Juni månads alg får bli strandpiska, Chordaria flagelliformis. Både det svenska och latinska namnet är jättebra. Det talar om var den växer, nära vattenlinjen ner till ca 4 meters djup och att den ser ut som långa flageller, eller gissel.
Som tunn, brun spaghetti ser vi strandpiskan bland fintrådiga rödalger och en gyllene fingertare.
Den kallas även för gisseltång, men för att göra det tydligt att det inte är tångart så bör namnet strandspiska användas. Strandpiskans huvudgren utgår det ungefär lika långa sidogrenar som för det mesta saknar ytterligare förgreningar.
Ett pressat exemplar av strandpiska från västkusten, på Tjärnö labbet för över 20 år sedan. Håller sig bra när den varit inplastad.
Färgen är mörkt brun till svart och algen har en fast konsistens. Den kan bli ganska lång ca 20 – 30 cm men det går att hitta större exemplar också upp till ca 60 cm. Grenarna är ca 0,5-1,5 mm tjocka.
Det är en ettårig alg som utvecklas på våren och försvinner på senhösten. Den växer direkt på stenar och klippor men också på andra alger som t.ex. blåstång och ofta på smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den kan bilda ett smalt bälte i vattenlinjen på lite vågexponerade stränder. Den kan också hittas i hällkar, små vattensamlingar i kontakt med havet utanför. Under vinterhalvåret förkommer den som mikroskopiska stadier som många andra arter.
Den förekommer utmed svenska västkusten och in i Östersjön ungefär till Bornholm.
Det är jätteofta som någon säger eller skriva att äta sjögräs går bra och är gott! Tångbloggen har skrivit om detta flera gånger och nu blev det dags igen. För ett par veckor sedan skulle Sveriges yngsta mästerkockar (del 5) använda havets läckerheter till en god maträtt.
Akvariet innehöll en liten guldfisk och några plast växter. Inga marina alger!
I uppgiften ingick att skapa en rätt av alger och sjögräs! Utmaningen var svår för det gällde att använda ”sjögräs” som en viktig ingrediens i maträtten de skulle laga till.
En härlig låda med färska alger och pilgrimsmusslor att laga något på med.
För vad har kocken plockat med sig och visar kocken upp? – Den ena vackra och goda algen efter den andra men inga sjögräs!! För de går inte att äta.
Rörhinna eller tarmalg som kan friteras och smakar lite som tryffel, eller olika arter av tare, stora brunalger som det går utmärkt att göra chips av eller linda in en bit fisk i.
En härlig rätt med pilgrimsmusslor, jordärtskockspure och friterad rörhinna!
Tångbloggen har skrivit om alla goda saker som går att kan laga till av alger som Du kan hitta utmed våra svenska kuster. Däremot går det inte att äta ålgräs, Zostera marina eller andra rotade vattenväxter. Ok, det kanske går men de smakar som gräs och går inte att tillaga så att de blir bättre.
Tycker att vi lämnar gräs och även sjögräs åt kossorna på land respektive sjökor i havet som har möjlighet att bryta ner gräs i sina speciella magar. När jag kollade upp att det verkligen inte är några arter av sjögräs som används i tropiska länder som mat för oss människor hittade jag som vanligt ett undantag.
Tape Seagrass med en blomma och en frukt. I frukten bildas 6-7 st frön som kan ätas råa.
Det är sjögräset Tape Seagrass, Enhalus acoroides. Den växer i tropiska marina områden och bildar stora undervattensängar ofta utanför mangroveskogen.
Fröna har traditionellts ätits råa t.ex. i Australiens och Filippinerna. De lär smaka lite som vattenkastanjer. Men man äter inte bladen på sjögräset.
När det gäller alger, eller ”seaweeds” på engelska, är det helt annorlunda. Det går knappt en dag utan att det dyker upp något om algodlingar som är på gång även här i Sverige och inte bara alla de traditionella maträtter som blivit jättevanliga i Sverige, som sushi eller misosoppa utan också att man provar att äta chips av sockertare eller friterar rörhinna, som de gjorde i Sveriges yngsta mästerkockar.
