Det var riktigt spännande att titta ner i vattnet och se plattan hänga där med en massa små tångräkor och fiskar som simmade runt omkring den. Vilka arter har etablerat sig mellan den 4:e den 24:e augusti?
Det har blivit trångt på plattan efter flera veckor i havet. Men vackert!
På den delen av plattan som inte rensats hade det blivit riktigt trångt. Det fanns inte en enda millimeter tom yta kvar och kolonierna av sjöpungar och mossdjur växter ännu tätare. De nästan lossnar från ytan i sina försök att växa över varandra. På den renskrapade halvan av plattan (åt höger på fotot ovan) har en kolonibildande blomsjöpung, Botryllus schlosseri, hunnit sprida sig över stora delar av den nya tillgängliga ytan efter bara tre veckor.
Ytan som skrapades ren för tre veckor sedan har redan fått nya hyresgäster.
Men det mest intressanta var alla små nykomna individer av stillahavsostronet, (Magallana gigas). De hade hunnit växa till och var ungefär 3 mm stora. Vad jag vet finns det inte så mycket data om när på sommaren larverna hos stillahavsostron är färdiga att sätta sig fast på en ledig bottenyta. Undrar om de också kommer att bli vanliga på båtskrov. De kolonibildande sjöpungsarterna som vi fick på båten är ju släta och lite slemmiga, men ostronen kan bli ett nytt problem för båtägare, precis som havstulpaner. Vi får hoppas att de hellre sitter på andra ytor.
Halva halvan skrapad på båda halvor. Gäller att hålla koll på hur det ska skrapas.
Jag skrapade rent en halva av vardera halvorna, för att återigen kunna följa vilka larver som sätter sig under hösten. Är du nyfiken på hur det går, så se till att följa Tångbloggen. VI kommer att uppdatera våra läsare under hösten. Varför inte hänga ut en egen platta om du har möjlighet?
Det händer en massa saker under sommaren i tångskogen utmed vår långa kust. De flesta rapporter vi får in just nu kommer från flitiga delare i uppgiften Vilka är smådjuren som lever av tång? En fråga som dykt upp är: Hur skiljer sig artsammansättningen mellan ost- och västkusten i tångskogen? Några skillnader är att i Östersjön finns flera sötvattensarter som är vanliga, t.ex. båtsnäckor, Theodoxus fluviatilis och dammsnäckor, Lymnea, medan det är marina arter av strandsnäckor, Littorina på västkusten. En annan skillnad mellan djurlivet i en tångplanta är att det är ganska få individer som kryper runt eller håller sig fast i tången på västkusten jämfört med antalet individer per art i Östersjön. Vill du läsa lite mer om skillnaderna så titta gärna på detta inlägg: Vad kan en tångruska avslöja om Östersjöns miljö?
Nu i juli har blomningen av cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, drivit in till kusten från norra Stockholms skärgård och Ålands hav hela vägen ner till Blekinge. Den brukar ofta starta runt Gotland lagom till Almedalen men kom igång lite senare i år. Antagligen för att det var en kall och delvis blåsig vår och försommar. Nu har vi haft två veckor med soligt och varmt väder och lite blåst. Perfekt för att cyanobakterierna startar sin snabba tillväxt. I media kommer många rapporter där t.ex. SMHI berättar om utbredningen av blomning och information om att vi skall se till att våra barn, hunden eller boskap inte skall få i sig en massa vatten fullt med dessa blågrönalger.
Nedersta steget syns knappt på badstegen för det är så mycket cyanobakterier i vattnetInne vid stranden syns inte botten alls.
Vattentemperaturen var ca 22 0C den 25 juli 2025. Men en aktuell fråga är: Hur påverkas livet i en tångruska när det ligger ett tjockt täcke av cyanobakterier och flyter i ytan och vattnet är alldeles grumligt av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae och katthårsalger, Nodularia spumigena? Ja, vad tror Du att tången tycker om att det blir skuggigt? Helt rätt, tång trivs bäst i klart vatten. Tur att de stora blomningarna sällan varar länge.
Kolla i skuggan eller i handen så kan du ser de olika arterna.Bäst syns de i en lupp eller mikroskop,
Knippvattenblom ser ut som smala, gröna barr och katthårsalgen liknar trassliga nystan av trådar.
