Så här på hösten när många fintrådiga alger vissnat bort passar havstenhinna, Hildenbradia rubra utmärkt som november månads alg. Stenar i strandkanten och även hela klippor kan vara täckta med den tunna skorpformiga rödalgen. Den kan, som många arter, variera i färg från blodröd till gulröd eller mer brunröd. Eftersom den är känslig för direkt solljus gäller det att titta efter den på skuggiga ställen, som under bryggan eller på nordsidan av klippan. Andra ställen är nere i skuggan mellan block och stenar och under tät vegetation av andra stora alger, som tång och större fintrådiga alger.
Många stenar med havsstenshinna ligger nära stranden på västkusten.
Havsstenhinna är flerårig och kosmopolitisk, för den finns faktiskt över hela världen. Den växer från högvattenlinjen, överst i tidvattenzonen då den tål lite uttorkning och ner till ca 25 meters djup eller så djupt som det fortfarande finns tillräckligt med ljus. Så om det är riktigt klart vatten kan den finnas ännu lite djupare.
Ytan är blank och slät och svår att fästa på. Det är inte lätt att skära loss en bit för att kolla på hur groparna ser ut.
Tunt skikt av havsstenshinna med en grop (konceptakel) med tetrasporangier.
På ytan hos havsstenhinna syns små ljusprickiga fläckar. Dessa är mynningen till konceptakel, nedsänkta gropar som innehåller artens tvärdelade tetrasporangier. Bilden är från Danmarks Havsalger del 1 som innehåller allt om rödalger i danska vatten. Den art som kan förväxlas med havsstenshinna är sötvattensarten, bäckstenshinna, Hildenbrandia rivularis, med den saknar sporangier.
Studier visar att ytan hos havsstenhinna gör det svårt för andra arter att etablera sig på den. Den är hal och slät och producerar ett slem som innehåller substanser som hindrar t.ex. blåstångens befruktade ägg att fästa sig. Att ytan är svår för andra arter att fästa sig på märkts tydligt om du tittar lite närmare på stenar med havsstenhinna. Det är nästan inget som växer på den röda ytan och sitter det en alg eller en havstulpan är det för det mesta på en fläck där havsstenshinna inte växer.
Ytan helt täckt med havsstenshinna och de nya groddplantorna hittade bara tomma ytor i kanten på stenen.
Stenen har bara små fläckar med hasvstenhinna så det fanns plats för en tångplanta.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.
Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.
Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.
Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulvaintestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhorniacrustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.
År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanusimprovisus) täcker de äldre delarna av blåstången.
Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.
År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.
Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.
Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.
Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.
Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.
I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.
Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.
Den 14-15 oktober ordnar tidningen Forskning & Framsteg en Kunskapskryssning på Östersjön i samarbete med Viking Line. Denna resa skulle blivit av redan förra året, men som ni säkert förstår var det inte genomförbart. Men nu ser läget bättre ut, restriktionerna har släppt, vaccinet fungerar och det finns möjlighet för lite mer än 200 personer att följa med ut på Östersjön, äta mat och lyssna på fem olika forskare som berättar om just sitt forskningsområde.
Gabriella Stenberg Wieser ska berätta om hur man packar sin rymdsond för en resa till Jupiter. Peter Stenvinkel pratar om biomimetik, som kan vara vägen till nya behandlingar för olika sjukdomar. Peter Esaiasson berättar om möten och konflikter i förorten och Björn Nilsson berättar om olika coola metoder för att undersöka arkeologiska lämningar på havsbottnen från stenåldern. Spännande!!
Och i år är Tångbloggen minsann på plats också! Snacka om att spela på hemmaplan, när man får prata om blåstång i Östersjön samtidigt som vi glider fram på Ålandshav. Det klassas ju nästan som fältföreläsning. Men jag misstänker att gästerna inte har med sig badkläder eller är särskilt sugna på ett dopp i vattnet i mitten av oktober.
Förresten är det ju inte särskilt mycket tång ute på det öppna havet, i pelagialen. Tången hör ju till det kustnära ekosystemet. Men det ska bli mycket roligt att få berätta om blåstångens fantastiska liv och att vi ser förbättringar i ett område som båten faktiskt passerar igenom.
