller att plocka själv alternativt att driva småskalig ekoturism.
En sallad gjord på kokta blåstångstoppar, några blommor och skurna rädisor.
Besökarna fick ta med sig en intressant sammanställning av projektet, illustrerad med en färgglad bild på några arter av alger, musslor, kräftdjur, blötdjur, sjöborrar, sjöpungar och sjögurkor på en tallrik. I rapporten gick det att läsa mer om projektet.
Av alger som ligger på tallriken finns grönalgen, havssallat (Ulva lactuca), och brunalgerna sockertång (Saccharina latissima) och blåstång (Fucus vesiculosus). Traditionellt i Sverige har vi under nödåren blandat tångmjöl i brödet. Idag finns det företag som igen har tagit upp detta med att blanda in blåstång i knäckebrödet eller göra kryddsalt med havsallat och tång mm. Det finns också Fucus tabletter att köpa i hälsokostaffärer, de har en milt laxerande effekt.
Av arterna som visas på bilden är det bara den vanliga sjöstjärnan, den vackert lila (Asterias rubens) och signalsjögurkan (Parastichopus tremulus) som jag personligen inte har ätit. Däremot har jag provat andra arter av sjögurkor, både råa och rökta när jag var i Chile för ganska många år sedan.
Christin Appelqvist visar upp en röd signalsjögurka
Bedömningen är att det finns stor efterfrågan men ingen möjlighet till hållbart fiske av dessa arter i svenska vatten. Här pågår istället ett projekt att undersöka möjligheterna till odling av signalsjögurka, som Tångbloggen berättat om tidigare.
På Island tillhör rätten att skörda söl, (Palmaria palmata) strandägaren sedan urminnes tider. Det säljs torkad i vanliga matbutiker och är ett populärt snacks.
I Asien är det mesta som hos oss kallas ”scary seafood” traditionell mat som ingått i matlagningen under mycket lång tid. Här finns även utvecklad odling av både många algarter, musslor och andra grupper från havet. Generellt är förutsättningarna att odla många av dessa arter i vattnet utanför vår svenska kust mer begränsad, speciellt för djuplevande arter som t.ex. stor kammussla. Den kallas också för pilgrimsmussla (Pecten maximus), och förekommer på sandiga bottnar mellan 20 till 150 meters djup utmed Bohuslän. Det är mycket möjligt att du ätit slutmuskeln av någon art av kammussla på restaurang, om du beställt in scallops från menyn. Odling av scallops sker i många länder sedan länge, t.ex. Japan, Kanada, Island och England, där man har rätt förutsättningar, dvs hög salthalt och kallt vatten.
De arter som toppar det globala vattenbruket är odling av kammusslor, ostron, och venusmusslor (vongole på restaurangen). I Sverige startade den första blåmusselodlingen i en vik inte långt ifrån Tjärnö marinbiologiska laboratorium i början av 1970-talet. Det innebär att musselodling på många lokaler har pågått under närmare 50 år. Då, under 1970-80-talet var marknaden knappast redo för svenskodlade blåmusslor och konkurrensen var stor från odlingar i danska Limfjorden och Frankrike. Nu diskuteras möjligheten av att musselodling utöver att bli mat, även kan bidra till att återföra näring från havet. Vi har även blivit mer medvetna om vikten av att äta lokalt producerad mat istället för att importera.
Att kunna konkurrera med andra områden med bättre naturliga förutsättningar för odling gäller troligen också för flera andra arter. Till exempel vid odling av det introducerade stillahavsoston, också kallat Japansk jätteostron (Crassostrea gigas) i Frankrike. Eller i Holland där de grunda bottnarna torrläggs under lågvattenperioder, vilket lämpar sig väl för odling av vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule Linnaeus 1758). Namnet edule fick arten av Linné redan på mitten av 1700-talet vilket betyder att den är ätlig. Och i gamla kökkenmöddingar hittas skal av vanlig hjärtmussla och Europeiskt ostron (Ostrea edulis).
Vår alldeles egna kökkenmödding. ”Här har det bott marinbiologer”, kommer kanske framtidens arkeologer bestämma någon dag.
Nån gång kommer kanske någon att hitta spår av en bebyggelse på Tjärnö, nära kyrkan där det i backen vid en stenmur ligger en stor hög med skal av blåmusslor och japanskt jätteostron, men också lite andra udda skal, av knivmusslor, sandmussla, venusmusslor, green mussel (Perna viridis) etc.
