Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘växtplankton’

Röda, gröna, bruna….alla är de lika vackra.

Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt. 

På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalis färga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.

Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.

Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!

Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fast med en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.

En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.  

Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.

Motiveringen till World Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.

På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.

Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?

För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!

Lena och Ellen

Read Full Post »

Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år. 

Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.

Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse,  publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats. 

”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand

Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar. 

När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.

Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.

Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade.
Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.

Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.

Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten. 

Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.

Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.

Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist. 

En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken. 

Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.

Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.

Read Full Post »

Under åren som gått har vi på Tångbloggen presenterat Månadens alg och Månadens vattenväxt. I år tänkte vi ta en titt på vad som lever i vattnet under olika säsonger. Hur förändras sammansättningen av växt- och djurplankton? När blommar kiselalger, dinoflagellater och cyanobakterier? 

Det finns mycket spännande som lever ute i vattnet och som går att hitta om man drar en planktonhåv utmed bryggan fram och tillbaka i ytvattnet några gånger. För att kunna se de små arterna är det bra att ha tillgång till en lupp eller mikroskop. Men det går att få syn på ganska mycket som simmar runt i vattnet med blotta ögat. 

På väg ner till stranden blommar redan vintergäck och tussilago och på stenarna i strandkanten växer fintrådiga grönalger. Ett tydligt vårtecken. De är arter som klarar av att växa under vintern i ett iskallt vatten, kanske bara +1 0C.  Väl framme vid bryggan visar termometern + 2,1 0C och det ligger inte kvar någon is i viken längre. 

Så här kommer mars månads planktonprov från min brygga vid Räfsnäs, på Rådmansö. Det är alltid spännande att se vad som rör sig i den lilla flaskan där vattenprovet tömts ut. Det som gick att se direkt var enstaka knippvattenblom, (Aphanizomenon flos-aquae). Det är den cyanobakterie som går att hitta året runt och som kan bilda blomningar även sent på hösten och vintern. 

Inte den skarpaste bilden men jag fångade en hoppkräfta (Copepod) med sitt röda öga och till höger en liten naupliuslarv till slut.

När jag tittar i min lupp ser jag några få större hoppkräftor, copepoder. De är lätta att känna igen med sina långa antenner och sitt klarröda öga. Att fotografera en hoppkräfta är knepigt, just som man lyckats ställa in skärpan ”hoppar” den ur bild.  Hoppkräftor är en viktig och vanlig grupp av djurplankton som finns hela året om. De blir några mm långa och olika grupper ingår i näringskedjan eller rättare sagt näringsväven, som de växtplanktonätande calanoida hoppkräftorna och djurplanktonätande cyklopoida hoppkräftorna. Hoppkräftor är i sin tur viktig mat åt många fiskar. Det är just deras ryckiga ”hoppande” som triggar födosäksbeteendet hos bland annat torskens larver.

Det som överraskade mig var myllret av som nykläckta naupliuslarver! Det måste ha hänt helt nyligen. Under hösten och vintern bär många hoppkräftor på två stora äggsäckar. Nu hittade jag inte någon individ som hade kvar sina äggsäckar. Alla äggen hade kläckts till naupliuslarver.

I kommande avsnittet av Algpodden berättar Angela om vilka arter som finns i vårblomningen på västkusten. Hur ser det ut hemma vid din strand?

Read Full Post »

När det är mycket mareld kan vattnet bli rosa-orange av alla små dinoflagellater.

I veckan kom vi tillbaka från västkusten. Där var det ovanligt tidiga stora blomningar av mareld som samlades vid stränderna tillsammans med blå brännmaneter. Mareld, Noctiluca scintillans är en dinoflagellat och genom att den lyser och gnistrar i vattnet på natten är det nog den mest spektakulära blomningen i havet.

I Östersjön på sommaren bildar ofta cyanobakterien katthårsalg, Nodularia spumigena, stora blomningar. De första larmrapporterna brukar komma i slutet av juni, samtidigt med politikerveckan i Almedalen. Men blomningar av cyanobakterier är inget nytt i Östersjön utan har förekommit i minst 7000 år, långt innan den stora tillförseln av näringsämnen från orenat avloppsvatten kom igång efter andra världskriget. Den stora förökningen av cyanobakterier startar ute i öppna havet runt Gotland och driver sedan in till kusten med vindarna.