Det finns fortfarande några platser kvar, så häng med om du har du tid och lust.
Det blir mer och mer höstlikt, både på land och i havet. Temperaturen i vattnet sjunker och vattnet blandas om när det blåser. Vid min brygga idag hade temperaturen minskat till 13,2 grader. Fortfarande ganska varmt, men kanske inte riktigt så man vill bada en längre stund? Så nu är allt förberett för fortsatta studier av djursamhället i tångruskorna tills isen lägger sig.
Tångruskan till vänster är en sommarförökande blåstång och den till höger en höstförökande planta. Den har jag flyttat till min Östersjö-kolonilott som jag har vid bryggan.
De olika tångruskor är bundna med ett starkt snöre till en av pollarna på brygga, På så sätt går de lätt kan hämta upp, skaka ur djuren ur ruskan i en balja. Sen när jag räknat av vilka arter och hur många som gömt sig /tångruska häller jag tillbaka djuren i vattnet och sänker tillbaka plantan.
I dag var det 38 st. tångmärlor och 3st. tånggråsuggor. Av snäckorna dominerade båtsnäckorna (26 st.); följt av oval dammsnäcka 16 st. och en ganska stor dammsnäcka.
Det myllrade av en massa små tångmärlor och andra små ryggradslösa djur i tångruskan. I baljan syns också att det ligger ganska mycket organiskt material inne ibland grenarna.
Spigg som kan äta stora mängder av små tångmärlor, tånggråsuggor mm flyttar ut på djupare vatten på hösten. Det betyder att de kan växa till lite mer och överleva till våren när spiggen kommer tillbaka för att leka och föröka sig. Men alla spiggar flyttar inte heller ut från kusten utan kan komma att bli kvar och kanske driva in till stranden och dör i tångvallen.
Så finns det någon möjlighet får Du gärna kolla lite fler tångruskor och hur artsammansättningen ser ut ett tag till under hösten.
Projektet Algforskarsommar börjar lida mot sitt slut. Planen är att göra en sammanställning under de kommande veckorna och presentera för alla ni som bidragit på olika sätt under sommaren. Efter den kommer vi att fundera på hur projektet kommer att utvecklas till nästa år.
För ett par veckor sedan släppets IPCC rapporten (The intergovernmental Panal of Climate Change FN:s mellanstatliga klimatpanel där det vetenskapliga kunskapsläget kring kommande klimatförändringar, vilka konsekvenser det kan ge och möjliga lösningar sammanställts. Det är viktigt att hela tiden tänka på att prediktionerna på vad som kommer att bli resultaten utgår ifrån modeller som tagits fram för mycket stor skala, dvs Östersjöns stora bassänger och vad som händer i den lilla strandnära skalan i grunda vikar och fjärdar kanske kan gå fortare. Varför? Jo det är där som den ökade tillrinningen av sötvatten kommer ut och vattnet är grunt och står mer stilla vilket gör att det kan bli varmare på sommaren.
Det första avsnittet här på bloggen kom att mest handla om den aktuella frågan om inbindning av kol i mjuka sedimentbottnar av olika arter av sjögräs, i första hand ålgräs men också en massa sötvattensarter som förutsätts sprida sig mer och kunna tillväxa bättre i en allt mer utsötad Östersjö.
Matta av vattenväxter på botten, mest ålnate och ett vassbälte vid stranden.
Del 2 kommer att ta upp lite aspekter på hur främst marina makroalger kan tänkas påverkas av klimatförändringar och om det redan har hänt något som bidragit till att den för ekosystemet viktiga arten blåstång har ökat i grunda miljöer?
Mindre is
Under 1940-talet var vintrarna långa och isen låg länge i vikar och fjärdar. När isen lossnade kunde den skarpa bort blåstången ner till ett par meters djup. Sedan 1980-talet och framåt har vintrarna varit milda och isen har bara legat korta perioder i de inre vikarna i Stockholms skärgård. Resultatet är att nu växer blåstången grunt och många noterar helt korrekt att det finns mer tång. Tången växer nu redan på ca 0,5 meters djup, strax under ytan så att alla kan se den. Mer information om hur isförhållanden kommer att förändras hittar Du på SMHI:s hemsida.