Själv kommer jag att hålla koll framöver och följa hur länge blomningen blir kvar och om den verkar ge någon påverkan på blåstången efter flera dagar.
Nu är det dags att undersöka vad som gömmer sig i en tångruska, trots att den sitter i den gröna sörjan. Vad gör man inte för att stilla sin nyfikenhet om det så gäller ett plaska ut i det grumliga vattnet och plocka upp en ruska från botten.
Efter att ha skakat tångplantan noga och sållat bort lite sediment som hade lagt sig på plantan gick det lätt att se att det kryllade av små och stora tångmärlor, tånggråsuggor och många snäckor, både båtsnäckor och oval dammsnäcka. Det märktes ingen direkt effekt av cyanobakterieblomningen utan provet ser ut ungefär som det brukar såhär års vid min brygga på Rådmansö, Norrtälje kommun.
Lite ovanligt var det dock att jag hittade ganska många blåmusslor som satt fast på tången. En annan observation är att det igen ser ut att bli ett år för sudare, Chorda filum, som kan växa i stort antal på blåstång, precis som den gjorde sommaren 2021.
Blåmusslor kan ha både blå och bruna skal.Båtsnäckornas skal varierar i färg beroende på var de lever.Här var de flesta gul-brun randiga.
Så hur ser blåmusslorna och snäckorna ut på Din lokal? Är de väl kamouflerade så att t.ex. fiskar har svårt att hitta dem?
Nu hoppas vi att många av er vill bidra med studier av tång från olika delar av vår varierade kust under de kommande veckorna. Skicka med data om platsen var studien gjorts (detta finns beskrivet i uppgiftsinstruktionerna) och ta gärna med data på vattentemperatur också. All information vi kan få bidrar till att öka kunskapen om hur Östersjön förändras.
Under åren som gått har vi på Tångbloggen presenterat Månadens alg och Månadens vattenväxt. I år tänkte vi ta en titt på vad som lever i vattnet under olika säsonger. Hur förändras sammansättningen av växt- och djurplankton? När blommar kiselalger, dinoflagellater och cyanobakterier?
Det finns mycket spännande som lever ute i vattnet och som går att hitta om man drar en planktonhåv utmed bryggan fram och tillbaka i ytvattnet några gånger. För att kunna se de små arterna är det bra att ha tillgång till en lupp eller mikroskop. Men det går att få syn på ganska mycket som simmar runt i vattnet med blotta ögat.
På väg ner till stranden blommar redan vintergäck och tussilago och på stenarna i strandkanten växer fintrådiga grönalger. Ett tydligt vårtecken. De är arter som klarar av att växa under vintern i ett iskallt vatten, kanske bara +1 0C. Väl framme vid bryggan visar termometern + 2,1 0C och det ligger inte kvar någon is i viken längre.
Så här kommer mars månads planktonprov från min brygga vid Räfsnäs, på Rådmansö. Det är alltid spännande att se vad som rör sig i den lilla flaskan där vattenprovet tömts ut. Det som gick att se direkt var enstaka knippvattenblom, (Aphanizomenonflos-aquae). Det är den cyanobakterie som går att hitta året runt och som kan bilda blomningar även sent på hösten och vintern.
Inte den skarpaste bilden men jag fångade en hoppkräfta (Copepod) med sitt röda öga och till höger en liten naupliuslarv till slut.
När jag tittar i min lupp ser jag några få större hoppkräftor, copepoder. De är lätta att känna igen med sina långa antenner och sitt klarröda öga. Att fotografera en hoppkräfta är knepigt, just som man lyckats ställa in skärpan ”hoppar” den ur bild. Hoppkräftor är en viktig och vanlig grupp av djurplankton som finns hela året om. De blir några mm långa och olika grupper ingår i näringskedjan eller rättare sagt näringsväven, som de växtplanktonätande calanoida hoppkräftorna och djurplanktonätande cyklopoida hoppkräftorna. Hoppkräftor är i sin tur viktig mat åt många fiskar. Det är just deras ryckiga ”hoppande” som triggar födosäksbeteendet hos bland annat torskens larver.
Det som överraskade mig var myllret av som nykläckta naupliuslarver! Det måste ha hänt helt nyligen. Under hösten och vintern bär många hoppkräftor på två stora äggsäckar. Nu hittade jag inte någon individ som hade kvar sina äggsäckar. Alla äggen hade kläckts till naupliuslarver.