Tack alla som har hört av sig med positiva kommentarer om alginslaget i Naturmorgon under Kristi Flygare-helgen.
För att inte bara ge er en bild med ord och ljud, kommer här en liten film från Släggö i Lysekil med några av våra vackra makroskopiska alger. Du hittar mer information om de olika arterna här på Tångbloggen om du söker på artens namn i vår lilla sökruta. Många har varit vår Månadens Alg. Hur många känner du igen?
Nu känns det som tiden går fort och det händer en massa på land. Hägg och slån börjar slå ut också här nära kusten där vattnet fortfarande är kallt. Vädret varierar lite men det är lugnt och klart i vattnet. Dags att ta en tur och se vad händer under ytan? Så det var av till en av favoritstränderna på Riddersholm, naturreservat på Rådmansö. Jag undrar vad som kan ha drivit iland efter den senast blåsten?
Stor vall med mycket tång ligger vid stranden denna soliga dag i maj.
På vissa ställen låg det ett brett fält med tång. I den yttre delen av tångvallen hade det blåst iland en massa ganska stora blåmusslor. Det var inte så varmt att de börjat ruttna och lukta ännu. Inne ibland musslorna låg det flera stora döda ishavsgråsuggor, även kallade skorv, Saduria entomon.
Fynd i tångvallen
Massor med döda blåmusslor och här och där syns några torkade skorvar. Till höger syns små gröna torkade tofsar av algen lilla grönkuddar.
Skrov är ett kräftdjur och ser ut lite som ett urtidsdjur och är en ishavsreklikt. Andra fynd i strandvallen en bit bort var små vackert gröna tofsar av algen liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. De små tofsarna låg intorkade ibland tången. Liten grönkudde en tidig vårart, som tydligen redan passerat sin livslängd och lossnat från klipporna och spolats iland.
Så här långt har blåstången kommit i mitten av maj!
Att våren kommit en bit på väg syns också klart i att blåstångens förökningstoppar kommit ganska långt och de nya små flytblåsorna syns tydligt på grenen som jag tog med hem och fotade.
Till höger syns stenen med klart grön grov tarmalg. Resten av stenarna har grönslick
Sen jag gick samma väg och kollade i vattnet för en vecka sedan hade stenarna hunnit bli gröna. Tillväxten är i full gång! Lite intressant är att jämfört med förra veckan är stenarna gröna av alger, men det är bara en sten med grov tarmalg, Ulva intestinalis. Den klart gröna stenen till höger. Alla de andra stenarna är klädda med ljusgröna luddiga tofsar av grönslick, Cladophora glomerata. Skall hålla koll på vad som händer framöver om skillnaden blir kvar eller om grov tarmalg kan ta över och dominerar på fler stenar framöver. Det är ju tarmalger som är goda att äta medan det inte går att äta grönslick. Populärt är att t.ex. fritera tarmalger eller äta den som den är i en sallad. Glömde plocka med mig lite alger hem förra gången, så det får bli en tur till. Vet precis var stenen ligger!
Visst ser de uppblåsta trådarna av grov tarmalg smaskiga ut!
Hoppas den ligger kvar tills jag kommer dit nästa gång, kanske redan på söndag?
Den 8 maj kommer Tångbloggen att delta i Naturmorgon P1 och berätta om vad som gömmer sig på de vitmålade stenarna och klipporna i Östersjön. Vi har visat bilder på de intorkade kiselalgerna i tidigare inslag på vår blogg, men här kommer lite fler bilder.
Klippor och stenar lyser vita av kiselalger. En vanlig art är den kolonibildande Berkelyea rutilans men det finns många andra arter som täcker olika algtrådar.