Grunt växande blåstång som överlevt för att det inte ligger någon is på vintern som skrapar loss den.Vid lågvatten kan den grunt växande blåstången bli torrlagd. Då gäller det att det inte blir lågvatten för länge så att den dör. Lite blåst och vågor gör att den klarar sig. I skärgården kan båt- och fartygstrafik bidra till att den dränks när svallet drar in i viken.
Höjdning av havsytan
Enligt modeller förväntas vattenståndet öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren. Eftersom vi det fortfarande sker en landhöjning i stora delar av Östersjön som kompenserar en höjning av havsnivån kommer vattenståndet att bara öka med ca 0,5 meter under de kommande 80-100 åren enligt klimatmodeller.
Det innebär att riktigt grunda miljöer kommer att långsamt dränkas igen. Finns det mjuka sediment bottnar kommer de att vara klädda med rotade vattenväxter och klippbottnar och stenar med makroalger. Allt beroende på hur det ser ut i den närmaste strandzonen idag. I Stockholms skärgård finns det gott om klippor och stenstränder där blåstång och alger kan få fäste allt eftersom vattennivåerna ökar. Processen bör gå så långsamt att etablering av grönslick, blåstång och på större djup rödalgsbältet kommer att hinna med att etablera sig på de nya ytor som blir tillgängliga. Det kan bli lite mer problematiskt i södra delarna av Sverige där sandiga stränder dominerar men det finns också gott om steniga kuststräckor för tången och algerna att växa på även om höjningen av havsnivån blir lite större utmed kusten i Blekinge och Skåne. Över tid innebär det att Sveriges landyta kommer att minska lite och att det blir mer bottenareal som ligger under vattenytan. Kustlinjen kommer om modellerna stämmer att bli ungefär som den var för ca 100 år sedan, dvs på 1920-talet.
I nästa avsnitt om klimatförändringar, del 3, kommer vi att ta upp vilka effekter kombinationen av minskad salthalt och ökad vattentemperatur kan komma att få på de stora fleråriga brunalgerna, smaltång, blåstång och sågtång.
De första hösttecknen syns på land, såhär i mitten av september. På min promenad hittade jag både vackert röda asplöv och stiliga flugsvampar. För de tappra Algforskare som fortfarande åker ut till sina stugor och vågar ta sig ett dopp eller tar en tur till någon strand finns det också tydliga hösttecken att kolla efter.
På land syns hösttecken som röda flugsvampar och gula vissnande blad.Bladen som faller från träden vis stranden blandas med ilandspolad tång och fintrådiga alger.
I det grunda vattnet går det att hitta små, duniga rödrosa moln som driver runt. Det är violettslick, Polysiphonia fibrillosa, som varit månadens alg tidigare. Vill du veta med om den så läs på Tångbloggen. Det kan fortfarande vara lite tidigt men en annan rödalg börjar också dyka upp. Den sitter som små gaffelgrenade, svagt randiga plantor en liten bit ner på blåstången. Det är ullsläke, Ceramium tenuicorne, som kan bilda ett eget bälte på hösten och vintern när grönslicken vissnat och ramlat av från klipporna. De som andra fintrådiga alger kan också ha lossnat och ligga på botten ibland lösa grönalger. Riktigt färgglatt.
Mellan sävstrån och gräs syns både tofsar av violettslick, ullsträfse och grönslick mot den sandiga botten.
Så för alla tappra Algforskare, fortsätt att leta efter höstförökande blåstång och undersök om det nu finns mycket mer av både tångmärlor och tånggråsuggor i ruskorna. Det är fortfarande så varmt i vattnet att de stannar kvar i tången ett tag till. När det blir riktigt kallt brukar de flytta ner lite djupare till rödalgbältet som i Östersjön består av flera långlivade arter som finns kvar hela vintern. Hit hör kräkel,Furcellaria lumbricaiisoch rödris Rhodomela confervoides men också ullsläke.
Tydliga ogin som kommer ut från tvärsnittet av en honplanta. Inte riktigt mogna ännu.