I kommande avsnittet av Algpodden berättar Angela om vilka arter som finns i vårblomningen på västkusten. Hur ser det ut hemma vid din strand?
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast månadens vattenväxt kan även växa och frodas fritt i vattenmassan. Åtminstonde i mitt akvarium hemma.
Hornsärv är en art i familjen särvväxter. Den växer i söt- och brackvatten och kan, om miljöförhållandena är gynnsamma, bilda stora täta bestånd. Hornsärven är en flerårig art med kosmopolitisk spridning och förekommer på alla kontinenter utom i Alaska. En orsak till den stora spridningen av hornsärv är att den är en populär akvarieväxt.
1. Honblomma med ung frukt, 2. Hanblomma, 3. Honblomma med många blombladsliknande högblad, 4 och 5. Frukten växer till med sina tre utskott. Bildkälla: Prof. Dr. Otto Wilhelm Thomé Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz 1885, Gera, Germany Permission granted to use under GFDL by Kurt Stueber.
Hornsärv blommar i juni –september. De oansenliga han- och honblommorna förekommer omväxlande i bladvecken. Hornsärv har vattenspridda pollen genom att ståndarna lossnar och flyter upp till ytan där pollenet sprids och fastnar på en honblomma. Honblommorna har 9-12 blombladsliknande högblad. Frukterna hos hornsärv kallas för aken eller achene. Det är en typ av en enkel, torr, äggformad frukt som innehåller ett frö och med tre hornliknande utskott. Det är dessa utskott som gett hornsärven sitt namn. Frukterna sprids både med vattenströmmar och av fåglar. Själv har jag sällan sett hornsärv blomma eller bilda frukter, utan det vanligaste sättet som arten sprids på är genom att vegetativa bitar av skott bryts loss och transporteras med vatten till nya platser.
Hornsärv saknar rötter, men har tunna rotliknaden trådar, rhizoider, som den förankrar sig med i bottensedimentet. Den är snabbväxande och kan bli upp till tre meter lång. Bladen sitter i kransar utmed stjälken och saknar både nerver och klyvöppningar. Bladen blir mellan 1,6 – 4 cm långa med två till fyra förgreningar och är styva med små tänder längs ena kanten. De kan du se tydligt med en vanlig handlupp.
Hornsärv kan bilda mycket stora flytande massor som kan blockera vattendrag och konkurrera ut andra vattenväxter. Samtidigt ger den täta vegetationen av hornsärv skydd åt små fiskar, insektslarver och många andra ryggradslösa djur.
Med sina finflikiga blad och långa skott kan den ta upp stora mängder näringsämnen men också tungmetaller som t.ex. bly och kadmium och därför kan den användas för övervakning av tungmetallföroreningar.
Hornsärv är populär i akvarier. Men tänk på att inte slänga ut den i vattendrag i naturen. Den passar bättre på komposten.
Gräskarp, Ctenopharyngodon idella, är en främmande fiskart med ett ursprung i Kina. Den har använts för att bekämpa hornsärv och andra vattenväxter eftersom den är växtätare. Den första utplanteringen av gräskarp skedde 1969 just för att minska vattenvegetationen i Ösbysjö, i Danderys kommun norr om Stockholm. När jag arbetade på Danderys kommun i början av 1980 som naturvårdsassistent hade gräskarpen i Ösbysjön ätit upp det mesta av vattenväxterna och många av karparna hade dött. Istället bildades blomningar av gubbslem, Gonyostomum semens, ett växtplankton släpper ifrån sig slem, vilket innebar att det inte gick att bada i sjön. Näringen som inte togs upp av vattenväxterna blev istället tillgängliga för växtplankton som då bildade algblomningar. Så det är ändå bra med vattenväxter, även om de kan trassla in sig i propellern. Men det är ju trevligt att ro också.
