Blåsvarta moln på väg in med mer snö. Vågorna skummar.
När stormen Johannes drog in över norra Sverige på lördagen den 27 december noterades de högsta byvindarna som förekommit sedan många stationer startades för 30 år sedan. Konsekvenserna på land blev stora, med 40 000 hushåll som blev strömlösa och stora vindfällen av träd. Julbocken i Gävle blåste omkull i de häftiga byvindarna. Undrar om de kommer att resa upp den igen eller den kanske har gått sönder för mycket? Nåja, julen var ju ändå över.
Örskär, norr om Gräsö vid norra Upplandskusten rapporterade den högsta medelvinden 29,9 m/s av alla kuststationer. För sju år sedan, i slutet av november uppmättes den högsta medelvindhastigheten, 31,8 m/s någonsin vid Örskär. Blåsig plats. Undrar hur det kommer sig?
Det fortsätter att blåsa och nu har det också kommit lite snö. Stormen Johannes, namngavs av SMHI efter principen att använda dagens namn i almanackan. Det sker inte så ofta men nu har man kommit överens om att ta fram en förutbestämd och gemensam namnlista tillsammans med Norge och Danmark. Så alla ni som heter Anna får nu veta att nästa storm som kommer in över Sverige kommer att vara uppkallad efter dig!
Vågorna går höga vid skäret där jag har märkta tångplantor.Ibland blev det lite lugnare och solen gjorde glittrande vägar på vattnet.Temperaturen har sjunkit snabbt när vattnet bladats om. 3,2 grader är kyligt.
Men vad betyder kraftiga stormvindar över Östersjön? När blåsten startade för tre dagar sedan var det fortfarande ganska lugnt väder i viken. Vattentemperaturen var hög för året, ca + 5,6 0C. Vi blev strömlösa nästan i två dygn. Men det var inget mot den kraftiga stormen Alfrida 2019 som drog in norrifrån och gjorde oss strömlösa i över en vecka.
Lite blåstång har spolats upp på standen i min vik.Frusen blåstång på solglittrande sand.
Idag går vågorna höga och slår in över klipporna. Vid stranden ligger en liten tångvall och några små frusna tångplantor glänser i solen. De har fått en tunn blank yta av is eftersom det är några grader minus i luften.
Ett vackert lönnlöv tillsammans med skal av Östersjömussla, oval dammsnäcka och bitar av tång.
Turning Torso skymtar i bakgrunden. Tångvallen består främst av dött ålgräs blandat med lite tång och rödalger.
Under två intensiva dagar i Malmö kring temat havsmedvetenhet och pedagogik, fick vi möjlighet att hjälpa till med att plantera ålgräs i Södra Varvsbassängen. Men innan jag berättar mer om detta så lite om platsen där Naturum Öresund och Marint Kunskapscenter har drivit sin verksamhet under många år. Huset är specialbyggt och ligger jättefint längst bort på Ribersborgsstranden. I fjärran syns Malmö stadsprofil med det nu 20 år gamla och hela190 meter höga Turning Torso, som nästan försvinner i diset. På Naturum finns fina akvarier med tång där småfiskar kan gömma sig och det är även plats för oss att undersöka fynden från stranden.
Under den första dagen deltog vi i en workshop och arbetade med havsmedvetenhet genom att skapa berättelser, under ledning av Therese Carnemalm, havsambassadör inom projektet Bauhaus of the Seas Sails. Vi fick prova på att spela några spel som pedagogiska verktyg, både det välkända datorspelet Minecraft som dykt ned under ytan i ett samarbete med IOC Unesco och Stiftelsen Voice of the Ocean, ett nytt brädspel om Östersjön som tagits fram av HELCOM, Ecosfera Baltica och två inspirerande spel kallade Laxleken och Havsnejonögat presenterade av Claes Rosander, Kattegatts kustvattenråd.
Nästa dag startade med att medlemmar i nätverket presenterade några aktuella projekt. Micaela Lundell berättade om miljögifter och fiske, två nya delar i Lektionsbanken som finns på Östersjöcentrums hemsida, följd av Björn Källström, Göteborgs marinbiologiska laboratorium som presenterade det internationella projektet BiodivOcean, där deltagarna undersöker den biologiska mångfalden i sitt havsområde med hjälp av ett rack med plattor där djur och alger kan etablera sig.