Du kanske hittar någon liten fisk som jag gjorde nu i veckan. Det var en liten kantnål som följde med upp i baljan när jag skakade en tångruska för att kolla efter betare här vid min brygga. Den släppte jag ut direkt i vattnet igen.
Det var mycket grums i ruskan. men det gömde sig också flera tångmärlor och en kantnål.
Ser fram emot att få ytterligare rapporter som vår svenska kust och skärgård till projektet Algforskarsommar! Kanske något extra fynd som Du hittar på stranden och undrar vad det kan vara. Ta ett foto så försöker vi besvara efterlysta förmåga.
Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?
Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?
De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut.
Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.
Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor.
Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.
Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.
Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.
Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten.
Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.
Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?
Här kommer nu rapport nummer 6 från projektet Algforskarsommar. Det har hunnit bli augusti och dagarna blir kortare. Flera flitiga Algforskare skicka in sina bilder från olika delar av vår vackra svenska kust. Att samla in och svara tar lite tid men jag lovar att ni alla kommer att få svar på frågor och lite kommentarer på vad ni hittar.
Vy ut ifrån hamnen på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård. Några andungar simmar förbi och det finns gott om tång och grönslick i vattnet.
Själv var vi ut med båt i helgen till Vattungarna i Stockholms norra skärgård. Där hittade jag mängder med båtsnäckor som betade precis i vattenbrynet. Syntes inga större alger utan ytan verkade helt kal. Lite längre ner växte det ljusgrön grönslick.
Här gäller det att kolla noga för att se de väl kamouflerade båtsnäckorna som sitter i vattenbrynet.
Från de undersökningar som kommit in verkar det som om just båtsnäckor haft en bra förökning i år. Flera rapporterar större mängder av båtsnäckor när de skakat ur tångruskor och undersökt vad som gömt sig i dom av olika sorters småkryp. Men några rapporterar mer små och unga individer av tånggråsuggor. För de av er som fortfarande är i skärgården eller utmed kusten någonstans och har tid och lust att göra en uppföljning och se om tånggråsuggorna och tångmärlorna flyttat med från grönslicken skulle det vara fint att få in fler rapporter på livet i en tångruska. Det har ju varit riktigt varmt under två perioder i sommar, dels en kortare i juni och en längre i juli. Vi vet väldigt lite om hur värmeböljor påverkar föryngringen av djuren som lever i tångruskorna.
Grönalger täcker tången
En effekt av den varma perioden är att grönalgerna vuxit bra och på många ställen täcker tången. Detta är en höstförökande planta plockad i ett smalt sund vid Björkholmen på Askö.
Vilka temperaturer tål olika betare i blåstångskogen och vad händer med de olika arterna som förökar sig i grönslicksmattan – har de klarat av när det blev så varmt i vattnet i juli? Eller flyttade de ner lite djupare inne i en tångruska där temperaturen inte brukar bli lika hög? Skall försöka ta fram lite mer information om detta i den slutliga rapporten från Algforskarsommar, så det skulle vara toppen om några av er kunde kolla hur det ser ut på er strand nu och fram i september. Slutrapporten planerar vi att presentera i oktober, så ännu finns det gott om tid att kanske upprepa undersökningen av livet i tångruskor och se om det dykt upp mer tånggråsuggor eller när Du studerar färgen på grönslickstofsarna upptäcka hur mycket som tångmärlor som simmar runt i den fint förgrenade grönslicken.
En kal zon som just hamnat under ytan när vattnet stigit
Nu i augusti stiger ofta vattenståndet så att det blir ett kalt bälte ovanför grönslicken. Tången kan också vara påväxt med olika gröna och bruna alger.
Tankarna går såklart till den pågående klimatförändringen och vad den kan innebära för vegetationen i Östersjön, både på de hårda bottnarna med blåstång och smaltång och på de grunda mjuka bottnarna med gäddnate, borstnate, kransalger mm. Jag blev intervjuad i veckan om just detta. Intervjun kommer att sändas i Sverigens Radio P1 ”Godmorgon Världen” nu på söndag för den som är intresserad.