Till slut lite om maskeringskrabba (Hyas araneus). För många av arterna som diskuteras i rapporten diskuteras utveckling av ett burfiske, men att innan dess behövs studier av populationsstorlekar och åldersstruktur i områden där fiske startar. För mig var det också ett kärt återseende av Tjärnö laboratoriets gamla loggotyp – en maskeringskrabba!
Den klassiska TMBL loggan i floccat tryck från 1980-talet.
Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den kan gömma sig i algvegetationen genom att pynta sig med olika alger och nässeldjur på ryggskölden. Så att den bär med sig ett helt litet ekosystem. Hamnar den i en annan miljö byter den ut arterna. Scary? Nej, bara fantastiskt.
Maskeringskrabba (Hyas araneus) som gömt sig bland rödalgerna blir ganska synlig när den kommer ut på den kala lerbottnen.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt Asien, blåmusslor, blåstång, Cerastoderma edulis, Chile, Crassostrea gigas, ekoturism, England, Franrike, Fucus vesiculosus, Göteborgs universitet, grunda bottnar, Havsallat, hållbar odling, Hjärtmussla, Holland, Island, japan, japanskt jätteostron, kammussla, Kanada, kökkenmödding, knivmusslor, kräftdjur, kryddsalt, lågvatten, Linné, Maritima klustret, musselodling, nödår, ostron, Palmaria palmata, Parastichopus tremulus, Pecten maximus, Söl, Scary seafood, signalsjögurka, sjöborrar, sjöstjärna, tångmjöl, tidvatten, Tjärnö marinbiologiska laboratorium, traditionell mat, Ulva lactuca, västerhavet, venusmusslor | Leave a Comment »
juli 26, 2019 av lenakautsky
I morse var det soligt, helt vindstilla och spegelblankt vatten vid piren på Svallhagen. Inga vågor eller vattenrörelser syntes.
Längst ut vid piren växer ett bälte av sargdssosnärja nedanför blåstången och sågtången. Såhär års ser sargassosnärjan ut som små enbuskar. När jag tittar ner i vattnet lutar alla inåt sundet . Klockan är ca 8.45. Vattenströmmen går inåt och är så kraftigt att den får alla plantorna att nästan ligga ner på botten.
Efter att ha badat så har tidvattensströmmen hunnit vända och vattnet strömmar ut igen. Klockan är ca 9.10. Och när jag tittar ner vid i vattnet syns det tydligt – alla plantorna pekar utåt istället. Vattenytan är fortfarande stilla och spegelblank. Det lösliggande skottet av ålgräs som låg ovanpå blåstångsplantan har hunnit försvinna och drivit iväg.
Visst är det spännande hur tidvattensströmmen kan avslöjas av åt vilket håll sargassosnärjan pekar! Det betyder också att vattnet förflyttar sig och förändras hela tiden. För att mäta i samma vattenmassa – skulle jag behövs släppa i ett mätinstrument som följer med strömmen. Mäter jag istället utanför piren i sundet är det ett helt annat vatten, t.ex. när strömmen går utåt kommer efter ett tag vatten som värmts upp i grundområdet innanför under många timmar. Eller tvärt om när vatten strömmar in utifrån är det kallare.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt algbälten, ålgräs, blåstång, sargassosnärja, Sargassum muticum, sågtång, strömmar, Svallhagen, tidvatten | 2 Comments »
juli 21, 2019 av lenakautsky
Lovade att berätta lite till om hur signaturen ser ut på olika stränder i närheten av Tjärnö. Det visade sig vara en stor variation mellan olika stränder och hur högt upp på land vallen med ilandspolat material ligger.
På flera sker strandstädningar där man också undersöker hur fördelningen ser ut av olika typer av skräp. Den största delen av skräpet består av plast. Men det finns en massa andra material som vi kanske inte direkt tänker på som också blir kvar i dem mer eller mindre nedbrutna tångvallen.
Så här kommer resultatet från några strandänder till. Lindholmen, Strömstad kommun, ligger i skydd av Långholmen. Närmast vattenlinjen där det växter vackert grön gåsört, Argentina anserina och nedanför strandrågen (Leymus arenarius), skiljer sig fynden från lite högre upp.
Materialet är nytt med många små fettklumpar, några körsbärskärnor och lite gula mikroplast pellets, som liknar gula skal av strandsnäckor.
För den med skarp syn ligger två små skal av vår minsta sjöborre, Echinocyamus pusillus, dvärgsjöborren på det grå plastlocket (vänster skål). Den blir bara några millimeter stor. Blåstångens torra flytblåsor och några körsbärskärnor fanns också i denna nedre zon.