Annika Rockström berättar om projektet.Vacker illustration av påväxt på plattan.
Konstnären Annika Rockström visar hur en grupp elever på Gullmarsgymnasiet i Lysekil tolkat påväxten på plattorna i akvareller. Jag har tidigare sett målningar från detta projekt utställda i entréhallen på Tjärnö marina laboratorium.
Under de bruna ålgräset finns levande gröna fina skott.I hinkarna ligger fina skott av ålgräs till planteringen.
Efter lunch var det dags att gå till Ribersborgsstranden och leta efter fina ålgräsplantor med rötter. Det gällde att gräva runt och lyfta fram de levande plantorna djupt nere i vallen. När vi var klara hade den bruna tångvallen med torkade ålgräs bökats om och blivit vackert grön i jakt på fina, levande ålgräs-skott till återplanteringen.
På bilden syns transeketer där ålgräs planterats.Erica Wik demonstrerar hur man knyter fast ålgräs. Michael Palmgren fixar lagom långa snören.
Sen bar det av till Södra Varvsbassängen. Där hjälptes vi alla åt att knyta fast ålgrässkotten på smala järnrör och släppa ner dom i vattnet med ett plums. Det kommer att bli spännande att höra till våren om planteringen lyckats och att det då kanske finns början till en ny ålgräsäng nära kajkanten.
Här släpps ålgräsplantor ner i vattnet. Foto S. PetersonSkall bli kul att höra ur plantorna klarar sig.Foto: S. Peterson
Till sist: Stort tack för två roliga, intressanta och givande dagars samvaro vid och om havet.
Det har varit en varm sommar igen och den ser ut att fortsätta ett tag till. Det är fortfarande riktigt varmt i vattnet. Tog en simtur vid min brygga i Räfsnäs i helgen och vattentemperaturen var 15,2 0C. Helt okej att ligga i en stund och kolla på vad som växte på badstegen och bryggpelaren. Vattenståndet varier och denna vecka lovar SMHI högtryck och solsken. Passar fint för en sista studie av djurlivet i några blåstångsruskor. Många tångruskor ser alldeles lurviga ut. Det beror på att den fintrådiga brunalgen, smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceusväxer på grenarna. Smalskägg är en ettårig alg som kommer att vissna och ramla av senare under hösten.
På nedersta stegen växer det stora tångplantorTångplantor täckta med smalskägg.
På stenar och i vattenlinjen håller grönslick (Cladophoraglomerata)på att vissna och lossna. Även detta ett tydligt tecken på att hösten har startat också i havet. Samtidigt går det ganska lätt att hitta arter av tarmalg (Ulvaintestinalis) som har en lite senare period av tillväxt, vilket gör att många stenar ser vacker gröna ut.
Många stenar som ligger grunt är täckta med snyggt gröna tarmalger.
Det har redan drivit iland ganska mycket blåstång och vattenväxter på stränderna. Lite olika artsammansättning beroende på vad som dominerar på botten utanför. Som på dessa två stränder som ligger nära varandra på Riddersholms naturreservat, Rådmansö i norra delen av Stockholms skärgård.
Det har redan kommit iland stora mängder av blåstång i tångvallarna på RiddersholmVackra tofsar av ullsläke Ceramiumtenuicorne ligger i tångvallen.Vallen här domineras istället av vattenväxterMycket slingor, gäddnate och ålgräs Tångplantan var full med dammsnäckor, båtsnäckor och två små simpor som bara var 4-5 cm långa.
Vi hoppas få in många fler rapporter under de kommande veckorna. Blir det lugnt och soligt väder är en utflykt till stranden toppen. Känns det lite för kallt att bada så passa på att göra strandfynd istället. Känns det lite osäkert på vilka arter Du kan hitta är ett tips att skaffa ”Växter och djur i Östersjön” från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Där finns det bilder och korta beskrivningar på vanliga alger, vattenväxter och många smådjur som kan driva in med tången till tångvallen.