I början av juli åkte jag till Umeå och undersökte smaltången Fucus radicans, bland annat vid Järnäs. Där har jag inte varit sedan mitten på 1990-talet. Det fanns gott om smaltång ute i viken och den enda möjliga effekten av att det varit varmt i vattnet tidigt var att de flesta smaltångsplantorna redan hade tappat sina förökningtoppar. För runt 25 år sedan gjorde vi undersökningar här i början av juli. Då brukade de vara fullt utvecklade med massor med förökningstoppar.
Fin smaltångsplanta från Järnas med förökningstopparna kvar.
En annan förändring som var tydlig i strandkanten var de stora mängderna med fintrådiga brunalger, särskilt trådslick Pylaiella littoralis, som låg i tjocka drivor längst inne i viken.
Tjocka algmassor som torkat så att de gick att gå på. Men de luktade inte jättegott.
Och så hade vresrosbestånden brett ut sig över hela stranden, så det blev lite knepigt att hitta ner till stranden och gå ut i vattnet.
Var är stigen ner till vattnet? Svår att hitta bland alla vackert blommande rosor i rosa och vitt.
Nu i början av augusti bar det av till Askölaboratoriet över några dagar. Vackert sommarväder med en hel del regnskurar som det ofta är såhär års. Så gick det att se några spår av de två värmeböljorna. Ja, på de riktigt grunt växande blåstångsplantorna var många toppar torkade och ”solbrända” och lite längre ner på plantorna växte det jättemycket grönalger, både grönslick Cladophora glomerata och tarmalger Ulva intestinalis. Både grönalger och fintrådiga brunalger som trådslick Pyilaiella littoralis och molnslick Ectocarpus siliqulosus växer bra i lite varmare vatten. Blir det mycket påväxt på tången skuggas den och kan växa sämre.
På andra ställen var tångbältet som vanligt, speciellt där vågor hela tiden rör om i vattnet. Men det finns gott om trådalger på många av de rotade vattenväxterna.
På Rådmansö, vid naturreservatet Riddersholm, där vi ofta går promenader och följer vad som kommer in till stranden, har det börjat driva in mycket lösryckt, vissnad grönslick och brunalger. Och tång-, eller de bör kanske kallas algvallarna, på stränderna har redan hunnit bli stora och tjocka. Men det ligger fortfarande mycket kvar och driver i vattnet.
I vallen till vänster dominerar grönslick och i vallen till höger och utanför i vattnet en massa fintrådiga brunalger.
Jämfört med andra år så känns det som att det är lite tidigt och kanske lite mer, jämfört med somrar när det inte varit riktigt lika varmt. Tyvärr finns det inte några studier där påverkan av värmeböljor eller avrinning efter större regnmängder, som leder till lokal utsötning av vattenmassan, undersökts på bottenvegetationen. Och även om klimatmodeller blir bättre och bättre så är upplösningen på regional nivå dålig. Generellt tyder klimatmodellerna på att det kommer att regna mer, vilket innebär att tillrinningen av sötvatten till de norra delarna av Östersjön kommer att öka. Detta betyder att salthalten kommer att sjunka. När salhalten sjunker under ca 4,5 promille blir det svårt för blåstången att överleva. Smaltången tål ännu lite lägre salthalt, ända ner till 3,5 promillle, och kommer att kunna bli kvar i ett område lite längre. Med ökad tillrinning från land tillförs mer näringsämnen till havet, som kan gynna arter av fintrådiga alger, t.ex. grönslick, tarmalger och trådslick. Prediktionerna förutspår att det också kommer bli allt vanligare med värmeböljor som t.ex. i år. Och blåstång och smaltång kommer att flytta söderut i Östersjön. Först försvinner de från Bottenhavet, som då kommer att blir mer likt Bottenviken dvs. utan stora fleråriga alger på klippor och stenar. Men det kommer fortfarande vara en artrik miljö, eftersom fler sötvattensarter kommer att breda ut sig. Frågan framöver kommer att vara hur fort dessa förändringar kommer att gå och hur långt söderut i Östersjön marina arter kommer att få flytta. Enligt många modeller handlar det om sådär 100 år.
Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?
När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.
På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.
Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna.
De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.
Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?
Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.
Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.
Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.
Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.
Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.
Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.
Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?
Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?
En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.
Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.
En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.
Tångbloggen 