Högre upp på stranden ovanför strandrågen nära vresrosbuskarna var det organiska materialet mer nedbrutet.
Här fanns många körsbärskärnor kvar och så olika sorters plast såklart. Både cellplast, typ frigolit och hårdplast som ett litet plastlock, bitar av omslag och trådar av plastrep (höger skål på bilden ovan).
Nästa strand ligger på Saltö, öppet mot havet där mer material spolas in speciellt när det stormar och blåser. I överkanten blommar strandtrift, Armeria maritima med sina vackra blekrosa blommor. Den tål att leva vid kusten och utsättas för saltvatten som blåser in vid stormar och tål torka. Den används är idag för att plantera utmed vägkanter där den också påverkas av saltet när vägen saltas på vintern.
Här låg det många lecakulor och större slaggbitar tillsammans med cellplast och som vanligt ett plastlock, i detta fall grönt. Genom denna lilla undersökning är det klart att vågor och vindar sorterar allt materialet som spolas iland beroende på flytkraft på olika nivåer, både naturligt material, t.ex. skal av snäckor, små sjöborrar, flytblåsor hos tång och kärnor och frön och sån´t som vi människor har producerat och små kommer att ta lång tid att bryta ner, t.ex. lecakulor, slagg och olika plaster.
Vet inte vem som kommer att ge sig på att bryta ner lecakulor som består av kalkfattig lera som hettats upp till ca 1100 grader eller större och mindre slaggbitar som hamnat långt upp på stranden. Där ligger de säkert kvar även nästa år i kanten nära nyponen till vresrosen, Rosa rugosa, som börjar få färg och de blågröna och svagt lila stjälkar, strandglim (Silene uniflora). De blir säkert kvar länge i marken precis som plast.
Får se om de stora fina nyponen hinner bli mogna innan det är dags att åka tillbaka till ostkusten.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt Argentina anserina, Armeria maritima, Bohuslän, cellplast, dvärgsjöborre, Echinocyamus pusillus, fettklumpar, Flytblåsor, flytkraft, frön, frigolit, gåsört, kalkfattning, körsbärskärnor, lecakulor, lera, Leymus arenarius, Lindholmen, mark, mikroplaster, mikroplastpellets, nedbrytning, plastlock, Rosa canina, skräp, slagg, snäckor, stormar, strandglim, strandråg, strandstädning, stränder, tång, tångvall, Tjärnö, västkusten, vågexponering, vresros | 3 Comments »
juli 18, 2019 av lenakautsky
I kväll kommer professor Kerstin Johannesson, föreståndare för Tjärnö marina laboratorium, Göteborgs universitet, att berätta om hur arter i havet har hittat olika sätt för att klara av att föröka och sprida sig i den marina miljön. Som vi ju tidigare berättat här på Tångbloggen, gäller det för skildkönade blåstångsplantor, där förökningstopparna sitter på olika individer, att kunna tima in att släppa ägg och spermier samtidigt i vattnet. Många marina arter, även blåstång, som lever i tidvattenzonen har under årmiljonerna hittat anpassningar till en lyckad förökning när tidvattenvariationen är som störst, dvs vid fullmåne.
Hur lyckad förökningen var i år för blåstången kan du se om du går och letar i blåstångsbältet där det nu sitter små, små groddplantor, ca. 0,3 -1 cm stora på klippor, stenar eller skal. De största är 2-3 månader gamla, och med den högre salthalten utmed Bohusläns kust växer de mycket snabbare än inne i Östersjön.
Mängder av små groddplantor av blåstång på baksidan av en kakelplatta.
Är du i närheten av Strömstad är detta ett utmärkt tillfälle att få höra mer spännande om anpassningar och evolution hos marina arter under en populärvetenskaplig föreläsning i hörsalen på Tjärnö marina laboratorium, Strömstad.
I entrén till hörsalen och akvariet möts man både av presentationer av spännande projekt som rör odling av alger, vad vi kan använda dem till och vackra tavlor med alger, i rött, brunt och grönt på väggarna. Det går också att köpa fina kort med pressade alger – eller, som vi tidigare beskrivit, samla alger på stranden nästa gång du badar och gör egna kort, tavlor eller dör ditt eget herbarium. En härlig känsla för oss på Tångbloggen.