Det är riktigt lågt vattenstånd i viken och tångvallen ligger långt uppe på land.
Vattentemperaturen har stigit till 3 0C. I förra inlägget om vårens ankomst berättade jag om strutsallat, Monostroma grevillei en typisk tidig vårart. Nu är det högtryck och lågt vattenstånd. Det låg intorkade blad av strutsallat uppe på stranden som var lätta att känna igen men jag hittade en art till som hör till vårtecknen i havet.
Den ser ut som en liten vackert grön tofs och kan bli uppemot 5 cm hög och kallas mycket lämpligt för liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. Det gäller att vara uppmärksam för om ett par veckor kommer det inte att finnas några spår varken av strutsallat eller liten grönkudde. Det som finns kvar är de encelliga sporofyterna som ligger och väntar till vintern för att gro och växa till det makroskopiska stadiet. Det var spännande att samla vårens andra håvdrag vid min brygga på Räfsnäs, nära Kapellskär. Nu måste blomningen ha kommit igång med kiselalger och dinoflagellater. Efter ett par drag utmed bryggan tömde jag innehållet i en plastflaska. Höll upp den mot ljuset. Det såg ut som en massa små svagt gulaktiga kulor, vattnet var lite grynigt. Vad kunde det vara? In till mikroskopet?
När jag tittade ner i mikroskopet var det full med kiselalger, av släktet Thalassiosira , de små guldgula platta prickarna, många nauplius-larver med sina spretiga ben och hjuldjur Synchaeta. Kul det händer saker fort i sammansättningen av planktonsamhället när det blir varmare i vattnet.
Synchaeta arter är en typiska på våren och är en viktig föda för små fiskyngel. Själva lever Synchaeta på att fånga in och äta bakterier och små encelliga plankton. Att följa utvecklingen i planktonsamhället är jättespännande och det enda som behövs är en planktonhåv och helst ett mikroskop men man kommer ganska långt med en bra lupp också. Eftersom det händer så mycket nu när vattnet blir varmare snabbt får det nog bli ett håvdrag till under april månad.
Mareld (Noctiluca scintillans) vid stranden på Långholmen
Så fort det slutat blåsa och vattnet blir lugnt och stilla flyter marelden, Noctiluca scintillans upp till ytan och driver in till stranden. De små dinoflagellaterna bildade ett vackert rosa mönster mellan grönalgerna och blåstången vid stranden på Långholmen. Men det allra bästa som finns är att få komma ut till en strand och leta i tångvallen efter att det blåst styv kuling ett tag. Det är alltid lika spännande! Vad kommer det att ligga och gömma sig inne i tångvallen denna gång? Det blev riktigt full pott efter blåsten den 7-8 juli.
Vad gömmer sig i tångvallen på Långholmen denna gång?
Det första som syntes var en stilig äggsamling av valthornsnäcka, Buccinum undatum. Den förstår man att den har lätt att driva lång väg. Den ser ju ut lite som bubbelplast. På fotot nedanför syns också några mindre bitar av brödsvamp, Halichondria panicea.Brödsvampen kan se grönaktig ut av de symbiontiska mikroskopiska grönalger som finns inne i den. Den stora gröna algen heter klykalg, Codium fragileoch är en sifonal alg som består av en massa sammanflätade slangar utan cellväggar. Den hittades första gången i Danmark 1919 för nu över 100 år sedan. Tillsammans med flera små exemplar av remtång, Himanthalia elongata, som t.o.m. hade kvar sitt lilla knappformiga fäste har den hamnat i mitt herbarium. Att det fanns så många hela plantor av remtång känns extra intressant. Kanske kommer vi att kunna hitta någon etablering i svenska vatten om den blir vanligare i drivande material som kommer in till kusten?
Klykalg, äggsamling av valthornssnäcka och gul brödsvamp.Ett herbarieark med remtång.