Måste avsluta med lite kuriosa om Ceratophyllum demersum. Den har varit med och flugit upp till en rymdfärja. I experimentet ingick hornsärv både som mat och för syreproduktionen i ett slutet akvatiskt mini-ekosystem tillsammans med fiskyngel och snäckor. De spenderade flera veckor rymden i januari 1998 ombord på rymdfärjan Endeavour. Hornsäven tillväxte som förväntat samtidigt som fisk och snäckor hade tillgång till mat, fiskyngel överlevde och snäckorna bildade äggsamlingar. Häftigt att ett helt slutet vattenekosystem gick att få att fungera utan att behöva göras rent eller hamna ur balans under så lång tid i viktlöshet. Landväxter och landlevande djur har mycket svårare att klara av en längre tid i viktlöshet eftersom de är mer beroende av gravitationen.
Under 2024 kommer vi att presentera Månadens vattenväxt istället för Månadens alg. Månadens vattenväxt innebär också att vi byter miljö. Från att mest ha fokuserat på makroalger, som oftast sitter fast på hårt substrat, kommer det nu att handla om vattenväxter, alltså kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.
Vi börjar med ålgräs, Zostera marina, en art som bildar stora ängar på grunda mjukbottnar på västkusten. Där är den en viktig art som spelar en stor roll i att binda sediment, lagra kol och bidrar till ett rikt marint djurliv. Här omnämns ålgräsängarna ofta som ”havets barnkammare”.
En frodig, grönglittrande ålgräsäng vid Släggö, Lysekil. Kanske Sveriges mest besökta ålgräsäng.
Ju längre in i Östersjön som denna marina rotade vattenväxt kommer så blir både ängarna och de enskilda plantorna mindre. Väl uppe i norra Egentliga Östersjön sätter salthalten en gräns för ålgräsets utbredning. Men när salthalten minskar, speciellt inne i de grunda utsötade vikarna, finns det många andra arter av vattenväxter som kan ersätta ålgräsets funktion. Så i Östersjön bildar fler rotade vattenväxter artrika ängar, där det kryllar med en mångfald av snäckor, små kräftdjur, insekter och fiskar. Mer om skillnader i vilken typ av miljö de förekommer finns att läsa i ett tidigare Tångblogginlägg
Ålgräsets livscykel liknar landlevande enhjärtbladiga växter, dit alla gräs hör, men deras morfologi (former av blad och blommor med mera) och biologi har förändrats och anpassats till ett liv i havet. Ålgräset sprider sig i första hand vegetativt genom att skicka ut långa horisontella rhizom (rötter) nere i sedimentet. Från rhizomen sticker det upp nya gröna skott. Det enklaste sättet att tänka på hur en individ av ålgräs växer är att se det som ett träd som ligger en bit ner i sedimentet och där de gröna bladen sticker upp ur botten. Det blir riktigt intrikat, för det går inte att se när du simmar över en ålgräsäng hur många individer som har blandat sina skott och blad från den gömda rhizoid-väven somm breder ut sig under sedimentet. I Stockholms skärgård lär det finnas en äng som består av en enda gammal individ som uppskattats till kanske 1000 år! Tala om skyddsvärde! Minst lika mycket värt som en riktigt gammal ek.
På ilandspolade rhizom med skott syns tydligt hur ålgräset växer och sprider sig i sedimentet.
Ålgräs är en flerårig, perenn art men det förekommer också ettårig annuell förökning. De platta gröna bladen kan bli 1,2 cm breda och över 1 m långa. Ålgräs är samkönad, där en individ bär både hon-och hanblommor i en cirka 10 cm lång blomställning. Fröet, en nöt, har en genomskinlig hinna och stripor. När det är ett gynnsamt år kan en ålgräsäng producera stora mängder med frön per kvadratmeter. När fröna är mogna sjunker de fort till botten, så de sprids för det mesta inte särskilt långt. Bryts stjälken med blommor och frön av och flyter iväg, av kan arten däremot spridas över stora avstånd. Många frön dör genom att de t.ex. hamnar på en olämplig plats där de inte kan gro eller så blir de uppätna. Men de kan också spridas av fåglar som gillar att äta ålgräs. På grund av den låga salthalten i Östersjön sprider sig ålgräset här nästan enbart vegetativt. Det gör att det blir extra känsligt och svårt att bilda nya ängar om man förstör de som finns genom muddring, skuggning eller utsläpp.