Nästa torsdagsföreläsning kommer att handla om ”Scary Seafood – den nya maten från havet”. Mer från Tångbloggen om detta senare.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt algodling, anpassning, östersjön, blåstång, Bohuslän, evolution, förökning, Göteborgs universitet, havet, havets skogar, marina arter, pressade alger, salthalt, Scary seafood, Strömstad, tavlor, tidvatten, Tidvattenvariation, tidvattenzon, tillväxthastighet, Tjärnö marina laboratorium | Leave a Comment »
juli 15, 2019 av lenakautsky
Tångbloggen har mest skrivit om vad som kan komma drivande av alger och musslor långt bortifrån, fastsittande på stora backar som ramlat över bord från en fiskeskuta.
Här kommer nu istället lite om mikroplast. Plastpellets eller pärlor är basen för att tillverka alla möjliga plastprodukter och går att hitta på stränder och i vattnet utmed hela svenska kusten. Dels hamnar de där utanför plastindustrier som spill, eller vid omlastning i samband med att de skall transporteras med lastbil eller fartyg till anläggningen där slutprodukten formas. Det mesta är nyproducerat i polymerproduktionsindustrin, men det finns också några återvinningsanläggningar i Sverige. Diametern är vanligen på 2-5 mm och har regelbunden form. De flesta partiklarna är mindre än 1 mm, brukar kallas för ”fluff ”och kan variera både i storlek och form. Allt spill på vägen är både en förlust för industrin och kommer att bli kvar under mycket lång tid om det hamnar i miljön. Så här finns ett klart behov att minska och förhindra spill. På Ekotoxbloggen berättar forskaren Marie Löf om mikroplast.
Med tiden kan nämligen plasten i skräpet på stranden fördelas i små partiklar och bli till mikroplastpartiklar som t.ex. ytterdelen på denna flaska.
Vid en undersökning utanför Stenungsund på västkusten, visade det sig att det årligen släpps ut miljontals pellets från produktionsplatsen som sedan kan flyta iväg med strömmar ut i skärgården vid Orust och Tjörn. Flest pelletar hittades vid Stenunge å, där den mynnar ut till Askeröfjärden. Sedan minskar mängden med avståndet. Samtidigt så flyter ju de små plastkulorna bra och kan transporteras långt med vattnet. Varje industri producerar sina egna former och färger av pelletar, vilket gör att t.ex. vid Stenungeå finns en unik färgsignatur med vita, svarta, blåa och gula pellets. Dessa har också hittats i liknade proportioner längre ut i skärgården. Detta har Therese Karlsson, doktorand vid Göteborgs universitet, skrivit om i den vetenskapliga artikeln ”The unaccountability case of plastic pellet pollution” som publicerades i Marine Pollution Bulletin förra året.
Därför kändes det spännande att kolla upp hur det ser ut vid stränderna på Tjärnö och hur färg signatur och former varierade, långt borta från närmaste tillverkningsindustri. De kan vara resultatet av någon speciell händelse, t.ex. efter en storm som Urd i december 2016 och ett resultat av långdistanstransport.
De hade fastnat i en stelnad oljefläck och gick inte att plocka loss. Kommer att finnas kvar för mycket lång tid framöver.
Vid en av mina favoritstränder, Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad hittade jag ett band nära skogsbrynet med mycket nedbrutet organiskt material, barr och kottar och fullt med mikroplastbitar, från blå rep, andra små bitar av plast och olikfärgade plastpellets.
Tog med en skål och ett såll och tumstock för att ”forska” lite på hur många plastpellets och bitar jag kunde samla in per liter material. Det visade sig vara ganska pilligt eftersom både barr, småbitar av diverse nedbrutet organiskt material också flyter. Och mycket av de organiska partiklarna är lika stora som plastpartiklarna, så det fungerade inte med sållet heller.
För den med skarpa ögon kan se att det ligger två små snäckor längst ner till höger ibland plastpellets och fragment. Det är Rissoa menbranacea, större bandtångssnäcka som hittades i denna mer eller mindre nedbrutna tångvall nära skogsbrynet.
Såhär blev färg signaturen av plastpellets och plastbitar på Svallhagen. Mest vita, delvis opaka genomskinliga och svarta men också en hel del grå, gula, mörkt gulbruna och några blåa pellets.