Det gömde sig mer i tångvallen. Där låg en svart plastbit som några släta långhalsar, Lepas anatifera använt för att flyta runt på vattenytan. Det var tur att vi hittade dem och kunde ta dem med till Tjärnö laboratoriets akvarier där de kommer att tas väl omhand. Det gäller också för ett exemplar av skrovlig långhals, Dosima fascicularis. Också den levde och fick åka med hem och hamna i ett akvarium. Skrovlig långhals kan antingen, som denna gjort, fästa sig på en alg eller rep men den kan också flyta med hjälp av en egen boj gjord av ett skumliknade sekret.
Tre släta långhalsar och en skrovlig långhals längst till höger på det orange repet.
I tångvallen låg också en massa skelett av sidensepia, Sepia officinalis. Har aldrig hittat så många i alla storlekar på samma gång. Kalkskalen har en massa luftfyllda hålrum som gör att de flyter bra. Men vad kan ha hänt när det är så många och både riktigt små till riktigt stora? Varifrån kommer de och hur långt har de drivit?
Skalet från bläckfisken sidensepia flyter ofta iland på stranden. Här ser vi en gradient i storlek och därmed djurens ålder. Förr kallades dessa skal totalt felaktigt för valfiskfjäll. Finn tre fel med det!
På vägen hem ifrån Långholmen passerade vi en strand där det lång många blå öronmaneter inne vid stranden och ett skal av sidensepia höll på att segla iland!
Stilla sommar med maneter, alger och ett guppande sepiaskal på det blanka havet.
Tjocka tångvallar på stranden på Saltö i april 2024.
En av stränderna som jag alltid besöker när vi är på Tjärnö, nära Strömstad är en vik på Saltö där det driver in en massa alger, lite musselskal och annat spännande att kolla på. På långt håll går tångvallen i svarta, bruna, gråa och gulvita toner. Det gulvita är rödalger som tappat sina röda pigment och sitt gröna klorofyll. Tittar man noga går det att känna igen flera arter, som karragenalg, (Chondrus crispus), strax ovanför det vackert blå blåmusselskalet, sen ligger en (Furcellaria lumbricalis), helt överväxt av mossdjuret taggig tångbark (Electra pilosa), så den ser gråluden ut och så ligger det ett ostronskal av Ostrea edulis. Fortsätter du att kolla noga går det att känna igen bruna bitar av sågtång (Fucus serratus) och blekgulvita, släta delar av brunalgen fingertare (Laminaria digitata). De ser lite ut som ogenomskinliga, smutsiga plastbitar.
Blekta rödalger tillsammans med skal av blåmussla och ostron.
Första stället att undersöka närmare är längst bort i hörnet av viken, där det kan ligga kvar alger ute i vattnet. Där går det att göra fina fynd av alger till herbariet, även om det inte går att säga från vilket djup de växt. Det mest intressanta fyndet denna gång var rödalgen ribbeblad, Delesseria sanguinea, där sanguis är det latinska ordet för blod. Ribbeblad är en flerårig art och utseendet varierar jättemycket under året. Såhär års har de nya vackert rosaröda bladen börjat växa ut från de gamla tjocka nerverna.
Ett pressat exemplar av ribbeblad där nya blad växer ut från de gamla nerverna.
I en annan vik, som bara ligger 100 m bort, finns det nästan inga alger alls, utan sanden är helt ren. Hittade ett exemplar av brunalgen ostrontjuv, (Colpomenia pelegrina) som var nästan lika stor som ett skal av det europeiska ostronet, (Ostrea edulis). Under de senaste åren har skal av vårt vanliga ostron blivit allt vanligare och det verkar som om de haft några bra somrar och lyckad förökning. Kul att se!
Passande fynd på sandstranden: en ostontjuv tillsammans med ett ostron. Ostrontjuven ser ut lite som en brun badmössa.
Det ligger också lite grenar av knöltång (Ascophyllum nodulosum) med sina stora flytblåsor och många platta, lite knottriga receptakler. De ser ut att vara färdiga att föröka sig ganska snart. Knöltången är den första av våra stora tångarter som förökar sig på våren. Sen kommer den grunt växande spiraltången (Fucus spiralis) och så blåstången. Men de har ett tag kvar tills de vuxit till sig och temperaturen hunnit bli lite högre.