Ålgräs har en mycket stor utbredning på norra halvklotet. Den växer i våra kalla havsområden i Nordatlanten och Norra Stilla havet och klarar av att överleva flera månader under isen varje år. Ålgräs är den enda arten av sjögräs som vi vet växer runt Island. Ålgräs klarar däremot inte varmare vatten och dör i de södra delarna av utbredningsområdet när temperaturen blir för hög på sommaren. Där finns det istället en massa andra arter av sjögräs som är väl anpassade till höga vattentemperaturer. Men det innebär såklart att ålgräs är en art som helst ser att den globala uppvärmningen inte förvärras.
En glittrande ålgräsäng är en fröjd att snorkla i under sommaren!
På 1930-talet drabbades ålgräs över stora områden längs med den svenska västkusten av en sjukdom kallad ”wasting desease”. Den syns först som mörka, döda fläckar på bladen, likt böldpest, och uppemot 90% av allt ålgräs längs Atlantkusten i Nordamerika och Europa dog till följd av detta. Sjukdomen orsakades av en encellig organism, Labyrinthula zosterae. Tursamt nog tål inte Labyrinthula zosterae den låga salthalten i Östersjön så ålgräsängarna där klarade sig från sjukdomen.
Historiskt har ålgräs samlats in och använts som gödsel men även torkats och använts som stoppning i möbler eller isolering i väggar. I Mexiko lär fröna förr i tiden ha samlats in, rostats och malts till en pasta. Kanske är det därifrån den spanske kocken, Ángel León, fått idéen att plantera Zostera marina i Cádiz bukten så han kan skörda fröna från ålgräs, ”havets ris”. De lär vara något mellan ris och qunioa, men smaka lite mer salt. Själv skulle jag inte vilja ge mig på att plantera ålgräs för att skörda fröna. Det verkar vara både svårt och troligen ge en låg avkastning även om de är glutenfria och innehåller mycket fibrer. Men hittar jag lite frön i sommar på västkusten skall jag absolut prova att smaka på dem.
Ålgräsets frön syns som gröna bönor längs bladet.
Till sist kan det också vara värt att nämna att vi faktiskt har två andra arter av ålgräs: Zostera noltii (dvärgålgräs) och Z. angustifolia (smalt ålgräs). Dvärgålgräs är en ovanlig art som förekommer på västkusten från Bohuslän och ner till Halland i skyddade havsvikar. Bladen är grågröna och blir 5-25 cm långa och 1 mm breda. Bladet har bara en nerv, och har en urnupen spets. Det är en art som lätt kan förbises eftersom den liknar natingsläktet (Ruppia), som har flera vanligt förekommande arter i marin miljö. Dvärgålgräs blommar i juni-juli och det mogna fröet, en nöt, är slätt utan stripor. Klart värt att hålla utkik efter vid inventeringar av vegetation på grunda mjukbottnar på västkusten. Den klassas som sårbar (VU) i Rödlistan.
Smalt ålgräs är även det ovanligt förekommande, men finns Bladen är ca 2 mm breda och 15–30 cm långa, som äldre något urnupna i toppen, och de är 3-nerviga. Frukten är en enfröig nöt som beskrivs som gurklikt, längsfårat och med tydliga räfflor. För att kunna bestämma att det är just smalt ålgräs behöver man ha en mogen frukt. Smalt ålgräs gillar inte heller när vågor rör upp det mjuka sedimentet, så den trivs också bäst på skyddade platser. men till skillnad från ålgräs (Z. marina) så tål den tidvis torrläggning i samband med ebb, och kan därför växa på grunda bottnar som bitvis torrläggs. Arten är inte direkt hotad, men sällsynt i Sverige, därför klassas den som starkt hotad (EN) av Rödlistan. Vill du se arten så är den vanligt förekommande på sydvästra Jylland i Danmark.
Har du ändå några frågor om makroalger så hittar du många av våra vanliga arter under rubriken Månadens alg. Där har vi skrivit om förekomst, utbredning och livscykler. Vi har även tagit upp om den hör till de arter som vi nyttjar på något sätt, som konsistensgivare eller direkt som mat.
Har du hittat något på stranden som du inte vet vad det är? Du får gärna skicka foton på någon art du undrar över. Tänk på att ta både en ”helfigur” och några närbilder, gärna skarpa, så kan vi lättare se vad det kan vara.
Sjörök och en fluffig dimbank. Kylan nyper i näsa och kind.
Det var kallt, – 120C och soligt när vi kom ner till västkusten. Det låg sjörök och en vacker dimbank en bit ut i riktning mot Kosteröarna. En tunn månskära syntes högt på himlen.