Väl hemkommen från västkusten var det första jag hörde på nyheterna att Informationscentralen på Stockholms Länsstyrelse gått ut med en önskan om att få in bilder på algblomningar, eller mer korrekt blomningar av cyanobakterier, då speciellt från badplatser. Bäst att gå ner till stranden och kolla läget. Det var lätt att se att det fanns ganska mycket cyanobakterier i vattnet.

Det ser grynigt ut i vattnet. Tittar man noga syns små barrlika streck i vattnet. Det är knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae som är en av de vanligaste arterna i blomningar av cyanobakterier under året.

Men hur är det med dessa blomningar? Är de bara ett problem för oss badande eller ingår de som en viktig länk Östersjöns näringsväv? Hur är det, bildar alla cyanobakterier giftiga ämnen eller är det bara vissa släkten? Och hur artrik kan en blomning av cyanobakterier vara?

I en artikel i den vetenskapliga tidskriften AMBIO 2015 visade Agnes Karlsson, vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik på Stockholms universitet, tillsammans med flera andra forskare att magarna hos djurplankton i Östersjön är fulla med cyanobakterier! Det är framförallt små arter av cyanobakterier som djurplankton klarar av att äta. De stora kolonibildande släktena Nodularia, Aphanizomenon och Dolichospermum kan däremot vara svåra för små djurplankton både att fånga och äta.

Forskarna visade också att cyanobakterier tar upp kvävgas som finns löst i vattnet, en unik egenskap som andra växtplankton, t.ex. kiselalger inte kan. Det innebär att när vårblomningen av kiselalger och dinoflagellater tar slut finns det en brist på vad vi kan kalla för växt- och algtillgängligt kväve i vattnet. Men det finns löst kvävgas, otillgänglig för både alger och växter, som cyanobakterierna kan ta upp. De börjar därför växa till och föröka sig samtidigt som vattnet blir varmare. Då ökar också mängden djurplankton som behöver mat. Lämpligt nog funkar det fint med små cyanobakterier till både lunch och middag för ett djurplankton. Djurplanktonen äts i sin tur av små fiskar och fiskyngel. Så cyanobakterierna blir en viktig del i näringsväven under sommaren. En intressant observation visar att djurplankton tillväxer bättre om de äter en varierad kost och inte bara cyanobakterier. En orsak till detta skulle kunna bero på de gifter som vissa cyanobakterier producerar. Men vi vet ju alla att en varierad kost är bäst.

Larmrapporter på sommaren kring ”giftiga alger” beror på risken att hundar och kor som druckit mycket vatten med cyanobakterier kan få i sig giftet nodularin, som produceras av Nodularia och Dolichospermum. Men det finns flera arter av cyanobakterier som kan vara vanliga i en blomning, t.ex. Aphanizomenon som inte producerar nodularin och som kan vara en stor del av blomningen.

Vilka arter som dominerar i en blomning varierar jättemycket under sommaren. Nu i slutet av juli vid min brygga på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje var det ovanligt artrikt. Andra gånger när jag tagit ett prov på sommaren har katthårsalgen dominerat medan prover sent på hösten och vintern domineras av knippvattenblom.

Ett artrikt prov från cyanobakterieblomningen vid Räfsnäs brygga, slutet juli 2024 med knippvattenblom Apanizomenon flos-aquae, katthårsalg Nodularia spumigena, Dolichospermum spp., Planktothrix agardhii och Lyngbya spp.

I provet nu fanns det både arter som lätt går att känna igen, som knippvattenblom och katthårsalg och de smala raka trådarna av Planktothrix och Lyngbya. Men också små cyanobakterier som jag inte klarar av att bestämma.

Vattnet förflyttas hela tiden och igår när det blåste nordliga vindar försvann det mesta av blomningen. Men idag var vattnet grumligt igen och fullt med de små buntarna av knippvattenblom! Lätta att känna igen när man badar. Om det blir riktigt stilla och lugnt kanske det kommer att bildas lite ansamlingar vid stranden eller så blåser de bort och blandas om i vattnet och sjunker.