Knöltångsplanta med många förökningstoppar som har drivit iland .
På stranden med de stora tångvallarna hittade jag också denna gång en plastblomma som satt nära ett nytt ljusgrönt blad av baldersbrå och en groddplanta. Tecken på att våren är gång, även om det kommer att dröja ett tag till och säkert kommer både mer snö och frostnätter.
Plastblomma med baldersbråblad i tångvallen. Nu är det vår!
Som vanligt när jag strosar utmed en välbekant strand som nu på västkusten så kan jag inte låta bli att leta efter arter som ligger uppspolade på stranden. Nu sist kom jag att tänka på att om tre månader är det den Biologiska mångfaldens dag och det kan vara dags att träna upp minnet på alla möjliga marina arter.
Vad ser du för arter?
Efter en stund blir det mest samma arter som dyker upp och några nya. Kanske känner du igen de flesta? Om inte så står namnen längst ner i blogginlägget.
Här finns det mycket kul att leta runt i!
Sen hittade jag något som såg ganska konstigt ut lång upp på stranden. Första tanken var en äggsamling men sen var det klart att jag hade rätt – det var verkligen något skumt!
Torkat skum med stora bubblor som blåst upp på stranden.
Besök på samma strand år efter år gör också att jag kan följa både förändringar under olika årstider och mellan år. Nu i februari efter flera stormar har stranden och tångvallen gröpts ur och smältvatten rinner av från våtmarken ovanför.
Blåstång blir man alltid glad av. Olika skal av musslor är också kul.
När det gäller skal av musslor, varför inte starta din egen skalsamling? Roligt att hitta nya arter och fylla på samlingen. Blir spännande att följa vad som händer till våren och sommaren när strandvegetationen växer upp igen.
Arter på bild 3: blåstångsplantor, ostronpest, vanliga ostronet och sandmussla.
Den nyfunna kärleken till naturvetenskapen och upptäckarglädjen som spirade i början av 1800-talet drabbade inte bara herrar, även om de (oftast) var de enda som kunde utbilda sig mer formellt och göra sig en karriär och därmed ett namn som lever kvar inom området. Men visst fanns det kvinnor som också arbetade inom botaniken, och algologin.
En av dessa var Amelia Griffiths i England, som levde mellan 1768–1858. Hon omnämns i flera samtida verk under namnet Mrs Griffiths of Torquay, då hon flyttade till staden med sina barn efter att hon blev änka och levde ut sitt liv där. Torquay ligger på engelska sydkusten i Devon och är känt för sitt behagliga milda klimat. Det kallas ofta för Englands riviera, så det är lätt att tänka sig hur den sedan barnsben naturintresserade Amelia spenderade mycket av sin tid med att promenera längs stranden och leta efter strandfynd. På engelska kallas det för ”beachcombing” när någon går och kammar stranden efter fynd, och Amelia var ofta beskriven som en ”beachcomber”, men faktiskt även känd som amatör-algolog.
En svensk tångvall är inte lika artrik som en engelsk, men kan vara väl så intressant.
Som vi ofta berättar om här på Tångbloggen, så kan en tångvall berätta mycket om livet i vattnet utanför utan att du ens behöver bli blöt om fötterna. Precis detta tog Amelia vara på. Dessutom hjälper det ju att tidvattnet i England regelbundet för upp nytt material på stranden två gånger per dygn, men även blottlägger flera meter av algbältet under lågvatten. Det är bara att vänta på att algbältet kommer upp i luften och sedan kan man skutta ut i ett par grova kängor och samla alger av hjärtans lust utan ett enda litet simtag. Det är en lyx som vi inte har i Sverige, minsann.
Amelias intresse för livet i havet, särskilt då marin botanik, fick henne att inleda en korrespondens med den irländske botanikern och algspecialisten William Henry Harvey. (För våra yngre läsare var detta som att skicka sms, fast på papper, skrivet för hand med något som kallades penna. Detta var på den tiden när analog postutdelning fungerade.)