Den första uppgiften var att ta sig ner till stranden vid Vändplan ute på Saltö och leta efter trådar av ett nässeldjur, som fått det något konstiga svenska namnet trassligt havssnöre (Apolemia uvaria). Det har varit många rapporter från Bohusläns kust under de senaste veckorna om förekomst av denna ovanliga art. Och visst fann vi den där!
Trassligt havssnöre (Apolemia uvaria) guppar mellan stenarna.
Det kan kännas frestande att försöka plocka upp den, men låt bli – den har nässelceller som brännmaneten! Den är nästan lika farlig som blåsmanet (Physalia physalis), även kallad portugisisk örlogsman. Om du är vinterbadare är denna art definitivt något du ska akta dig för. Det är inte bara vinterbadare som kan råka illa ut. Den har också ställt till med problem i norska laxodlingar genom att tentaklerna fastnar på gälarna och kan skada fiskarna. Trassligt havssnöre hör till gruppen sifonoforer, eller rörmaneter. De bor tillsammans i stora kolonier och en koloni kan bli 30 meter lång. Med sina promtentakler samlar de in plankton. Vill du få veta med om denna för svenska kusten ovanliga art finns information på denna länk.
Promenaderna utmed stränderna bjöd också på vackert formade isflak runt stenarna, en infryst krabba och blåstång med ett fint frostmönster i kanterna.
Krabban ser ut att vara djupfryst, men inte datummärktFrost på tång är magiskt vackert
Krabban såg jättefin ut men det var ju oklart hur länge den legat på land innan den blev fryst. Så vi gick till den vår vanliga strand och plockade japanska jätteostron till middagen istället.
Under 2023 kommer vi på Tångbloggen att ge oss ut på resor runt världens alla hav. Vår serie Månadens alg kommer under 2023 därför att bli en kavalkad av makroalger från hela planeten. Det blir fullt med spännande namn, fascinerande livscykler, intressant biologi och ekologi. Många av arterna kommer att vara något som du kan leta efter på stranden eller när du snorklar eller dyker på din resa i något tropiskt eller tempererat hav. Ibland blir det arter som vi själva hittat och fotograferat. Ibland kommer vi att berätta om arter som vi skulle vilja få se på riktigt. Årets första resa börjar i Medelhavet, närmare bestämt i Adriatiska havet.
Det finns totalt åtta arter inom släktet Acetabularia. Acetabularia acetabulum (eller A. mediterranea) är den art som förekommer i Medelhavet. Övriga förekommer i varmare hav.
Acetabularia hör till ett gammalt släkte och finns kvar som fossil ifrån tiden när dinosaurierna levde. Att de bevarats som fossil beror på cellväggarnas innehåll av kalk, vilket gjort att de lämnat avtryck i kalkstens- eller sedimentlagren.
Acetabularia fick sitt svenska namn najadbägare 2003 av Naturhistoriska Riksmuseet som introducerade namnet för första gången. Najadbägare bildar kolonier på stenar och klippor i grunda skyddade vikar och laguner innanför korallrevet på några meters djup. De är lätta att känna igen där de sitter i små klungor av parasoller, även när de ligger uppspolade och torra på stranden. Känns inte som det finns så mycket näring i de små algerna, men både sjöborrar och fiskar äter faktiskt najadbägare. Kanske är det just för att de innehåller kalk, vilket sjöborrarna behöver till sitt skal?
Det unika med najadbägare är att de består av en enda cell och ändå kan de bli flera centimeter stora. Den enda cellen är indelad i tre delar. Den nedersta delen fäster algen mot underlaget med små korta utskott, (rhizoider) och där finns även cellkärnan. Den mellersta delen består av en tunn upprättstående stjälk som avslutas med en skålformig bildning, som liknar ett parasoll. På stjälken sitter kransar med tunna hår.
Storleken på cellen och att cellkärnan sitter i nedre ändan av stjälken har gjort släktet till ett utmärkt försöksmaterial för att undersöka cellkärnans interaktion med resten av cellen. Najadbägare är lätta att odla och kan överleva utan sin cellkärna i flera månader. Det går också att ympa in celldelar från en annan individ och få delarna att växa ihop. Inte nog med detta. Om stjälken skärs av kan det växa ut ett nytt parasoll! Och omvänt från toppen växer det ut en ny bas, även om denna individ blir kortlivad. Antagligen för att den saknar kärna.