För att studera och följa förändringar i växtplankton, djurplankton och blomningar av cyanobakerier i Östersjön behövs det därför mätningar både på många platser och ofta. Och när det gäller den egna badplatsen kan det också ändras snabbt. Speciellt om det blåser ett par dagar kan cyanobakterieblomningen helt ha försvunnit till nästa gång Du kommer ner till stranden för att ta ett dopp.

 

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast månadens vattenväxt kan även växa och frodas fritt i vattenmassan. Åtminstonde i mitt akvarium hemma.

Hornsärv är en art i familjen särvväxter. Den växer i söt- och brackvatten och kan, om miljöförhållandena är gynnsamma, bilda stora täta bestånd. Hornsärven är en flerårig art med kosmopolitisk spridning och förekommer på alla kontinenter utom i Alaska. En orsak till den stora spridningen av hornsärv är att den är en populär akvarieväxt.

1. Honblomma med ung frukt, 2. Hanblomma, 3. Honblomma med många blombladsliknande högblad, 4 och 5. Frukten växer till med sina tre utskott.
Bildkälla: Prof. Dr. Otto Wilhelm Thomé Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz 1885, Gera, Germany Permission granted to use under GFDL by Kurt Stueber.

Hornsärv blommar i juni –september. De oansenliga han- och honblommorna förekommer omväxlande i bladvecken. Hornsärv har vattenspridda pollen genom att ståndarna lossnar och flyter upp till ytan där pollenet sprids och fastnar på en honblomma. Honblommorna har 9-12 blombladsliknande högblad. Frukterna hos hornsärv kallas för aken eller achene. Det är en typ av en enkel, torr, äggformad frukt som innehåller ett frö och med tre hornliknande utskott. Det är dessa utskott som gett hornsärven sitt namn. Frukterna sprids både med vattenströmmar och av fåglar. Själv har jag sällan sett hornsärv blomma eller bilda frukter, utan det vanligaste sättet som arten sprids på är genom att vegetativa bitar av skott bryts loss och transporteras med vatten till nya platser.

Hornsärv saknar rötter, men har tunna rotliknaden trådar, rhizoider, som den förankrar sig med i bottensedimentet. Den är snabbväxande och kan bli upp till tre meter lång. Bladen sitter i kransar utmed stjälken och saknar både nerver och klyvöppningar. Bladen blir mellan 1,6 – 4 cm långa med två till fyra förgreningar och är styva med små tänder längs ena kanten. De kan du se tydligt med en vanlig handlupp.

Hornsärv kan bilda mycket stora flytande massor som kan blockera vattendrag och konkurrera ut andra vattenväxter. Samtidigt ger den täta vegetationen av hornsärv skydd åt små fiskar, insektslarver och många andra ryggradslösa djur.

Med sina finflikiga blad och långa skott kan den ta upp stora mängder näringsämnen men också tungmetaller som t.ex. bly och kadmium och därför kan den användas för övervakning av tungmetallföroreningar.

Hornsärv är populär i akvarier. Men tänk på att inte slänga ut den i vattendrag i naturen. Den passar bättre på komposten.

Gräskarp, Ctenopharyngodon idella, är en främmande fiskart med ett ursprung i Kina. Den har använts för att bekämpa hornsärv och andra vattenväxter eftersom den är växtätare. Den första utplanteringen av gräskarp skedde 1969 just för att minska vattenvegetationen i Ösbysjö, i Danderys kommun norr om Stockholm. När jag arbetade på Danderys kommun i början av 1980 som naturvårdsassistent hade gräskarpen i Ösbysjön ätit upp det mesta av vattenväxterna och många av karparna hade dött. Istället bildades blomningar av gubbslem, Gonyostomum semens, ett växtplankton släpper ifrån sig slem, vilket innebar att det inte gick att bada i sjön.  Näringen som inte togs upp av vattenväxterna blev istället tillgängliga för växtplankton som då bildade algblomningar. Så det är ändå bra med vattenväxter, även om de kan trassla in sig i propellern. Men det är ju trevligt att ro också.

