Nära Naturum Öresund finns ett exempel på Land Art i form av ett stiligt stenrev som ligger vid Ribergsborgsstranden i Malmö. Det har en naturlig och varierande siluett där skarvarna gärna sitter och breder ut sina vingar. Kommer man för nära ut på piren flyger de iväg.
För den som inte hört talas om Land Art tidigare, så kommer begreppet från USA där många konstnärer under 1960-talet valde att arbeta direkt med material från naturen och i naturen. Det finns en grupp som heter Land Art i Skåne som nyligen har skapat Land Art på olika platser i Malmö.
Tång-komposition – Tångkompost?Näringen från tången göder växterna
Under konferensen ”Ringar på vattnet” fick vi också prova att göra Land Art av ilandspolat material som vi hittade på stranden. Uppgiften var att berätta något om livet i havet utanför. Några av tavlorna fick plats innanför den tjusiga guldramen, medan andra var för stora och istället fick en ram av torrt rufsigt ålgräs.
Biologisk mångfald -sorterad och organiseradTångskog och fotavtryck i sanden.
Land Art får helt olika uttryck om det omges av en praktfull gyllene ram eller buntar med torrt ålgräs.
Upplevelsen att göra Land Art på stranden gav oss på Tångbloggen en idé! Under 2026 kommer det att dyka upp Land Art som skildrar havets skiftningar och förändringar under året i en serie ”Årstider i Havet”. Vilka vatten och vilka platser får bli en överraskning.
Turning Torso skymtar i bakgrunden. Tångvallen består främst av dött ålgräs blandat med lite tång och rödalger.
Under två intensiva dagar i Malmö kring temat havsmedvetenhet och pedagogik, fick vi möjlighet att hjälpa till med att plantera ålgräs i Södra Varvsbassängen. Men innan jag berättar mer om detta så lite om platsen där Naturum Öresund och Marint Kunskapscenter har drivit sin verksamhet under många år. Huset är specialbyggt och ligger jättefint längst bort på Ribersborgsstranden. I fjärran syns Malmö stadsprofil med det nu 20 år gamla och hela190 meter höga Turning Torso, som nästan försvinner i diset. På Naturum finns fina akvarier med tång där småfiskar kan gömma sig och det är även plats för oss att undersöka fynden från stranden.
Under den första dagen deltog vi i en workshop och arbetade med havsmedvetenhet genom att skapa berättelser, under ledning av Therese Carnemalm, havsambassadör inom projektet Bauhaus of the Seas Sails. Vi fick prova på att spela några spel som pedagogiska verktyg, både det välkända datorspelet Minecraft som dykt ned under ytan i ett samarbete med IOC Unesco och Stiftelsen Voice of the Ocean, ett nytt brädspel om Östersjön som tagits fram av HELCOM, Ecosfera Baltica och två inspirerande spel kallade Laxleken och Havsnejonögat presenterade av Claes Rosander, Kattegatts kustvattenråd.
Nästa dag startade med att medlemmar i nätverket presenterade några aktuella projekt. Micaela Lundell berättade om miljögifter och fiske, två nya delar i Lektionsbanken som finns på Östersjöcentrums hemsida, följd av Björn Källström, Göteborgs marinbiologiska laboratorium som presenterade det internationella projektet BiodivOcean, där deltagarna undersöker den biologiska mångfalden i sitt havsområde med hjälp av ett rack med plattor där djur och alger kan etablera sig.
Annika Rockström berättar om projektet.Vacker illustration av påväxt på plattan.
Konstnären Annika Rockström visar hur en grupp elever på Gullmarsgymnasiet i Lysekil tolkat påväxten på plattorna i akvareller. Jag har tidigare sett målningar från detta projekt utställda i entréhallen på Tjärnö marina laboratorium.
Under de bruna ålgräset finns levande gröna fina skott.I hinkarna ligger fina skott av ålgräs till planteringen.