Det var svårt att få tag på ett aktuellt foto för tre dagar sedan började det blåsa och vattenståndet steg hastigt, så det fick bli några bilder från tidigare när vattenståndet var riktigt lågt. De tidigare torrlagda klippor och stenarna hamnade under vattnet igen.
Plockade in en sten som såg ut som den hade en massa trådar av någon brunalg och tittade på den i luppen. Trådarna såg lite luddiga ut.
När stenen fick ligga och torka visade det sig att det måste sitta en massa kiselalger på trådarna för de blev helt vita efter en stund. Innan jag torkade algerna på stenen fotograferade jag trådarna med 25x förstoring i mitt gamla mikroskop med min mobil. Det var inte helt enkelt att få till ett tydligt foto.
Vad det är för art som kiselalgerna sitter på går inte att säga. Men de täcker hela tråden så den blir riktigt luddig och vit.
För den med riktigt skarpa ögon syns en röd liten fiber tråd, kanske från min tröja mitt i bilden. På botten i skålen ligger små sandkorn och sen syns små små bubblor av gaser som inte håller sig lösta i vattnet när det blir varmt.
Det är verkligen fantastiskt att se kiselalger som sticker ut ifrån en tunn algtråd och tänka på hur de vuxit till i det kalla vattnet under vintern fram till nu när de riskerar att torka bort vid lågvatten. Men när vattenståndet stiger igen kommer de att spolas bort och det finns plats för sommarens grönalgsbälte att växa ut på klippor och stenar.
Vid lågvatten var hela stranden täckt med röd slemsnärja.
Röd slemsnärja, Dumontia contorta är som namnet säger en rödalg. Bålen växer ut ifrån en liten rund fästskiva och kan bli ca 25 centimeter lång. Skotten har några få grenar som är ihåliga, mjuka, snurrade och maximalt runt 1 centimeter breda. Vid förgreningen smalnar de av.
Till vänster: Två lite olika former av röd slemsnärja, den ena tydligt skruvad. Till höger: Rödbruna trådar på stenar i strandkanten.
Färgen är rödbrun till mörkt rödbrun och bleks mot topparna där färgen blir mer ljust brungul. Ligger den helt torrlagd under en period kommer den att tappa färgen och bli helt vit.
Blekta trådar av röd slemsnärja. Bredvid syns blåstång med en massa förökningstoppar. Den är nog klar att föröka sig snart.
Detta är en tidig vårart som växer på klippor, stenar och skal, men sällan på andra alger. Miljön där den växer är från strax under ytan ner till några meters djup. Den förekommer utmed hela den svenska västkusten och in i Östersjön till Bornholm.
På sommaren blir den fertil och efter att den förökat sig vissnar de långa skotten ner. Kvar blir endast den lilla fästskivan som övervintrar. Nästa år på våren växer det ut nya skott. Det betyder att det mikroskopiska stadiet är flerårigt.
Nya skott växer ut från det mikroskopiska stadiet under kortdagsföhållanden. Det går lite snabbare vid 16 än vid 8 grader.
Det som får de nya långa lite förgrenade skotten att växta ut är kortdagsförhållanden, dvs 8 tim. ljust och 16 tim. mörkt. Detta är förhållandena under vintern och när det är kallt i vattnet. I experiment har Rietema and Klein visat i en studie publicerad i Marin Ecology Progress Serie 1981:23-29.
Flera trådar av korvsnärja till vänster och ett förgrenat skott av röd slemsnärja till höger på tallriken.
Röd slemtråd är lika god som flera andra arter. Somliga anser att den är godare än pepparalg, Osmundea spp., Bland annat korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, en brunalg, som fått sitt namn för att bålen är avsnörda så att det kan se ut som en rad av små prinskorvar.
Röd slemtråd kan ätas rå direkt när du plockar dem, i en sallad eller torka dom i små nystan som läggs i under den sista minuten tillsammans med pastan. Torkade kan de användas som en gott, smakrikt, lite salt pulver över någon maträtt. För fler förslag till anrättningar kolla på hemsidan ”Edible wild Seaweeds – Galloway Wild Foods”. Det är en riktigt spännande och inspirerande sida för oss som gillar att prova på att äta alger.