Måste avsluta med lite kuriosa om Ceratophyllum demersum. Den har varit med och flugit upp till en rymdfärja. I experimentet ingick hornsärv både som mat och för syreproduktionen i ett slutet akvatiskt mini-ekosystem tillsammans med fiskyngel och snäckor. De spenderade flera veckor rymden i januari 1998 ombord på rymdfärjan Endeavour. Hornsäven tillväxte som förväntat samtidigt som fisk och snäckor hade tillgång till mat, fiskyngel överlevde och snäckorna bildade äggsamlingar. Häftigt att ett helt slutet vattenekosystem gick att få att fungera utan att behöva göras rent eller hamna ur balans under så lång tid i viktlöshet. Landväxter och landlevande djur har mycket svårare att klara av en längre tid i viktlöshet eftersom de är mer beroende av gravitationen.

Read Full Post »

I november blev det mer än en intensiv vecka med många intressanta konferenser och möten. Kändes fint som en kompensation efter alla zoom möten under Covid åren.

Det började med ett möte arrangerat av ”Initiativ Utö” där jag blev inbjuden av Thomas Hjelm. Första gången vi träffades och pratade om utbildning på Utö är för närmare 25 år sedan, i samverkan med Askölaboratoriet. Det känns så positivt att det nu finns en våtmarksanläggning och arbetet med att sluta kretsloppet är på full gång.Det finns också en fin hemsida för intresserade besökare som berättar om allt spännande som finns att uppleva på ön under ett besök

Förra veckan startade för min del med två dagar fyllda med ”kunskap, klokskap, kreativitet, kontakter och kalas” i Göteborg och det pedagogiska nätverkets konferens Att sprida ringar på vatten”.

Mötet startade med en presentation av min son Robert som berättade om olika projekt som kommit till under årens gång och nu används av bland annat Naturskolor utmed Östersjöns kuster som boken ”Växter och djur i Östersjön”. Denna upplaga är tyvärr slut men det jobbas för fullt med en uppdatering och förhoppningsvis blir den klar tidigt nästa år.  Lovar att komma ut med ett meddelande bums här på Tångbloggen när den finns i tryck igen.

På konferensen fick jag möjligheten att presentera projektet ”Algforskarsommar” och de tre uppgifter som ingår i detta medborgarforskningsprojekt som även lämpar sig utmärkt att använda i verksamheten på Naturskolor eller Naturum. Det är Kajsa Tönnesson som är föreståndare för Havsmiljöinstitutet som kollar intresserat på tångplantorna. Det kommer att finnas en länk till dokumentation och inspelningar från konferensen på denna hemsida när den blir klar och annat om nätverket.

Jag passade även på att visa upp olika fynd från Östersjön och vad man kan skapa med dem. Bakom mig på den vita väggen ser ni både ett papper av grönslick (Cladophora glomerata) och en stjärna av pressad tång.

Ett sent kvällståg till Stockholm och så var det dags för svenska havsforskarförenings möte på onsdagen. Igen, en massa spännande föredrag under tre dagar. För mig personligen tycker jag att det är otroligt spännande att DNA-tekniken gör det möjligt att undersöka vad allt ifrån fiskar som strömming och spigg gillar att äta av olika arter av djurplankton, samt vilka arter växtplankton som små små djurplankton t.ex. hoppkräftor och hjuldjur (Rotatorier) äter!

De som presenterade denna spännande forskning var professor Monika Winder tillsammans med Kinlan Jan och Tianshuo Xu alla verksamma på Stockholms universitet, institutionen för ekologi, miljö och botanik.

Och ännu mera fascinerande är att det går att undersöka vilken bakterieflora dessa mikroskopiskt små djur har i sina magar för att på bästa sätt kunna smälta och bryta ner det de äter. Rotatorier (Keratella och Syncheata) som äter mer av dinoflaggelater (Peridinales) visade sig ha en annorlunda och unik sammansättning av bakterier jämfört med den största hoppkräftan, Temora, som mest äter små encelliga cyanobakterier (Synechoccales) och stora trådformiga cyanobakterier, Nostocales.