Skall ge mig ut på några av stränderna på Saltö och se om proportionerna ser annorlunda ut.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt Askeröfjärden, fartyg, färg signatur, flyta, Göteborgs universitet, hamnar, industri, lastbil, mikroplaster, miljö, nedbrutet, olja, oljefläck, organiskt materila, Orust, plastbitar, polymerproduktion, rep, Rissoa, såll, skogsbryn, spill från fabriken, spill från transporter, större bandtångssnäcka, Stenunge, Stenungsund, stormar, Stormen Urd, tångvall, Therese Karlsson, Tjörn, västerhavet, västkusten | Leave a Comment »
juli 8, 2019 av lenakautsky
Under några dagar har det blåst ganska mycket och resultatet låter inte vänta på sig för den som vill göra en liten studie av vad som spolats iland på en av de närmaste stränderna på Saltö, Strömstad. Vill du inte bada så kan du ändå hitta en massa spännande marina arter och mycket annat bara genom att undersöka vad som ligger på stranden.
Stora mängder alger göder en mörkt grön, kraftig strandvegetation.
Längst ner på stranden, när det blir lågvatten ligger mängder med olika arter uppsorterade i smala eller breda band.
På bilden syns några bruna alger som liknar gasfyllda tarmar, medan andra som legat längre på stranden torkat in och ser ut som ljusa blekta smala plastbitar. Det är Asperococcus bullosus, fingertuta, en brunalg. Fingertuta är en ett årig sommaralg.
Beroende på hur långt upp på stranden som de hamnat är de mer eller mindre uttorkade. På ytan sitter många små grupper med hår och sporangier som gör att den ser prickig ut. De sitter fast på små stenar med en fästskiva som när det blåser följer med upp på land.
Lite längre bort ligger några stora runda eller lite skrynkliga ostrontjuvar, Colpomenia peregrina tillsammans med en vanlig lök som någon måste tappat överbord.
Ostrontjuven är en främmande art som fått sitt namn för att de kan om de sitter ovanpå ett litet japanskt jätteostron lyfta det och driva iväg med ostronet. Ostrontjuven är en ettårig alg som brukar hittas tidigt på sommaren och försvinner på hösten. Den hittades först i svenska vatten runt 1950. Det är idag ett vanligt inslag i vad som spolas iland i tångvallen jämfört med för några år sedan, även om jag inte har några exakta data att jämföra med. Ett möjligt samband skulle kunna vara de milda vintrarna och varma somrarna? De har ju också gynnat arter som det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas, också kallat stillahavsostron och andra arter som trivs och förökar sig vid högre vattentemperaturer.
Ytterligare lite längre bort lyste något klargult. En citron intrasslad ibland många långa trådformiga sudare, Chorda filum och några gröna blad som visade sig vara en blomställning av ålgräs, Zostera marina.
Det första stadiet under ålgräset blomning, Här syns pistillen sticka ut utanför skidan.Blomskott hos ålgräs förekommer från juni –oktober, men är vanligast nu på sommaren under juli – augusti.
Såg ett inslag på TV nyligen, Göteborgs universitet om ytterligare en art från de norra och västliga delarna av Stilla Havet. Det är en medusa och har en kropp som liknar en manet vilket gett den sitt namn, klängmanet, Gonionemus vertens. Den är ca 2-2,5 cm i diameter, ca 3 cm hög och får ca 1 cm långa tentakler. Den har hittats i ålgräsängar där den klänger sig fast. Den kan också hittas inne bland tång eller musslor och ostron. 
Den är lätt att känna igen genom det tydliga brunröda. gula korset över klockan som består i könsorganen. Den har nässelceller som fungerar som hos brännmaneten. Kommer man i kontakt med tentaklerna är en smärtsam erfarenhet. Så här är det bara att hoppas att det dröjer tills den kommer hit.
Det blev ett gott resultat från dagens promenad. Så med en fin lök, lite citron och några små blad av strandkål, Crambe maritima var det dags att gå hem och göra en god sallad till lunchen.
Toppade salladen med lite krispiga salta Ulva intestinalis, tarmalg, som jag torkat i ugnen på 100 grader i några minuter.
Publicerat i Fakta, Nyheter | Märkt Asperococcus bullosus, ålgräs, Bada, blomväxter, Chorda filum, citron, Colpomenia peregrina, Crambe maritima, fingertuta, främmande arter, Göteborgs universitet, Gonionemus vertens, klängmanet, lågvatten, lök, Livet i havet, medusa, nässelceller, ostrontjuv, sallad, Saltö, strandfynd, strandkål, Strömstad, sudare, tarmalg, tångvall, tentakler, Tjärnö, Tjörn, TV, Ulva intestinalis, vattentemperatur, västkusten, Zostera marina | Leave a Comment »
« Newer Posts - Older Posts »
Tångbloggen 