Genom hans råd och hjälp gjorde Amelia flera för vetenskapen viktiga insamlingar av alger, som hon skickade till honom som hjälp i hans arbete. Under den här tiden arbetade man så att olika forskare hjälpte varandra med insamling av arter från platser de befann sig som man sedan skickade till varandra, kanske i utbyte mot något man själv var intresserad av. Lite fint att tänka sig att pressade herbarieark av alger varit föregångare till dagens hockeykort.
Som tack för hjälpen och erkännande av hennes värdefulla insats, dedikerade harvey sin bok Manual of the British Algae (1841) till Amelia. Han skrev om henne vid ett tillfälle ”If I lean to glorify any one, it is Mrs Griffiths, to whom I owe much of the little acquaintance I have with the variations to which these plants are subject, and who is always ready to supply me with fruits of plants which every one else finds barren. She is worth ten thousand other collectors.” (Praeger 1913). Hon var alltså hans skickligaste fältarbetare som försåg honom inte bara med olika formvariationer av samma art, utan även var oslagbar vad det gällde att hitta fertila exemplar, något som är otroligt viktigt för en systematiker att ha.
Amelia var den första att vetenskapligt beskriva den fintrådiga rödalgen Ceramium agardhianum A.W.Griffiths ex Harvey 1841 (nu ändrad till C. deslongchampsii) och hon beskrev även Ceramium botryocarpum 1844. En slagning på hennes namn i AlgaeBase ger över 20 träffar på arter som hon, ofta i samarbete med Harvey, står som auktor (Griffiths ex Harvey).
Att hon namngav en art efter den samtida svenska botanikern Carl Adolph Agardh som var verksam i Lund, får mig att tro att de två var i kontakt med varandra. För Agardh namngav nämligen i sin tur rödalgs-släktet Griffithsia till hennes ära år 1817. Det visar på att Amelia även hade ett gott internationellt rykte skulle jag säga.
För den botanik-historiskt intresserade finns det flera arter och kollekt av Amelia Griffiths. Det är hon som är auktorn bakom namnet A.W. Griffiths inom botaniken. Vill du se Amelias herbarium så finns det på Royal Botanical Garden i Edinburgh, uppe i Skottland. Det finns så mycket mer att berätta om Amelia och de personer som hon i sin tur inspirerade och lärde upp, men det tar vi en annan gång.
En liten sammanställning av fynd i blåstångsamhället finns att läsa på Stockholms universitets Östersjöcentrums hemsida för den intresserade. Om du scrollar dig nedåt på sidan så kommer du till titeln ”Rapporter från Algforskarsommar 2023”. Där kan du klicka på valfri rapport i pdf- format och läsa om sommarens fynd och funderingar.
I Algforskarsommar 2023 rapport 4, vecka 33 berättar vi om Frida Ahnström som seglat runt Åland och undersökt påväxt och djurliv i tången, Himmerfjärdens Naturvårdsförening (HNF) som gjorde sommarutflykt till Fifång, Sörviken och Södertälje båtklubbs klubbhamn och samlade och undersökte blåstång på båtresan hem.
Snygg blåmussla och tångbark. Foto Ann-Mari Norrman.
Nu hoppas vi på många fler undersökningar under de närmaste veckorna från hela vår långa och varierade kust. Speciellt intressant är att få bilder på om blåstången är överväxt av den fintrådiga brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceuseller mycket grönalger.
Blåstången har fått en peruk av smalskägg!
Efter att stormen Hans dragit fram över nästan hela landet kan det ligga lite uppspolade spännande alger i tångvallen. Det som också hänt, i alla fall här på Rådmansö, är att det kommit upp riktigt kallt bottenvatten. Vid min brygga i Räfsnäs var det bara 14,2 0C i dag. Det är ovanligt kallt såhär års och allt regnvatten som rinner ut till kusten gör att vattnet ser lite brunt ut. Det beror kanske på att humusämnen från skog och mark kommer med vattnet och rinner ut i havet. Har inte mätt salthalten men den är antagligen också lägre än vanligt.
Det blir spännande att följa hur djur- och algsamhället utvecklas nu under hösten när det både är kallare och kanske lite mer utsötat vatten än vanligt.
Tångbloggen 