För att hinna med allt denna vecka smet jag från svenska havsforskarförenings konferens på torsdag eftermiddagen till Skansen på Djurgården och Föreningen Naturfotografernas seminarium om ”Vinnare och förlorare i svensk natur”. Här deltog jag i ett panelsamtal tillsammans med naturfotograf Annette Selldén och moderator Henrik Ekman som handlade tillståndet för gråsäl och tumlare och hur förändligt havet är och den rika variation som finns utmed vår långa kust. Deltagarna fick också höra om Projekt Pilgrimsfalk, och hur läget är med humlor i jordbrukslandskapet och mycket mer. Som avslutning bjöds vi på små snittar och dryck i akvariehallen.

Musselrepet från västkusten var fullt med stora musslor. Det fanns också ett par individer av ostronpest, Crepidula fornicata som satt och snodde maten från musslorna.

Efter att ha träffat många gamla vänner och tidigare studenter avslutades veckorna med en resa till västkusten.

Det var ett riktigt fint lågvatten, -45 cm så det vara bara att gå direkt ner till stranden och plocka japanska jätteostron till middagen. Mums! Nästa inlägg från mig blir ett ”Vykort från Västerhavet i november” en härlig tid för lite strandfynd.

Read Full Post »

Imorgon lördag från klockan 06:10 i Naturmorgon i P1 kommer Tångbloggen berätta om vårtecken i havet. Jag har sällskap av de roliga forskarna Elinor Andrén och Helena Höglander och Naturmorgons algintresserade fältreporter Karin Gyllenklev, som slipper bada den här morgonen.

Tillsammans kikar vi på stora och små vårtecken som vi tycker är mer spännande än tussilago. Det kan bli ett riktigt alg-rikt samtal. Mycket prat om kiselalger utlovas! Jag kommer samla in några typiska vår-arter till mitt herbarium, och självklart måste jag klämma lite på blåstångens fortplantningstoppar för att se hur långt de har kommit. Häng med!

Read Full Post »

I vintras gick den svenska algforskaren Gertrud Cronberg ur tiden. Hon är kanske inte så känd för många, men hennes arbete med mikrosopiska växtplankton har varit av stor vikt. Hennes kollegor Eva Willén och Roland Bengtsson, båda aktiva i Artdatabankens algkommitté, har författat några rader om Gertruds gärning.

Gertrud Cronberg (1937–2021) avled i slutet av februari i år efter en tids sjukdom. Hon har ända sedan studietiden arbetat med växtplankton i limniska miljöer där hon hade ett stort intresse och god känsla för arters former. Hon fick en mycket bred artkännedom inte bara om växtplanktonfloran i stora delar av södra Sverige utan också i andra länder, däribland delar av Afrika och Sydamerika där hon var involverad i projekt.

Hon arbetade tidigt med scanningmikroskopi och publicerade på 1970-talet detaljer av skalbärande guldalger, där just skalstrukturer är viktiga i bestämningsarbetet. Så tidigt kom också hennes första publikation om cyanobakterier – en organismgrupp som hon kom att ägna särskilt stort intresse inte bara taxonomiskt utan också i utredningar gällande deras toxinproduktion.

Hennes doktorsavhandling i ämnet limnologi från 1982 rörde växtplanktonutvecklingen i sjön Trummen, Växjö, efter den omfattande restaureringen som ägde rum där 1970–1971. Gertrud har medverkat i och själv producerat många arbeten både i internationella tidskrifter och i populärvetenskapliga sammanfattningar med särskild inriktning på taxonomiska frågor och artutbredningar.

Cronbergia planctonica. Att få en art uppkallad efter sig är stort. Att få ett helt släkte, som Gertrud fick, visar verkligen på hur viktigt hennes arbete har varit.

Som en uppskattning för hennes taxonomiska insatser fick hon ett cyanobakteriesläkte, Cronbergia, uppkallat efter sig år 2010 där den art som hon själv tidigare under annat släktnamn beskrivit från en brackvattenmiljö nu finns med som Cronbergia planctonica (Cronberg) Komárek och ingår i den senaste cyanobakteriedelen av Süsswasserflora von Mitteleuropa, Cyanoprokaryota del 19/3, tryckt 2013, som den enda art i det släktet med förekomst i Sverige.