Efter lunch var det dags att gå till Ribersborgsstranden och leta efter fina ålgräsplantor med rötter. Det gällde att gräva runt och lyfta fram de levande plantorna djupt nere i vallen. När vi var klara hade den bruna tångvallen med torkade ålgräs bökats om och blivit vackert grön i jakt på fina, levande ålgräs-skott till återplanteringen.
På bilden syns transeketer där ålgräs planterats.Erica Wik demonstrerar hur man knyter fast ålgräs. Michael Palmgren fixar lagom långa snören.
Sen bar det av till Södra Varvsbassängen. Där hjälptes vi alla åt att knyta fast ålgrässkotten på smala järnrör och släppa ner dom i vattnet med ett plums. Det kommer att bli spännande att höra till våren om planteringen lyckats och att det då kanske finns början till en ny ålgräsäng nära kajkanten.
Här släpps ålgräsplantor ner i vattnet. Foto S. PetersonSkall bli kul att höra ur plantorna klarar sig.Foto: S. Peterson
Till sist: Stort tack för två roliga, intressanta och givande dagars samvaro vid och om havet.
Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt.
Blomningen påväg in vid badbryggan.Tjockt vid stranden av cyanobakterier.
På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalisfärga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.
Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.
Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!
Dichtyota dicotoma breder gärna ut sig där den trivsChondrus crispus växer gärna i skuggan under större alger
Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fastmed en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.
Sågtång med fästskiva på en sten.Flera skräppetare med rhizoider som håller dom fast på stenen.
En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.
Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.
Motiveringen tillWorld Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.
På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.
Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?
För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!
Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år.
Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.
Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse, publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats.
”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand”
Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar.
När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.
Wenner Gren skrapans syns bra innan skogen vuxit till vid stranden.Här strömmande avloppsvattnet in i Brunnsviken från Solna. En läns ligger utanför och samlar in det grövsta skräpet.
Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.
Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade. Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.
Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.
Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten.
Gäller att vara försiktig när man suger upp lösningen.…och sen tillsätta rätt mängd till planktonprovet!
Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.
Det var så roligt att stå vid Brunnsvikens strand igen och berätta om hur mycket bättre miljön blivit..Visst blommar det av cyanobakterier fortfarande, men vattnet är mycket klarare och renare.
Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.
Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist.
En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken.
Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.
Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.
En solig dag i Österhamn på Lidö. Flytbojarna syns i bakgrunden.
I fredags var det full aktivitet i Österhamn på Lidö, uppe i Norrtälje. Skärgårdsstiftelsens projekt att etablera blåstång på ett antal ankringsbojar startades nämligen då. Ett gäng dykare åkte iväg till en närliggande ö och samlade in blåstångsgrenar med förökningstoppar i tre stora nätkassar. Det är samma metod som finns beskriven i rapporten ”Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön”. Vi har även berättat på Tångbloggen om tidigare projekt som använt metoden för att etablera blåstång på ett stenrev i Riddersholm och bojar i Nåttarö. Detta blir det tredje projektet där man vill etablera blåstång på olika typer av nytt bottensubstrat i vattnet.
Österhamn är en populär skyddad hamn där många båtar gärna lägger till.
Här plumsar en av dykarna från Sveriges Vattenekologer i från båten för att samla in förökningstoppar till försöket. Det var ganska mycket påväxt av fintrådiga alger på botten, så dykarna fick leta lite för att hitta grenarna.
Plums i bajlan! Foto: Sveriges VattenekologerTrevligt att plocka sig en vacker tångbukett under ytan. Foto: Sveriges Vattenekologer
Det är en sandig botten nedanför klippbranten i viken och planen är att även prova med att plantera in ålgräs här lite senare på säsongen. Frågeställningen är om det tidigare funnits ålgräs som försvunnit genom ankringsskador eller om ålgräset inte klarar sig i viken eftersom den ligger nära artens nordliga utbredningsgräns.
Dykarna kommer tillbaka med flera kassar fyllda med blåstångsgrenar med förökningstoppar.Sedan blev det min och övriga deltagares uppgift att knyta blåstångsbuketter.