Den sexuella förökningen är också speciell. Först genomgår den enda (diploida) kärnan flera mitotiska delningar som sedan genomgår meios. De vandrar (förflyttas) sedan upp till parasollet/hatten. Där frigörs de som cystor. När cystorna i sin tur öppnar sig, frigörs rörliga, haploida könsceller. När könsceller från olika plantor träffar på varandra smälter de samman och bildar en diploid zygot som fäster vid botten och en ny individ utvecklas. Najadbägare har också asexuell förökning. Den sker genom att mobila (diploida) zoosporer frigörs, fäster sig på botten och utvecklas till nya individer. Hos vissa arter vandrar kloroplasterna under dygnet från parasollet/hatten till fästet i skymningen och tillbaka till hatten i gryningen. En möjlig förklaring kan vara att eftersom den är kapabel att bilda en ny hatt om den t.ex. äts upp/tas bort kan det vara adaptiv process som bevarar resurser. Vilken fantastiskt avancerad alg detta är!
Igår publicerades ett kort inlägg på Vetenskapsradion om hur ålgräs och blåmusslor påverkades negativt under värmeböljan 2018. Här invtervjuas Linda Kumblad från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Inslaget är knappt 2 min långt och väl värt att lyssna på. Ålgräsängar i Östersjön är viktiga miljöer på grunda sandiga bottnar, som möjliggör ett rikt växt och djurliv. Ålgräs, Zostera marina, är en marin art och har sin utbredningsgräns i norra Egentliga Östersjön. I Bottenhavet blir salthalten för låg får ålgräset. Att ålgräs inte klarar längre perioder med hög temperatur kan bero på att den redan lever i en miljö där den stressas av låg salthalt. Under en värmebölja är det per definition soligt, lugnt och vindstilla dagar. Jag tror att många har varit ute och badat nu under de gångna dagarna och känt hur varmt det varit i vattnet närmast under ytan. En bit ner är det direkt svalare. För att hela vattenmassan skall värmas upp behöver värmeböljan pågå under längre tid, så att det blir riktigt varmt även nere vid botten. Det var det som hände under 2018 i många riktigt grunda och lite inneslutna vikar. För ålgräset innebär det att bladen vissnar. Men de delar som sitter nere nära botten kan överleva och växa till igen när det börjar blåsa så vattenmassan blandas om och det blir svalare i vattnet igen.
För blåmusslor, Mytilus edulis,som också är en marin art gäller samma sak. De är också redan stressade av låga salthalter i Östersjön och stressen ökas av höga vattentemperaturer. Det går åt mer syre till andningen och när vattnet rör för lite på sig under en lång varm solig vindstilla dag kan syret ta slut.
Döda blåmusselskal och kräkel Döda blåmusslor mellan stenar på Askö, Foto: Nils Kautsky
Det låg mycket döda musslor, gulbrun blåstång och en del rödalger, mest kräkel, Furcellaria lumbricalis, utmed stranden på vissa ställen efter värmeböljan sommaren 2018 i augusti.
Risken för att syret ska ta slut är störst på natten när även ålgräs, andra vattenväxter och alger behöver syre till sin andning. Då brukar fiskar, som annars håller till i den grunda viken, och en del smådjur som tångräkor, simma sin väg när det börjar bli ont om syre i vattnet. De flyttar till öppnare vatten där det finns gott om syre även på natten.
Tanken var att delta i detta event, men som så många saker i år fick planerna ändras på grund av Corona. Istället får det bli en hälsning till alla som besöker Stömparterren idag, som ligger nära Medelhavsmuseet. Där kommer det att berättas om vatten i alla dess former under ett antal timmar. Vattenmarknaden arrangeras av Mossutställningar och har pågått i dagarna två. Detta är sista dagen denna gång.
Vaknade tidigt denna soliga, varma och stilla morgon och gick ner till stranden. Vattnet låg som en spegel. Att vattenytan blir som en spegel gör det svårt att se vad som händer under ytan.
Tog med en spegel till stranden för att visa hur fint bryggan speglar sig.