Eva Willén och Roland Bengtsson

Artdatabankens algkommitté

Read Full Post »

Musselodling i Sverige har en ganska lång historia som startar för sådär 45 år sedan. En huvudperson i Sverige, som var med om att starta den första odlingen av blåmusslor i mitten av 1970-talet var Joel Haamer. Då var odling av blåmusslor en näring som man hoppades mycket på längs svenska västkusten. Efter att ha åkt runt till andra länder och undersökt olika sätt att odla blåmusslor startades en odling nära Tjärnö marinbiologiska laboratorium, vid Lindholmen, i Strömstad. Detta blev också ett studieobjekt under de marinekologiska kurserna från Stockholms universitet under många år.  Här fick studenterna undersökta hur mycket växtplankton som musslorna tog upp när vattnet passerade genom odlingen och hur botten under odlingen blev allt mer rik på organiskt material. Bilden undertill har tagits fram delvis med hjälp av flera grupper av studenter på marin ekologi och vattenbrukskurser.

Bilden visar i stora drag hur energiomsättningen sker i en musselodling. Musslorna samlar in växtplankton och organisk material från vattnet som rör sig genom odlingen. Mycket försvinner bort igen och runt 20 procent kan skördas efter ca 14- 20 månader från det att mussellarverna satt sig fast på odlingsbanden.

Här ges en närmare beskrivning av bilden och omsättningen av energi i och runt en odling. Under de stora blå tunnorna hänger de långa repen med blåmusslor. Musslorna filtrerar växtplankton och organiskt material. Från musselrepen ramlar musslornas spillning/fekalier ner på botten under odlingen (ca 20%) tillsammans med döda och levande musslor (ca 10%). Under odlingen samlas ål och plattfisk som kan ta tillvara det som ramlat ner. Kvar att skörda är ca 20 procent av den totala energin, där ungefär 4 % är bundet i skalen. Varje gång som musslorna leker släpper de ut stora mängder larver som kan bli mat till bland annat sillyngel. Och en stor del av energin går åt till livsprocesser som andning och att filtrera vatten. Vid nedbrytningen av plankton och organiskt material bildas närsalter som sprids från odlingen och även från det sedimenterade materialet under odlingen. På så sätt förs en del av näringen tillbaka till växtplanktonen och fastsittande algers tillväxt i området. Delar av näringen kommer på detta sätt att återcirkuleras och kan användas för produktion av nya växtplankton, som sedan blir till ny mat åt musslorna.

Under odlingen, som såg ut som en pelarsal med de långa repen fulla med blåmusslor, lite sjöpungar och en och annan sjöstjärna, fanns det en och annan ål som simmade runt och åt av nedfallna musslor.

Inne bland musslorna på repet syns de tunna genomskinliga sjöpungarna. Har man otur kan de ta över och helt fylla repen istället för blåmusslor. Det är viktigt att sätta ut repen eller banden vid rätt tidpunkt.

I boken ”Musselodling – havets hängande trädgårdar” som gavs ut 1977 beskriver Joel Haamer i detalj hur man bygger en odlingsanläggning, var den bör placeras och hur den skall skötas. Den innehåller också kapitel om odlingens miljöpåverkan. Och avslutas såklart med ett recept på hur du kan anrätta musslorna, t.ex. musselodlarens bästa sopprecept! Odlingen av musslor utvecklades vidare under 1980-talet tillsammans med tekniker att skörda och idéer om hur man skulle utveckla marknaden för svenska blåmusslor. Forskningsrådsnämnden i samarbete med Havsresursdelegationen publicerar 1985, rapport om ”Musslor och ostron – En ny näringsgren för svenska västkusten”. Framsidan på rapporten visar på ett av problemen om man samlar mycket musslor i en odling! Detta är fortfarande mycket frestande för ejdrarna som ser det som en toppenplats att hitta en massa god mat.

Visst ser ejdern glypsk ut när den tittar på den rädda musslan på omslaget till rapporten? Den går lätt att hitta på nätet.