Ett nystan av korvsnöre (tv) och två nystan av röd slemsnärja (th).
De här algerna lufttorkade jag, men med lite större nystan är det bäst att lägga dom luftigt på ett bakpapper och torka dom i ugnen på ca 50-60 grader. Spara nystanen torrt. Vill du att de skall ta mindre plats kan du smula sönder och lägga i en burk som är märkt med datum och art.
Nu är det bara att gå ut och leta och samla lite av vårarterna innan det blir för sent. Kolla också vattenståndet så blir det lättare att hitta dom, för det är fortfarande lite kallt att bada. Lycka till och vi kommer med fler förslag till alger som går att plocka i sommar!
Det är alltid lika härligt att komma ner till västkusten och gå en promenad utmed stranden. I vattnet finns det massor med blåstångs- och spiraltångsplantor fulla med förökningstoppar. De verkar vara på väg att mogna men för att kolla ordentligt är det bäst att ha med en lupp och det glömde jag denna gång. Det behöver också nog bli lite varmare i vattnet även om det i det grunda stilla vattnet kan fort bli varmt på dagen. Nästa fullmåne är bara om några dagar så det kanske sker en första förökning redan då.
Massor med tång som håller på att få mogna förökningstoppar. Fotot är från piren vid Svallhagen, på Tjärnö, nära det marinbiologiska laboratoriet.
Det ligger ett högtryck över västkusten och på morgonen är det jättelågt vattenstånd. Det gör att stora delar av grundområden ligger torrlagda. Blåstången klarar bra av att ligga torrlagd under perioder men andra arter som den tunna, grenade rödalgen kallad röd slemsnärja,Dumontia contorta överlever inte även om den när vattenståndet stiger hamnar i vattnet igen under några timmar. Röd slemsnärja tappar alla pigment och kvar blir bara de vita cellväggarna, som ser ut som bleka vita tofsar i vattnet bredvid tången.
Det är lätt att promenera på den torrlagda botten och kolla på osten och tång. När vattnet stiger syns också de vita tofsnarna av röd slemsnärja i vattnet.
Eftersom det blåst en hel del hade det också spolats iland lite nya plastföremål som låg intrasslade i tångvallen. Det var allt möjligt som inte hör dit. Fotade en liten samling av föremål som badmintonboll, plastsked, sugrör och så en massa parafinklumpar som flyter bra. I vallen hittade jag också ett munskydd – ett skräp som snart går att hitta precis överallt.
Skräp i alla dess former. På fotot till vänster ligger munskyddet. Hittade också flera stora lökar i tångvallen. Det måste varit en olyckshändelse för de var fortfarande ganska fina.En liten samling av prylar funna på stranden. Parafinklumparna var jättemånga. För den med skarpa ögon ligger en tom äggsamling från valthornssnäcka, Buccinum undatum bredvid klumparna av paraffin.
Satte mig ner i solen på stranden en stund och plockade småbitar av plast. Blev en tallrik med smått och blandat. Som jag noterat förut så ligger det också små plastkulor lite nedgrävda inne ibland tången. På denna strand vid Tjärnö, nära Strömstad var det mest vita plastkulor och inte en massa olika färger som för två år sedan. Det fanns däremot gott om lekakulor!
Tallrik med strandplock från min favoritstrand på Tjärnö.
Plockade några blad av helt nykomna strandkål, Crambe maritima, som stack upp ur sanden. Det blir gott till en sallad och kanske ett gratinerat ostron (japanska jätteostron, Magellania gigas) eller två till middagen.
Mörkt lila blad av strandkål sticker upp ur sanden. Fjolårsblad och skaft ligger kvar bredvid torra och gråvita.