Själv passade jag på medan dykarna var ute och samlade tång att kolla om det skulle fungera med att använda nedbrytbart material till flytanordningen, så att det inte behövs någon insamling av plastflaskor efter sommaren.
Kork och hampasnöre verkar funka fint.
En vinkork eller bit av ett grytunderlägg verkar funka bra. Men det behövs en lite längre test för att vara säker på att t.ex. hampasnöret inte bryts ner för snabbt. Det är lika roligt hela tiden att komma på sätt att utveckla och förbättra metodiken för att etablera blåstång.
Även små projekt som gynnar blåstången kommer att bidra till en ökad biologisk mångfald lokalt. Kanske det kan inspirera till att göra en liten egen tångodling hemmavid?
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
Vi får lite då och då frågor från studenter på olika utbildningar om Östersjöns tillstånd, naturresurser och påverkan av oss människor på allas vårt hav. Det känns extra roligt och spännande att ibland bli inbjuden till att se resultatet av ett examensarbete inom ett helt annat fält än där jag och Ellen normalt är verksamma. Så igår åkte jag till Telefonplan för att gå på utställning av arbeten av årets studenter i Mastersprogram. individuell studieplan i design. Louisa Juvall Molins projekt heter ”Plating the Baltic Sea” som hon gjort i samarbete med företaget Under ytansom odlar och serverar mat av tång på Åland.
Vackert dukat bord
I den stora hallen kunde jag på långt håll se torkade små tångplantor hängandes från taket ovanför ett vackert dukat bord med flera blekblå pallar. De bjöd in besökaren att sätta sig till bords för ett givande samtal om Östersjön och allt vad som finns där.
Bordsservisen är gjord av alger och bredvid står en spännande meny med olika maträtter som innehåller havsallat och blåstång.
Gillade såklart ”uppläggningsfatet” med en specialgjord ”tångtång” där det fanns en massa information om vilken funktion blåstången har i Östersjön.
Kanske kommer mer tång att odlas framöver. I Finland har men verkligen förstått hur stor betydelse blåstången har för den biologiska mångfalden och behovet av att restaurera tångsamhällen i områden där den minskat eller försvunnit.
På ena hörnet av bordet fanns en bra illustration av hur grönalgen grönslick (Cladophora glomerata) kan användas till att producera papper som är både vackert och nedbrytbart.
Så vi från Tångbloggen vill verkligen gratulera till ett väl genomfört projekt som är mycket inspirerande. Konstfacks vårutställning är öppen ytterligare några dagar, t.o.m fredagen 26 maj, mellan kl. 12.00-18.00.
Så ta en tur och kolla på hela utställningen och sitt en stund vid detta fint dukade bord för samtal om Östersjöns framtid.
Med projektet Vinnare och förlorare i svensk natur vill Föreningen Naturfotograferna uppmärksamma de globala och inhemska hoten mot naturen och hur de påverkar våra vilda djur. Navet i projektet är en fotoutställning med bilder på 35 utvalda svenska arter och tillhörande texter. Utställningen har under 2021 och 2022 visats utomhus i Uppsala, Falun, Malmö, Luleå, samt på Strandvägskajen i Stockholm.
Seminariets fråga löd: Hur står det till med våra svenska arter, hur ser framtidsutsikterna ut och vad kan vi göra för att främja den biologiska mångfalden?
Samtalen med de sakkunniga delades in i fem olika ämnesområden och spelades in på video för att göras tillgängliga för en större publik.
Bland de sakkunniga återfanns Tångbloggens egen Tant Tång, professor emeritus Lena Kautsky, som pratade om havet. Övriga klipp hittar du på projektets sida Vinnare och förlorare i svensk natur.
Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?
När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.
På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.
Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna.
De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.
Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?
Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.
Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.
Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.
Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.
Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.
Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.
Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?
Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?
En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.
Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.
En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.
Det hinner knappt bli ljust innan skymningen faller.