Ett år som fastnat på många sätt i minnet hos många av oss är 1988, när giftalgsblomningen slog till på västkusten och ställde till med problem för musselodlingen. Den medförde att de aktiviteter som gjordes för att att få oss svenskar att äta odlade svenska musslor kom av sig. Det blev inte bättre av att Abba, som konserverar många olika produkter, gjorde ett mångårigt avtal med Korea om att köpa in musslor. Så odlandet i Sverige avstannade eller slutade att utvecklas vidare under många år. Men nu har odling av många arter som makroalger och musslor kommit igång i svenska vatten igen. Så hur ser utvecklingen av blåmusselodlingen ut idag?Detta berättar vi mer om i nästa del om odling i svenska vatten.

Read Full Post »

Att en bild säger mer än tusen ord är ett känt talesätt. Men vad händer om en bild beskrivs med få eller många ord som inte stämmer? I det här inlägget reagerar vi på att flera olika arter av växtplankton har kallats för mördaralg!

Rubriker om mördaralger som sprider skräck i Östersjön, i Medelhavet eller dödar vildsvin på stränder i Bretange?  I media och press har allt ifrån den makroskopiska grönalgen, idegranskaulerpa, (Caulerpa taxifolia), som spridit sig i Medelhavet till mikroskopiska växtplankton som Chrysochromulina polylepis och olika cyanobakterier, både utmed kusten i Bretange och i Östersjön kallats för mördaralg. Är det för att väcka uppståndelse?

Det är inga alger som mördar, det är oftast cyanobakterier som ”blommar” t.ex. i Östersjön. Här förekommer cyanobakterier i stora mängder och när det blir lugnt och stilla i vattnet flyter de upp till ytan. Forskningsfartyget R/V Electra var ute vid Klintehamn på Gotland för några dagar sedan och körde då igenom detta breda bälte av cyanobakterier.  Vissa arter hakar i varandra och bildar först tussar som sedan blir till mattor,vilket vi har berättat om innan.

 

Liten båt i hamnen omgiven av cyanobakteriebloming.

I bästa fall driver en del av blomningen av cyanobakterierna iland och kan brytas ner på grunt vatten i strandzonen. De två vanligaste arterna är katthårsalgen (Nodularia spumigena) och knippvattenblom (Aphanizomenon spp.) . 

Algblomning i vattnet vid stranden och ilanddriven tång som bryts ner där den ligger, på land.

Blåser det mycket kommer cyanobakterieblomningen inte att flyta upp till ytan innan den dör,  utan sjunker direkt ner till djupare bottnar där nedbrytningen av de döda algerna leder till syrebrist. Arealen av döda bottnar breder ut sig. Dessa bottnar skulle man kunna beskriva som att ”Svarta Döden” breder ut sig!

Så jag blev såklart bekymrad när jag ser att Världsnaturfonden,  via flera mediekanaler skriver att ” Gröna döden breder ut sig i Östersjön” och att de har illustrerat detta med en jättevacker bild på en klippa i skärgården och ett bälte av grönslick (Cladophora glomerata) och troligen brunalgen korvsnöre (Scytosiphon lomentaria).

Jag förväntar mig att WWF skall ge trovärdig och korrekt information. Ett grönslicksbälte är i högsta grad levande, inte dött! Grönslick och andra alger som blåstång, korvsnöre och många andra arter producerar syre och är hem åt både kräftdjur, snäckor och småfisk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Många arter bor i grönslicken. Här är det små bebisar av blåmussla som finner trygghet.

Under soliga varma dagar blir det så mycket syre så att det inte kan lösa sig i vattnet utan syrebubblorna lämnar vattnet och ökar syret i luften. Grönslick och andra makroalger är liksom cyanobakterier viktiga syreproducenter i Östersjön. 

Drivande grönslick utanför vassbältet kommer att brytas ner på grunt vatten.

Det är när algerna lossnar, dör och hamnar på djupare bottnar som de kommer att brytas ner och då går det istället åt syre. Igen hamnar de stora algerna oftast uppe på land och i tångvallen kommer nedbrytningen att ske långsamt. Och de bidrar inte till den stora arealen av syrefria bottnar ute i Östersjöns djup. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gröna alger är viktiga syreproducenter och bryts oftast ner i tångvallen.

 

Såhär ser klipporna ut på sommaren utmed många skärgårdsstränder.

Ett vackert grönslicksbälte med mycket blåstång på lite större djup. Här produceras syre!

Read Full Post »

Older Posts »