Båtarna ligger fortfarande i hamn och väntar på att dra iväg över ytan till någon solig strand. Vatten som transportväg har varit och är en jätteviktig funktion för oss på många olika sätt. Det gäller samma sak här – vad som finns under ytan spelar inte så stor roll – så långe det är tillräckligt djupt så att båten inte går på grund. Det går lätta att se både nära vid stranden så att man inte trampar på brännässlorna, några detaljer på bryggan och bryggpålarna eller hur det ser ut i vassen och ända bort till andra sidan viken och skogen på ön. Det gör att det blir mycket lättare att följa förändringar som sker på land och göra de åtgärder som behövs.
Vad som sker under ytan kan man bara gissa sig till och kanske när det är klart i vattnet se hur det ser ut någon meter ner i vattenmassa. Vad som gömmer sig i skuggorna under bryggan är ett mysterium.
Att det finns fiskar i vattnet avslöjas genom att de gör stora och små ringar på vattenytan – men vilka arter det är får man gissa sig till. Ett riktigt stort plask inne i vassen kan vara en gädda som står på lur.
Här kommer några bilder från min utställning som jag tänkt visa på Vattenmarknaden.
Den första är just speglingen – att vi inte ser hur det ser ut under ytan. Det som inte syns –finns inte? Eller? Men lyfter man på locket så syns det att vattnet är fyllt med algblomning. När vi släpper ut avloppsvatten så fanns länge uppfattningen att det kunde späs ut – havet är oändligt stort. Här har vi kommit långt med reningsåtgärder i Stockholms skärgård och minskat tillförsel av syreförbrukande material, fosfor och kväve. Detta har gjort att blomningar av cyanobakterier minskat och vattnet blivit klarare. Innerskärgården och i vikar som Brunnsviken var som mest övergödda på 1960-70-talet och har successivt blivit allt bättre.
På sensommaren lossnar mycket av de fintrådiga brun- och grönalgerna och bildar drivande algmattor som fastnar inne ibland vassens strån. Det som syns som bubblor i de flytande fintrådiga algerna är för det mesta syre som produceras i stora mängder. Under den täta mattan och på botten där materialet bryts ner blir det syrefritt och kan bildas svavelväte. Det luktar ruttet ägg. Såhär dags brukar det också dyka upp döda spiggar. De brukar dö efter att de förökat sig och är en naturlig del av livet i havet.
Men mer finns kvar att göra. Positiva tecken på att vattnet blivit klarare är att blåstången kan tillväxa och överleva djupare ner i vattenmassan. På 1940-50- talet gick det att hitta blåstång ner till 10-12 meters djup. Under 70-80-talet minskade blåstångens djuputbredning och den försvann helt i de innersta delarna av skärgården. Nu finns positiva tecken på att tången är på väg att komma tillbaka. Det finns gott om grunt växande tång men också djupare ner på hårda bottnar. Ett klart svar på att vattnet blivit renare genom att utsläppen minskat av fosfor och kväve.
Under bryggan växer det mycket tång, med långa nya årskott och många flytblåsor, som håller den upprätt i vattnet Och på nedersta steget på badstegen växer en blåstångsplanta. Den är nu flera år gammal! Detta är nog en av de artrikaste badstegarna i skärgården.
Vattenmarknaden, arrangerad av Mossutställningar tar slut i eftermiddag. Men arbetet med att förbättra vattenmiljöerna både runt Stockholm och mer storskaligt i Östersjön och Västerhavet, Atlanten ….fortsätter. Det behövs också mer kunskap om vad som händer under ytan, på den lilla skalan, under olika årstider, mellan år och årtionden. Havet är i ständig förändring. Vi på Tångbloggen hoppas kunna fortsätta med att bidra efter bästa förmåga.
Tångbloggen har fått låna en härlig bild från när vår kollega Susanne Qvarfordt dök vid Räfsnäs brygga på Rädmansö vid nyår. Det var en fin dag och vattnet var fortfarande ganska varmt, +3 oC. Kanske inte så att jag skulle vilja ta ett dopp utan torrdräkt. Enligt dykarnas rapport var många fiskar, både havsnålar och tångsnällor ute och rörde på sig mellan tångruskorna. Ute i vattnet i bakgrunden syns flera spiggar. Foto S. Qvarfordt.
God fortsättning på 2020 önskar vi på Tångbloggen våra läsare.
Foto S. Qvarfordt.
Tångbloggen 