Istället för att berätta om månadens alg denna månad, vill vi på Tångbloggen delta i firandet av The First International Seagrass Day! genom att ta er med på en resa till några artrika sjögräs i tropiska havsområden. Det finns en massa spännande saker att berätta om sjögräs! Det viktigaste är att de är blomväxter som är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivit flera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. De enda som gärna mumsar i sig sjögräs är dugonger och manater, även kända som sjökor.
Totalt finns det ca 60 sjögräsarter i världen. Det anses vara ett relativt litet antal arter. De artrikaste sjögräsängarna finns i tropiska havsområden
Kartan är från Linda Eggertsens avhandling “Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” som hon försvarade vid Stockholms universitet 2019. Bilden nedan är också från Lindas avhandling. Den visar ett liknande mönster med flest arter av fiskar på reven, koraller och mangrovearter.
En intressant observation är att både flest antal (13 stycken) och de största sjögräsarterna (Enhalus och Thalassodenron) finns i västra Indiska Oceanen, medan ängarna i sydvästa Atlanten är ganska artfattiga med bara 5 arter. Dessutom består de av småväxta arter från släktena Halodule ssp. och Halophila spp.. Det kan kanske vara en av anledningarna till att förändringar i sjögräsängarnas utbredning och deras förmåga att binda in kol fått större uppmärksamhet i områden med relativt storväxta fleråriga arter t.ex. Posidonia i Medelhavet och även minskningen av Zostera marina utmed våra kuster i Västerhavet och runt Skåne. Dessa arter binder stora mängder kol i sina tjocka rötter, rhizom, som flätar sig samman i sedimentet och stabiliserar sand och lera. Småväxta sjögräsarter som kanske dessutom är annuella och inte har ett kraftigt rhizom har inte alls samma kolbindande förmåga.
För att inte lämna detta med att presentera en Månadens Art helt och samtidigt knyta an till vårt tema Resor runt om i världen, får det bli en av de mindre arterna Halophila decipiens, allmänt känd som ”Caribbean seagrass” och ”Paddel grass”, det sista för att bladen ser ut som paddlar.
Halophila decipiens har tunna rhizom med en smal rot som växer ut från varje nod. Kortskaftade paddelformiga blad sitter parvis vid varje nod. De är svagt tandande och blir ca 2,5 cm höga och 0,6 cm breda. Han- och honblommor sitter på samma skida och en honblomma kan producera ca 30 frön.
Den är ettårig och växer på grunda mjuka och sandiga bottnar i tropiska hav, men kan även hittas växande på större djup. Halophila decipiens förekommer i Indiska Oceanen, Stilla Havet, Västra Atlanten och har nyligen hittats utanför den grekiska kusten i Medelhavet. Den är en av många introducerade arter i Medelhavet.
I Europa förekommer bara fem inhemska sjögräsarter nämligen, Zostera marina, ålgräs, Zostera noltii (dvärgålgräs), Zostera angustifolia (smalt ålgräs), Cymodocea nodosa och Posidonia oceanica.
Sjögräs är väl anpassade till den marina miljön. En art som har en riktigt stor utbredning är Zostera marina, ålgräs. Den klarar t.ex. att överleva flera månader under isen i arktiska vatten längs den nordnorska kusten och förekommer ända ner till Medelhavet. Ålgräs bildar ängar i Östersjöns utsötade brackvatten, utmed svenska västkusten i Nordsjön och längs Atlantkusten ner till norra Spanien. Ännu längre söderut blir mer ålgräs mer sällsynt och i Medelhavet förekommer den som små isolerade bestånd, men den kan bilda täta ålgräsängar i laguner. Ålgräs är en flerårig art och kan användas som en indikator på hur klart vattnet är. I vattenområden med lite påverkan av tillrinning av näringsrikt vatten kan ålgräset växa ner till 10-15 meters djup. Medeldjupet längs svenska kusten har påverkats negativt av övergödning, så i dagsläget hittar vi den inte djupare än 6 m.
Jämfört med t.ex. Posidonia oceanica är ålgräsets rhizom mindre kraftigt, men det kan ändå bidra till att lagra en del kol i sedimentet jämfört med de riktigt tunna rhizomen av Halophila.
Detta blev en liten utvikning från att skriva om någon makroalgsart men vi kände att det ”The First International Seagrass Day” var väl värt att firas. Åter till ordningen den 1 april!
Tångbloggen 