Det är bara gråväder och det hinner knappt bli ljust på dagen innan det mörknar igen. Och prognosen lovar samma typ av gråväder i flera veckor framöver. Vid kusten blåser det mest hela tiden, så glasögonen blir småprickiga och allt ser grått och kallt ut. Det är svårt att hålla värmen om man inte lindar in sig ordentligt, med en varm halsduk och varma kläder.
När det är skymning på land blir det ännu mörkare nere i vattnet. Mycket av det biologiska livet går i vila eller flyttar ut på djupare vatten.
Tankarna går till hur mycket energi som går förlorad i näringskedjan, dvs av den mat jag äter. I en näringskedja på land där jag är toppkonsumenten. Av det jag äter tar jag bara tillvara ca en tiondel för tillväxt medan de resterande 90 procenten försvinner. En del via andningen, som koldioxid. En annan del som värmeförluster, eftersom vi hör till de varmblodiga djuren. Tursamt nog är vi människor allätare, dvs äter primärproducenter som rotfrukter, grönsaker, frukter och bär, filtrerare som t.ex. musslor och ostron, och kallblodiga arter även kallade växelvarma arter som kräftdjur, samt små och stora fiskar. De växelvarma eller kallblodiga arterna är mer effektiva, så för varje steg uppåt i näringskedjan försvinner 75 % av energin och kvar blir 25% till tillväxt och produktion av ny biomassa.
Människan är av naturen allätare och för att effektivisera vårt upptag av näring och minska energiförlusterna är det bästa att äta växelvarma djur från havet. På land är betare, som kor, kaniner och får, en bra födokälla för oss människor. De kan omvandla gräsbiomassa till kött, mjölk, och ull och många mer produkter – ett ”trick” vi inte klarar av. Dessutom, samtidigt som de äter gräs och växter bidrar ju boskapen till att hålla markerna öppna och ökar den stora artrikedomen av blommor och insekter. De kan också bidra till att hålla vassen nere och ge en artrik strandäng.
Längst ner i näringskedjan hittar vi fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan (Mytilus edulis) och ostronet (Ostrea edulis). Dessa filtrerare är ännu mer effektiva. De kan använda mer än en fjärdedel av det de äter för sin tillväxt eftersom de inte förbrukar någon energi för att förflytta sig.
Blåmusslor från Östersjön på en kabel och ett japansk jätteostron liggande på botten i en vik nära Tjärnö marina laboratorium, vid Strömstad.
Fiskar har också låg energiåtgång genom att de är växelvarma. Många fiskarter lever på att äta småkräftdjur, snäckor eller arter som lever i bottensedimentet. När de växer till och blir större kan de börja äta mindre fiskar.
Braxen (Abramis brama) är en karpfisk som kan bli stor, över en halvmeter lång. Den liknar flera andra karpfiskar som finns i Östersjöns skärgårdar, t.ex. björkna, faren, vimma och ruda. Braxen kan skjuta ut munnen som en bälgliknande liten tratt. Med hjälp av denna tratt bökar den runt i sedimentet och filtrerar fram maten, som består av bottendjur. Mycket av braxens föda består av fjädermygglarver.
Braxen kan lätt förväxlas med andra karpfiskar, kanske lättast med björkna. Bilden är fotograferad från en poster om fiskar i Stockholms skärgård utgiven av Länstyrelsen i Stockholms län och bilder från Nationalnyckeln.Bästa kännetecknet att skilja björknan från braxen är att den har ett större öga jämfört med huvudets storlek.
Själv tar jag och värmer mig med en god musselsoppa med musslor från Östersjön, även om de är små. Ser fram emot att smaska på japanska jätteostron när jag kommer till västkusten nästa gång. Jättegott, proteinrikt och så långt ner i näringskedjan som det går att komma utan att ge sig på vinbärssnäckor, insekter eller maskar.
Värmande musselsoppa och gratinerade ostron och blåmusslor med vitlök, persilja och mandelflarn att se framemot vid nästa besök i mer marina miljöer med högre salthalt!
Tångbloggen 