P.S. Vill du hjälpa till och städa någon strand? Ta kontakt med t.ex. Västkuststiftelsen eller organisationen Ren Kust för att höra mer om vad som är på gång. Kanske något att göra med familjen på stranden innan det har blivit så varmt att det blir dags för att bada?
Trots att det fortfarande är lite kallt i vattnet är det nu när april månad startat dags att leta efter tidiga vårtecken utmed stranden. Ett sådant är strutsallat, Monostroma grevilleisom dessutom är god att ha i en sallad. Den är en tidig vårprimör och kommer inte att gå att hitta så länge till.
Här ligger massor med små lösliggande blad av strutsallat färdig att samlas in. Ett vackert grön blad av strutsallat.
Skulle du hitta strutsallat eller östersjösallat Monostroma balitcum får du gärna berätta om dina fynd för oss! Vi försöker hjälpa en forskare på svenska västkusten att samla in plantor för genetisk analys eftersom de inte är helt enkla att artbestämma.
Tydliga förökningstoppar syns på en av plantorna som jag har hängande vid bryggan på Räfsnäs, Rådmansö.
Andra tecken på vårens ankomst i Östersjön är att blåstångens förökningstoppar börjar växa till. Tar några månader till tills de är mogna att föröka sig.
På stranden eller i tångruskorna går det ganska lätt att hitta några blåmusslor att dekorera med. Däremot är det svårare att hitta skorvar för de lever på djupare bottnar.
Med denna påskhälsning vill vi önska alla våra läsare en riktigt GLAD PÅSK och många roliga och intressanta stunder vid någon av våra fantastiska stränder.
Havskål, Alaria esculenta är en av de riktigt goda algarterna. Tyvärr hittas den inte så ofta i våra vatten och gör den det är det fastsittande på någon back eller annat föremål som kommit drivande hit. Närmaste lokal där den växer ligger nämligen på norska kusten, men dit går det inte att åka just nu. Då får det bli ett besök på en välsorterad affär med japanska och kinesiska torkade algprodukter. Här får du leta efter namnet wakame. Den används traditionellt i miso soppa.
Men först lite mer om själva algen och eftersom det är en stor brunalg, kallas den för kelp. Namn kan sätta igång fantasin och det är lätt gjort att läsa ordet havskål som hav- skål. Men det är havs-kål den heter, namnet kommer såklart från grönsaken kål.
Att den fått namnet havskål är för att den traditionellt använts som mat utmed norra Atlantens kustområden, på Grönland, Island, Skottland och Irland. Där har den ätits färsk eller kokats. På norska kallas den för butare som vittnar om att den taren har använts till husdjuren. Mitt- nerven har en spröd konsistens och kan ätas som färsk eller hackas i mindre bitar till en sallad.
Ett annat namn är bevingad kelp för att den har ett fint blad på båda sidorna om mittnerven. Havskål är fäst med hapterer, lite rotliknande utskott, mot botten. Med haptererna sitter den fast ordentligt även på vågexponerade klippor, där den ofta dominerar vegetationen.
Stjälken är flerårig. På den översta delen av stjälken sitter ett antal mindre blad som bär sporerna. De små sporbladen lär smaka bra.
Alaria esculenta, havskål, butare eller bevingad kelp. Tyvärr växer den inte i svenska vatten.
Det långa bladet, lamina, växer ut tidigt på året och kan bli ett par meter långt innan det lossnar på hösten eller vintern. Tillväxthastigheten hos bladet är stor, ca 20 cm/ månad under april och maj. Det är då man ska passa på att ta en tur till norska kusten och plocka ett blad eller två. Under juni och juli minskar tillväxten och bladet slits långsamt sönder av vågorna. Grunt växande individer slits sönder mer och bleks av solljuset. Bestånd på större djup, överlever.
Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna.
Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.
Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning! Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.
I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.
En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.
På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.
Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.
”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.
Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.
Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.
Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.
Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.
Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.
Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.
Tångbloggen 